It pays off
Jag har kommit fram till en sak. Alla som inte är ihop med O måste vara väldigt ledsna.
Eftersom jag inte lyckats hitta någon klänning att ha på mig på bröllopet i helgen på någon av Sumpans två klädbutiker, började jag igår att misströsta.
Då ringer O på väg hem från sjukgymnasten och frågar om han ska svänga förbi Globen och kolla efter en klänning till mig. Vilket han ju verkligen inte behöver göra, men gör ändå. Så jag sitter hela eftermiddagen och får bilder skickade till min gmail på klänningar som han frågar om han ska köpa. Den han till slut bestämde sig för är så fin att mitt lilla Giertta-hjärta går sönder och samman.
Inte nog med det: När jag kom hem från gymmet har karln betalat alla räkningar, lagat middag och matlåda samt dammsugit och dammtorkat hela lägenheten.
Hur kan jag ha det så bra? Vad har jag egentligen gjort för att få ha en sådan fantastisk kompis som han? Jag måste ha varit världens snällaste människa i ett tidigare liv. Jag var nog Gandhi eller nåt.
du är i sanning avundsvärd och du är i sanning värt det!!
