Hoppa med läppen min
Just nu lyssnar jag på ett P3 Soul-avsnitt från 8 mars.
Satans va bra radio kan vara ibland. Särskilt när man vill stänga ut ljuden från den surriga, blurriga och stirriga arbetsplatsen. Mitt i smeten sitter jag, tusen människor skriker, pratar, skrattar och tittar på tv. Jag får huvudvärk, men man vill ju inte gnälla.
Eller vill man det? Varför vill man inte gnälla? Fan, klart man vill bli tanten i hörnet som med ögonbrynen så rynkade att små djur har byggt bo i hennes panna och mungipor så långt nere att snubbelrisken är minst lika stor som med platåskor.
Men jag har några år kvar innan jag fullt ut tar på mig den rollen. Nu är jag bara en minitant. Om några år, då kan ni hoppa hopprep med min putande underläpp.
Hip to the hop with the lip.
Oj vad det är fredag...
