Jag kräver space
Det känns som att jag sovit en timme i natt. Det var nog ett par till, men de gav liksom ingen effekt.
På bussen från Slussen satte jag mig brevid en kille i 30-årsåldern. Han läste DN, ledarsidan, och satt bredbent med armarna i en rät vinkel utåt. Trots att jag kom så flyttade han inte in sig, han försökte inte göra sig själv mindre så att vi båda kunde sitta bekvämt.
Nej då. Varför skulle han göra det? Han satte sig ju först.
Så jag sätter mig lite längre ut och lutar mig liksom ut i gången, för att vi inte ska sitta ihoptryckta som sillar hela vägen till Radiohuset. Men efter ett tag blir jag riktigt irriterad. Varför kan han inte bara flytta in? Varför kan han inte bara vara lite trevlig och snäll en fredagmorgon som denna, och sätta benen i kors i stället för bredbent. Så jag skiter i konventionen och sätter mig mitt på sätet, rak i ryggen, fortfarande stirrandes rakt fram.
Oj vad arg han blev.
- Grrr, hörde jag honom dovt morra.
Men han gav sig inte. Han stod upp för sitt överdrivna benspace och jag vek inte ner mig heller. Trångt och dant satt vi alltså hela vägen till Djurgårdsbron där han hoppade av.
Jag log så sött så sött när han reste sig och gick.
- Hej hej, hehe.
Det är kul att inte ge efter, värst vad förvånade folk blir.
På bussen från Slussen satte jag mig brevid en kille i 30-årsåldern. Han läste DN, ledarsidan, och satt bredbent med armarna i en rät vinkel utåt. Trots att jag kom så flyttade han inte in sig, han försökte inte göra sig själv mindre så att vi båda kunde sitta bekvämt.
Nej då. Varför skulle han göra det? Han satte sig ju först.
Så jag sätter mig lite längre ut och lutar mig liksom ut i gången, för att vi inte ska sitta ihoptryckta som sillar hela vägen till Radiohuset. Men efter ett tag blir jag riktigt irriterad. Varför kan han inte bara flytta in? Varför kan han inte bara vara lite trevlig och snäll en fredagmorgon som denna, och sätta benen i kors i stället för bredbent. Så jag skiter i konventionen och sätter mig mitt på sätet, rak i ryggen, fortfarande stirrandes rakt fram.
Oj vad arg han blev.
- Grrr, hörde jag honom dovt morra.
Men han gav sig inte. Han stod upp för sitt överdrivna benspace och jag vek inte ner mig heller. Trångt och dant satt vi alltså hela vägen till Djurgårdsbron där han hoppade av.
Jag log så sött så sött när han reste sig och gick.
- Hej hej, hehe.
Det är kul att inte ge efter, värst vad förvånade folk blir.
Kommentarer
Trackback
