Torsdagen gjorde mig förkyld
Sommardröm
Idag när jag gick från tunnelbanan på väg hem igen från mitt väldigt, väldigt viktiga möte, tänkte jag på en sak.
Jag såg inte en enda snöhög.
Då är det vår grabbar.
Och jag börjar tänka på sommaren.
Vad jag önskar mig allra mest av den underbaraste av årstider är att syster M och S kommer hem. Men det lär ju inte ske.
Så jag får försöka ha det skoj ändå.
Jag och O ska gå många nya promenader med guidning av boken han fick av min mor i julklapp. Det ska cyklas hejvilt till Sandan och Flaten, picknickas på Nypan och i Vitan och i T:s trädgård om hon släpper in mig.
Och så ska jag fasen lära mig att lägga till med båten. Jag måste bara lära mig det. Annars är mina dagar som sjöfågel över. Attans.
Dessutom ser jag fram emot M:s sommarkalas också, tjollahopp, där brukar vi alltid ha skoj och mys.
Sommaren kommer nog bli bra, trots nattjobb och lite pengar.
Huvudvärk
Ämnet var fondsparande.
Bara att skriva det ordet får mig att känna mig gammal och klok, mest klok. Okej, gammal också...
Vad har Lovisa mer hunnit med idag innan det bar av till Radiohuset då?
Inte så mycket säkert, tänker ni.
Fel fel fel fel fel, som Brasse skulle sagt.
Lovisa har oljat in trallen till balkongen, rivit bort den sunkiga gröna filtmattan som låg där, lagt ut trallen, dammsugit hela lägenheten, ordnat med mina små plantor, tagit tillvara på rabattkupongerna från Åhléns och köpt handdukar och en ny matta och sist, men inte minst, sorterat in all tvätt jag tvättade igår i STORA tvättstugan.
Sa jag att jag har huvudvärk?
Idag fyller systerdotter nr 1 sex år. Det är helt sjukt. Hon är så stor nu. Känns som några månader sen när hon inte kunde prata men gillade när man sjöng om små vita lamm.
Nu är hon stor och tuff. Skrämmande fort går det grabbar, glöm inte det!
Tuesday
Valborg är min borg
Valborg är en sådan där magisk högtid tycker jag. Så många minnen.
Tio år gammal och jag ger mig inte förrän jag får ha på mig jeansjacka trots att det bara är sju grader ute. Jag måste bara ha jeansjackan! Inte vinterjacka, inte kängor, gympaskor och jeansjacka BASTA!
Pirr i magen på högstadiet. Jeansjacka (såklart!), cykel och absolut ingen hjälm. Varm brasa i ryggen medan man retas och tjyvnyps med killen man är kär i. Lång, lång promenad hela vägen hem. Vill inte skiljas åt, bara en minut till, trots att det bara är timmar kvar tills man ses i skolan igen.
Lotter, sjungande studenter och scoutkårer som knyter knopar och spelar jazz.
Valborg är det bästa med våren och det bästa med hur svenskar firar saker. Man luktar rök, kläder måste hänga ute hela natten och sockervaddkladdiga fingrar kan inte tvätta bort all aska från jeansjackan.
Jag tror nog jag ska ha min jeansjacka på fredag. Ifall ni undrar.
Hur fort det går
Musik som spelat roll
Som när man hör dem gör att man åker tillbaka fem, tio eller tjugo år tillbaka i tiden och rakt in i den känslan man hade då, just då.
Jag har många, vissa som jag helst vill glömma. Till exempel hiten "En rosa helikopter". När jag hör den vrids klockorna tillbaka nio år, jag är 15 och på hemmafest på Lidingö. Nedsläckt vardagsrum, blonderade tjejer med blingblingbling och killar med backslick. Jag och S i en soffa, viskandes elakheter om alla i vår närhet, samtidigt som vi försöker se lagom ointresserade ut.
Eller Take Thats "Want you back for good". Tryckartävlingar i låg-mellanstadiet. Erikas pyjamasparty då jag fick dansa tryckare med två J och hade på mig en vit flanellpyjamas med nallar och paraplyer. Alla andra tjejer hade sidenpyjamasar, varför inte ta chansen att vara speciell?
Eller "Summer in the city" av The Lovin' Spoonful. En av många bra låtar på det blandband Storasyster K tog med på resan till Frankrike när jag var nio. Lyssnar jag på den sitter jag helt plötsligt i en grön Audi med registreringsnummer EDC 989 som luktar lätt av åksjukespya på grusiga småvägar kring den spanska gränsen.
Någonstans har ju de musikerna lyckats. "En rosa helikopter" kanske inte är världens bästa låt, men nog har den spelat en stor roll i alla 80-talisters uppväxt?
Skulle gärna sitta och göra blandband nu i stället för att skriva om fotboll. Mycket hellre!
Födelsedagsfirning
Fullspäckad födelsedagsfirardag=lördag.
O:s M firades med dunder och brak hela dagen.
Från låtinspelning på Musikhögskolan, till laktrisfestival och vilostund.
Sen bar det av till Söder för min del och hurrarop för min M.
Söndagen bjuder på fotboll, fotboll och så lite fotboll på det. Känns underbart.
Lakritsfestivalen mina vänner, den var helt underbar. Har bjudit alla på jobbet på lakritskola med mörk choklad. Larits är ju blodtryckshöjande, det kändes igår efter alla smakprover. Mitt hjärta gick i 180 och jag blev andfådd av minsta uppförsbacke. Lite läbbigt. Men gott!
Ensam fredag
Jobbar fredagkväll igen.
Inget fel i det.
Förutom att det känns lite ensamt, bara jag i hela korridoren.
Här sitter jag och skriver om basket och tennis och längtar efter att gå ut och ta en öl.
Men icke.
O har gig, sent sent vid midnatt. Efter jobbet åker jag alltså hem till tom lägenhet och gör... vadå? Vad gör man halv elva en fredag när man inte vill gå och lägga sig för att man är rädd att det roliga i livet springer ifrån en?
Den som har ett svar får socker!
Vink vink vink
Eursport2 - Lovisa 1-1
Men bättre än för en halvtimme sen.
Gjorde min första provsändning på Eurosport 2 nu 19.30.
Har inte mått så illa sen jag skulle spela hora i gymnasiets slutproduktion.
Nä, nu ljög jag.
Jag mådde inte alls illa då, jag var nervös, men peppad som tusan.
Nu höll jag på att dö.
Vit i ansiktet. Hela ryggen krampade. Trodde jag skulle kräkas på teknikern som på lugn engelska försökte förklara att det inte spelar så stor roll.
Jaså, inte så stor roll?
Jaja. Jag fick fram ord i alla fall, inte helt säker på att de alla var rätt, men jag var inte tyst. Har en till sändning som jag är säker på att många kommer kolla in, 00.30 i natt. Har jag inte underbara arbetstider så säg?
Nu vet jag förra gången jag mådde så här dåligt: När jag kommenterade Assyriska-Sundsvall i somras.
Varför envisas jag då med att prata om sport live, när det får mig att vilja kräkas? Svara!!!
Som vi såg ut
O valde (helt överraskande...) 80-tal, jag 90-tal. Och såhär såg vi ut. Hela kvällen. Min lugg var så sprejad att den kunde stå emot stålmannen, O var så förgglad att humlor vände på huvudet. Jag hittade tillochmed, med lillebrors hjälp, en walkman och en scrunchie (hårsnodd med tyg).
Njut!
Hur bra egentligen?
Jäkligt mycket.
Hur förvånad blev Lovisa igår när hon mitt i förkylningsfebern börjar blöda näsblod?
Väldigt förvånad.
Hur lycklig är du för att det snöar i Stockholm idag?
Överlycklig, skulle jag tro.
Klämde Aldrig fucka upp nu på morgonen, deppboken som jag nu vet heter Agnes ♥ Edward av Lina Forss, är på god väg. Bara hundra sidor kvar och sen väntar något annat spännande.
Det är olidligt nedstämmande att vara en börda för sin sambo och arbetsplats genom att vara sjuk helt plötsligt. Jag diggar det inte, inte ens lite lagom. När jag var liten kunde jag njuta av att få äta glass och nysa och vara hemma från skolan. Nu har jag bara dåligt samvete precis hela tiden.
Fast jag inbillar mig nog. Har några starka minnen av katastroftänkande när jag missade läxinlämningar och provskrivningar i femman också. Är helt enkelt dålig på att vara sjuk. Gillar inte att vara dålig!
Böcker som inte vill bli lästa
Jag bestämde för några månader sen att jag skulle läsa The Road av Cormac McCarthy på originalspråk. Hade hört och läst så mycket om boken och ville se filmen.
Så jag satte igång. Och av någon anledning glömde jag boken på nattduksbordet varje gång jag skulle åka t-bana och när jag skulle kvällsläsa kunde jag inte hitta boken någonstans.
Sen fick jag tre nya böcker av O i "mitt-i-veckan-present" och började läsa en fantastiskt bra, men sorglig, bok om en kvinna med sociala problem som var otrogen.
Inte heller någon riktigt pepp-bok, trots vackert språk.
När O skulle firas satt jag och väntade på honom på ett café och hade då inte någon av dessa två böcker med mig, så jag köpte Jens Lapidus "Aldrig fucka upp" som tidsfördriv. Och vips så är boken med vart jag än åker.
Varför är det så? Att vissa böcker nästan läser sig själva, och andra ligger och samlar dåligt-samvete-damm på diverse hyllor i hemmet?
Nu har jag snart klämt Lapidus andra, 500 sidor långa bok. Och då ska sorgboken om konstiga kvinnan slukas. Men The Road... får se om den någonsin blir färdigläst. Efter 150 sidor gick de fortfarande i mörkret, inget hade hänt och inga särskilt djupa tankar yttrats. Om det inte vore för att bevisa för mig själv att jag inte bara läser deckare, skulle den hamna direkt i bokhyllan utan att passera gå.
Men nu måste jag nog läsa klart den. Kanske ett sommarprojekt?
Sökyld
Det är vad jag alltid sagt, positivitet straffar sig.
Igår var det sol och jag ville i hela kroppen att värmen var här, så jag hade på mig min Traderaköpta skinnjacka när jag strosade runt på L:s skolas vårutställning.
Och tro det eller ej, vaknar i morse med en igengrodd hals, snuva och nysningar.
Är ännu inte uppe i mitt rekord med 36 nysningar på raken, men 19 stycken bjöd jag mina kära kollegor på alldeles nyss.
Kul för dem.
Och som vanligt blir jag alltid förkyld i ögonen också, blandat med pollenallergin gör det att jag inte ser någonting.
Ingenting.
Inte någon superhärlig start på veckan. Hoppas ni andra har det bättre!
Short
Jag ska på vårutställning på Nyckelviken där L har gått i snart ett år. Ska bli så spännande att se vad hon pysslat med hela året.
Festen i fredags var väldigt rolig, skoj blandning av människor, många utklädda till Aladdin. Härliga tider.
Bli av med godissuget
1. Bestäm dig för vad ditt mål är, bara äta på lördagar, bara vid speciella tillfällen, bli av med suget så att en chokladbit inte blir åtta...
2. Visualisera känslan av hur härligt det kommer vara att inte var "tvungen" att äta sötsaker, ju mer du går in i känslan, desto mer "äcklad" kommer du bli av godiset. Tänk på vad det innehåller, transfetter i kakorna som kloggar igen artärerna kring hjärtat, malda grisdelar i gelatingodiset osv, chipsen har palmolja (skrivs ofta vegetabilisk olja) som skövlar skog som chimpanserna bor i.
3. Trappa ner. Gå från smågodis till mörk choklad och russin, från chips till pistagenötter och sen osaltade cashews, gör och drick olika sorters smoothies
4. Riktigt mörk choklad tar ofta bort sötsuget, den är så mäktig i smaken, ta en bit 85% och du vill inte ha mer.
5. Beröm dig själv varje gång du inte tar godis/kakor, istället frukt eller smoothie
6. Gör mycket smoothie och ställ i kylen som du kan dricka när sötsuget faller på
7. Och så beröm dig lite till för att du är så duktig
Mitt sötsug försvinner ganska lätt, eftersom jag inte brukade äta något onyttigt alls på vardagar förut. Nu gör jag olivolja med vitlök som jag doppar surdegsbröd i och äter gröna oliver till om jag vill ha något salt (läs chips) och jag äter russin och cashewnötter eller gör lite smoothie eller dricker lite apelsinjuice om jag vill ha sötsaker.
Det är mina egna, högst personliga, tips för hur man blir av med sötsuget. Som alltid är det viktigaste att du verkligen vill, om det blir ett tvång går det inte.
Tjollahopp!
Sista scenen i Lost
Vi kommer nog ikapp i helgen, men ändå.
Läste detta om den sista scenen i serien, som inte ens skådespelarna har fått.
Har bara en sak att säga: iiiiiiiiiiiiiii!
Smärta
Var alltså och tränade med en personlig tränare igår.
Det gör ont när jag andas in idag.
Ont!
Men kul var det.
Squats med 16-kiloshantel, diagonal pik på medicinboll. Smärta helt enkelt.
Jag utstötte ljud jag inte visste fanns i mig. Jag lät som en liten tjej. Fy fan.
I morgon ska jag prova mina nyvunna kunskaper på gymmet, ikväll blir det powerwalk. Sakta men säker viktnedgång är den nya (tråkiga) metoden, kanske får jag stå i vassen i sommar, men förhoppningsvis kan jag ha byxor på mig till hösten.
Jag har i alla fall vunnit över mitt godissug. Brukade vara väldigt nyttig, åt bara godis och chips en gång i veckan och inte mycket bröd. Men när heltidsjobbet försvann och vardagsrutinen med den, då slank det plöstligt ner lite extra. Plus att jag inte kunde träna alls. Ingen härlig känsla att inte känna igen sin kropp.
Nu är det back on track. Och smärta. Grov, grov, ilande, sugande smärta.
Babyboom bom bom
Så om vi inte redan märkt det, finns det nu fastslaget i statistiken, med staplar och tabeller. Skönt.
Men med babyboomen kommer platsbristen på Stockholms sjukhus i rampljuset. Förstföderskor måste ibland skickas iväg till Uppsala eller Västerås för att det inte finns tillräckligt med sängar.
Undrar just hur man skulle må, rädd och nervös, och få höra: upp och hoppa, ta ditt pick och pack, nu är det bandystaden som gäller för dig och din unge!
Jag skulle nog själv bli väldigt rädd, men alla är kanske inte det.
Läste Catia Hultquists blogg på dn.se, hon förfasas över platsbristen. Och trots att jag aldrig ens varit nära att föda barn, är jag nog benägen att hålla med henne i sak. Ska verkligen sjukhusen bli chockade varje gång?
Lite som att det titt som tätt dyker upp artiklar om det totala kaoset i psykvården, får man en känsla av att inget händer mellan alla svängar. Har det skett förbättringar någonstans inom vården de senare åren? Det skulle jag vilja läsa om!
Lite tisdagsdepp
Det verkar som ett riktigt roligt jobb, att få lära och pusha människor till bättre hälsa. Kan vara en idé för ett karriärskifte kanske?
När mitt eget liv står och stampar verkar alla andras färdas i ljusets hastighet. O har tusen bollar i luften, L en tydlig målsättning, M tuffar på uppåt.
Lovisa har gått in i sparläge. Hur tar man sig därifrån egentligen? Det finns väl massor av sätt, men jag måste vara sämst i världen på att skriva jobbansökningar, för inga svar får jag. Då får man ju börja ringa och tjata, säger en röst i mitt huvud.
Men däri ligger problemet. Jag vet inte vad jag vill. Var jag vill jobba, eller med vad.
Typiskt att de frågorna skulle utkristalliseras så tydligt EFTER att jag utbildat mig. En utbildning som känns mer och mer onödig än jag trodde när jag gick den.
Lite deppigt för en solig tisdag innan lunch kanske. Efter matlådan känns nog livet ljusare. Om inte annat kan jag se fram emot min powerpromenad ikväll. O ska spela gubbe på Dansens hus, jag leker gumma och dammsuger lägenheten från topp till tå.
Kortis
Vi var väldigt, väldigt fina!
Igår var jag och och mor i skärgården en snabbis och lapade sol. Idag lapade jag samma sol från min balkong, sen smet jag iväg till frisören och blev blond.
Och så ringde chefen och informerade mig om att jag glömt bort att jag skulle jobba. Gud vad jag hatar när jag glömmer saker. Det händer inte så ofta, får panik när det gör det. Ingen skada skedd, jag susade iväg i lilla fjun, tog mig till Radiohuset på en kvart.
Träffade L igår och vi fantiserade lite om hur folks liv kommer se ut om tio år. Jag kan lätt tänka mig massor av spännande saker för alla andra runt omkring mig, men för egen del? Har en stark känsla av att inte så mycket kommer att ha hänt.
Hörni, vad ska man ta och gör av livet egentligen?
Vårformen stärks ytterligare
Förväntansfullt.
Då är det bara någon timme kvar av jobbveckan. Iiii.
Sakta men säkert börjar våren ta form. Idag mulet, i morgon mulet, men sol lovas till på söndag. Då ska det fanimej njutas på balkongen. Om det nu blir något gass.
Mina små plantor har också de börjat ta form. Basilikan har börjat lukta, smultronplantornas blad har blivit taggiga och tomatstjälkarna ser riktigt starka ut.
Är lätt orolig för att det inte blir några luktärtor, bara ett litet skott har jag sett, men det är så mycket kondens på krukorna så jag ser ändå ingenting.
Vi har alltså 16 krukor hemma med små skott i, jag måste införskaffa en hylla till balkongen a-sap (as soon as posible, för er som inte visste).
Mina ordinarie plantor får inte plats i fönsterna längre, de har förpassats till pianot.
Undrar just hur en vår i Kärrtorp ter sig? Kommer hundbajset försvinna? Klottret på husen rinna av? Kamphundarna gå i ide?
Ska bli spännande med en ny årstid i ett nytt område. Cykelavståndet till Flaten har i alla fall minskat, där kommer ni hitta mig om några månader, svandykandes från tian.
Plums.
SD drar nytta av brott
Deras partisekreterare (tror jag det var) kommenterade också medias del i näthatet mot den misstänkte och att hans och hans familjs namn och adresser lagts ut på webben.
Hon sa: Media skulle ha gått ut från början med att han inte var svensk, det hade stoppat mycket hat.
Det vrider och vänder sig i hela min mage när jag läser det här. Media ska självfallet inte gå ut med någonting, eftersom mannen bara är misstänkt, inte dömd, för brott. I Aftonbladet i veckan läste jag en krönika med tesen att döda äldre kvinnor inte är en kulturyttring.
Alltså, det är inte okej i något land eller i någon kultur att göra så. Därför bör snacket om den misstänktes bakgrund helt läggas ner.
Hur rädd blir jag inte när jag vet att Sverigedemokraterna drar nytta av brott som begåtts av, som de säger "icke-etniska svenskar".
Så, vad ska vi göra åt saken? Vad kan vi göra för att stoppa dem från Rikstan? Bara inte ryckas med, säga ifrån när vi känner för det, det känns så tomt, så futtigt.
Men det bästa kanske i nuläget.
Om man kan göra något alls.
1900-talsmaskeradkalastjohej
Jag är ledig ganska många helgdagar den här månaden, det känns sjukt lyxigt.
På lördag är det trots det en bissy dag, med brorhäng, kusinfir och födelsedagskalas på kvällen.
Oj vad jag ser fram emot det!
Kalaset är en maskerad (som man sa när man var liten, nuförtiden säger man tema) och alla ska klä sig enligt ett visst årtionde på 1900-talet.
Och jag kan inte bestämma mig för vilket årtionde jag vill vara.
Ena sekunden vill jag vara 50-tal med vippkjol och scarf, nästa sekund 80-tal med turkosa pumps. Vet inte varför det ska vara så svårt.
Kanske ska jag vara 90-tal och kopiera mina systrars tonårsstil rakt av. Syster K med toksprayad lugg och sockor över blekta jeans, eller syster M:s randiga polo sport-skjortor och page. Eller varför inte min mors 90-talsstil, svarta hängselshorts och linne med gympadojor. Kanske mitt eget 90-talsmode med jazzbyxor och stretchkjol, silverögonskugga och tandställning?
Jag lutar åt något mer psykadeliskt, men som vanligt, mina damer och herrar, är det ett och samma problem som förföljer mig.
Mitt hår. Vad fanken gör man med en utväxt MacGyverfrisyr som andas något annat än ett träsktroll? Jag kan vara tokig rejvare i och för sig, med tusen små tofsar i grälla färger. Neonkläder och piercings i ögonbrynen.
Tänk vad mycket skoj folk hade på sig på 1900-talet!
Snack i tuben
När jag satt och läste min bok i Medborgarplatsens t-bana igår, satte det sig en man brevid mig.
Han frågade vad jag läste och jag svarade Aldrig fucka upp av Jens Lapidus och att det var samma författare som till Snabba cash, om han kände till den?
Ja, det gjorde han, men han hade inte läst den. Så satt vi där och pratade om den moderna människans jakt på lycka och tron att den finns i pengar och glamour.
Tydligen hade han och hans kompis diskuterar samma ämne på ett fik några minuter tidigare.
Han bodde också i Kärrtorp och vi pratade hela vägen, om livet, om vad vi jobbade med, om Kärrtorp.
Det var väldigt trevligt.
Blir så glad av sådana människor, att det finns schysst folk som vill prata böcker och livet på t-banan med främlingar.
Många människor hade nog inte fortsatt samtalet med honom efter den inledande bokfrågan. Men jag kan bara inte låta bli, det är så otroligt kul att höra om andras liv, jag är för nyfiken för att låta bli att fråga.
Fram för mer spontana samtal i t-banan, det är allt jag vill säga.
De lovar sol
Gjorde deras vårtest och fick sju rätt av sju möjliga.
Beror det på att jag har stenkoll på regelverk och SMHI?
Antagligen inte.
Mer att jag är besatt av värme och sol och därför läser varenda notis bara den handlar om att "nu blir det varmt igen".
Sådant kan man sitta och roa sig med när det är en slö sportdag, samtidigt som man ser fram emot nästa vecka som aftonbladet lovar ska bli varm.
Gupp gupp grabbar
Kom hem från jobbet, åt middag, ringde bror, gick och tränade med honom, kom hem, gjorde en smoothie, städade köket och gick och la mig.
Hur imponerade är ni av denna skicklighet att bemästra fritiden?
Jag och bror J tillbringade (var på väg att säga spenderade, men det säger man bara om PENGAR, inte om tid!) ganska mycket tid bland de fria vikterna. Och jag var ensam tjej bland 15 hormonstinna ynglingar som pumpade, pumpade, pumpade biceps. Jag pumpade också biceps. Det är så obeskrivligt skönt.
I kväll ska jag äntligen träffa M, har återigen gått så lång tid sen vi sågs sist. Men så är det i mediabranschen hörni, man är bissy bissy, tiden flyger när man är mitt uppe i suset och mediabruset.
Eller inte. Eller jo, men mer för henne är för mig. För mig är mest tiden en liten träeka som sävligt guppar fram i Public service-havet.
Gupp gupp, inget land i sikte.
Håret går i cykler
Men en av dem, F, hon är väldigt tuff och modemedveten. Hon har alltid, som sin syster, haft en egen stil som ingen annan har.
Hon, precis som jag, gillar att byta frisyr. Och igår blev det obehagligt tydligt att vi nästan alltid ser likadana ut på huvudet.
Vi klippte håret kort ungefär samtidigt, färgade det illblont samtidigt, färgade det mörkt samtidigt och nu har vi båda återgått till en mer neutral färg för vi ska båda spara ut det.
Hur är det möjligt?
Vi träffas inte jätteofta, men varje gång utbrister någon: Men, ni ser ju nästan likadana ut!
Jag vet inte om det är så att mitt undermedvetna kopierar henne eller om vi helt enkelt går på samma trender. Eller så har vårt hår synkat ihop sig, ungefär som tjejer som umgås mycket får mens samtidigt.
Vår hårcykel hör ihop helt enkelt.
Dumma kola
Fick ett litet, litet påskägg av mor idag. Godis behövs när man är helt ensam på redaktionen eftersom sändningen går från Örebro.
– Åh, en refresher, tänker jag när jag öppnar ägget.
– Åh, en refresher, ler min tandställning i mjugg.
Och vips så har den sega citronkolan dragit med sig den ena änden av den lilla ståltråden jag har bakom tänderna.
Det gör ont med stålpiggar i tungan, bara så ni vet. Pröva det inte hemma!
Söndagen i en nötskal
Det fick bli fjärilshuset istället.
Väl framm kom jag på att jag faktistk tycker riktigt illa om saker som flyger. Saker som inte har någon tydlig riktning, utan som flaxar lite hit och dit.
Som fjärilar gör.
Får lite äckelrysningar bara jag tänker på dem. Nä, inte mintt favoritstället kanske, men huden mådde fantastiskt bra av den varma och fuktiga luften.
Sen åkte vi till Sickla för att försöka hitta några bra möbler till vår balkong. Märkte att vi inte hade exakt samma målbild. O vill ha bekvämt och rela-la-laxat, jag vill ha snyggt och petit. Så vi kom hem tomhänta. Inte helt, jag köpte lite kläder...
Pizza till middag, första pizzan sen i december. Återigen blev jag påmind om varför jag inte äter pizza. Min mage kan inte hantera det. Får så ont att det inte ens är skoj.
Vad som heller inte är skoj är detta klassiska aprilväder. Vaknar 07.15 och det snöar. Inte okej. Grävde inte fram vinterskorna i ren protest, fick bli converse hela vägen till bilen. Och så tomt det var i stan. Inte en kotte eller bil. Skeppsbron: tom. Strandvägen: tom. Redaktionen: tom.
Hoppas det händer något kul snart...
Jag är en guru
Och mitt enda personliga nörderi är inredning/design. Därför blev jag väldigt stolt över mig själv när jag gjorde Expressens designerquiz och fick 16 rätt av 17.
Kotten, Jättepaddan och PH5, jag har koll på dem alla.
Och se vad fint Expressen skrev om mig för det resultatet:
"Du är en designguru! Du kan mycket och har förmodligen ett hem fyllt av vackra klassiker!"
Om det ändå vore så väl att hemmet var fyllt av klassiker. Tyvärr är det enda klassiska jag äger några Mon Amie-fat. Men så fina de är.
De kör som krattor
Jesus (det är ju ändå påsk!) vad jag mycket hellre vill promenera längst med något vatten och dricka kaffe i solen.
Något som är väldigt tydligt under sådana här långhelger är att människor som aldrig brukar köra bil i stan har bestämt sig för att en liten promenad på Djurgården är väl trevligt? Så tar de bilen dit (jättebra...) och ger sig ut i trafiken.
Men de kör som krattor! (Ni skjuter som krattor!) 30 km/h på 70-väg, ligger på mittstrecket mellan två filer, blinkar åt ett håll men svänger åt andra.
Min lilla blå susar förbi dem där det går, men mellan varven där det inte går att köra om (som vid Slottet) håller jag på att bli tokig.
– Ja, men sväng då för faaaaan! tjuter jag och hytter med näven på gammaldags vis.
Väldigt sällan hör de mig.
Lång fredag och reklam
Och lugn.
Inga kommentarer på bloggen och ensam på redaktionen. Finns det en värld där utanför?
Sitter och försöker förstå mig på ishockeystatistik, tror inte det går så bra. Varför var det ingen som lärde mig det här när jag var liten?
Boxplay och powerplay. Interna skytteligaledare. Största assistplockaren.
Blundar jag och pekar tror jag man kan göra en fantastiskt rolig sketch av dessa ord.
Eller vad sägs om skämtet: "Sorted by higher Penalty Killing % and lower Powerplay Goal Against".
Jag menar, man får ju magknip bara av att tänka på hur skoj det är.
Igår hade O spelning på Mosebacke, men jag missade det. Såg dock Emma Essinger, kolla in hennes Myspace! Och självklart ska vi alla till Fasching 15 maj och se O, henne och resten av bandet!
Poppis eller inte poppis?
En lång fredag alltså, och tom kan man tillägga! Inte en kotte på stan. Jag satt helt ensam på 56:an hela vägen från Kungsgatan till Radiohuset. Helt, helt ensam. Busschauffören också, inga "vem är det som kör egentligen" där inte.
Häromdagen (jag tror det var i torsdags) hade DN en nyhet om att varken Maria Wetterstrand eller Mona Sahlin kunde mäta sig i populäritet med Fredrik "da reini" Reinfeldt. "Enligt en undersökning av DN/Synovate."
Hur trötta är ni på att man gör nyheter av opinionsundersökningar? Jag är i alla fall dödstrött på det. Ska det inte skrivas lite om partiernas politik istället för vem som vinner "mest populär" på skolavslutningen?
Jag skiter väl i om Reini är poppis, vad vill han inför nästa valperiod. Och sluta tjata om att Sahlin inte är omtyckt, var för hon sitt parti i framtiden?
Sådana saker kan man sitta och irritera sig på på långfredagen. Det och att det inte kommer någon tidning. Men det har jag full förståelse för, stackars journalister behöver också vara lediga!
Om de inte jobbar på SR vill säga...
Stjärttorsdag
På Valhallavägen berättar han att han fått reda på att han skulle spela på Mosebacke ikväll. Han visste inte om det själv...
Så det var ju lite synd, att jag inte kan komma och kolla. Men jag lämnar bilen på parkeringen och drar dit direkt efter jobbet. För det är något med skärtorsdagen som får en lite pillelurig. Om man inte får klä ut sig till påskkärring, då får man dricka öl.
I högstadiet, det var i sjuan, kände jag och mina två (då) vänner att vi ville göra något skoj. Om vi gick och knackade dörr och bad om godis skulle folk nog stänga dörren, men vi ville klä ut oss ändå.
Så vi drog på oss våra slampigaste påskkläder (oj oj oj) och började gå längst med Ältavägen. Vi gick och gick och gick (kommer ni ihåg när det var det man gjorde under kvällarna? gick och pratade, gick och pratade) och bilar tutade och vi skrek häxramsor och sen gick vi hem till T och gjorde häxbrygder och förtrollade pojkar att bli kära i oss.
Det kan man också tillbringa tiden med. Vad länge sen det var ändå. Elva år...
