min mammas hjärta
Di dära drömmarna
Det där man ville när man var yngre. Alla drömmar man hade. Innan verkligheten kom och skuffade undan dem i det mörkaste hörnet av våra hjärtan.
Jag skulle så gärna vilja... men först måste du kunna betala räkningarna och drömmar föder bara tomma magar.
Den utbildning jag hängett mig åt de senaste tre åren har dödat min längtan efter att skriva och förändra och lära och informera om viktiga saker som betyder något. Jag tror inte det står i kursplanen. "Ni ska inte tro att ni är något och lyckas ni dessutom racka ner på era klasskompisar så att de tappar livsgnistan har ni nått upp till VG-nivå. Grattis".
Jag tror i alla fall inte det.
Men sitter man i ett klassrum i två timmar och väntar på hjälp med att lämna in sitt examensarbete och personen bredvid får hjälp av en klasskompis med samma sak utan att sen hjälp dig, då känns det som att något går sönder i hjärnan på dig. Jag lovar, det kommer gnissla till och du kommer inte minnas något av glädje som skett de senaste tio åren. Allt du ser är rött, svart och fullt av blixtrar. Varför kunde de inte bara hjälpt oss? Det är en hård, kall mediabransch som möter mig där ute i verkligheten.
Men har man något man i hemlighet vill göra, då finns det kanske någon som ändå uppmuntrar en. Min kära mor, hon har alltid drömt om att måla lite mer. Nu har hon börjat göra det också. Därför kan man ha tur att en dag i brevlådan hitta ett kuvert från 80-talet från DN som innehåller en Nicaraguainspirerad tavla. Man tackar och bockar.
Over and out.
Budgetfeber
Gårdagen bestod som sagt av en hel del sport. Och visst finns det idrott med på dagens program också.
Basket fyra matcher och fotboll tio matcher. Mums!
Och självklart följer den härliga förkylningen som jag träffade för en vecka sen fortfarande med mig vart jag än går. Tanken var att jag skulle hitta på något med mina vänner igår kväll och O med sina. I stället hade han feber och jag migrän och hosta.
Pratade med L om känslan av att känna sig som 89 och världens tråkigaste för att man är trött och seg en lördagskväll. Men har man ett jobb så har man. Det går inte att komma undan och det är faktiskt skönt att känna att man får något gjort.
Vad som fascinerar mig är det här med jobb och pengar när man jämför olika människor. Jag har inte jobbat så fasligt mycket i september och oktober, sammanlagt två veckor tror jag, och det ger en liten liten inkomst. Jag känner ständigt att bristen på pengar är närvarande.
Jag brukar lösa detta problem genom att inte handla något, förutom mat. Men inte öl, inte kläder, inte något!
När jag jämför mig med folk i min närhet förundras jag över deras budgetar. "Jag har verkligen inga pengar" kan ändå betyda att man kan betala hyra för sina fina lägenhet, köpa öl, men inte hitta på något när man är trött. "Jag har verkligen inga pengar" kan också betyda att man köper en ny tröja här och en fin väska där, men inte klarar av tyngden av en fika på stan utan snåldricker silverté på sin balkong. Den tredje kategorin skiter fullständigt i mathållningen när det sinar i kassan. Nudlar/pasta med inget till, men några öl slinker ner till helgen och kanske några på lillördagen också.
Jag prioriterar maten. Jag kan ha 100 kronor på kontot (det har hänt en gång) och ändå handla KRAV-märkt broccoli till middagen för att sedan upptäcka att jag inte har ett enda par hela strumpor i min låda. Så kan det gå.
Låter som en plan – Jan.
Basket fyra matcher och fotboll tio matcher. Mums!
Och självklart följer den härliga förkylningen som jag träffade för en vecka sen fortfarande med mig vart jag än går. Tanken var att jag skulle hitta på något med mina vänner igår kväll och O med sina. I stället hade han feber och jag migrän och hosta.
Pratade med L om känslan av att känna sig som 89 och världens tråkigaste för att man är trött och seg en lördagskväll. Men har man ett jobb så har man. Det går inte att komma undan och det är faktiskt skönt att känna att man får något gjort.
Vad som fascinerar mig är det här med jobb och pengar när man jämför olika människor. Jag har inte jobbat så fasligt mycket i september och oktober, sammanlagt två veckor tror jag, och det ger en liten liten inkomst. Jag känner ständigt att bristen på pengar är närvarande.
Jag brukar lösa detta problem genom att inte handla något, förutom mat. Men inte öl, inte kläder, inte något!
När jag jämför mig med folk i min närhet förundras jag över deras budgetar. "Jag har verkligen inga pengar" kan ändå betyda att man kan betala hyra för sina fina lägenhet, köpa öl, men inte hitta på något när man är trött. "Jag har verkligen inga pengar" kan också betyda att man köper en ny tröja här och en fin väska där, men inte klarar av tyngden av en fika på stan utan snåldricker silverté på sin balkong. Den tredje kategorin skiter fullständigt i mathållningen när det sinar i kassan. Nudlar/pasta med inget till, men några öl slinker ner till helgen och kanske några på lillördagen också.
Jag prioriterar maten. Jag kan ha 100 kronor på kontot (det har hänt en gång) och ändå handla KRAV-märkt broccoli till middagen för att sedan upptäcka att jag inte har ett enda par hela strumpor i min låda. Så kan det gå.
Låter som en plan – Jan.
Buggtrubbel
Tio fotbollsmatcher.
Sex hockeymatcher.
Tre basketmatcher.
Fem innebandymatcher.
Så ser Lovisa Gierttas lördag ut.
I går var jag och dansade bugg med min O och hans klasskompis J(?) med flickvän. Det var som att träda in i en helt ny värld. Vi var helt klart bland de yngre i salen och jag och O de klart mest oerfarna. Jag försökte lära O grundstegen vid frukosttid i går för att vi åtminstone skulle ha en chans. Vi rörde oss i alla fall i rätt riktning, det vill säga runt runt runt salen.
Personligen blir jag ju glad av att dansa, vilket jag inte tror att jag är ensam om. Men de dansanta paren i Mälarsalen på Münchenbryggeriet var dödsseriösa. Inte ett enda litet leende spelade på deras läppar. Inte ett glädjeskutt hann emellan deras korrekta buggturer. Jag blev rädd.
Inte nog med det så var det dessutom trångt i salen. Livebandet var jättegulliga, men det hjälpte inte när man blev tacklad av 50-åringar i rutiga HM-skjortor och deras tanter i guldörhängen, blonda slingor och dansskor var femte sekund. Inte ett förlåt följde. Inte en blick. Jag var osynlig i min kjol och röda naglar.
Jag var finklädd. De andra var "dressed to kill". Läbbigt men kul.
Over and out.
Bråttom bråttom
Det är Halloween-fest hos M i slutet av oktober. Jag vet vad jag ska vara och kan nu inte tänka på något annat... hehe.
Annars är det exjobb som gäller, börjar närma sig slutet med deadline nästa onsdag. Sen tar jag mitt pick och pack och drar till London i fyra dagar. Någon som har något hett tips med vad man kan syssla med där?
För övrigt har jag försökt följa hela Idol-Katrin-exSchulman-dramat via olika nyhetssajter. Det verkar som vanligt vara ett hopkok av händelser i syfte att öka intresset för: exSchulman och programmet Idol.
Klart slut.
Annars är det exjobb som gäller, börjar närma sig slutet med deadline nästa onsdag. Sen tar jag mitt pick och pack och drar till London i fyra dagar. Någon som har något hett tips med vad man kan syssla med där?
För övrigt har jag försökt följa hela Idol-Katrin-exSchulman-dramat via olika nyhetssajter. Det verkar som vanligt vara ett hopkok av händelser i syfte att öka intresset för: exSchulman och programmet Idol.
Klart slut.
Lördagsdokumentärer
Det finns en dokumentär på SVT som heter Pophoran. Den gick tydligen tillsammans med andra program i lördags kväll.
Det är mycket som handlar om porr nuförtiden. Den nya boken Pittstim tar till exempel upp de killarnas relation till porr som unga.
"I'm a buissnes guy - I just want to make money", säger en av producenterna. "Making porno is just like making a cake, you just have to have the right ingredience." Ja, du, vad ska man säga. Objektifierandet av kvinnor fortsätter. och fortsätter och fortsätter.
Tejejerna berättar om hur de kom till Hollywood för att bli skådespelerskor, men sen struntade i det för att de ändå inte fick några jobb. "Jag ser det inte som att ha sex för pengar, jag ser det som att ha tillräckligt mycket sex för att kunna betala hyran."
Jag förstår hur man vill förklara detta för folk, att de inte är "outcasts som är galna och slemmiga". Men allt jag ser är män i 50-årsåldern som sitter och säger att de här unga tjejerna älskar det glamorösa med jobbet. Allvarligt.
Jag förstår att de vill förklara att det handlar om exhibitionister som inte mår dåligt av att hålla på med det. Men det de visar är tjejer som faktiskt mår dåligt, vill ha mer uppmärksamhet för då tror de att de kommer må bättre.
Och vilka är det som tjänar pengarna? Ja, inte är det de unga, platinablonda tjejerna med silikon under huden i alla fall.
Vad jag tror är:
vi är så vana vid att titta på tv och data. Precis som med våld på tv blir det inte verklighet. Men medans det i filmer är stuntmän och låtsasblod är det i porrfilm riktiga människor och deras kroppar. Eller snarare riktiga unga tjejer och deras ännu inte färdigväxta kroppar.
Det som faktiskt stör mig är att de som filmen handlar om, ett par som har en porrsajt ihop, har två barn ihop. Mamman, porrskådis och producent, berättar även att om dottern skulle vilja hålla på med porr skulle hon aldrig tillåta det. Hon skulle varna henne på alla sätt möjligt och säga blankt nej. Hon vet heller inte hur de skulle förklara för barnen i framtiden att hon är porrskådis.
"I have all this whoreacne right now, I get it from sucking cock so much", förklarar hon sedan. Barnskyddsmyndigheterna?
"I have all this whoreacne right now, I get it from sucking cock so much", förklarar hon sedan. Barnskyddsmyndigheterna?
"Phsyke is everything. They will sell everything and everyone around them if they have to", analyserar en s.k. "porrveteran".
Jag vet inte. Alla får ju såklart göra vad de vill. Själv blir jag bara ledsen av det. Jag tycker inte folk verkar särskilt glada. De försöker övertyga tittarna om att de är glada. "Jag är lycklig, jag är faktiskt det, jag är inte så konstig som du tror, jag är faktiskt normal, jag tycker faktiskt om det här". Tror ni på det?
Titta själva.
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=81516&a=1264840&lid=puff_1268207&lpos=lasmer
Garderobsvett/garderobssvett
I går hade min bättre hälft spelning på Mosebacke i Stockholm.
Det är en scen med anor, många stora svenskar på väggarna. Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Cornelis, Monica Zetterlund.
Och mitt i allt detta: en kaosartad toalett/garderobkö och min lilla O på scenen med Tremblebee som rockade mer än någonsin förut.
Men åter till toaletterna.
De ligger i en trång korridor som slutar i garderobluckan. Så de båda köerna blandades och många stod fel och upptäckte det försent, någon hade redan hunnit tränga sig.
Jag har grymma skills på att komma före utan att folk upptäcker det, så jag fick hämta ut min jacka ganska fort. Men så vände jag mig om. Det var en köttmur som mötte mig.
Första hindret att forsera var en dyngrak smålänning i randig skjorta. Men han flyttade så snällt på sig när jag sa ursäkta och spärrade upp ögonen till rådjursliknande proportioner. Kvar av muren var nu en handfull brudar. Och ja, jag menar verkligen BRUDAR!
För de flyttade inte på sig.
- Ursäkta ursäkta ursäkta, sa jag och log mitt snällaste falska leende.
- *smil smil smil smil*, blev svaret från den glittrande, parfumstinkande, kajalförstärkta klungan.
- URSÄKTA URSÄKAT URSÄKTA, försökte jag än en gång och tryckte lite på dem.
Ett dovt morrande hördes från gruppen.
Men de fattade inte att de hade en före detta linjespelare i Skuru med Stockholms värsta humör att göra med.
- VROOOOOOOM, sa jag och så vips var jag ute och kunde andas frisk luft.
- Mäh, hallå, hörde jag de sårade köttslamsorna bakom mig skrika.
- Hehe, skrattade jag och sket fullständigt i om deras mockastövlar fick fläckar på sig.
Konsensus: Man flyttar på sig om någon säger "ursäkta mig".
Slut för idag.
Det är en scen med anor, många stora svenskar på väggarna. Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Cornelis, Monica Zetterlund.
Och mitt i allt detta: en kaosartad toalett/garderobkö och min lilla O på scenen med Tremblebee som rockade mer än någonsin förut.
Men åter till toaletterna.
De ligger i en trång korridor som slutar i garderobluckan. Så de båda köerna blandades och många stod fel och upptäckte det försent, någon hade redan hunnit tränga sig.
Jag har grymma skills på att komma före utan att folk upptäcker det, så jag fick hämta ut min jacka ganska fort. Men så vände jag mig om. Det var en köttmur som mötte mig.
Första hindret att forsera var en dyngrak smålänning i randig skjorta. Men han flyttade så snällt på sig när jag sa ursäkta och spärrade upp ögonen till rådjursliknande proportioner. Kvar av muren var nu en handfull brudar. Och ja, jag menar verkligen BRUDAR!
För de flyttade inte på sig.
- Ursäkta ursäkta ursäkta, sa jag och log mitt snällaste falska leende.
- *smil smil smil smil*, blev svaret från den glittrande, parfumstinkande, kajalförstärkta klungan.
- URSÄKTA URSÄKAT URSÄKTA, försökte jag än en gång och tryckte lite på dem.
Ett dovt morrande hördes från gruppen.
Men de fattade inte att de hade en före detta linjespelare i Skuru med Stockholms värsta humör att göra med.
- VROOOOOOOM, sa jag och så vips var jag ute och kunde andas frisk luft.
- Mäh, hallå, hörde jag de sårade köttslamsorna bakom mig skrika.
- Hehe, skrattade jag och sket fullständigt i om deras mockastövlar fick fläckar på sig.
Konsensus: Man flyttar på sig om någon säger "ursäkta mig".
Slut för idag.
Tankar om press från Radiohuset
Karriärhetsen bland de i min ålder är enorm. I alla fall bland de människor jag omges av varje dag. Inte så att alla springer runt som skållade troll ( citat MM, Sveriges Radio) och svettas av att ge sig in på en marknad (mediabranschen) som inte anställt någon på 50 år. Men så fort någon nämner en framtidsplan spetsar alla öronen för att kunna jämför ahur bra/dålig den personen är i jämförelse.
Eller så känns det, men det är säkert bara i mitt paranoida sinne.
Vissa blir säkert taggade av den här stressen. Medan andra blir paralyserade. Själv dalar jag upp och ner.
Är det något som är typiskt för oss i 20-årsåldern, att känna pressen från andras prestationer att själva lyckas? Eller är det så i alla åldrar?
Kanske är det bara den på-kokain-i-30 år-galna mediavärlden som ser ut på det sättet. Kanske att en rehabvistelse à la Amy Winehouse skulle sitta fint. Kanske ska helt enkelt jag själv lära mig att sluta jämföra mig med andra.
Kanske är jag helt ensam i stressen.
Eller för att citera Lumiere (ljusstaken i Skönheten och Odjuret):
"Eller å andra sidan kanske inte"
Tunga lyft
Det är farligt att träna.
Jag som predikar det hälsosamma livet, äta rätt, röra på sig och bry sig om sin hälsa, lyckas alltid paja mig själv när jag tränar.
Senast lyfte jag för tungt och kan nu inte springa om någån så jagar mig. Det är inte snyggt att sitta stel som en pinne och skratta om ni undrar.
Förra sommaren hoppade jag på kryckor ett halvår eftersom min ytterlårmuskel var för stark.
Det känns som att min kropp säger att jag ska sluta röra på mig. Sitt still! säger den. Sluta lyft, pressa och klämma. Men nä då.
Klart att jag mår bättre av att träna eftersom min kropp sedan sex års ålder är beroende av endorfinerna jag får när jag anstränger mig. Som en träningsjunkie blir jag deppad av att sitta stilla. Men istället för att lyfta tungt nästa gång ska jag lyfta försiktigt och lyssna på min kropp.
Men det är ju så jävla tråkigt!
Jag som predikar det hälsosamma livet, äta rätt, röra på sig och bry sig om sin hälsa, lyckas alltid paja mig själv när jag tränar.
Senast lyfte jag för tungt och kan nu inte springa om någån så jagar mig. Det är inte snyggt att sitta stel som en pinne och skratta om ni undrar.
Förra sommaren hoppade jag på kryckor ett halvår eftersom min ytterlårmuskel var för stark.
Det känns som att min kropp säger att jag ska sluta röra på mig. Sitt still! säger den. Sluta lyft, pressa och klämma. Men nä då.
Klart att jag mår bättre av att träna eftersom min kropp sedan sex års ålder är beroende av endorfinerna jag får när jag anstränger mig. Som en träningsjunkie blir jag deppad av att sitta stilla. Men istället för att lyfta tungt nästa gång ska jag lyfta försiktigt och lyssna på min kropp.
Men det är ju så jävla tråkigt!
