Halläloja halläloja, spring mänscha

Idag var det tungt att springa på lunchen.

Tjejen bredvid mig hade ankläppar och plastbröst, jag har sprungit bredvid henne förut. Hon pratar i telefon oavbrutet samtidigt som hon med guppande hästsvans småtrippar fram på löpbandet. Men det var inte det som gjorde den jobbigt att springa.

Jag tror att det var för att min otålighet återigen visade sitt fula tryne. Jag vill ju bli bäst jättesnabbt! Jag vill gå ner de där kilona som krävs så att jag kan ha mina snygga Levisjeans från förra året. Jag vill kunna springa en halvtimme utan att se ut som en punschfarbror i fejjan.

Det var alltså tankarna inför träningspasset. Efteråt var jag faktiskt mest nöjd för att jag hade genomfört det. För det var en sådan där löphalvtimme som känns tre gånger så jobbig som den egentligen är eller borde vara. Efter de fem första stegen kände jag att nej, det här är ju fruktansvärt, uschanemej nu kliver jag av!

Men jag stannade kvar. Och för det gav jag mig en rejäl klapp på baken efteråt. Klapp klapp, Lovisa-fisa. Kämpa på bara!

Och snart är det julafton också. Halleluja!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0