Lovisas kropp är en dålig kropp

Jag har gett mig in i  en ny dust med min kropp med det enkla målet att jag ska slippa ha ont överallt precis hela tiden.

Tyvärr har jag förlorat alla tidigare fajter, men kanske ska det gå bättre denna gång.

Vad som började med överansträngda knän på en 10-åring har utvecklats till snea ryggkotor både uppe och nere, vridna minisker både bak och fram, senor kring höften som är spända lika hårt som Robin Hoods pilbåge, sneda fötter, höftkula som klånkar, nerver som sitter i kläm och påverkar precis hela mig, tennisarmbåge i båda armarna, revben som sitter snett, knäskålsinflammationer, bäcken som är låsta, lårmuskler som sitter fel och massa andra härliga grejer.

- Men annars är det bra, som naprapaten sa i morse.

Han började med att ge mig en genomkörare enligt en metod som någon Silverstolpe utformat för 15 år sedan. Det innebar att man skulle slå/trycka/massera på ett ligament som finns under svanskotan. Och hur kommer man åt det? Jo, man drar ner trosorna och masserar liksom precis i börjar på rumpskåran. Kändes inte alls obekvämt...

- Oj, sa naprapaten, jag har nog aldrig under mina år som yrkesverksam känt någon som varit såhär stel och hård här. Såhär ska det verkligen inte vara.

Nähäpp, tänkte jag, då har du fan inte mött min kropp. För det är mycket som inte är som det ska med den.

Vart han än sen petade och knäckte blev han besviken för att min kropp inte ville det han ville, nämligen att jag inte ska ha ont.

- Va! Har du ont där OCKSÅ? utbrast han titt som tätt.
- Ja, vad ska jag säga, jag är i alla fall bäst på nåt? försökte jag.
- Ja jo, det är sant. Synd att du kom hit precis innan min semester, sa han, för nu kommer jag tänka på det här komplicerade projektet (min kropp) hela sommaren.

Så efter 40 minuter lyckades han få ner mig på en fysisk nivå som han beskrev som "samma som folk som  brukar komma hit ligger på". Men jag är fortfarande helt paj. Och inte hallonpaj, utan mer jag-spelade-handboll-för-länge-och-för-mycket-för-att-ha-sån-jävla-skitkropp-paj.

Efter det skulle jag låtsas som att jag var gipsad från topp till tå hela dagen. Alltså jag får inte sitta med benen i kors, inte stå på ett ben mer än det andra, inte vrida huvudet, inte lyfta och vrida kroppen samtidigt. Jag ser ut som Lurch och Frankenstein combined!

- Jag har ett lösben här bakom om du vill ha när du ska gå härifrrån, skämtade han när processen var klar.
Och jag var fan nära att säga ja tack, stick fast det direkt, lär ju funka bättre än vad gud och Jesus gav mig från början. Men det gjorde jag inte. Istället sitter jag på jobbet och förklarar för folk varför jag inte tittar på dem när de pratar med mig. Jag FÅR INTE!

Kommentarer
Postat av: Maria

Fy fan! Det är så jävla jobbigt när man mår dåligt och det inte syns utåt. Men, fortsätt kämpa för du gör det bra! Om du inte märker att du gör framsteg kan jag påminna mig att du hoppade runt på kryckor för två år sedan! Den du!

2009-06-24 @ 16:47:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0