Hälsoresan - a.k.a. "livet"
Det finns de som sporadiskt följer kostråd. Ena veckan äter de bara sallad till lunch, nästa vecka blir det ingen lunch alls. På måndag och tisdag är det GI som gäller så då äter de ingen majs, men på onsdagen har de redan hunnit bli frukterianer.
Att det går så starka trender i det vi äter är egentligen lite läskigt. Och det är så olika från plats till plats, från gäng till gäng. På tjejmiddagar brukar jag och mina vänner laga hälsosam, kryddstark, internationell och oftast semi- eller helvegetariska rätter. Och mycket grönsaker. Andra tjejmiddagar har liksom undantag just då och har fläskfiléer med tjock såser och pommes frites. Varför inte liksom? Nu är det ju fest!
Grönt te är också en sak som blev modernt för några år sen. Innan var det inte många som vågade bryta Earl-Grey-monopolet, men nu står Gröna Höjder i var mans skafferi. Och det är ju faktiskt sååå nyttigt. Som den hälsosamma lilla människa jag är sitter jag därför med en stor kopp grönt te. Det har mintsmak.
Jag hatar mintsmak på saker som inte är tuggummi eller after eight, men det hjälps inte. Alla andra teer som bjuds här på jobbet är nämligen svarta. Hualigen! Det är ju rena självmordet.
Så jag dricker mitt gröna te och längtar efter en stor kopp kaffe á lá Mamma-Giertta. Jag funderar lite spontant på den där chokladkakan som jag INTE åt igårkväll när jag var godissugen. Den såg god ut. Fullkornschoklad kanske? Nä, inte det heller. Smågodiset som jag gick förbi i Konsum i morse såg färskt ut. Men inte lika färskt som äpplena.
Jag hoppas ibland att det kommer finnas ett pris i slutet på hälsoresan (a.k.a. "livet") för bäst viljestyrka att säga nej till goda, onyttiga saker. Det skulle kunna vara en heldag på konditori med att slicka kaksmeten ur skålarna. Eller en deltidstjänst som glassmakare på Sia.
Personligen tar jag gärna ett recept på hälsosamma donuts. Tack.
Att det går så starka trender i det vi äter är egentligen lite läskigt. Och det är så olika från plats till plats, från gäng till gäng. På tjejmiddagar brukar jag och mina vänner laga hälsosam, kryddstark, internationell och oftast semi- eller helvegetariska rätter. Och mycket grönsaker. Andra tjejmiddagar har liksom undantag just då och har fläskfiléer med tjock såser och pommes frites. Varför inte liksom? Nu är det ju fest!
Grönt te är också en sak som blev modernt för några år sen. Innan var det inte många som vågade bryta Earl-Grey-monopolet, men nu står Gröna Höjder i var mans skafferi. Och det är ju faktiskt sååå nyttigt. Som den hälsosamma lilla människa jag är sitter jag därför med en stor kopp grönt te. Det har mintsmak.
Jag hatar mintsmak på saker som inte är tuggummi eller after eight, men det hjälps inte. Alla andra teer som bjuds här på jobbet är nämligen svarta. Hualigen! Det är ju rena självmordet.
Så jag dricker mitt gröna te och längtar efter en stor kopp kaffe á lá Mamma-Giertta. Jag funderar lite spontant på den där chokladkakan som jag INTE åt igårkväll när jag var godissugen. Den såg god ut. Fullkornschoklad kanske? Nä, inte det heller. Smågodiset som jag gick förbi i Konsum i morse såg färskt ut. Men inte lika färskt som äpplena.
Jag hoppas ibland att det kommer finnas ett pris i slutet på hälsoresan (a.k.a. "livet") för bäst viljestyrka att säga nej till goda, onyttiga saker. Det skulle kunna vara en heldag på konditori med att slicka kaksmeten ur skålarna. Eller en deltidstjänst som glassmakare på Sia.
Personligen tar jag gärna ett recept på hälsosamma donuts. Tack.
Storasystrar har det knepigt
Nyligen fick min systerdotter en lillasyster. När barnet låg i magen var hon ömsom förväntansfull, ömsom helt ointresserad av det nya livet. Men en sak hade hon bestämt: Hon ville ha en lillasyster.
- Mamma, ge mig nu ingen lillebror för jag vill faktiskt inte ha nån! sa hon bestämt när min syster förde saken på tal.
Eftersom min syster är en snäll och god mor, födde hon en liten flicka. Bedårande tyckte alla. Ful och skruttig tyckte den förstfödde. Med en röst fylld av panik förklarade hon att hon fått ett syskon:
- Hon är jättesnäll, sa hon och grät.
Det var inte så lyckat.
Nu har gråten övergått i en förvirrad kärlek. Så fort någon annan lyfter upp den leende lillasystern, förklara hon bestämt:
- Hon tycker faktiskt inte om dig, hon är rädd. Hon tycker bara om mig!
Så pedagogisk som man är säger man ja att så är det självklart och lyfter över den lilla krabaten till dess rättmätige ägare: storasyster.
När min lillebror kom blev jag nog också lite galen. Jag tror barn blir det. Hur kul är ett skrikande paket som får alla uppmärksamhet? Jag såg det i alla fall som min plikt att lära honom allt som jag redan kunde. Till exempel uttala saker korrekt och göra piruetter. Men min lillebror ville mest pilla sig själv i naveln och sätta på sig mina glittriga smycken.
Det kanske det som är hela grejen med småsyskon, de vägrar att göra som man vill. Vilka tror de egentligen att de är? Storasyskon eller?
- Mamma, ge mig nu ingen lillebror för jag vill faktiskt inte ha nån! sa hon bestämt när min syster förde saken på tal.
Eftersom min syster är en snäll och god mor, födde hon en liten flicka. Bedårande tyckte alla. Ful och skruttig tyckte den förstfödde. Med en röst fylld av panik förklarade hon att hon fått ett syskon:
- Hon är jättesnäll, sa hon och grät.
Det var inte så lyckat.
Nu har gråten övergått i en förvirrad kärlek. Så fort någon annan lyfter upp den leende lillasystern, förklara hon bestämt:
- Hon tycker faktiskt inte om dig, hon är rädd. Hon tycker bara om mig!
Så pedagogisk som man är säger man ja att så är det självklart och lyfter över den lilla krabaten till dess rättmätige ägare: storasyster.
När min lillebror kom blev jag nog också lite galen. Jag tror barn blir det. Hur kul är ett skrikande paket som får alla uppmärksamhet? Jag såg det i alla fall som min plikt att lära honom allt som jag redan kunde. Till exempel uttala saker korrekt och göra piruetter. Men min lillebror ville mest pilla sig själv i naveln och sätta på sig mina glittriga smycken.
Det kanske det som är hela grejen med småsyskon, de vägrar att göra som man vill. Vilka tror de egentligen att de är? Storasyskon eller?
Bristande privatiseringslogik
Nu är det borgerlig majoritet, man får tycka vad man vill om det. Vissa saker är kanske bra, vissa saker är kanske mindre bra.
Jag tycker till exempel att det är bra att det ges mer pengar till skolan. Det är skamligt att de förra styrande bara snackade massa gojja, men inte sköt till mer pengar.
Privatiseringsivern har även det tagit ett fast grepp om landet nu. Allt ska bli privat, skolor, sjukhus och närakuter. Det ska alltså säljas, från staten och kommunen till något företag eller så. Bara så att alla hänger med på vad det innebär.
Innan har skattepengar gått till att förse sjukhus med nya röntgenmaskiner och skolor med projektorer och whiteboards. Nu när det säljs, då följer ju de sakerna med. Saker som alla vi som betalat skatt har betalat för. Hallå! Det är ju VÅR röntgenmaskin! Ska stat/kommun tjäna pengar på det som vi alla vart med och betalat? OK, VI ALLA får ju del av vad stat och kommun har att erbjuda. Men är det verkligen smart att något så kortsiktig som en engångssumma blir det vi får ta del av? Istället för ett långsiktigt tänkande och användande av bra utrustning? Nu ska jag alltså betala extra för att få använda en maskin jag vart med och betalat redan från början?
Logiken brister.
Jag tycker till exempel att det är bra att det ges mer pengar till skolan. Det är skamligt att de förra styrande bara snackade massa gojja, men inte sköt till mer pengar.
Privatiseringsivern har även det tagit ett fast grepp om landet nu. Allt ska bli privat, skolor, sjukhus och närakuter. Det ska alltså säljas, från staten och kommunen till något företag eller så. Bara så att alla hänger med på vad det innebär.
Innan har skattepengar gått till att förse sjukhus med nya röntgenmaskiner och skolor med projektorer och whiteboards. Nu när det säljs, då följer ju de sakerna med. Saker som alla vi som betalat skatt har betalat för. Hallå! Det är ju VÅR röntgenmaskin! Ska stat/kommun tjäna pengar på det som vi alla vart med och betalat? OK, VI ALLA får ju del av vad stat och kommun har att erbjuda. Men är det verkligen smart att något så kortsiktig som en engångssumma blir det vi får ta del av? Istället för ett långsiktigt tänkande och användande av bra utrustning? Nu ska jag alltså betala extra för att få använda en maskin jag vart med och betalat redan från början?
Logiken brister.
Avundsjuka är också en färg
Alla reser utomlands. Varenda liten kotte drar iväg och lämnar oss fattiga ensamma kvar. "å, jag ska till Thailand, Indien, Ghana, Maldiverna..." Det är faktiskt tufft att vara blek!
Jag är fruktansvärt avundsjuk. Det är bra att jag erkänner det, tänker jag medans mitt annsikte blir grönare och grönare. Mest avundsjuk är jag på förmågan att antingen spara pengar eller helt bortse från att resan kommer lämna djupa, blodiga sår i ekonomin. Hur har folk råd egentligen?
Det här med pengar är ju himlans orättvist, det är vi nog alla överens om. Men jag önskar jag kunde anamma en lite mer what-ever-känsla. Typ, det är lugnt att äta pasta de två sista veckorna i månaden.
Men vad är det för skitsnack egentligen; "mest avundsjuk är jag på förmågan att spara pengar..." Detta, mina kära läsare, är att fara med osanning. Skäms på sig, fröken Giertta. Jag är avundsjuk på allt! Att hungrig få landa i ett helt nytt land. Känna en våg av nya dofter och värme slå emot en. Inte veta riktigt vart man ska och absolut inte kunna förmedla denna okunskap till taxichauffören. Allt luktar cigarettlukt och svett, (jodå, jag har allt varit på tjusiga platser utomlands...) men en känsla av att allt ordnar sig förr eller senare infinner sig. Eller, kanske inte direkt där i taxin, mer när man kommer fram dit man ska. Om man hittar.
Fast man kan ju tänka såhär: alla åker runtom i världen nu, när de är i 20-årsåldern. Så det är ju liksom redan gjort på nåt sätt. Min plan är alltså att dra till Asien när jag är typ 80. Cruisa savannen 86 plus och ta dykcert på min 100-årsdag. Fatta! Ingen har antagligen gjort DET förut. Haha, där kom jag på något! Vietnam och Sydafrika finns faktiskt kvar då också. År 2066 kommer jag och min rulator att ta över världen. Sådeså!
Jag är fruktansvärt avundsjuk. Det är bra att jag erkänner det, tänker jag medans mitt annsikte blir grönare och grönare. Mest avundsjuk är jag på förmågan att antingen spara pengar eller helt bortse från att resan kommer lämna djupa, blodiga sår i ekonomin. Hur har folk råd egentligen?
Det här med pengar är ju himlans orättvist, det är vi nog alla överens om. Men jag önskar jag kunde anamma en lite mer what-ever-känsla. Typ, det är lugnt att äta pasta de två sista veckorna i månaden.
Men vad är det för skitsnack egentligen; "mest avundsjuk är jag på förmågan att spara pengar..." Detta, mina kära läsare, är att fara med osanning. Skäms på sig, fröken Giertta. Jag är avundsjuk på allt! Att hungrig få landa i ett helt nytt land. Känna en våg av nya dofter och värme slå emot en. Inte veta riktigt vart man ska och absolut inte kunna förmedla denna okunskap till taxichauffören. Allt luktar cigarettlukt och svett, (jodå, jag har allt varit på tjusiga platser utomlands...) men en känsla av att allt ordnar sig förr eller senare infinner sig. Eller, kanske inte direkt där i taxin, mer när man kommer fram dit man ska. Om man hittar.
Fast man kan ju tänka såhär: alla åker runtom i världen nu, när de är i 20-årsåldern. Så det är ju liksom redan gjort på nåt sätt. Min plan är alltså att dra till Asien när jag är typ 80. Cruisa savannen 86 plus och ta dykcert på min 100-årsdag. Fatta! Ingen har antagligen gjort DET förut. Haha, där kom jag på något! Vietnam och Sydafrika finns faktiskt kvar då också. År 2066 kommer jag och min rulator att ta över världen. Sådeså!
Lovisas Suburbia
I framtiden kommer jag bli 30. Då kommer antagligen jag ha barn, och kanske några av de bekanta också. Vi kommer ha jobb och välplacerade pensionsfonder. MEN:
Jag vill inte bo i ett nybyggt suburbia som ligger närmre Enköping än T-centralen. Visst, jag älskar att bo nära skogen, det är nästan ett måste. Men for fuck sakes, de hugger ju ner all skog de kommer åt. Så att folk får plats med sina trädäck och swimmingpooler. Galenskap.
Det är som att de bygger bort själen. Alla nya slätstrukna linjer. Inga krussiduller, burspråk eller golvlister. Vart ska alla spöken bo? Vart ska barnen gömma sig när man leker kurragömma bland alla öppna planlösningar? Fantasin kommer halka bort och försvinna på den välpolerade ekparketten. Svoosch. TV-spelen blir flykten från helkaklade badrum.
Eller så är det inte alls så. Det är ju fantastiskt att få planera och bygga sitt eget hus. Att få bestämma allt.
Om jag fick bestämma allt skulle det se ut som att huset var byggt på 1800-talet. Fönster från golvet, såna man kan sitta i och läsa. Höga dörrlister så att skräpet håller sig i ett och samma rum. Ett rum under trappan där man kan ha en koja. Gamla knarriga träplankor som golv. Gärna med lite flisor så att man får stickor i hälarna. Element som brummar och låter på kvällarna. Tjocka trädörrar som inte riktigt går att stänga. Köksluckor med olika knoppar, alla antika eller med en historia bakom. Allt ska knirra, gnissla, knarra. Inga svoosch eller ljudlösa öppningar av ugnar. Bang bom krasch, middagen är färdig. Om jag fick bestämma alltså.
Jag vill inte bo i ett nybyggt suburbia som ligger närmre Enköping än T-centralen. Visst, jag älskar att bo nära skogen, det är nästan ett måste. Men for fuck sakes, de hugger ju ner all skog de kommer åt. Så att folk får plats med sina trädäck och swimmingpooler. Galenskap.
Det är som att de bygger bort själen. Alla nya slätstrukna linjer. Inga krussiduller, burspråk eller golvlister. Vart ska alla spöken bo? Vart ska barnen gömma sig när man leker kurragömma bland alla öppna planlösningar? Fantasin kommer halka bort och försvinna på den välpolerade ekparketten. Svoosch. TV-spelen blir flykten från helkaklade badrum.
Eller så är det inte alls så. Det är ju fantastiskt att få planera och bygga sitt eget hus. Att få bestämma allt.
Om jag fick bestämma allt skulle det se ut som att huset var byggt på 1800-talet. Fönster från golvet, såna man kan sitta i och läsa. Höga dörrlister så att skräpet håller sig i ett och samma rum. Ett rum under trappan där man kan ha en koja. Gamla knarriga träplankor som golv. Gärna med lite flisor så att man får stickor i hälarna. Element som brummar och låter på kvällarna. Tjocka trädörrar som inte riktigt går att stänga. Köksluckor med olika knoppar, alla antika eller med en historia bakom. Allt ska knirra, gnissla, knarra. Inga svoosch eller ljudlösa öppningar av ugnar. Bang bom krasch, middagen är färdig. Om jag fick bestämma alltså.
