Åldersnoja är fel fel fel

Idag träffade jag en föredetta klasskompis på tuben. Hon fyller 26 snart och vi pratade om hennes kommande födelsedagsfest. jag frågade om hon hade någon åldersnoja och hon svarade att nej, det hade hon inte. men en gång när hon och en vän blivit kallade för "de där fulla tanterna" på Doncen efter en våt kväll på Carmen, då tänkte hon lite på sin ålder.

Men inte annars.

Jag tyckte det var skönt att höra. Det här med åldersnojor är ju såklart ett knepigt ämne, men jag tycker nog att det är lite larvigt att hänga upp sig på sin ålder.

Ibland är det svårt att låta bli att känna sig gammal, som när man är de enda över 18 på en konsert, och anledningen att man vet det är för att bartendern leggar SAMTLIGA när de ska köpa öl förutom mig och O... Då kände jag hur rynkorna lyste och pensionspengarna brände i  fickan.

Men annars, nej.

När T fyllde 19 kom vi på ramsan "vi är snart 30" och gick och sjöng den på stan hela kvällen, tillsammans med den oförglömliga "camillas pattar". Men någon riktig panik över hur gamla vi var? Nä, jag tror inte det. Antagligen är det så att när man satt upp mål för sig själv som man ska uppnå till en viss ålder, och detta inte har inträffat, då kommer ångesten. Men det tycker jag man kan låta bli. Vi måste sluta döma folk efter deras ålder!

Och nu ett gammalt minne:
När jag var 14 åkte hela familjen på semester till en liten by som heter Moraira i Spanien. Detta var innan engelsmännen kom och förstörde den med fish n' chips och fotbollsbarer. Vi var där i flera veckor och trots att det väl var kul att slå rekordet i antal slagna bollar i strandtennis med min mor (OBS 657 ggr!), var jag ju ändå 14! Ingen jämnårig hade jag att snacka med och det började kännas liiite ensamt.

Så en dag var jag ute och badade och lekte delfin i vågorna, som alla normala 14-åringar borde göra. En stor våg kom emot mig och jag vände ryggen till för att glida med den in till stranden. jag trodde att det var tomt bakom mig, men icke! Där stod en ring med sex killar och jag scvooschade rakt in i mitten av ringen.
De var holländare och hade helt klart planerat att jag skulle "fångas i deras nät" eller någon annan dålig liknelse.
De stirrade på mig. Jag sa hej. De tittade på varandra och undrade vem som skulle våga säga något och tillslut bestämde sig en av killarna för att fråga vad jag hette, var jag kom ifrån och om jag ville följa med och åka jet ski. Det ville jag ju såklart.
- How old are you today? frågade en av killarna.
-Today? svarade jag och undrade om det var ett dåligt skämt eller bara dålig engelska.
- Yes, old today?
- I'm 14, svarade jag.
Då började de skratta. Jag blev röd i ansiktet och undrade om jag hade sagt fel, uttalat dåligt eller missförstått frågan helt  och hållet.
- Why do you lie? sa de och fortsatte flabba.
- What, I am 14.
- No no, you are older, you are much older. Why do you wanna be 14, you are at least 21, sa de och log självsäkert.

Trots att jag svor på att jag var 14, trodde de mig inte och de under resten av semestern övertygad om att jag skämtade järnet med dem om min ålder. Att det var något konstigt svenskt prank. Men det var det ju inte...

Om inte det har gett mig åldersnoja, då har fan ingen annan rätt att ha det heller! Jo, när jag precis hade fyllt 18 och var på någon cool klubb som kanske Viper room, fick ett gäng killar rösta om hur gammal de trodde jag och S var. 20, gissade de på S. Hur gammal var då jag?

29... kanske 31.
Jag hånglade inte med någon av de killarna.
Tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0