Sådan vill jag bli

Med risk för att låta tjatig ska jag försöka mig på att analysera min kärlek till Mästarnas mästare.

Eftersom vi inte har tv såg jag gårdagens program nu ikväll på SVT Play (mycket viktigt som journalist att ange var informationen kommer ifrån).

De vars idrottsliga historia man fick se var Tomas Johansson (brottare) och Ulrika Knape (simhopperska).

Tomas Johansson valde att dopa sig efter ha fått sin näsa bruten av en motståndare varefter han tappade mycket vikt. När provsvaren kom valde han att erkänna direkt. Det om något kräver styrka. Hur många andra dopningsfällda kan ni nämna som har erkänt direkt? Marion Jones? Ludmila Engqvist? Javier Sotomayore? Ben Johnson?

I vilket fall var det Ulrika Knapes historia som fick mig att återigen gråta över sportsliga framgångar. Hon var bara 17 år när hon vann OS i höga hopp. 17!

Hon sa att hon tyckte att det var svårt att bli igenkänd helt plötsligt, att folk visste vem hon var överallt, att inte bli lämnad ifred.

Hon var bara 21 år när hon slutade, men har därefter varit förbundskapten och dessutom tränat sin dotter Anna Lindberg.

Men jag tror att det är just därför jag blir så rörd och känner så starkt för dessa fenomen till människor. Att de inte satsar på sin idrott/jobb det enkom för att bli kända. De gör det för sin egen skull och för att få bekräftelse för att de har åstadkommit något. De står utanför (för det mesta) det ytliga som vi ständigt bedömer. De är bara intresserade av vad de själva kan få gjort, vinna, nå fram till. Varje elitidrottare är i sig själva som en typisk amerikansk film. De kämpar hårt för att till slut bli bäst. Och det är ett ensamt liv för en människa, inom de flesta idrotter. Att fokusera bara på sig själv, att du bara har dig själv att skylla när det går fel.

När vi andra gärna skyller på omständigheterna (vissa idrottare också, minns Eunice Barber när hon beskyllde Klüft för övertramp trots bildbevis), vi har för dålig lön, lärarna var emot mig, chefen favoriserade någon annan, säger dessa människor: det är bara upp till mig.

En väldigt moderat tankegång, vilket inte betyder att de alla röstar på Reinfelt, trots att många av våra nuvarande stora stjärnor gärna flyttar till Monte Carlo för att slippa skatterna.

Jag ser upp till dessa människor, hur som helst. Inte för att de vunnit OS- och VM-guld huller om buller, utan för att de visar på en enorm, mänsklig styrka.

Sådan vill jag bli när jag blir stor. En Klüft, Holm, Knape, Lindgren och Svensson. En sagofigur, fast på rikigt.

Kommentarer
Postat av: SunnySydney

Hej liten



jag ser fram emot half pipe, for dar har de en australiensiska som ar valdigt duktigt, och cool..



annars ar vinter os inte sa stort har...som du kan tanka dig.



daremot ar Prins William pa statsbesok, vilket ar en otroligt stor nyhet. Sa jag kom pa, att jag tycker verkligen illa om monarkin...phhh

2010-01-20 @ 22:51:27
URL: http://gierttajewellery.blogspot.com/
Postat av: martin b

Lovisa fortsätt att skriva!! Vilken krönika det blev. Platsar i vilken tidning som helst!! Jättebra

Jag både håller med dig och vill debatera dina åsikter!! Precis som en krönika ska vara

2010-01-21 @ 08:24:15
Postat av: Katarina

Jag älskar också mästarnas mästare. Har missat denna säsång, men jag såg förra. Jag gillar att man får se deltagarna på ett männskligt, men respektfullt sätt. Det är ett upplyftande program som gör en glad! När man ser dessa peroner i programmet, förstår man ofta varför de blev så otroligt bra, och vilka fantastiska personligheter de är.

2010-01-21 @ 08:45:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0