Lovisa Giertta – such a fortunate fool

De säger alltså på tv att om jag lever mitt liv på rätt sätt behöver jag inte jaga mina drömmar, de kommer att hitta mig ändå. Att leva på rätt sätt är alltså att just LEVA. Inte planera, vara rädd och så vidare. Att sköta sig själv och känna glädje i nuet. Vara närvarande. Det låter så obegripligt svårt.

M berättade att hon redan efter ett halvår på sin utbildning visste att hon inte "brann" för det hon pluggade. Men hon var ganska intresserad och lyckades enormt väl. Nu har hon tröttnat. Hon vill göra det hon känner passion för, men har vant sig vid att leva på ett visst sätt, med en viss standard.

C började gråta häromdan när vi talade om just detta. Hon kände att hon alltid hade tagit den säkra vägen genom livet, inte vågat chansa. Jag höll inte med henne, inte många skulle klara av det hon har gjort. Tänk att komma på att man inte är nöjd när det redan är försent att göra något åt saken. Är det någon gång försent?

Så när jag sitter och lyssnar på människorna som är döende i cancer, men ändå är så positiva och samlade, är min första känsla dåligt samvete. Varför kan inte jag vara så obehindrat positiv, jag är relativt frisk och har möjligheten att göra så mycket. Men det är nog det dåliga samvetet som är FEL reaktion i frågan. Så jag bearbetar känslan av skam och prestationsångest. Bort med den. Vad vill jag göra som jag inte gör nu? Mer yoga och pröva meditation. I morgon ska jag gå till en affär och köpa en yoga-dvd. Jag vill skriva en bok. Det började jag med igår. Inte låta några chanser gå mig förbi. Jag säger ja till alla jobberbjudanden jag klarar av och ser till att klara skolan så att jag fort som satan kan komma ut på den "riktiga" arbetsmarknaden.

Jag känner att jag i grunden är en positiv, men orolig människa. Alltså ska jag kämpa emot oron med lycka. Jag tror det kan gå.

Efter såna här djupa inlägg brukar jag alltid skämmas, tycka det är larvigt, radera skiten och skriva nåt kul. Men inte idag. Visst, det är väldigt pretto på sätt och vis, men ärligt. När jag läser dikter jag skrev som 13-åring känns det också så pinsamt. Så oerhört klyschigt på många sätt. Men nog var de ärliga ändå. Och ganska gulliga. Det är kanske det man ska satsa på?
Att vara ärlig. Och gullig.

Sommaren närmar sig. Inte med stormsteg, utan försiktigt smygandes. Vad har vi att se fram emot?

Ljumma kvällar med myggor och brännboll. Iskallt vatten i havet som man måste bada i. Getingar som flyger in på tunnelbanan och tvingar mig att hoppa av flera stationer för tidigt så att jag kommer försent. Fullsmockat på varenda uteservering så att jag måste trängas med småbarnen i parkerna och se på när de häller öl över varandra ända tills polisen kommer och tvingar dem att ringa sina föräldrar eftersom de bara är 15 och dyngfulla.

Jättevarmt och soligt ute, men jag måste jobba och sitter inomhus och spanar på alla som med bastväskan i högsta hugg är på väg mot strandmys. Lediga dagar från arbetet som är regniga, blåsiga och kalla och jag blir arg på väderguden som inte visar någon som helst förståelse för ett solfreak som jag. Så mycket björkpollen att jag i juli månad inte ens minns hur jag själv luktar. Glassfläckar på min finaste sommarklänning och en bikinilinje som ständigt är orakad.

Gud vad jag längtar!

Jävla inspiration. Den kommer till fel saker vid fel tillfällen. Varför kan jag inte få styra vad jag vill och känner för att göra efter logiska regler?

Jag känner för att skriva, pyssla, städa och sy. Jag måste göra research, intervjuer, tidrapporter och middagsplaner.

Men ett pirrande, kvittrande bubbel bakom naveln säger att det är dags att flyta in i en annan värld och utforska vilka ord och berättelser som finns där. Och den vänstra hjärnhalvan kastar ut metkroken på inspirationen och håller emot. Nej nej, flyt inte iväg, kom tillbaka du har massor du MÅSTE göra. Och så hoppar logiken in i leken och förklarar att allt blir jobbigare om det inte är välplanerat och uttänkt, för då får jag ångestattacker och magkatarr.

Livet blir inte värt att leva om man inte tar risker och går utanför den säkra, planerade vägen, sa de på Oprah idag. Vad tycker de om välplanerade, uttänkta risker? Vet inte om det är våren (eller brist på den) som får det att pirra vid synen av en reseannons. Oh jesus så pretto.

Häromdagen var jag ute på en liten promenad för att spä på min förkylning. Framme vid Kärrtorps IP satte jag mig i solen, en man joggade runt på löparbanan. Han var kort och lite rund, iklädd en svart träningsoverall. Jag spionerade nyfiket på honom när han inte såg, han gjorde det samma när jag inte såg. Efter fem minuter stannar han på ena långsidan. Han börjar klappa sig på lår och i annisktet, Carolina Klüft-stile. Han tar sats. Han springer så snabbt de korta, stubbiga benen bär honom. Som trumpinnar slår de mot den röda gummibanan. Och så hoppar han. HOPP. Ungefär en och en halv meter. Han landar jämnfota. Går tillbaka till den inbillade sandgropen och kontrollerar hoppet, han nickar förtjust. Tittar upp mot läktaren och har ett meningsutbyte angående hopptekniken med sin tränare. Sakta går han tillbaka till startpunkten och börjar jogga runt idrottsplanen igen.

Jag önskar jag hade en inbyggd videokamera, en REC-knapp i örsnibben och direktkontakt med youtube, för då jäklar hade denna syn åkt rakt ut på "det så kallade internet".

Allt går som planerat. Om inte solen lyser. Så brukar livet se ut.

När det är sol och fint väder får jag ångest av att vara inne. Ut i naturen med mig. Därför är jag också förkyld, inne på andra veckan. Pollen kan ha något med saken att göra också.

Är det verkligen rättvist att en soldyrkare som jag ska sitta inomhus och jobba dagar som denna? De tycker det.
Kommer en artikelserie som ska vara klar innan den 20 maj skrivas trots tio graders värme och solsken? Jo, den kommer nog det.
Om det börjar regna.