Den ekonomiska paniken
Jag har haft lite ekonomisk panik under natten vilket tog sig uttryck i att jag spelade handboll, men alltid skadade mig precis innan jag skulle göra mål.
Det var en jobbig natt, mycket för att det var sju år sen jag slutade med handbollen och att motståndarna i drömmarna är jävligt stora brudar. Typ som hela Skogås och Spårvägens lag tillsammans. Jättar med riktigt ful spelstil.
Men det positiva är att min rygg mår väldigt bra. Så bra att jag bestämde mig för att börja träna. Tjohej, tänkte jag, nu kan jag äntligen sätta igång. Då slog det mig plötsligt att det är ju så jag tänker varje gång jag blir bättre i kroppen, att nu jäklar kör jag stenhårt. Det är ju därför jag skadar mig om och om igen. Så jag skjuter på min nya fokuserade satsning på att bli vältränad tills dess att nappisen gett klartecken. Och då ska jag träna luuuuugnt, läs tråååååkigt.
Den ekonomiska paniken kommer mycket av små, små kommentarer från andra och mig själv om att jag väl ändå inte har en stabil inkomst? Att jag förvisso (älskar det ordet!) har två jobb, men noll trygghet. Jag försöker och försöker övertala mina egna tvivel om att sådant kommer Lovisas liv antagligen alltid vara och att det inte blir bättre av att gå och oroa sig tills man dör. Projektanställningar och månader med minimal lön kommer vara min verklighet för alltid. Men de argumenten biter inte på mig själv.
Jag är så envist orolig att jag redan ser hur jag bor hemma hos min mor eller far vid 40 års ålder och blir glad varje gång jag ser en annons för ett jobb som jag KAN söka.
Men nu sätter jag stopp för tvivlen. Jag är ingen negativ människa, bara överdrivet ängslig och det ska inte få sabba min sömn och hälsa. Yes we can. Forza Lovisa! Ta strypgrepp på livet och håll i av bara fa-an tills det spyr upp alla chanser och möjligheter du letar efter. Sen är det bara att plocka åt sig.
Plock plock, ett vik här och en projektanställning där. Plock plock, arbetslös i några månader, men snål som tusan så pengarna räcker ändå. Plock plock, framtiden ser ljusare ut om jag slänger glödlampor framför mig.
Så, done and done!
Det var en jobbig natt, mycket för att det var sju år sen jag slutade med handbollen och att motståndarna i drömmarna är jävligt stora brudar. Typ som hela Skogås och Spårvägens lag tillsammans. Jättar med riktigt ful spelstil.
Men det positiva är att min rygg mår väldigt bra. Så bra att jag bestämde mig för att börja träna. Tjohej, tänkte jag, nu kan jag äntligen sätta igång. Då slog det mig plötsligt att det är ju så jag tänker varje gång jag blir bättre i kroppen, att nu jäklar kör jag stenhårt. Det är ju därför jag skadar mig om och om igen. Så jag skjuter på min nya fokuserade satsning på att bli vältränad tills dess att nappisen gett klartecken. Och då ska jag träna luuuuugnt, läs tråååååkigt.
Den ekonomiska paniken kommer mycket av små, små kommentarer från andra och mig själv om att jag väl ändå inte har en stabil inkomst? Att jag förvisso (älskar det ordet!) har två jobb, men noll trygghet. Jag försöker och försöker övertala mina egna tvivel om att sådant kommer Lovisas liv antagligen alltid vara och att det inte blir bättre av att gå och oroa sig tills man dör. Projektanställningar och månader med minimal lön kommer vara min verklighet för alltid. Men de argumenten biter inte på mig själv.
Jag är så envist orolig att jag redan ser hur jag bor hemma hos min mor eller far vid 40 års ålder och blir glad varje gång jag ser en annons för ett jobb som jag KAN söka.
Men nu sätter jag stopp för tvivlen. Jag är ingen negativ människa, bara överdrivet ängslig och det ska inte få sabba min sömn och hälsa. Yes we can. Forza Lovisa! Ta strypgrepp på livet och håll i av bara fa-an tills det spyr upp alla chanser och möjligheter du letar efter. Sen är det bara att plocka åt sig.
Plock plock, ett vik här och en projektanställning där. Plock plock, arbetslös i några månader, men snål som tusan så pengarna räcker ändå. Plock plock, framtiden ser ljusare ut om jag slänger glödlampor framför mig.
Så, done and done!
Kommentarer
Postat av: Maria
Låter bra! Menade absolut inte att stressa dig. Ni vet vad ni gör bättre än någon annan :)
Postat av: Sydney
You know what they say...
Life is Short - eat desert first.
Postat av: Chippe
Bra, ta det lugnt, roig.
Trackback
