Sakta tickar helgen förbi
Hur helgen tickar iväg, sekund för sekund.
Snart är det slut. Snart är det jobbvecka igen. Till skillnad från jobbhelg.
Funderar på vad andra människor gör just nu. De som varit ute och festat under lördagen är nog lite bakis, äter långfrukost, tittar på film och kanske tar en pizza eller thaimat till middag. De som har barn eller inte festar så hårt har säkert tagit en promenad i vintersolen. Kanske kastat lite snöboll eller åkt skridskor.
Några vänner som går ihop och lagar middag, kanske dricker ett halvt glas vin. Säkert är det många som passar på att träna riktigt länge, basta och stretcha ordentligt.
Själv sitter jag på en stol som inte är anpassad för korta människor, framför min bäste vän datorn och skriver om bandy-VM, golf, segling och trav.
Känner ni min översvallande glädje? Min extatiska lycka över att slippa träffa min sambo mer än fem minuter på morgonen och äta torra apelsiner istället för buffé på något mysigt fik.
Oh joy...
Röd fläck
Jag har inte varit allergisk särskilt länge och jag kan inte påstå att det är någon allvarlig allergi jag har.
Det började när jag var 13 och fick problem med pollen. Nu har det ökat med mandel, hasselnöt, katt, hund, kiwi, annanas och ibland äpple och morot.
Eftersom jag inte haft något problem med dessa saker under någon lång tid, glömmer jag lätt bort det.
Nu är jag påmind. Åt en kiwi efter lunchen och min hals är alldeles röd och kliar, samma som mitt ansikte. Däremot åt jag en kiwi på min gröt i morse, då blev den varm och då hade jag inte problem.
Jaja, det är snyggt med röda fläckar. Då har man något annat att fokusera på än bandy-VM. Bandy-VM...
Ont i mig
Av att vara på väg hem från en kalaskväll och halka på isblocken på St Pohlsgatan. Knäcka till knät, höften och handleden. Sen upp och hoppa och jobba åtta timmar. 14:e jobbdagen i rad, en dags ledighet. Samma sak i morgon. Och på måndag.
Jobba inte ihjäl dig nu, säger folk till mig.
Hur ska jag inte kunna göra det? När det är kul att jobba och man faktiskt behöver pengar för att betala saker.
Jag har en långsam, seg huvudvärk på höger sida av bakhuvudet. Jag tror det är fallet som knäckt några av nackkotorna lite snett. Det brukade kännas såhär hela tiden förut. Så det är ju positivt, att jag normalt numera inte har huvudvärk varje dag.
Min enkla dröm just nu består av lång helgfrukost med färskt bröd och en promenad i solen. Bara det.
Mässa för kladd
Igår fick jag detta mess av O:
"Jag fick precis en inbjudan till bröllopsmässan... hur tolkar vi det?".
Ja, hur tolkar vi det?
Jag tolkar det som ett lite lustigt, men skrämmande, skämt. O tolkade det som att stunden är nära. Mina kräkreflexer började klia när jag tänkte på alla rosa brudtärneklänningar, vita gräddbakelser att ha på sig och små jävla blomsterkorgar för brudnäbbarna att bära.
BLÄK! Jag tycker det verkar så äckligt allting.
Geggigt liksom. Slajmigt. Mojsigt. Kladdigt.
Nä, det där med vita bröllop är jag inte sugen på. Traditionellt har ju svenskar inte haft sådana pråliga amerikanska tillställningar. Men nu bara växer och växer det. Bröllopsmässa... vad fasiken är det man ska gå runt och kolla på där egentligen?
Läste om misshandel
Läste i Aftonbladet om en kvinna som hade brutit in när hon sett en man misshandla sin son på tunnelbanan.
Först hade hon sagt att barnaga inte är tillåtet i Sverige, mannen sa att han slog sina barn och sin fru hur mycket han ville. Hon fortsatte att försöka få honom att sluta och då började han slå henne istället. Ute på perongen hade hon till slut tagit ett nackgrepp på mannen och försökt fälla honom samtidigt som hon ringde polisen.
Blir så imponerad av att människor trots risken för egen skada ger sig in i sådana här händelser. Modigt och tufft att genast tilltala mannen istället för att ringa polisen och hoppas att de skulle hitta honom.
Mannen fick fängelsestraff men behandlingstiden var så lång att han släpps om några veckor. Han ska betala 12 000 kronor till sin son i skadestånd. Sonens hemmaförhållanden utreds av socialen.
En förälder, kvinna eller man, som misshandlar sina barn. Ska de få chansen att återuppta föräldrarskapet? En gång är ett misstag? Ska de få få prova igen, ge kärlek, ömhet och vänlighet ett försök? Det är såklart en svår fråga, men jag har svårt att ha förståelse för en människa som slår ett barn. Väldigt, väldigt svårt.
600
Jag har varit väldigt produktiv kan man alltså sammanfatta.
I morse gjorde jag återigen hemmastyrketräning. Lite mer noggrant och jobbigare.
Men det har inte skett någon ordentlig förändring än, mina byxor är fortfarande obekväma. Just typiskt att det ska snöa hela tiden, jag har inte tillräckligt många vinteranpassade klänningar. Tur att jag fick en så bra födelsedagspresent av min storasyster igår!
Jag var fel typ
Öppnade dörren och gick in. Lilla E kommer rusande mot mig direkt och kastar sig upp i min famn. Jag blir alldeles varm.
Så säger hon: Du är inte J du!
Vilket betydde, du är inte din lillebror, vilken jäkla besvikelse.
Jaja, hade jag varit 20 cm längre med helskägg hade hon kanske gått att lura, men det var ju sant. Jag är inte min lillebror. Typiskt!
MM ger mig hopp
Mästarnas mästare gick igår. Inte ett lika hjärtknipande program som tidigare, av någon anledning, men det var självklart världsklass ändå.
Den före detta simhopperskan Ulrica Knape är den gladaste överraskningen för mig hittills. Under OS, VM och EM-tävlingar jag sett genom åren med Anna Lindberg, Ulricas dotter, har jag inte fått någon bra känsla av tränarmamman.
Hon har sett så hård ut och nästan förbannad när Anna hoppat dåligt. Jag har alltid tänkt fy vad hemskt, att ha en sån fenomenalt duktig mamma och sen satsa på samma sport och dessutom bli tränad av samma kvinna som tagit guldmedaljer som 17-åring OCH bytt blöjor på en.
Men MM har gett en annan bild av Knape. Hon är alltid snabbast med kramar och gratulationer till de som vinner eller ska åka hem. När de tittar på tillbakablickarna om mästarnas karriärer är det alltid hon som klappar någon på armen, ställer frågor om hur det kändes och så lyssnar hon med ömsint blick.
Vad härligt med ett tv-program som ökar min tro och mitt hopp om människor, istället för så ofta tvärtom.
Morgonträning
Det var så himla skönt, hela jag är full med energi. Det ska jag nu göra varje morgon, förutom när jag börjar tidigt, då ska jag göra det på kvällen istället.
Den här bosu-plattan som systrarna pratar om, var kan man införskaffa en sådan?
Dessutom har jag igår och idag lärt mig ett nytt videoredigeringsprogram. Och det är aldrig fel att kunna. Nu kan jag två. Då måste de väl vilja anställa mig någonstans?
Saker att fixa
Igår kväll fick O igång vår tv. Det firade jag genom att titta på Danmark-Ryssland i handbolls-EM. Underbart.
Nu när den saken är ur världen måste vi sätta igång med allt det andra. Tavlorna, ny tv-bänk, gardinstänger och gardiner, mattor... Listan är så lång att jag inte vet vad jag ska börja.
För att inte tala om alla lampor som ska upp. Varför är det så himla jobbigt med taklampor? Det fungerar aldrig som det ska, man får aldrig med rätt skruvar, rätt kontakt.
Det är som att hela taklampsindustrin teamat ihop sig med 80-talets IKEA. Nähä-du, här ska ingenting vara så enkelt som det skulle kunna vara. Haha!
Så fort jag får lite tid över ska allt i alla fall bli fint. Det ser jag fram emot.
Svar från coachen
Det har varit en hälsochatt på dn.se med den nya hälsobloggtränaren.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit med på någon webbchatt förut, men eftersom jag är inne i träningstankar tänkte jag, va fan, jag provar. Ser om jag får svar.
Jag ställde följande fråga:
"Är en tjej som idrottat hela livet och haft många skadebeskymmer, bla knä, rygg och armbågar. Kan nu börja träna igen efter naprapatbehandling för sne rygg och bäcken, är det bästa att börja med styrketräning hemma eller på gym? Är kroppens egna motstånd bättre än maskiner? tack!"
Och jag fick svar!
Jari Ketola: du ska träna mkt mkt balans, stabilitet, för HELA kroppen, med egenkropp, rullar, bollar balansplatta, redcord, bosu kör alt styrkeövningar med dessa redskap! egen kropp är mkt bra! Undvik maksiner ! //Coach
Bra va!
Nu vet jag, ingen stress att köpa gymkort, för jag ska ändå inte träna med maskiner. Boll har vi hemma, rep har vi hemma. Men jag vet inte vad redcord är för något. Får jag googla. Även osäker på vad ordet "bosu" ska betyda.
Kul i alla fall.
Byxorna ska sitta skönt
När jag kom hem från mitt tiotimmarspass igår gick jag och O en sväng ute i kylan. Det var så skönt.
Som att min kropp var en isig sjö som sakta började spricka upp. Knak knak, benen rörde sig smidigare.
Mitt kära finger som jag skar upp dagen innan flytten är inte längre blått, men det gör fasligt ont och jag kan inte böja det.
Kanske värt att gå till fru doktorn och kolla upp? Eller ska jag bara sitta på min röv och vänta tills det går över?
Så, mina fina systrar har förklarat för mig att det bara är vi som gillar att träna och är vana vid att träna mycket som får ångest av all den hälsofakta jag delgav er igår.
Det är nog sant, de brukar ha rätt.
Men det hjälper mig med det svåra att planera in motionen i vardagen. Eftersom jag inte tränat ordentligt sen i somras, och då på jobbgymmet som låg i källaren, så måste jag komma in i rutinerna igen. Och inget ger mig bättre fokus än lite press utifrån.
Så fungerar jag helt enkelt.
Målet är detta: de skitsnygga byxor jag fick av far i julklapp ska inte ge mig en så kallad muffin top. Det är varken snyggt eller särskilt bekvämt, framförallt inte bekvämt. Alla byxor jag äger sitter dåligt nu och jag tycker så synd om min lilla mage som får massa röda märken av byxlinningen.
Det är vad jag siktar på, att jag inte ska ha klänning eller kjol varje dag för att jag inte får plats i byxorna, utan för att jag tycker det är snyggt och härligt.
Idag byggs det OS-webb. Hurra för att jobba på dagen!
Sahlins väska
Kan bero på att herr statsminister själv återigen riktar sitt fokus på hemlandet istället för EU, kan bero på att folk av någon anledning hakar upp sig på att Mona Sahlin har en dyr handväska.
Jag blir fruktansvärt irriterad på den hajpen. Vem, i sitt rätta sinne, bryr sig om hur mycket Monas accessoarer kostar?
Är det någon som kollat Fredriks bil, slips, kostym? Maud Olofssons kraglösa kavajer? Jan Björklunds glipa mellan tänderna?
Sahlin jobbar hårt, precis som de andra jag nämnt, varför ska hon inte få köpa vad hon vill för pengarna? Är det för att hon är kvinna eller är det för att hon är ledare för Sveriges största arbetarparti?
I och för sig så försöker ju Reiny sno även den titeln, han har svårt att hålla sig till höger i de viktiga frågorna. De gamla moderaterna känner nog inte igen sitt kära parti längre. Men det hör inte till saken.
Till saken hör att man inte är mindre lämpad att styra ett land bara för att man köper en dyr väska. De tongångar som varit i pressen är närmast Sovjetartade i sina krav på att Sahlin ska leva som sina väljare. Även de liberala och högerstyrda medierna. Det tycker jag är ganska fascinerande, att man kan byta synsätt så länge det gör att man kan klanka ner på Sahlin lite till.
Va, ska jag stå för att hårt arbete ska löna sig? Att individen ska få bestämma själv? Att staten inte ska lägga sig i? Jaha... men jag trodde bara det gällde så länge sossarna hade makten... Nu står vi till vänster om Sahlin och rasket, vi tycker inte de ska få göra vad de vill med pengarna. De borde skämmas, tycker vi.. ja, nu alltså. Men Filippa Reinfeldts väska, den är vi inte så intresserade av. Hon var ju rik från början...
Ett helt vanligt redaktionsmöte på Expressen. Skulle jag tro.
Träningsvärk
Något i den ekvationen stämmer inte.
I DN skrivs det idag, och skrevs förra veckan, att forskare nu anser att träning tre gånger i veckan inte räcker för att kroppen ska må bra. Att sitta stilla mer än fyra timmar i sträck är farligt och helst ska man röra på sig minst 30 min varje dag.
Jag får ännu mer träningsångest när jag läser detta. Hur fasiken ska jag kunnde undgå att sitta mer än fyra timmar framför datorn på ett jobb som går ut på just detta? Hur ska jag hinna träna varje dag? Jag som inte ens får träna...
Lösningen blir för mig denna: I morgon går jag upp en halvtimme tidigare och gör hemmagympa, de dagar jag inte gör det ska jag på promenad varje eftermiddag. Jag ska tänka igenom var jag vill köpa träningskort och sätta igång direkt, trots alla förbud från naprapaten.
Grunden för en hälsosam kropp lägger jag nu och inte fasiken tänker jag missa den chansen. Ikväll blir det promenad. Basta!
Ansökan och utökan
Därför har jag firat genom att tvätta och sortera papper. Tillsammans med O såklart.
Ikväll ska vi gå på spelning på Pet sounds bar, har varit där två gånger tidigare, varav den ena är minnesvärd enbart för att jag kände mig fin i håret och fick komplimanger av en förvirrad norrlänning.
Hoppas det blir lika bra denna gång.
Nu har det kommit massor av annonser för sommarjobb som jag självklart ska söka. Det konstiga är bara att jag inte kommer hinna för att jag måste jobba så mycket. Vilken jäkla ironi alltså.
Jag har fått ett objektiv av min far i present, det är så fint och alldeles mitt. Ska de vakcraste porträtten med min kamera nu. Kanske åker den med redan ikväll...
Förlust och smärta
Mattias Andersson storspelade i mål, den gamla räven. Han gjorde räddningar som fick mig att jubla, men Jonas Källman brände målchanser som fick mig att gråta.
Jaja, livet går vidare.
Handbolls-VM i Sverige 2011. Är ni laddade?
O har spelning på en pilatesstudio ikväll, fick ett mess där han skriver "damerna är misstänksamt smala, vad kan det bero på tro?".
Pilates är en härlig träningsform, provade första gången när jag dansade i gymnasiet. Det var tack vare pilatesen som jag kom in på yoga. Tur för mig.
Idag har jag något slags muskel- eller kotfel i vänster skulderblad/revben. Så fort jag andas in känns det som om någon hugger mig med en kniv. Jag kan heller inte böja mig framåt, åt sidan eller bakåt. Jäkla irriterande alltså.
Lilla kroppen, aldrig är den bra.
Perfekt torsdagskväll
En perfekt torsdagskväll ser ut såhär:
Få skjuts till stan av kollega, träffa M och äta vällagad thaimat, åka hem till O som har hyrt film med min favvo-skådis Paul Rudd och äta mörk choklad med sesamfrön.
Filmen hette I love you, man och jag fnissade hela tiden.
I morgon blir min enda lediga dag på två veckor. EN DAG! Och den ska jag tillbringa i lägenheten, städandes.
Tjohej.
Längtar till våren
Idag på tunnelbanan tänkte jag på hur det kommer att kännas första dagen jag väljer min vårkappa istället för vinterjackan när jag går utanför dörren.
Hur extremt fri man känner sig utan att ha fem lager med kläder på sig och en halsduk så stor att jag inte ser marken om jag tittar ner, bara lila garn.
Vad jag längtar till våren.
Lukterna, känslan av att solen värmer, den första ölen i en park. Gympadojor istället för kängor, ett lager strumpbyxor istället för två. Mössan byts ut till hårband.
Längtar efter den helt enkelt. Bara några månade till så...
Det svaga svenska landslaget
Sverige spelar EM i handboll just nu.
Två matcher, två förluster.
Jag har inte sett någon av dem, har ingen tv, men jag har läst och hört.
Och blivit deppig.
Jag ska inte börja tjata om "den gyllene generationen" när Bengan ledde Sverige till alla guld förutom OS. Det enda landslag i världen som var med i samtliga VM-turneringar fram till 2005.
Utan jag vill prata om dessa nya spelare, de som inte kliver fram, de som inte har fostrats till matchvinnare. Förr i tiden fanns det alltid någon som klev fram under svåra matcher, någon som ledde laget tillbaka till optimismen vid underläge.
Nu finns ingen. Lagkapten Kim Andersson slokar, ingen vågar skjuta, kontringarna är obefintliga. Ser nästan ut som att lagkapten Olsson själv vill springa in på plan och visa hur det ska gå till.
När jag själv spelade handboll var det den svåraste ekvationen, att få alla att fortsätta kämpa och göra sitt yttersta trots att man gick mot en förlust. Det saknade en vilja att vända matchen.
Nu väntar Tyskland som Sverige måste slå för att ha en chans att gå vidare från gruppspelet. Tyskland är bra, fruktansvärt bra. Det ser ut att bli ett tidigt uttåg från Sveriges sida. Tyvärr.
Sådan vill jag bli
Eftersom vi inte har tv såg jag gårdagens program nu ikväll på SVT Play (mycket viktigt som journalist att ange var informationen kommer ifrån).
De vars idrottsliga historia man fick se var Tomas Johansson (brottare) och Ulrika Knape (simhopperska).
Tomas Johansson valde att dopa sig efter ha fått sin näsa bruten av en motståndare varefter han tappade mycket vikt. När provsvaren kom valde han att erkänna direkt. Det om något kräver styrka. Hur många andra dopningsfällda kan ni nämna som har erkänt direkt? Marion Jones? Ludmila Engqvist? Javier Sotomayore? Ben Johnson?
I vilket fall var det Ulrika Knapes historia som fick mig att återigen gråta över sportsliga framgångar. Hon var bara 17 år när hon vann OS i höga hopp. 17!
Hon sa att hon tyckte att det var svårt att bli igenkänd helt plötsligt, att folk visste vem hon var överallt, att inte bli lämnad ifred.
Hon var bara 21 år när hon slutade, men har därefter varit förbundskapten och dessutom tränat sin dotter Anna Lindberg.
Men jag tror att det är just därför jag blir så rörd och känner så starkt för dessa fenomen till människor. Att de inte satsar på sin idrott/jobb det enkom för att bli kända. De gör det för sin egen skull och för att få bekräftelse för att de har åstadkommit något. De står utanför (för det mesta) det ytliga som vi ständigt bedömer. De är bara intresserade av vad de själva kan få gjort, vinna, nå fram till. Varje elitidrottare är i sig själva som en typisk amerikansk film. De kämpar hårt för att till slut bli bäst. Och det är ett ensamt liv för en människa, inom de flesta idrotter. Att fokusera bara på sig själv, att du bara har dig själv att skylla när det går fel.
När vi andra gärna skyller på omständigheterna (vissa idrottare också, minns Eunice Barber när hon beskyllde Klüft för övertramp trots bildbevis), vi har för dålig lön, lärarna var emot mig, chefen favoriserade någon annan, säger dessa människor: det är bara upp till mig.
En väldigt moderat tankegång, vilket inte betyder att de alla röstar på Reinfelt, trots att många av våra nuvarande stora stjärnor gärna flyttar till Monte Carlo för att slippa skatterna.
Jag ser upp till dessa människor, hur som helst. Inte för att de vunnit OS- och VM-guld huller om buller, utan för att de visar på en enorm, mänsklig styrka.
Sådan vill jag bli när jag blir stor. En Klüft, Holm, Knape, Lindgren och Svensson. En sagofigur, fast på rikigt.
Myskväll och OS-längtan
Jag brukar inte vara ett stort fan av de själv väldigt allvarliga killarna, men jag tycker att den var riktigt bra.
Vi promenerade till Hornstull efter filmen och sen dök jag förbi T som bjöd på mer-liknande vin. En väldigt mysig kväll, känns lyxigt att få vara med sina vänner mitt i veckan.
Idag har jag byggt OS-sajt så att ögonen blöder, och än är det inte slut.
Men det är fruktansvärt kul att vara på redaktionen när det är lite folk här. Att inte sitta ensam och plottra med nyheterna.
Och snart är det OS grabbar! Vi har listat vilka sporter var och en av oss ser fram emot på redaktionen, på min topplista ligger skidskytte, längdskidor, alpint och konståkning. Hockey ska jag såklart också kolla, men jag längtar inte efter hockeyn.
Men skidskyttet, det kommer bli hett, med Jonsson och Olofsson-Zidek mot alla tyskor och ryskor. Jag tycker mig inte höra någon direkt iver från er sida, grabbar, men jag antar att det är för att ni är så spända att ni inte får fram ett ljud.
Är det så jag ska tolka er tystnad?
Pannkaksmåndag
God mat!
Till efterrätt var det dags för pannkakor, har inte ätit det på flera flera år. Gjorda på dinkelmjöl och så fruktansvärt goda att jag åt fem stycken. Efter två skålar soppa. Jag var ganska mätt när jag kom hem.
Bara för att man är så kallad "vuxen" nu, får man inte äta pannkakor då? Är det bara till för de unga i samhället? På restauranger finns till exempel bara pannkakor på barnmenun, aldrig i vuxenversion.
När jag var liten kommer jag ihåg att jag längtade efter att få bli stor och bestämma vad jag ville äta själv varje dag. Man hade fantasier av att livet skulle bestå av just pannkakor, bullar och varm choklad.
Nu är jag i den åldern att jag får och snarare måste det, men ändå väljer jag inte pannkakor. Jag väljer quinoa, broccoli och linser.
Mitt barn-jag skulle skämmas om hon visste.
Ska nog införa en ny tradition i StenGiertta recidence, pannkakssöndag. Prisa gud, här kommer skatteåtebäringen.
Igår
En perfekt avslutning på en festlig och hård helg.
O sa på hemvägen att han kände sig alldeles lugn, och det måste vara första gången sen vår niodagarssemester i Barcelona i somras. Bra betyg således.
Idag sitter jag i Radiohuset och bygger webbsidor, kul att få riktigt nörda in sig på vinter-olympierna.
Glöm inte att messa pengar till Haiti, det verkar behövas.
Så träffades vi
Förvånansvärt ofta är det en ung pojke som varit på permis från lumpen som träffar en fia i vacker klänning och så dansar de hela natten, men inget händer. Flera år senare möts de igen av en slump och "nu har vi varit gifta i 55 år".
Häromdagen tänkte jag på hur det skulle låta om människor i min generation skulle berätta sina "så träffades vi"-historier.
Ungefär såhär: Jag var 14 år och var på en hemmafest på Lidingö där någon snubbe rejdat sin farsas spritskåp. Där satt vi några stycken och söp oss fulla på sherry när festen våldgästades av ett kickers-gäng. Där fanns en brud som hade tagit något och när hon helt plötsligt började spy över de äkta mattorna sa någon att jag skulle skjutsa henne till busshållplatsen på min vespa. Och nu har vi dejtat, typ, i 129 år. Eller, inte i sträck. Efter något år kände vi att vi var så unga, så vi hade en paus i fem år. Men vi höll koll på varandra via facebook så det var som att vi hängde ändå.
Vilka romantiker 80-talisternas barn kommer att bli!
Turteatern
Förr hette den Reflexen, ett riktigt, äkta kulturhak.
Undrar vad som ska flytta in i stället? Om ICA-butiken som ligger brevid ska expandera får jag panik. Då har de beslutande organen gjort en rejäl miss, att ta bort något som ger lite liv till torget och smälla upp fler lysrör och dyra grönsaker känns deppigt.
Jag ska hålla er underrättade om utvecklingen. Det olidligt spännande livet i Kärrtorp alltså. Jag sitter som på nålar...
Rör på fläsket
Och det är så skönt.
Eftersom jag idrottat sen jag var sex år gammal har jag ingen, eller väldigt lite, förståelse för människor som aldrig rör på sig. Det behöver inte vara blandade småhopp i en sal med en ledare som bär mygga, det kan vara promenader eller vad som helst.
Men de som inte brukar sina kroppar, får de inte panik? Mår inte de som jag dåligt av att märka att man inte klarar av att göra någonting med armarna eller benen längre? Spritter de inte i kroppen på dem när de ser barn klättra i klätterställning eller tonåringar som spelar fotboll?
Jag önskar att jag kunde krypa in i en stillasittande människas kropp för att se hur det känns, när man inte känner längtan efter att bara få springa av sig.
Som ett vårrusigt föl. Galopp galopp.
Just nu får jag nöja mig med några solhälsningar och styrketräning med egna kroppen som vikt (åh, det låter välan tjusigt), men det räcker för att få fart på endorfinerna.
Känner mig faktiskt lite rusig såhär efteråt, nästan hög. Tänk om föräldrar och tränare hade vetat det när de satte igång ens sportintresse, att jag skulle bli en junkie. Shame on you!
Mästarnas mästare säsong 2
I alla fall, jag skrev samma sak förra året, att detta program är genialt. Helt enkelt genialt.
Lasse Anrell skriver på aftonbladet.se att folk kommer bänka sig för att se fajten mellan Patrik Sjöberg och Stefan Holm. Jag tror inte bara det är därför programmet är populärt, det är för att man får se vilka enorma tävlingsmänniskor de gamla mästarna är och att det inte försvinner med åren. Man får en djupare bild av dem och dessutom hyllas deras bragder igen, postumt.
Jag har alltid gillat både Sjöberg och Holm och de är nog klara publikfavoriter, men Armand Kranjc (boxare) visade flera oväntade sidor när han bland annat sa till Åsa Sandell (boxning) att hennes framgångar gjort att fler tjejer börjat med sporten och det tyckte han var fantastiskt.
Som sagt, fantastiskt program, gå in och titta själva!
Morgonkaffe
Jeansjackan - det viktigaste av vårtecken.
Idag dricker jag mitt morgonkaffe ur en födelsedagsmugg jag fått från T (borde kanske dricka just te ur den då...) och kom på vilka enkla medel det behövs för att vara lite glad.
En fin röd kopp fick upp energin mycket snabbare än en vit med svarta mönster. Konstigt.
Min lillebror har börjat vlogga igen, på barabg.wordpress.com, gå in och se den slående likheten mellan honom och mig.
Tjohej.
Min mugg.
Idrotten går framåt - svenska män backar
En intressant och bra artikel som också gav en fräsch vinkel på frågan med skadeproblem inom idrotten.
Under dagen gick jag in och läste samma artikel på dn.se, och ser då till min förvåning att de två första kommenatrerna (detta var i förmiddags, under resten av dagen kom det fler) handlade om att tjejer inte skulle idrotta för att de var klena och att det ändå inte är någon som är intresserad av damfotboll.
Min hjärna kokar över när jag läser sådana dumheter, så jag valde att inte kommentera då, jag hade bara blivit otrevlig och ilsk. Och det tjänar ingen på, att det sitter medelålders karlar i Sverige och gråter. Då kommer försäkringskassan och tar dem.
Nu på kvällen kommenterade jag till slut artikeln med tesen att det är väl bra att man har hittat en lösning för de personer som faktiskt har problem, hur kan någon tycka det är dumt?
Men hela debatten fick mig att tänka tillbaka på mina år som sporttjej. Och det slog mig att träningarna i fasligt stor utsträckning sköttes av människor som inte kunde mycket om ungdomars, allra minst tjejers, fysik. Visst körde vi styrketräning, men det var ingen som sa att det var för att förebygga skador, det var mer som ett straff. Gör 20 armhävningar, sen får ni leka med bollarna.
Det var ingen som förstod att som tjej får du väldigt lätt starka bröstmuskler av armhävningar, men om du inte tränar musklerna runt skulderbladen också, då skjuts axlarna fram och då blir det lätt överbelastning på armbågar och nacke. En sådan sak spelar roll när du till exempel spelar tennis eller sitter framför en dator.
En sak är det när man är liten och leker sport. Då ska man ändå inte göra några styrkeövningar, för dels kan inte muskelmassan växa på det sättet och dels så växer man fortfarande så mycket att leder, senor och brosk tar onödig stryk. Och felbelstningar under stor press sätter skador för livet.
Men när man blir äldre och det blir allvar, då ska det fanimej vara en kunnig människa som leder dessa övningar. Inte en långarmad tjock idiot som säger till en tjej med knä- och ryggproblem att smärta "bara är vekhet som lämnar kroppen". Jag skulle vilja ta ett snack med den gubben nu, om just smärta. Om hur det är att inte kunna ligga på rygg utan att ha ont, inte gå uppför en backe utan att ha ont, inte sitta på en stol utan att ha ont. Att om det är vekhet som just då lämnar min kropp, då är jag fan den vekaste människan någonsin. För ständig smärta i nästan 15 år, det är rätt nära ett olidligt liv.
Det är just det artikeln handlar om tycker jag. Att det ska vara kunniga människor som tar hand om allvarliga saker. För trots att Sverige har haft finansministrar utan godkända betyg i matte, så ska vi ändå kunna lita på att de tränare som pressar ungdomar till att träna tills de spyr, gråter och svimmar ska veta vad de pysslar med. Bara det.
Det krävs ingen examen eller långa utbildningar, bara lite basic information. Sådant man kan läsa om i Vårdguiden eller vilken hälsoartikel som helst i Aftonbladet. Att stödmuskler behövs för att lederna inte ska åka på stryk. Punkt.
Man ska inte för den sakens skull jamsa med tjejer på träningarna bara för att de har lättare att skada knäna. Jag har haft sådana tränare också, i tennisen, där tjejerna har fått göra tio armhävningar och killarna 20. Sådant larv ska genast försvinna. Men man ska göra rätt, man ska visa den korrekta tekniken för armhävningar och andra övningar. För allas skull.
Och när, kära gubbslem som skrev de idiotiska kommentarerna, ska ni lägga av att dela upp världen i killar mot tjejer? Förstår ni inte att vi lever i en tid då det är okej för killar att säga nej, nu orkar jag inte mer och gråta för andra saker än en förlust. Och för tjejer att säga jag vill ha det svårare, tuffare och hårdare.
Sen tror jag inte för ett ögonblick att dessa intelektuellt sett handikappade varelser som av någon anledning får rösträtt och vars pension jag kommer behöva betala, har en sportmössa mot alla de stentuffa tjejer som spelar elitfotboll. De tycker bara det är skönt att sitta på sina breda arslen och prata i hopp om att någon ska lyssna.
Alltså säger jag grattis: Jag lyssnade. Och sen knäckte jag er. Sug på den.
Jag ska öva öva öva
Ja, jag vet att det är ett program för folk över 40, men vad kan jag säga, repriser av Idol eller annat skit som finns på andra kanalers sidor intresserar mig föga.
Björn Ranelid är en av stjärnorna som är med i programmet. Jag har ännu inte läst någon av hans böcker, men jag har några av hans verk på min måste-läsa-lista.
Han pratade mycket om hur han har jobbat med sitt språk, att han ville behärska det till fullo innan han skrev något som någon annan skulle läsa.
Och jag blev väldigt imponerad, för vad man än tycker, så har han ju verkligen lyckats med det. Att bemästra språket.
Blev inspirerad och bestämde mig genast för att i det fallet gå i hans och många andra författares och skribenters fotspår, att utveckla mitt språk och öva på min egen stil.
Bli inte rädda, det är inget jag kommer försöka mig på här, i denna lilla oas av blaj och rapparkalja. Utan i hemlighet, i det fördolda och undanskymda, ni kommer inte bli drabbade av mina pretentiösa försök.
Hurra för hårt arbete och strävan att förbättras.
Självklart blir jag ju inspirerad till detta varje dag, på grund av O. Han gör redan allt detta inom musiken. Utan att tjata om det.
Så nu ska jag inte heller tjata mer. Bara öva. I tysthet.
Som om jag någonsin lyckats göra något utan att babbla om det. Någonsin. Jäkla bladdermaja är vad jag är. Men kanske är min stil då blajig? Kanske kan jag bli mästare i bla-bla?
Att döma av detta inlägg har jag börjat bra i alla fall.
Toodles!
Hjemme
Snart riktigt vuxen
Alltså betyder det att jag snart fyller 24. Hualigan, ännu ett steg mot 30.
Jag åkte alltså tidigare till jobbet för att handla en liten present till henne och min vandring längs med Karlavägen var inte bara kall utan också ganska skön.
Har inte kunnat träna på hela hösten och jag hatar det. Min kropp känns helt obrukbar, sladdrig och svag. Min plan är att promenera mycket i Turkiet, så kanske jag kan komma igång lite.
Min födelsedag kommer infalla under tiden som jag är utomlands, undrar hur jag ska fira? Med en öl och god mat, antagligen.
24 år alltså grabbar. Det är inte ens i närheten av barndomen, det är total vuxenhet all over. Känns väldigt konstigt.
