Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Handboll på tv, ja det går handboll på tv, handboll på teeeeeeeeeeveeeeeeee, ja det går handboll på tv. Vet ni att handboll heter håndball på norska?

Handbollsspelare, det är ena riktiga gudar det. Det finns inga grabbar som tål så mycket stryk. Amerikansk fotboll utan skydd. Bollkänsla ut i öronsnibbarna. De trippar som ballerinor. Inga töntiga filmningar, de här gubbarna står upp smocka efter smocka. La Liga släng dig i väggen. Här rullar inte spelarna runt och gnyr och håller sig för benet om någon sparkar dem. De skäller inte på domarna. De går lugnt och sätter sig om de blir utvisade eller utbytta. Inga divalater, inget sparkande på vattenflaskor, inga obscena gester.
Så fort jag hör Perlskog och Hellbergs röster pirrar det i hela kroppen. Att få se Ola Lindgren strutta runt BAKOM bänken känns fortfarande väldigt konstigt, även fast det är många år sen han slutade spela.

Den enda nackdelen med fyran superba sändning är Patrik Ekwall. Han lyssnar inte på svaren han får. Innan matchen började sa Linell att det värsta som kunde hända var ifall Island fick många skjutmöjligheter. Då frågade Ekwall snabbt..... - vad är det värsta som kan hända?

Tänk, två senaste mästerskapen spelade vi inte. Nu jävla är vi på väg igen!

i morgon ska jag skriva om skolan. Igår var det debatt i fyran och jag var så arg att jag satt och skakade. Jag trodde jag skulle skriva om det nu ikväll, men det var för mycket handboll i huvudet. Dessutom finns risken att känslorna från i går finns kvar och då skulle jag bara skriva jävla Björklund på 58 rader. Det skulle nog inte vara så kul att läsa... fast kanske...