Lärarinneminne
Idag smäller det.
Jag ska tatuera mig klockan 16.00.
Jag är nervös.
Mest för att världens otrevligaste tjej kanske är där. Men det hoppas jag att hon inte är. Sen tänker jag lite destruktiva tankar också om att det borde vara likadan arbetsmoral hos tatuerare som hos annat folk och att fredag eftermiddag alltså inte är den ultimata tiden att få tatuerarens odelade uppmärksamhet då han/hon antagligen har huvudet fullt med vart ölen ska drickas under kvällen.
Får helt enkelt se, sa blinda Sara och skar av sig ögonlocken.
Dagens högstadieminne:
I sjuan hade vi en bildlärarinna som hatade barn. Hon HATADE verkligen barn. Så fort någon räckte upp handen för att få hjälp, suckade hon högt och ignorerade först barnet i fråga tio minuter innan hon släpade sig dit och stånkandes och stönandes förklarade för den idiotiska ynglingen hur saker och ting skulle gå till.
En lektion hade hon gett oss i uppgift att rita olika gråskalor med blyerts (herre jesus, konstigt att man började skolka i högstadiet liksom). Jag började rita men blev sen förvirrad om jag skulle använda 2b-pennan eller 5b-pennan och räckte upp handen eftersom man inte fick komma fram till hennes kateder och be om hjälp, det var en dödssynd. Hon tittade upp och såg min hand, reste sig och gick rakt fram till ett av de andra borden och frågade hur det gick för dem. Flera händer sträcktes upp i luften och hon släpade sig runt i salen och hjälpte alla utom mig.
Efter en kvart frågade jag rakt ut om jag skulle få någon hjälp alls?
- Sitt och räck upp handen så kommer jag när det är din tur, fräste hon.
Jag fortsatte hålla upp handen, som alla vet börjar värka efter typ tio sekunder i luften. Ytterligare tio minuter gick och hon fortsatte att ignorera mig, men hjälpa andra klassisar. Till slut fick jag nog.
- Kan jag få någon jävla hjälp eller tänker du bara favorisera killarna?
- Nä, sådär säger man inte!
- Förlåt, jag skämdes för det var inte schysst att skälla på henne. Men jag har räckt upp handen halva lektionen nu och jag har bara en jättesnabb fråga.
- Om du tror att du kan prata sådär får du ingen hjälp.
- Okej då, sa jag och reste mig. Då vill jag fan inte ha nån hjälp.
- Om du fortsätter slänger jag ut dig, hotade hon.
- Ingen idé, jag drar ändå, sa jag och gick från lektionen.
Alla satt ganska förvånade kvar i klassrummet och jag gick och satte mig i kapphallen och väntade på nästa lektion. Paralellklassens slöjdlektion var slut och de kom och frågade varför jag inte var på lektion. Jag sa att jag hade gått.
- Wow, oj, jävlar, va modigt av dig!
- Ehm... okej, svarade jag som tyckte det var knäppt att alla blev impade för att jag gått från en lektion.
Efter tio minuter hade även min klass kommit ut och efter dem kom bildlärarinnan. Hon smög fram till mig, lade sina händer på mina axlar och sa:
- Förlåt så jättemycket Lovisa att jag inte hjälpte dig, det var verkligen dumt av mig.
- Ja, det tycker jag med.
- Kan du förlåta mig, jag vill ju så gärna att du ska komma på nästa lektion.
- Kan jag väl, sa jag som var lite förvånad över hur saker och ting hade utvecklats.
- Åh, va bra! sa hon och kramade mig och kröp urskuldande tillbaka till sitt klassrum.
Då förstod jag vilken makt man kan få om man står på sig och hur många tycker att det är det svåraste som finns. Jag insåg även att om man gick ifrån en lektion i Stavsborgsskolan, då var man hjälte resten av veckan och den som alla sedan vände sig till om de hade problem med en lärare.
Slut på sagan.
Jag ska tatuera mig klockan 16.00.
Jag är nervös.
Mest för att världens otrevligaste tjej kanske är där. Men det hoppas jag att hon inte är. Sen tänker jag lite destruktiva tankar också om att det borde vara likadan arbetsmoral hos tatuerare som hos annat folk och att fredag eftermiddag alltså inte är den ultimata tiden att få tatuerarens odelade uppmärksamhet då han/hon antagligen har huvudet fullt med vart ölen ska drickas under kvällen.
Får helt enkelt se, sa blinda Sara och skar av sig ögonlocken.
Dagens högstadieminne:
I sjuan hade vi en bildlärarinna som hatade barn. Hon HATADE verkligen barn. Så fort någon räckte upp handen för att få hjälp, suckade hon högt och ignorerade först barnet i fråga tio minuter innan hon släpade sig dit och stånkandes och stönandes förklarade för den idiotiska ynglingen hur saker och ting skulle gå till.
En lektion hade hon gett oss i uppgift att rita olika gråskalor med blyerts (herre jesus, konstigt att man började skolka i högstadiet liksom). Jag började rita men blev sen förvirrad om jag skulle använda 2b-pennan eller 5b-pennan och räckte upp handen eftersom man inte fick komma fram till hennes kateder och be om hjälp, det var en dödssynd. Hon tittade upp och såg min hand, reste sig och gick rakt fram till ett av de andra borden och frågade hur det gick för dem. Flera händer sträcktes upp i luften och hon släpade sig runt i salen och hjälpte alla utom mig.
Efter en kvart frågade jag rakt ut om jag skulle få någon hjälp alls?
- Sitt och räck upp handen så kommer jag när det är din tur, fräste hon.
Jag fortsatte hålla upp handen, som alla vet börjar värka efter typ tio sekunder i luften. Ytterligare tio minuter gick och hon fortsatte att ignorera mig, men hjälpa andra klassisar. Till slut fick jag nog.
- Kan jag få någon jävla hjälp eller tänker du bara favorisera killarna?
- Nä, sådär säger man inte!
- Förlåt, jag skämdes för det var inte schysst att skälla på henne. Men jag har räckt upp handen halva lektionen nu och jag har bara en jättesnabb fråga.
- Om du tror att du kan prata sådär får du ingen hjälp.
- Okej då, sa jag och reste mig. Då vill jag fan inte ha nån hjälp.
- Om du fortsätter slänger jag ut dig, hotade hon.
- Ingen idé, jag drar ändå, sa jag och gick från lektionen.
Alla satt ganska förvånade kvar i klassrummet och jag gick och satte mig i kapphallen och väntade på nästa lektion. Paralellklassens slöjdlektion var slut och de kom och frågade varför jag inte var på lektion. Jag sa att jag hade gått.
- Wow, oj, jävlar, va modigt av dig!
- Ehm... okej, svarade jag som tyckte det var knäppt att alla blev impade för att jag gått från en lektion.
Efter tio minuter hade även min klass kommit ut och efter dem kom bildlärarinnan. Hon smög fram till mig, lade sina händer på mina axlar och sa:
- Förlåt så jättemycket Lovisa att jag inte hjälpte dig, det var verkligen dumt av mig.
- Ja, det tycker jag med.
- Kan du förlåta mig, jag vill ju så gärna att du ska komma på nästa lektion.
- Kan jag väl, sa jag som var lite förvånad över hur saker och ting hade utvecklats.
- Åh, va bra! sa hon och kramade mig och kröp urskuldande tillbaka till sitt klassrum.
Då förstod jag vilken makt man kan få om man står på sig och hur många tycker att det är det svåraste som finns. Jag insåg även att om man gick ifrån en lektion i Stavsborgsskolan, då var man hjälte resten av veckan och den som alla sedan vände sig till om de hade problem med en lärare.
Slut på sagan.
Kommentarer
Trackback
