Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Tillbaka på jobbet.

Igår var vi hos O:s föräldar och åt middag. O visade stolt upp min tatuering och jag fick spridda reaktioner.

vad som slagit mig den här helgen är hur mycket folk dömer andra efter deras utseende. Och jag har en känsla av att det dessutom har blivit mer okej att göra just det, döma hunden efter håren, boken efter omslaget, innehållet efter förpackningen eller huden efter åren.

Och det gör mig arg, som supersnällasilver-Sara-arg.

- Ja, sa O:s pappa, nuförtiden kostar det ju inte så jättemycket att ta bort dem sen.
- Men jag vill inte ta bort den sen, svarade jag.
- Nänä...

han trodde mig inte, vilket ju såklart är helt okej, jag har inte gjort tatueringen för andras skull. Men det som föräldar och äldre syskon verkar oroade över är just att jag ska bli dömd av andra på grund av tatueringen.

jag är så trött på att det är okej, att bestämma hur någon är efter att ha SETT den. "Titta, han ser skön ut, honom ska jag bli ihop med". Om detta system inte fungerar när det gäller sängar, soffor, bilar eller kläder varför i gud, jesus, djävulen och Buddhas namn, skulle det stämma in på människor?

Dessutom är sociala koder olika i olika grupper. Det som är fint för några, är fult för andra. Kläder som står för att man är intresserad av djurrättsfrågor för mig, betyder helt enkelt anarkist för min farmor. När jag färgar håret platinablont och kort tänker jag att det ser ut som att jag är gladare och tycker om rockmusik, medan gubben på gatan tycker att jag ser ut som en syntare och fjortisarna tror att jag är kommunist. Så är det bara.

Jag vill sätta stopp för detta, vem är med mig?