Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Jag skulle så gärna vilja... men först måste du kunna betala räkningarna och drömmar föder bara tomma magar. 

Den utbildning jag hängett mig åt de senaste tre åren har dödat min längtan efter att skriva och förändra och lära och informera om viktiga saker som betyder något. Jag tror inte det står i kursplanen. "Ni ska inte tro att ni är något och lyckas ni dessutom racka ner på era klasskompisar så att de tappar livsgnistan har ni nått upp till VG-nivå. Grattis". 

Jag tror i alla fall inte det. 

Men sitter man i ett klassrum i två timmar och väntar på hjälp med att lämna in sitt examensarbete och personen bredvid får hjälp av en klasskompis med samma sak utan att sen hjälp dig, då känns det som att något går sönder i hjärnan på dig. Jag lovar, det kommer gnissla till och du kommer inte minnas något av glädje som skett de senaste tio åren. Allt du ser är rött, svart och fullt av blixtrar. Varför kunde de inte bara hjälpt oss? Det är en hård, kall mediabransch som möter mig där ute i verkligheten. 

Men har man något man i hemlighet vill göra, då finns det kanske någon som ändå uppmuntrar en. Min kära mor, hon har alltid drömt om att måla lite mer. Nu har hon börjat göra det också. Därför kan man ha tur att en dag i brevlådan hitta ett kuvert från 80-talet från DN som innehåller en Nicaraguainspirerad tavla. Man tackar och bockar.

Over and out.