Ny affär
- Säg till om det är något särskilt ni vill att vi ska ta in, sa kassörskan till O.
- Jag ska prata med min flickvän, sa han. Hon har stenkoll.
Så nu kan jag gå in där och fråga efter de konstigaste saker, helt perfekt. Det känns i alla fall skönt, att ha en sådan liten fin affär så nära, där man vet att allt (nästan) som säljs där är ekologiskt och bra för kroppen och miljön.
De ska även starta yogakurser, funderar på att skriva upp mig. Men jag undrar exakt var de kommer hålla klasserna? På lagret kanske? Inte så avslappnande kanske.
Sista chansen för sr-video
Gå in och kolla på tre kanonklippta filmer på sr.se/os signerat yours truly. Tänk inte, gör det bara.
I morgon vid 23:59 försvinner de, beviset för alla nätter med hårt jobb kommer försvinna, för då går avtalet ut. Så det är verkligen sista chansen. Och vilket på sätt kan man bättre fira en söndag än att se filmen om André Myhrers slalombrons!
Sveriges första herrmedalj i slalom sen 1988!!!
Det är så man får kårar, eller hur, sport lovers?
Dingel
Oj vad omysigt det var att vakna till regn och grådyster jobblördag med sexiga sporter som curling, snowboard och varför inte lite till curling på det?
Sitter på redaktionen och dinglar med benen vid det delade skrivbordet, för jag är ungefär 30 cm kortare än min kollega och skrivbordet är FÖR HÖGT.
Dingel dingel, sportlördag får det inte direkt att fnittra i benen.
Jag vann!
KR på redaktionen utlyste en, som han sa, omöjlig musiktävling. Frågan var: villa sjunger?
Ungefär 7 sekunder in i introt svarade jag rätt, innan de ens börjat sjunga. Hurra!
Jag vinner aldrig någonting, jag är så himla glad. Det kändes nog snöpligt att tävlingen som skulle va mysfredagsaktig tog slut så snabbt, men jag är lycklig.
För jag vann en godispåse.
Tjohej.
Ledig tung dag
Pyssel-tipset sätts igång så snart min symaskin kan få plats på skrivbordet.
Och jag gillar verkligen en middagsklubb, som äter på olika restauranger en gång i månaden. Vem vill vara med?
Igår satte vi oss i Lilla Fjun, O och jag, för att ta oss till Barkarby. Först åkte vi mot Hässelby, den vägen kan jag för T har bott där. Sen åkte vi höger i den sista rondellen där jag brukar köra vänster. Då hade jag trott i en kvart att vi kört fel. O var förvirrad. Men vi körde på.
Sakta sakta körde jag förbi avtagsväg efter avtagsväg, utan att hitta rätt. Så plötsligt, en skylt med Barkarby.
- Hurra, Barkarby!!! skrek vi och kom sen överens om att ingen nog hurrat så högt efter att ha sett en skylt till Barkarby.
Barkarby alltså...
Så kom vi fram och betalade 40 kr för två nattduksbord.
På kvällen var mor och jag på ett liknande äventyr i Midsommarkransen. Tv-bänk skulle hämtas. Och hualigen vad tung den var! Tre trappor ner kånkade vi en två meter lång vit jätte och våra ryggar knäckte och knakade. Jag fick ringa far som kom som en insatsstyrka och lyfte bänken över huvudet och in i vårt vardagsrum. Nu syns inte sladdarna längre och jag är lycklig som ett barn.
Jag var alltså ledig en dag från jobbet och idag när jag gick i den långa korridoren på väg till redaktionen kändes det som ett halvår sen jag var där sist. Då har man jobbat mycket.
Vuxenskoj - vad är det?
Vad gör man för att ha roligt när man är vuxen?
Den frågan har jagat mig sen igår kväll när O deklarerade att han ville fokusera mer på att ha kul och mindre på att få en toklyckad framtid.
Det var väldigt sunt av honom tycker jag.
Men undrade direkt, vad fasiken ska vi göra då som ska vara så himla kul?
De självklara sakerna som att gå ut på pubar och klubbar och barer och allmänt galej kan ju komma i vägen för sådant som arbete och skola om man utövar dem för ofta och för hårt, så att säga.
En gång åkte jag och O bil in till stan, gick till Fasching och dansade i tre timmar för att sen ta bilen hem igen. EN gång. En gång gör ingen sommar, eller vad man säger.
Så, dansa ganska högt på listan av roliga vuxensaker att göra.
Biljard också, men med biljard kommer öl och då återkommer vi till missa-viktiga-saker-problemet igen.
Mer då?
Rita är ju kul, men är det så jäkla fantastiskt att man vill spendera pengar och tid på en krokikurs? Tveksamt. Och hur skoj är kroki egentligen?
Träna är roligt, men inte ha-ha-skoj direkt.
Köra bil tycker jag är roligt, men O har inte körkort, och vad kan jag göra för underhållning som innefattar motorsport? Go cart såklart! Men där är det ju bara massa galna 11-åringar som först gråter om de förlorar (vilket de kommer göra om jag är med och tävlar!) och sen gråter för att mamman inte köper glass till dem.
Men ändå, go cart finns med på listan.
Jag behöver fler tips nu grabbar, för på saker-som-gör-ett-kul-liv-listan finns just nu alltså dansa, biljard, kroki och go cart. Och den listan gör defenitivt ingen sommar!!
Uppdrag slutfört
Under veckan och helgen har jag fått höra, flera gånger, att jag ser trött/sliten/sjuk/hängig ut. Inte mår man mycket bättre av det!
Så idag bestämde jag mig för att se extra pigg och fräsch ut på jobbet och verkligen anstängde mig i mina morgonbestyr.
- Har du alltid ny frisyr när du kommer hit? fick jag höra när jag klev in på redaktionen i morse.
Mission completed!
Bristande gräv på dn.se
DN.se har haft en omröstning inför valet där läsarna fått välja vad tidningen skulle granska. Integration/segregation (som jag röstade på) vann och har nu undersökts av några flitiga reportrar.
Men vad som kommer fram är inga nyheter, utan gamla fakta som återigen slås fast. Gammal fakta och ren statistikläsning. Inget mer.
Om man ska granska något, ska man då inte ställa frågor till makthavare och ansvariga? Gå ut på Östermalm, som helt oväntat (inte!) låg högst i inkomst-, utbildning- och hälsostatistiken, och fråga runt. Vad tycker du om att enbart priviligerade, rika och välutbildade människor bor runtom dig? Varför placeras inga flyktingar kring Gärdet? Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?
För "tycka-synd-om"-reportage från förorten görs det ett varannan månad i svensk dagspress. Men ingen frågar de personer som haft tur i livet vad de tycker om den saken.
Och jag vill höra vad som planeras för min stad i framtiden. Finns den här problematiken med i beslutfattarnas kalendarier när det är dags att svinga klubban?
Problemet torde vara, som så ofta, att journalisterna inte fått lämna redaktionen. Det ska gå snabbt och inga utsvävningar från ordinarie arbete tillåts och vips så sitter alla människor med kreativa sinnen och gör telefonintervjuer fram till pensionsdagar.
Det är ett problem som gynnar politiker och andra makthavare som slipper en frågvis människa i hälarna dagarna i ända. Och det är inte bra för någon.
Norr om stan
Så känns det.
Hur som haver, så har jag funderat lite på det här med att vara stockholmare. Jag är uppväxt söder om söder (sydöst om man ska vara petig) och har därför bra koll på hur saker och ting hänger ihop söder om stan. Men norr om stan känner jag mig helt vilsen.
En gång skulle jag köra till Hjulsta och jag kände mig helt borta. Jag körde förbi områden som jag inte visste fanns och var tvungen att köra EXAKT samma väg tillbaka för att hitta hem igen.
På torsdag ska jag till Barkaby och hämta sängbord som jag vunnit på auktion och jag tackar gudarna för eniro och hitta som gör att jag får en bild av vart jag ska.
Norr om stan alltså, det känns som ett oupptäckt land, något man hör talas om, men aldrig får bekräftat att det finns på riktigt.
Snön
Hur vet man att det är mycket snö?
Jo, man vet att det är mycket snö när:
- Spåren av hundkiss är ovanpå papperskorgarna.
- Bara ryggstöden på parkbänkarna syns.
- Man tänker: ska man hålla till höger eller vänster i skidspåret när man får möte?
- Slutet på OS är något man längtar efter.
Då, mina vänner, är det FÖR mycket snö.
Suck
Ett fel med nätverksswitchen tvingade iväg mig till Svt:s sportredaktion att klippa tre små filmsnuttar. Det tog bara tre timmar... gud vilket pill!
Och inte kan radions gamla version av Explorer läsa embedkoden ordentligt, det är någon brandvägg som stoppar, så jag kan inte se om det fungerar heller.
Sådana här nätter känns det lite som att jag jobbar förgäves...
Det börjar bli fint
Förhoppningsvis blir en liten teakbyrå från 50-talet min ikväll och ett par nattduksbord som ska målas blåa mina om några timmar.
Sakta men säkert börjar lägenheten ta form. Jag och O var på det stora varuhuset och blev så förbannade för att deras utbud när det gäller tv-bänkar suger, att vi köpte en matta till arbetsrummet som har 13 olika färger. O:s förslag vilket gjorde mig helt chockad. Trodde det var jag som stod för plottervurmandet i denna familj.
Idag ska jag jobba natt, vilket passar mig så mycket bättre än att jobba tidiga morgnar som igår. Jag såg ut som en gammal disktrasa när jag stapplade in genom dörren klockan halv tre och nästan grät när vår 2-årige granne Harald hade springmaraton när jag skulle försöka ta igen lite sömn.
Jaja, sova får man göra när man är död, som man brukar säga.
Nya mattan samt en skymt av sladdinfernot i mitt hem.
Lockande morgonpass
Jag har sovit cirka 1,5 timme i natt.
Jag har en Snickers i handväskan som känns allt mer lockande.
Jag har en mjuk kofta som känns allt mer lockande.
Jag har ett hårt, men ändå nära tillgängligt, skrivbord framför mig som känns allt mer lockande.
Jag har snökaos utanför redaktionen som också känns allt mer lockande.
Men inget, INGET, känns mer lockande än vinter-OS... Eller inte...
Hur man handlar
När jag och O handlade vår tv för tre år sen vände sig killen i OnOff-butiken bara till O. När jag helt plötsligt hoppade in i konversationen angående försäkringar och pixlar såg han helt paff ut. Herre gud, såg han ut och tänka, kan tjejen något om det här? Hon är ju blond...
Samma sak fast tvärt om (superbra mening va?) händer när jag och O ska handla kläder åt honom. Igår var vi till exempel i en skoaffär och kollade på nya vinterskor eftersom hans nuvarande är så trasiga att han häromdan snubblade och föll handlöst på väg till tunnelbanan. Tjejen i butiken var hur duktig och trevlig som helst, superkunnig, men efter att hon redogjort för den eller den skon fördelar och nackdelar för O, så vände hon sig alltid till mig för att få ett ja eller ett nej.
- De här skona glappar lite, ska det vara så? frågade O.
- Det är ju en modell utan snören, men du kan prova de här i stället, sa hon till O. Vad tycker du om dem? sa hon sen till mig.
- Jag har ingen aning, det är inte mina skor, ville jag bara svara vilket jag gjorde tre gånger men hon fortsatte att tro att jag som flickvän hade den totala kontrollen över min pojkväns inköp.
Tjejen i sminkaffären frågade inte O vad han tyckte om ögonskuggan jag provade, tjejen i klädbutiken undrade inte om O godkände tröjan jag ville testa. Är det för att killar alltid köper det deras flickvänner vill att de ska ha som tjejerna känner att det är bäst att cleara de nya skorna med flickvännen först? Eller är det så att de flesta brudar har ett behov av att bestämma över sina pojkvänners utseenden?
Konstigt är det i alla fall. Och en aningens irriterande när jag egentligen bara vill kolla på alla fina vårskor och inte gå runt och leta efter gigantiska vinterkängor som jag, om jag tar med mig en åra, kan ro en liten tur över Östersjön i.
Alltså... han har stora fötter. Det var vad jag menade. Skor=kanot... om det inte framgick...
Mitt jobb?
Kommer hem till färdiglagad middag och avslutar kvällen med att se hur Björn Ferry vinner en oväntad guldmedalj i skidskyttets jaktstart. Hurra.
Vaknar i morse och vad har då hänt? Jo, Lovisas kropp tror att hon är ledig och har därför bestämt sig att det skulle passa bra med lite halsont och förkylning. Bara sådär. Inte okej.
Så nu sitter jag här på redaktionen, inte alls ledig, och tycker synd om mig själv och förbannar min dåliga dåliga kropp. Som dessutom gett mig träningsvärk eller någon annan slags muskelvärk överallt, fast jag inte har tränat.
Mitt OS-tips mådde inte bra av Ferrys guld, men strunt i det.
Den oändligt idrottsintresserade O sa igår när jag frågade om det var okej att vi tittade på skidskyttet:
- Jag vill bara vara med dig, jag kan städa, dammsuga eller kolla på sport, vilket som.
Han likställer alltså idrotts-tv med städning, betyder det att jag jobbar som lokalvårdare?
OS-jobb
Torsdag och fredag är jag äntligen ledig, det ska bli så skönt. Som det är nu hinner jag inte annat än att jobba och sova. Men vad skoj det är.
Vad jag funderar mycket på just nu är hur mycket moderaterna kommer förlora i valet i höst på sitt röstfusk i Stockholm? Om de kommer förlora något alls? Har en stark känsla av att det kommer rinna av dem som vatten på en gås som säljer ut allmännyttan...
Hurra
Mestadels för att jag jobbar knäppa tider, men också för att det känns så skoj allting. I går kom mor över med massa saker hon fyndat på en utförsäljning i stan, en röd sittpuff som nu bor i min hall och jättesnygga talrikar som bor i mitt kök.
Jag och O blev så inspirerade att vi genast spikade upp två tavlor. Tänk så det kan gå.
I fredags var vi och sa hej då till O:s päron som ska flytta till världens femte fattigaste land och vi fick med oss massa saker till hemmet. Och de passar så bra! Igår var jag på möbelmässan och tittade på L:s lampa, så snygg. Blir så stolt över att ha så duktiga och coola kompisar. Om de bara kunde hålla sig i Sverige...
Nu ska här klippas skidskyttefilm. Tänk, till och med det kan jag känna mig exalterad för. Tjoho!
New frill
Såhär blev det i alla fall. Inte jätteblont än, men vi börjar så här och så får jag känna lite på hur ljust jag vill ha det. En liten tomte bakom mig ville också vara med på bild...
Blondare med diadem, en helt ny, blidare Lovisa!
Långt och argt om journalistik
Ibland får jag lust att skriva blogginlägg som handlar om vad jag tycker och tänker i stora, svåra frågor.
Jag börjar med att vara hur rå och arg som helst, som jag brukar vara när jag pratar om dessa saker. Men så kommer jag på att vänta, lät inte det där väldigt kategoriskt? Kan jag verkligen skriva så? Tänk om man tolkar det såhär, då måste jag förklara det bättre. Och vad tycker jag egentligen?
Så håller jag på tills texten kanske inte är lika vass, men något jag kan stå för helt och fullt.
Och det är något jag inte vill tappa. Att ifrågasätta mig själv, mitt sätt att uttrycka mig eller mina åsikter.
Tyvärr verkar det som att flera av Sveriges mest lästa och uppskattade journalister/skribenter har tappat den taktiken.
Visserligen är det väl ett krav att krönikor och åsiktsbaserade ledare i tidningar som DN och Aftonbladet ska vara provocerande, men är det nödvändigt att de ska vara det till varje pris? Varför låter alla som att bara de har rätt? Att så länge det är DE som skriver nedsättande och kategoriskt om människors privatliv, då är det god journalistik.
Jag tänker närmast på den kortis som Hanne Kjöller skrev om Birgitta Ohlssons (fp) graviditet, att det skulle ta en riktigt dinosauriehona för att inte bli översköljd med de känslostormar som det innebär att bli mamma. (Hittar den inte på DN:s hemsida, kan inte länka).
Inlägget kom efter att Ohlsson bemött kritiken om att hon är gravid och därför inte kommer kunna sköta sitt jobb i EU med att det kommer gå bra för hon är inte gift med en dinosaurie.
Kjöller menar att kvinnor får en sådan enorm hormon- och känslorusch när de föder barn att det då skulle krävas en dinosauriehona för att inte falla till föga för den.
Menar Kjöller då att män inte bli känslosamma när de bli pappor? För det är det enda jag kan tänka på, hur många gånger har det skrivits ledare och krönikor om män som just fått en krävande ny befattning och som just ska bli pappor? Jag har inte läst en enda.
Och det är vid sådana tillfällen jag tycker att den högt uppsatta journalisten ska ställa sig några frågor innan hon/han skickar iväg texten till redigeraren. Om hur det här påverkar den allmänna debatten och människorna som är inblandade. Är det mitt jobb att lägga mig i hur politiker sköter sina privataste stunder i livet?
Ska vi inte ta och skriva lite om hur ofta Reinfeldt hämtar kidsen på dagis också när vi ändå är igång? I stället för att bry oss om vilken politik de faktiskt tänker föra. För det, mina damer och herrar, är något som journalistiken bryr sig allt mindre om. Det är mer handväskor och barnafödande som står i fokus. Sorgligt...
Tänk vad man kan
Någon som trodde att jag skulle knattra lite html-kod, koda videospelare eller installera ny webbläsare?
Den som trodde det måste ha en väldigt speciell gåva, för fram tills jag startade min utbildning HATADE jag datorer. Jag skydde dem som pesten.
Och nu, sim-salabim, kan jag de här sakerna.
På lördag är det mitt första videopass på radion och det ska bli mäkta spännande att göra något som sex stycken teknikmänniskor varit här för att försöka ordna fram.
De har inte lyckats än.
Men, vi är på god väg. Så på söndag morgon, mina damer och herrar, måste ni gå in på sr.se/os och kolla in de första filmerna.
Hoppas det finns något att kolla på bara...
Sunday blondie sunday
Så, nu är det bestämt.
På fredag ska jag bli blond igen. Spännande. Ser fram emot det.
- Vi kan lägga en grundfärg nu och sen bygga på den till våren, sa min frisör.
- ja, det var precis vad jag tänkte, sa jag och sen kom vi överens om att det bara är när det gäller mitt hår som jag har god framförhållning.
Är det konstigt?
Att jag kan vara superplanerad när det gäller frisyren, men inte när man ska köpa mjölk eller fylla på luft i bildäcken.
Lite konstigt kanske.
Men jag tycker det är så fruktansvärt roligt att göra nya grejer med håret. Min målbild just nu är Ke$ha, tuff brud med riktigt surfarhår. Så vill jag se ut när jag får långt hår. Men jag kommer nog se mer ut som Sawyer på huvudet...
Såhär vill jag se ut till nästa sommar.
Risken finns att det blir såhär istället. Ska försöka undvika skäggstubben och polisongerna bara...
Mitt nya armband
Jag fick ett underbart armband av storasyster M i födelsedagspresent. Det är från Skottland från Silverhand jewellery. Eftersom jag är begåvad med bäbishandleder är det lite för stort, men jag ska gå och få det förminskat.
För jag älskar det.
Dumma dumma folk
Det och att jag ätit några värktabletter. Snurrigt.
Röda linjen var död idag och hemvägen var kaos. Bara kaos. Två bussar åkte förbi fullpackade och jag kunde inte tränga mig på för jag ville att någon skulle stöta till mig och min dumma nacke.
Men det fick mig återigen att tänka på hur extremt mycket jag hatar människor i kollektivtrafik. En tiondel av dem är normala, som ber om ursäkt, har ögonkontakt och ser till att inte vara för egoistiska. Men resten...
Idioter hela bunten. Hur svårt är det att inte gå in i mig, jag är inte så stor och står väldigt sällan i vägen. Och om jag nu råkar göra det, säg ursäkta så att jag får en chans att flytta min sargade kroppshydda åt sidan. Nej, det verkar vara för svårt. Det mest väluppfostrade jag hörde idag var "tut-tut".
Tut-tut. Två små låtsasord som fick min hjärna att koka. Ännu mer än Ipren. Tur för dem att jag inte kan lyfta armarna riktigt högt för att strypa dem. Som sagt, idioter.
Spinning around
Fråga:
Vad blir man om man äter massor av värktabletter för att bli av med nackspärr?
Svar:
Väldigt, väldigt snurrig.
I duschen - snurrig. På tunnelbanan - snurrig. På bussen - snurrig. Vid skrivbordet - snurrig.
Kommer bli en lång dag...
Skitmåndag!
Varje morgon när jag vaknar har jag ont i nacke och axlar, beror väl på min ryggrad eller att jag sover väldigt spänd. I morse vaknade jag av O som skulle gå till skolan. Jag tittar snabbt åt vänster och det klockar till i hela nacken och huvudet och PANG så är jag som förlamad av smärta.
Jag kunde inte ens sätta mig upp, det gjorde så ont att jag mådde illa. Ringde Vårdguiden för att höra om det var nackspärr eller om det kunde vara något annat och vad jag kunde göra. Hon blev orolig när jag sa att det pirrade i höger arm och att jag mådde illa, så hon skickar en AMBULANS!
På något sätt kom jag upp ur sängen, gråtandes av smärta, och får på mig en morgonrock. När ambulansmännen kommer är jag alldeles saltig i ansiktet av alla tårar. De känner på min nacke och trodde inte det var värre en en rejäl nackspärr. Ta värktabletter, sa de, plockade fram sådana och gav mig vatten och frågade om jag inte ändå ville följa med dem till akuten. Men jag sa nej.
Dels för att jag inte skulle få på mig några byxor och för att akuten innebär bara timmars väntetid. Så jag proppade i mig Ipren och Alvedon.
Nu är jag alldeles skakig, men det gör mycket mindre ont, jag kan ju sitta här i fåtöljen med värmekudde och halsduk tätt virad runt nacken för att kolla mina mail. Men inte är det skönt.
Och detta, mina damer och herrar, är vad som är TYPISKT Lovisa. Att vara vaken en halv sekund och få nackspärr. Massor av viktiga saker blir nu inte gjorda.
Den som designade min kropp borde få spöstraff!
skön helg
Lilla fjun i blåsväder
Hon har varit lite krasslig, fjädrar som gått av och bromsplattor som inte klaffar. Och så vidare på brett Stockholmstugg.
Idag skulle jag än en gång gå den enormt irriterande långa sträckan från Skanstull för att hämta den lilla blå och ta mig till jobbet, mest för att kunna åka HEM från jobbet (som slutar 23) i en okej tid.
Men icke! Rädd för snöras halkade jag genom ismassorna bara för att märka att de stänger tre på fredagar. Jaha. Vem har sagt det till mig? Ingen. Är det okej att stänga tidigt bara för att det snart är helg? Om jag jobbade där skulle jag nog tycka det. Nu gör jag inte det och blev därför rosenrasande (röd i fejan alltså) och tvingades jogga upp för isbacken till tunnelbanan igen.
Fråga nummer ett:
Varför lägger man en bilverkstad där det inte finns några parkeringsplatser och är mil från tunnelbanan?
Fråga två:
Kommer lilla fjun klara sig där med alla andra onda bilar hela helgen?
Fråga tre:
När kommer Lovisa vara hemma iväll?
Jag har svaret på trean: 23:56 enligt sl.se.
Klart slut rödtjut.
Ge mig ett LOST
Hjärnan börjar slockna av för dålig sömn.
Vill inte åka till H-höjden och plocka upp ett paket, vill bara åka hem.
För där finns det något jag längtar efter. Något jag tänkt på hela dagen och som kollegorna inte förstår och hånar.
LOST!
Visst, visst, en och annan sambo går väl där och dräller också. Men framförallt finns där rykande färska pixlar med allt som är värt att veta.
ÄNTLIGEN!
Förutom det verkar meningarna gå isär när det gäller mitt hår, som jag själv kan prata om hur länge som helst. Men jag gör som vanligt och lyssnar på Storasyster K, hon brukar ha rätt.
Och snart kan jag sätta upp håret igen. Eller i en "larvig Anders Borg-tofs" som mor kallade den igår...
Kanske blondin igen?
Jag firade min lediga dag med att gå i snökaoset och handla lite kläder.
Ett par jeans bland annat, helt annan modell än mina vanliga raka tajta, vet inte riktigt om jag tycker att de är jättesnygga, men min mage slipper röda streck i alla fall.
Det har kommit så fina vårkläder i alla butiker nu, tunnare jackor, färgglada tröjor och tunna sjalar. Och så tittar man ut genom skyltfönstret och ser snön som öser ner. Och hoppet om en snabb vår släcks med det samma.
Jag vill sitta ute och dricka kaffe! Jag vill köpa nya gympadojjor och slira i gruset med Vita blixten. Men det är svarta koftor för hela slanten. Inte för att jag någonsin INTE har på mig en svart kofta. Man kan säga att svart är som mitt signum. Jag älskar svarta kläder. På längden och bredden.
Kanske är det dags för en tripp till frisören för att fixa en vårfrisyr redan nu.
Bli blond igen. Vore kanske inte helt dumt. Att göra något nytt. Har ju trots allt varit mörkhårig nu i åtminstone fem månader. Alldeles för länge om ni frågar mig.
Nä, dags för något nytt, ut med det gamla. En vårstädning på huvudet helt enkelt. Vad tycker ni, är det dags för blonda Lovisa att göra comeback?
Finlunch
Vi möttes på Hermans och pang så blev jag födelsedagsfirad med massor av god vegetarisk mat. Hurra för sådana dagar!
Just nu är det jobb som gäller, lär ut repen till en ny medarbetare. Det är inte förrän man ska förklara saker för någon annan som man förstår hur mycket man själv har lärt sig.
Har ändå jobbat här i två år nu och det blir mitt andra OS för Radiosporten nästnästa vecka.
Nu väntar äntligen två lediga dagar, jesus i min lilla låda vad skönt det ska bli!
Lost i morgon
Har redan gett bort tre huvudvärkstabletter till redaktionsmedlemmar. Kanske var deras helg mer happening än bandy-VM?
I morgon kommer Lost. I nio månader har jag, och många med mig, väntat, suktat och längtat efter denna dag. Den sista säsongen. Den ultimata uppgörelsen. Slutet.
Men det är inte bara lycka, för det är ju sista säsongen. Någonsin. Aldrig mer Desmond. Hur ska jag klara mig? Vad ska vi prata om över ölen? Vad ska jag nörda ner mig i härnäst?
Jag och O har försökt att ta till andra serier för att fylla tomrummet de månader av året som Lost inte går att titta på. Twin Peaks, Californication, Entourage, Mad men. Californication med Dave Duchovny i huvudrollen är min personliga favorit, tätt följd av Twin peaks, men man kan inte riktigt nörda i de serierna som i Lost. I alla fall inte jag.
Jaja, det ska bli några njutningsfulla månader i alla fall. Sen får man väl börja med säsong ett igen, för att remenissa riktigt ordentligt.
