Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Snön vräker ner och jag blir så lycklig av det så det är bara inte klokt.

Hoppas hoppas den stannar över julen.

Igår gick jag och hälsade på E och L i Enskededalen. Jag försökte hitta den allra närmaste vägen, men istället gick jag i en liten cirkel. Men jag kom fram ändå till slut.

Det som slog mig var detta: Det var inte ett enda barn ute och lekte, trots att det var snö.

Är barn inte ute och leker längre?

När jag var liten var vi ute nästan varje kväll, som jag minns det. I alla fall på sommaren och vintern. På vintern när det var snö fanns det ju tusentals saker att göra. Leka snöleoparder och krypa omkring och rulla sig på marken till exempel. Eller bygga snögubbar formade som Lassie. Eller snölyktor som man fick sätta in värmeljus i. Eller varför inte snöbollskrig. Oftast åkte vi pulka eller snowracer i vår backe eller i våra grannars backe. Man blev snabbt duktig på att styra, för i vår backe var det staket på ena sidan som gjorde väldigt ont att fastna i. Och på botten av backen var det ett dike med gigantiska tallar och granar på andra sidan som det gjorde fasansfullt ont att krocka med.

Men igår var det alltså inga barn ute och var barn. De satt väl inne och tittade på tv eller spelade tv-spel. Jag blev lite ledsen i hjärtat av det. Varför går föräldrar inte ut med sina barn då, om de inte kan aktivera sig själva?

Jag menar nu inte små barn, utan mer tioåringar, som inte måste gå och lägga sig klockan sju.

Om jag får barn har jag en stark känsla av att jag kommer anamma mina föräldrars uppfostringsstrategi. Nämligen: Är det inte spöregn, gå ut och lek.

Och mina barn kommer tycka jag är jobbig ända tills de kommer i tonåren och tackar sin lyckliga stjärna för att de inte är överviktiga, lata eller saknar förmågan att fantisera.