Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Det har i veckan funnits en liten artikel om svampsäsongen på dn.se.

Svamp har varit en viktig del av min uppväxt, på flera sätt.

I Nackareservatet, som jag fortfarande ser lite som MIN skog och undrar vad fan alla joggare gör på MINA stigar, finns det vissa områden som är speciellt svamptäta.

Som vägen ner till Strålsjön. När vi var ute på promenad och såg några ljusgula kantarellbebisar såg vi alltid till att täcka över dem med massa löv och pinnar, så att de fick växa till sig i fred utan att de jobbiga "nybyggarna" tog dem.

Nybyggarna är vad jag föredrar att kalla dem som flyttar till Älta, som ligger mitt i skogen, hugger ner alla träd de kommer åt, asfalterar hela gårdsplanen, köper ett utomhusbadkar som de aldrig använder och hyr in en person som klipper deras gräsmatta. Jag gillar inte dessa människor, om det nu inte framgick av min ytterst tydliga beskrivning.

Gillar man inte träd, flytta inte till skogen. Basta.

Hur som, åter till svampen. När en av våra grannar, en ensam man som såg ut precis som Pettsson, fast i stället för Findus hade han tre skitarga schäferhundar som han räddat från...jag vet inte, från någonstans. När han skaffade hundarna var han ute och gick promenader hela dagarna och nätterna, och vips var skogen alldeles sönderplockad. Pettsson snodde vår svamp. Bastard.

Min morfar har försökt lära mig allt han kan om svamp, vilket är ganska mycket, och han hade alltid med sig en svampbok, en liten kniv och en liten borste när vi var ute och strövade runt i Väddöskogarna. Jag kommer bara ihåg skillnaderna på soppar och skivlingar, smörsopp, björksopp, fingersvamp, fjällskivling... ja, det är nog de udda svamparna jag minns namnet på. Men jag är förbaskat bra på att hålla koll på nötskrikor, för det var den enda rosa fågeln på fågelaffischen i deras kök.

Färg är viktigt när en liten flicka ska lära sig nya ord, verkar det som. Rosa svampar har väl en helt annat inverkan på människor kan jag tänka mig...