Lovisa Giertta – such a fortunate fool

De säger alltså på tv att om jag lever mitt liv på rätt sätt behöver jag inte jaga mina drömmar, de kommer att hitta mig ändå. Att leva på rätt sätt är alltså att just LEVA. Inte planera, vara rädd och så vidare. Att sköta sig själv och känna glädje i nuet. Vara närvarande. Det låter så obegripligt svårt.

M berättade att hon redan efter ett halvår på sin utbildning visste att hon inte "brann" för det hon pluggade. Men hon var ganska intresserad och lyckades enormt väl. Nu har hon tröttnat. Hon vill göra det hon känner passion för, men har vant sig vid att leva på ett visst sätt, med en viss standard.

C började gråta häromdan när vi talade om just detta. Hon kände att hon alltid hade tagit den säkra vägen genom livet, inte vågat chansa. Jag höll inte med henne, inte många skulle klara av det hon har gjort. Tänk att komma på att man inte är nöjd när det redan är försent att göra något åt saken. Är det någon gång försent?

Så när jag sitter och lyssnar på människorna som är döende i cancer, men ändå är så positiva och samlade, är min första känsla dåligt samvete. Varför kan inte jag vara så obehindrat positiv, jag är relativt frisk och har möjligheten att göra så mycket. Men det är nog det dåliga samvetet som är FEL reaktion i frågan. Så jag bearbetar känslan av skam och prestationsångest. Bort med den. Vad vill jag göra som jag inte gör nu? Mer yoga och pröva meditation. I morgon ska jag gå till en affär och köpa en yoga-dvd. Jag vill skriva en bok. Det började jag med igår. Inte låta några chanser gå mig förbi. Jag säger ja till alla jobberbjudanden jag klarar av och ser till att klara skolan så att jag fort som satan kan komma ut på den "riktiga" arbetsmarknaden.

Jag känner att jag i grunden är en positiv, men orolig människa. Alltså ska jag kämpa emot oron med lycka. Jag tror det kan gå.

Efter såna här djupa inlägg brukar jag alltid skämmas, tycka det är larvigt, radera skiten och skriva nåt kul. Men inte idag. Visst, det är väldigt pretto på sätt och vis, men ärligt. När jag läser dikter jag skrev som 13-åring känns det också så pinsamt. Så oerhört klyschigt på många sätt. Men nog var de ärliga ändå. Och ganska gulliga. Det är kanske det man ska satsa på?
Att vara ärlig. Och gullig.