Vill du lära känna mig idag?
Under hela skolperioden letar man efter sig själv, men även efter folk som är som man själv. Vilka ska jag hänga med, är de som jag, kan jag slappna av i deras närhet, vilka signaler skickar mitt val av vänner ut till folk runtomkring?
Efter gymnasiet tror nog folk att letandet ska vara över, men jag tror inte att det är det. På högskolan finns beteendet såklart kvar, alla skolmiljöer bygger på en onormal social situation. Men även på arbetsplatsen ser man det. Först och främst letar folk efter ett jobb där de kan vara sig själva. Inom vilket yrke kan JAG få vara som jag är, jag vill inte jobba på Ica för där får man inte sjunga och dansa närsomhelst, jag vill inte jobba på förskola för där får man inte svära och dra snuskiga skämt.
Och så letar man. Efter några som är som man själv, så att man ska vara mindre onormal, så man kan slappna av och släppa ut allt det konstiga och härliga och fnissiga och larviga och elaka och tokiga man har inom sig.
Men det är fan inte lätt. För efter ett tag visar det sig, att ingen är som du. Ingen får pirr i benen av att sitta still hundra tusen timmar framför en dator, ingen vill skratta åt dumma rubriker på aftonbladet.se, ingen upprörs över att LAS-förhandlingarna har kraschat och ingen ingen ingen bryr sig ett jäkla jot om hur du egentligen mår. fast alla längtar efter någon som ser dem.
Välkommen till arbetslivet kära barn, hoppas du tål din egen framtid.
