Kallt
Och ser man på, genom fönstret kommer ljuvliga schlagertoner farandes, jag och S kutar till fönstret och vi kan mellan trädkronorna skymta rosa benvärmare, motorcyklar och flak fyllda av dansande människor.
Frågan är då, vill jag hellre sitta och jobba eller vill jag sitta med en kall öl och ha folkfest?
Svaret är enkelt.
Friidrotts-EM är hett, men allsvenskan, ack så kall.
Glad
Jag tänker på O som hade spelning på Utö igår och som i morse tog färjan till Årsta brygga, buss till Västerhaninge station, pendeltåg till centralen, tunnelbana till Tekniska högskolan, buss till Norrtälje för att byta buss till Björkö.
Och är tacksam för att den resevägen inte var något jag behövde brottas med idag. Väldigt glad.
Swe
Hur orkar man?
Hon friade - han sa ja!
Vinnaren blev O:s kompis tjej, som hade gjort ett bildspel där hon friade. Och vi är bjudna på bröllopet. När jag såg videon igår kväll grät jag som ett litet barn, det var så fint. Kan se den precis hur många gånger som helst. Det är som en saga och jag är så glad för att jag blev medbjuden till vad som säkert kommer bli en oförglömlig fest!
Surt sa Lovis
Att klara 2,29 med en lårskada visar ju om något att han är form. Finnkampen nästa! Vamos.
I helgen är det dags för M:s och R:s mytomspunna landethelg, eller låtsasmidsommar som det kallas.
Festligheterna fick namnet låtsasmidsommar för att gänget har haft som tradition att inte ses på just midsommar. Därför tog M tag i saken och fixade en helhelg på landet för att återskapa denna höjdarkväll.
I år firade vi dock midsommar ihop. Och jag jobbar hela helgen och kan inte vara med på alla festligheter.
Det känns så surt att vattnet i glaset bredvid mig skär sig spontant.
Regnkuriosa
Regnet står som spön i backen.
På Stockholm horse show:
Spöna står som regn i backen.
På Plantagen:
Fröna sås med regn i backen.
På sommardöd nyhetsredaktion:
Såsen backar regnattacken.
Sarkozy är läbbig
Trots sin schyssta helfranska shuck (hur fanken stavas det ordet???) och sina Fivel-i-vilda-västern-öron som gör att man bara vill skratta åt honom, är han en obehaglig liten man.
Slöjförbud, utvisning av människor med utländskt påbrå om de begår brott och nu ska han utvisa alla romer och resande från det stora landet i syd.
Man kan säga att karln alltmer börjar likna Berlusconi till åsikterna, men han har ännu inte kommit fram till samma hudfärg.
Det skulle vara så fasligt intressant att höra vad fransmännen själva tyckte om den nu omåttligt impopuläre presidenten.
På italienska kan jag säga Berlusconi e una stronso (Berlusconi is head of shit).
På franska får jag helt enkelt säga Sarkozy est une cochon avec une grand museaux (Sarkozy är en gris med ett stort tryne).
En kortis
Lovisa till teknikern igår efter första sändningen:
- Hej, jag tänkte bara komma in och hälsa eftersom vi inte har träffats förut.
Teknikern:
- Ja, jag såg dig genom rutan där du satt vid datorn och tänkte att det var du.
Lovisa blir lite förvirrad, men nickar och ler och går sen ut för att lyssna igenom en sändning då hon låter extra nasal.
Hisschocken
En tjej och en kille kommer fram till mig och undrar om jag vet var socialen ligger någonstans. Det vet jag inte.
En postsnubbe kommer in med tre, blå plastlådor och ställer sig och vänat på hissen tillsammans med mig.
Jag har redan tryckt på knappen, men han ger det ett nytt försök. Ingenting händer. Siffrorna står obönhörligt kvar på plan 14.
- Är de trasiga? frågar han mig.
- Ingen aning, svarar jag. Men jag vet att jag i alla fall inte orkar gå nio trappor såhär tidigt på morgonen (detta var vid 08.15).
- A, Eurosport? Jag har brev till er, kan inte du ta dem?
Så lämnar han mig med en stor, blå plastlåda och jag får fortsätta att vänta. Och vänta.
Den ena hissen har börjat röra sig långsamt ner till bottenplan, men samtidigt ser jag att den andra hissdörren har börjat glänta på sig, trots att korgen verkar stå kvar på plan 14.
Plötsligt hör jag ett stön. Sen en duns och ett litet skrik. Vad fanken är det som händer?
Hissdörren trycks upp ännu mer och jag ser - ett smutsigt ansikte. Efter det följer en liten, smutsig man med en väldigt smutsig overall. Han hoppar upp ur hissschacktet och börjar dra i en stålvajer som hänger och dinglar innanför hissdörrarna.
- Lagar du hissen? frågar jag.
- Ja, besiktningen slog ner på slitna drivhjul i de här hissarna för två år sen, så nu fixar vi det.
För två år sen. Två år. Jag vet inte exakt vad drivhjul är för något, men det låter väldigt viktigt sett ur ett hissfunktionsperspektiv.
Min hiss kommer till slut ner och jag står på tå hela resan upp till nionde våningen. Tänker att jag vägde lite mindre då.
Gås 3
Nu äter ju inte jag kött, men om jag gjorde det, skulle kanske en Brässerad Kanadagås på asiatiskt sätt med Karljohansvamp inte sitta helt fel?
För fler recept med denna utsökta storfågel, se denna länk.
Gås 2
Bengt Berg, svensk ornitolog, författare, fotograf och dokumentärfilmare, var initiativtagare till att in gässen i Sverige på 1930-talet. Han tog dem till sin egendom Eriksberg i Blekinge och de skulle verka som bytesdjur.
Efter Sverige spred sig gåsen till Norge, Finland och Danmark och sen 1960-talet har populationen ökat "lavinartat".
Ja, där har vi det. En fågelman ville ha något att skjuta och importerade en fågel som numera ses som ett skadedjur. Ska vi leka Gud någon?
EM och Yes gäss
O hade, sin vana trogen, gjort middag till mig när jag kom hem igår och sen knatade vi ut i skogen för att ta vara på den fina kvällen.
Vi rundade Söderbysjön och klättrade upp och ner för berg (men inte uppochner) och jag tänkte i mitt stilla sinne: Vad himla synd det är att ingen gått denna vackra runda med oss på "fel" sida av Nackareservatet än.
Det är så satans fint. Man kan ju, som ni redan vet, både få se bävrar och nakna karlar. Igår kväll var det dessutom tre kanoter med tillhörande sex högljudda ungdomar som plaskade och skrek så mycket så att Kanadagässen (må de dö en plågsam död) flydde hals över huvud. Alltså jävligt lång hals, över ett litet och intelligensbefriat huvud, följt av en kropp som bestämt sig för att bajsa ner alla Stockholms badplatser.
Kanadagäss alltså, vilket gissel.
Min dag på stan
Därför har jag nu två lunchraster i rad gått ut i Sumpans centrum för att se vad jag kan hitta.
Igår var jag på Åhléns och köpte en pennkjol, som jag fått order om av två M och en syster K.
Idag var jag på Lindex och köpte två t-shirts och en jävligt konstig pingvintröja med zebramönster. Vet inte riktigt om det är min stil, men den kostade bara 70 kronor, det får det vara värt.
När jag stod mitt i butiken med 12 (jag räknade) plagg över armen, kom det fram en dam.
- Ursäkta, är det så att man får två rea-plagg för ett? frågade hon mig.
- Eh, jag tror det, svarade jag.
- Men vet du inte? sa hon förvånat.
- Nä... men jag jobbar inte här.
Damen såg genast väldigt generad ut och bad om ursäkt.
Ungefär en halv minut efter hände samma sak.
- Du, finns det några andra storlekar än de som hänger på ställningarna? frågade en knubbig kvinna.
- Jag vet faktiskt inte, sa jag, precis lika förvånad som första gången.
- Men kan du gå och kolla? propsade kvinnan.
- Jag jobbar inte här.
Hon blev precis lika generad.
Jag tar det som ett tecken på att jag såg jävligt hipp och het ut. Som i och för sig de flesta gör när de entrar Lindex utan Musse Pigg-tröja på sig.
Det var förresten rea på Musse Pigg-tröjor också. Satans att de bara fanns i XL och XXL...
Gymmet
Man kan höra de roligaste historierna på den delen av gymmet.
En, ganska liten, men bitig kille funderade till exempel på hur han kunde bli större.
- Alltså, först tänkte jag att jag ska fan käka sojaproteinpulvret, för å biffa liksom. Sen märkte jag att sojaprotein tydligen ska höja produktionen av östrogen.
- Ja, och det vill man väl fan inte, sa hans polare och sen hö-hö-hö-skrattade de ett tag innan de blev avbrutna av ett avgrundsvrål.
Det var inte jag eller L som tappade vikter på tårna, det var en lång, spinkig snubbe som låg i bänkpressen och var röd i ansiktet.
Jag gillar gym. Det finns så himla konstiga människor där.
Aftonbladets valkompass 2010
Tror nog att det kan stämma, mer åt det progressiva hållet än det konservativa. Ja, de konservativa kommer jag nog aldrig att hålla med.
Det är många valfrågor som halkat efter, som debatten om FRA-lagen, var är den? Jag skulle gärna se att en debatt om statens rätt att scanna medborgarnas privatliv kom upp igen. Det roligaste är nästan att de "liberala" partierna är de största ivrarna i att införa liknande regler på många samhällsnivåer.
Liberalerna vill ha mer betyg, mer kontroller, rätt att filma och avlyssna telefoner trots att det inte pågår förundersökningar, mer prov.
Ja, kära små liberaler, kanske borde de plocka upp en ordbok once in a while, och ta sig en titt på sin partiförklaring.
Lika som björnbär
Strage-miss i P!nktext
Fredrik Strage recenserade konserten.
Jag brukar älska att läsa Fredrik Strage. Hans sågningar är den vassaste och roligaste läsningen i svenska dagstidningar just nu, och har varit länge.
Myser till lite när han skriver att Taikida är ett av världens två sämsta rockband. "Vilken artist som helst skulle framstå som ett gudabenådat geni om han eller hon gick på scen direkt efter blöjpunkarna Good Charlotte och birasvennegrungearna Takida."
Om Pink verkar Strage tycka att låtarna är skit, men att hon har bra utstrålning.
Ja, de flesta låtarna är ju vanliga popdängor med elgitarr i bakgrunden, men hon har en cool rockröst tycker jag.
Vad jag tänkte komma fram till är hur jag varje gång när jag ser en bild på Pink eller hör en låt av henne blir lite gladare, lite kaxigare och känner mig lite starkare.
Hon påminner så mycket om storasyster M att det gör ont i knoppen när jag tänker på det.
Men när Strage skriver att hon blivit en sapfisk ikon börjar min medfödda ilska bubbla så smått.
"Kanske ligger Pinks storhet inte så mycket i musiken som i hennes stökigt glamourösa stil och stöddiga men godhjärtade attityd. Ända sedan hon i sin första video kraschade en motorcykel rakt in i en ex-pojkväns lägenhet har hon representerat kvinnligt oberoende. Antalet tjejer i publiken är betydligt högre än på exempelvis Madonnas konserter. Att många av dem utväxlar kyssar som är lika långa som gitarrsolona tyder på att Pink också har blivit något av en sapfisk ikon. "
Menar Strage på allvar att starka kvinnor bara blir idoler för lesbiska kvinnor? Kan det vara ett stycka som Strage skrev i all hast, men som sedan råkade komma med i tidningen i alla fall?
Eller tänker han helt plötsligt sälla sig till kören av grobianer som tycker att feminister är jobbiga, korthåriga och tråkiga kvinnor som måste klanka ner på allt som är lite skoj här i världen, det vill säga nakna tjejer, bröst och rika karlars framgångar som toppar nyhetsflödet varje dag?
Tror inte Strage vill det. Tror han glömde att texter tolkas olika beroende på vem som läser dem, och har man skrivit hela recensionen med en ironisk och hård ton, kommer det sista stycket i texten tolkas därefter.
Det är vad jag tror. Vad tror du?
Oh, Inglorious basterds
O och jag hyrde den (!) igår på ICA för 19 kronor. Och det var en ruggigt bra film.
Otroligt nog har alla meningar så här långt börjat på bokstaven O.
Onaturligt, kanske, men också oombett.
Oturligt nog kan jag inte berätta mer om filmen, för ni måste se den.
Omedelbart!
Getingspurten
Jag gick på stigen mellan husen på väg till tunnelbanan. I en uppförsbacke hörde jag att jag hade en geting bakom mig. Den lät stor.
Den lät asstor.
Så jag gjorde vad jag brukar göra när getingar närmar sig: jag sprang.
Allt vad jag hade sprang jag.
Men getingen kom bara närmre.
"Jäkla skit tänkte jag, den följer med i mitt vinddrag."
Jag sprang ännu snabbare i mina ballerinaskor, uppför backen och ut på grusvägen.
Då hör jag till min fasa att getingen som jagat mig - inte var en geting.
Det var en medelålders man på cykel.
Han körde sakta förbi mig där jag stod och flämtade, och han log. Lite förvånad, men jäkligt road.
Jag skulle såklart sagt någonting. Typ, jag trodde du var en mördarbest, men det gjorde jag inte.
Jag bara tittade på honom och lät honom cykla förbi. Så fortsatte jag min, nu lite svettiga, väg till tunnelbanan.
Är säker på att jag i alla fall gjorde hans dag.
Han åkte nog hem till frugan och sa:
- Vet du älskling, idag sprang en tjej ikapp med mig i en backe vid Arkövägen.
Exempel nummer ett alltså på vilket sätt getingar förstör mitt liv. Eller hur min rädsla berikar någon annans.
Pratar med mig själv
Har suttit och funderat lite på det där under tiden som jag gjorde införguider på morgondagens allsvenska matcher och skrev ut en intervju med tennissvensken Johanna Larsson.
Och jag har kommit fram till att jag helt enkelt är så pass mycket ensam på jobbet att när jag är ledig vill jag fira det genom att vara runt folk.
För att jobba som webbare är ett relativt isolerat arbete. Man sitter och skriver och skriver och skriver och ibland har man tid att prata lite med någon. Om jobbet.
Och som nyhetssändare sitter jag också ensam vid min dator och försöker i panik förstå varför man har intervjuat Nico Rosberg eller vad Contador egentligen menar med det han säger (tills jag kommer på att det är en fransman som översatt från spanska till engelska, och att det adlrig kommer att vara begripligt).
Så därför tror jag att jag att det jag diggar med att inte jobba, det är att sitta och prata öronen av andra människor, för det får jag aldrig chansen till annars. Och jag älskar att prata. Jag kan prata precis hur länge som helst om i princip vad som helst.
När jag är ensam så pratar jag ofta med mig själv, men jag har en vana av att vara snorkig mot mig själv, så då håller jag käft.
Nu är jobbdagen slut, Lovisa ska hem till en tom lägenhet och hoppas att det är något bra på tv. För just nu läser jag PO Enquists halvt självbiografiska roman, och trots att den är bra, är den ingen page turner. Inte än i alla fall.
sms
Fick precis ett sms från min lillebror.
"Öl smakar gott, bara så att du vet. Hälsa allsvenska från mig".
Jäkla unge, alltså.
Alldeles, alldeles ensam
Det känns inte alls okej att vara mol alena när man har en ledig dag. Sorgligt snarare. Men som tur var så hägrade ju ett jobbpass i fjärran.
Efter två timmars total skrubb av köket (luckor, insidan av skåp, kakel, ja ni vet) fick jag masa mig iväg till radiohuset.
Ingen sändning. Ensamkväll på redaktionen. Och en tom lägenhet när jag kommer hem.
Ni kanske tycker att jag klagar? Men det gör jag inte. Är bara totalt ovan vid att vara ledig. Vad gör man när man inte jobbar? Vad gör normala människor på helgerna? Inte kan man väl städa hela tiden. Då får man ju aldrig tid att skräpa ner.
Jag är som Askungen, fast utan de där sabla systrarna som skriker på henne titt som tätt. Och utan möss och fåglar. Fast det är ganska skönt. Jag gillar INTE saker som flyger. Man vet aldrig var de kan ta vägen...
Sundsvalls kommun - psykiatrins baksida
När jag har ett klädproblem, så vips har två storasystrar (en via telefon) och en vän kommit till min räddning. Samma fina människor som dessutom brukar hjälpa mig med mina hårbekymmer.
Nu vet jag vad som ska finnas på min lista när jag går och handlar vid första lönen. Storvirkade, kortkorta klänningar, stilettklackar och plommonstop. Perfa!
Igår när jag körde hem efter en 19 timmar lång arbetsdag lyssnade jag på Ekots 00-sändning.
En av nyheterna var såhär:
"Sundsvalls kommun har fått kritik för att kvinnor med självskadeproblem vårdas tillsammans med manliga, dömda brottslingar. Efter kritiken har kommunen delat på de båda grupperna, men nu har de återigen förts samman. Kommunen förklarar ändringen med att det var det behandlinsgssätt som fungerade "minst dåligt"'.
Jag blev helt kall. Hur, HUR kan man acceptera detta? När jag gick i gymnasiet hade jag en vän som mådde så dåligt att hon fick åka in till psyk. Hon var inte från Stockholm och skulle därför skjutsas tillbaka till sin hemkommun för att få vård.
I transportbilen fick hon färdas tvärs över landet tillsammans med en tjej som var pyroman och skulle vårdas för att hon manipulerade folk i sin omgivning att begå brott, samt en tjej som begått ett flertal självmordförsök och en kille som skulle få vård för att han misshandlat många kvinnor i sin närhet.
I två veckor fick min vän hjälp från terapeuter och psykiatriker, den första veckan handlade inte om hennes problem utan enbart om de men hon fått av resan från Stockholm.
Det första hon sa till läkarna på plats var att de absolut inte fick ge henne stora recept med ångestdämpande, för hon hade en historia av att överdosera för att dö.
När hon sen blev utskriven, vad fick hon då? Jo, en stor påse med recept för tre olika mediciner, två med röda trianglar, som skulle räcka i ett års tid.
Att psykvården i Sverige är usel, är allmänt känt. Men när ska det ske en förändring? Nog måste det väl finnas bättre ställen att hjälpa kvinnor som vill begå självmord än tillsammans med dömda brottslingar? Eller?
Inga kläder
Snart är juli slut, hur sorgligt det än känns.
Sommaren ska precis dra sin sista suck, eller kanske sänka den sista energidrycken för att orka en månad till.
Och jag jobbar trippelt.
Vad som har slagit mig under den här sommaren, som har varit späckad med jobb, är att jag inte har några propra arbetskläder. Alltså, sådana kläder man kan sätta på sig när man ska på arbetsintervju eller sitta på ett kontor i när det är 29 grader ute. Nu behövs det ju inte så ofta i Sverige, men jag äger inte ens ett par snyggare byxor eller en kjol som inte har blommor och går i rött, gult och rosa.
Jag är helt enkelt inte ägare av en vuxen garderob.
Nu måste jag ju inte vara det, eftersom jag trots allt bara är 24, men det vore skönt att ha några plagg som är lite proffsiga. Jag kan inte ha samma kläder varje dag, det skulle verka misstänksamt.
Till problemet hör ju att jag inte får på mig några av mina jeans och att det varit ovanligt hett i år.
Turkosa jerseyklänningar eller kortkort har helt enkelt varit helt fel.
Så min nästa lediga dag, om tre veckor, ska nog ägnas åt shopping i viss form. Jag gillar inte att handla kläder. Väldigt otypiskt kanske, men jag har väldigt svårt att spendera pengar på tyg som någon sytt ihop och som sällan sitter särskilt bra.
Vart går man om man inte är miljonär och vill köpa en ungdomlig, men seriös garderob? Jag behöver tips!
Maggis, IB, LO och Olle
Det jag hann se av Utö i lördags och söndags gav mig helt klart blandade känslor.
Först var det väldigt vackert, med röda hus längst med huvudgatan och på en kulle bakom stod Utö kvarn och blickade ner på alla flip-flops och badshorts.
Baksidan på Dannekrogen (där man på framsidan kan se O varje helg fram till mitten av augusti om man har vägarna förbi, och såklart lillesnor också eftersom han jobbar där) var däremot inte så vacker.
Men vilken baksida på en krog/konditori är egentligen det?
Fiskgrytan vi fick till middag var fenomenal och på en kort promenad i hettan plockade vi massa goda smultron.
Maggis, IB, LO och Olle, hette de lokala dryckesglada som jag och lillebror buntade ihop oss med under kvällens master-gig.
Maggis var från Norrland och berättade om danser i skogen, hembränt, raggarbilar och filmen "jägarna".
- Haru sett jägarna, ällä? frågade hon mig.
- Ja, sa jag.
- De ä präcis så dä ä i Norrlannn, fast värrä. Trooo mig, möcke värrä.
- Oj då, var det enda jag fick ur mig.
Värre än jägarna. Hualigen.
IB älskade musik, sa hon. Hon fullkomligt ääääälskade musik och applåderade efter varje låt O spelade. Eller, hon applåderade så fort hon uppmärksammade att en låt tog slut snarare. Dessa båda damer var väldigt fina.
Sen var det LO. Eller Ello. Han hade solglasögon klockan tio på kvällen mitt i regnet, gulbruna fingrar och var nog inne på sin 25:e öl. Han var så full att han satt och vinglade på stolen. När han tände en cigarett hann han bara dra tre bloss, för där emellan somnade han. På allvar. Sittandes. När han pratade var det ingen som hörde vad han sa. Men tydligen så var han en jävel på gammal, svensk schlager. Jag får tro Maggis och IB på den punkten.
När Ello gick hem kom kapten Olle. Han var glad i hågen och såg ut som en snäll sjökapten från någon Astrid Lindgrensaga. Han drack mycket öl och blev väldigt full och berättade först för mig om hur hans familj hade blivit splittrad efter att hans tvillingbror snott pengar från deras dementa mamma.
- Trots att han betalade tillbaka! Kan du fatta!
Nä, det kunde jag ju inte.
Jag försökte spionera på de andra människorna på krogen för att se om de njöt av O:s formidabla pianoklink. Det gjorde de.
Men jag blev snabbt avbruten av Olle som ville berätta om sin son som hade "Aschberg".
- De är för jävla roliga alltså, vi har sån fin kontakt vettu, fnissade han.
Det var väldigt fint.
Efter att de gått hem satt i alla fall personalen och några sena gäster och önskade låtar som O fick underhålla oss med. Jag och lillebror fick agera internet när O inte visste hur vissa låtar gick. Vi nynnade lite så spelade han bara. Perfekt.
En ytterst framgångsrik debut i Skärgården för min lille herr sambo, må jag säga. Och jag ångrade djupt att jag inte tog med mig kameran och förevigade min kväll med Maggis, IB, LO och Olle.
För nu när jag tänker efter så gav de mig nog ett av sommarens bästa minnen. Hoppas jag träffar dem snart igen! 
Lite helg
I fredags åkte vi till Dalaro och blev hämtade med den lilla ekan. På lördagen åkte vi till Årsta brygga och tog färjan till Utö och lillebror.
Jag och "den lille" hittade öns lokala alkisar och satt och snackade med dem hela kvällen medans O spelade nya och gamla klassiker på mitt gamla elpiano.
På söndagen tog vi oss så tillbaka till Dalarö och O körde lilla ekan ut till Aspö igen, jag var hopp-i-land-Lisa och det gick så jäkla bra, känner mig som värsta skärgårdsveteranen!
Ska skriva mer grejer om helgen, men nu är jag första dagen på nya jobbet, mycket att ta in!
Vill ut
Vi ska susa iväg till Dalarö, sen båt till Aspö. I morgon tar vi båten tillbaka till Dalarö, bilen till Årsta havdbad, därifrån ska vi ta färjan till Utö och sova där en natt. Sen är det färjan till Årsta havsbad och antingen tillbaka till Aspö eller hem till Kärran.
Det ska bli så härligt. Jag längtar så jag dör. S är tillbaka från Australien (TJOHO), men hon ringde precis när Zlatans presskonferens var slut. Har inte haft så mycket att göra sen vinter-OS.
Bad timing om man säger så.
Skärgården!
"Ibra" is back!
– Det känns som ett nytt äventyr, sa Zlatan på presskonferensen.
Need I say more? He's back!
Per Nilsson och in i...
Hur har nu det gått till, undrar ni? Jo, Lovisa har suttit och läst när O lagat middag, plockat upp tvätt och packat matlådor.
Kände mig mer och mer asocial, men det hjälpte inte. Har jag en gång kommit in i en bok, då kan jag inte sluta.
Kan inte riktigt släppa det här med barnböcker riktigt än.
Maria Gripe har ju gjort mycket för läsande ungdomar, bland annat Hugo och Josefin-serie. Josefin, som egentligen heter Anna Grå, men tycker det är ett ytterst tråkigt namn att hon helt enkelt byter.
Mirandaböckerna var mina bästa när jag var barn, men när jag i tioårsåldern läste min första Per Nilsson-bok, var jag hooked på ungdomsböcker.
Den första boken jag läste av Nilsson var Anarkai.
Den vände upp och ner på min värld. Helt upp och ner. En inåtvänd pojke som träffar en flicka som heter Gro som får honom att våga nya saker. Ska inte avslöja slutet, men det var överraskande!
Per Nilsson kan ha skrivit de allra bästa ungdomsböckerna någonsin. Av någon anledning lyckas han skriva precis som i alla fall jag som pre-tonåring tänkte. Precis så förvirrat och känslofyllt som allting var då, i mellan- och högstadiet.
Baklängeslivet var fantastisk. Om en kille som bara "ville tillbaka och in i...". Tänk er det i bokform grabbar!
Mirandaböckerna = bäst
Visst, jag kanske nynnar fejkad feministpunk, men böckerna jag läste från sju till tolvårsåldern är nog ändå det som format mig mest.
Förra sommaren delade jag, storasyster K och lillebror upp våra gemensamma barn- och ungdomsböcker när föräldrarvillan skulle säljas.
I början berättade vi barndomsminnen kring de sönderlästa sidorna, men efter ett tag slängde vi helt sonika pärmarna mellan oss som vore de höbalar.
Storasyster K fick bland annat med sig Katitzi-böckerna, som jag i förra veckan fick order om av 2,5-åringen att läsa högt!
/3A9615ABCB1983E5C1257219004FA969/$FILE/Katitzi.gif)
Jag knep Elvis Karlsson, av Maria Gripe, men den påminner av någon anledning mest om storasyster M. Undrar om hon kanske läste den högt för mig när jag var liten?
De böcker som var mina favoriter, som jag först fick låna på biblioteket och sen fick köpa några av ett regnigt sommarlov, var Miranda-serien av Kerstin Sundh.
Böckerna handlar om Miranda som varje dag måste kämp sig upp för "fattigbacken", hem till sin elaka mamma och äta kokt potatis med lingonsylt till middag. Lingonsylten var lyx och efterrätt.
Hon är duktig på att måla, men eftersom de har så dåligt med pengar får Miranda aldrig någon möjlighet att utveckla sitt intresse. En dag träffar hon Lovisa (hehe), en rik men ledsen kvinna som bor i en av villorna i staden. Lovisa är väldigt ensam, men tycker om Miranda och de får en fin kontakt.
Efter två böcker, tror jag, får Miranda reda på att Lovisa egentligen är hennes riktiga mamma och hon får erbjudande om att för alltid bo kvar med henne.
Sen tänker jag inte berätta mer. Ni måste läsa de här böckerna för era framtida, eller nuvarande, barn. Bara måste.
I de böckerna lärde jag mig bland annat om ordet käpphästar och om att det svåraste som finns är att rita tavlor med djup. Oj vad jag övade på att rita tavlor med djup. Och vad jag ville kunna måla som Miranda. Det fanns en snäll kille som hette Harry i boken också, han hade händer stora som dasslock med som mer såg ut som fågelbon.
Harry kan vara det finaste killnamnet jag vet. Nästan.
Bäversafari i Kärrtorp
Sambo alltså, vilket jäkla fult ord ändå.
Jaja.
Efter middagen slängde vi på oss träningskläder och joggade iväg till Söderbysjön. Hopp i och slåss med kanadagäss, skäppdoppingar, sothönor och gräsänder på väg över vattnet i träningssimfart.
När vi är mitt ute på sjön säger O:
- Men det där ser ju ut som en krokodil.
Med "papa" från Burkina Faso i nära minne hickar jag till lite, men min logiska (ack så logiska) sida säger att det enda vatten som Söderbysjön ansluter till är Ältasjön och den har varit biologiskt död så länge att det aldrig skulle kunna finnas krokodiler där... Eller?
Kanske har kommunens fummel med Ältasjön gjort att just en extra aggressiv hybridkrokodil frodats i närheten av Nynäsvägen. När den tröttnat på badande tennisbarn på sommarläger ger den sig iväg längs med kanalen och dyker upp i Söderbysjön för lite välförtjänt förortskött. Mums, en kamphund och kultursekreterare. Mums, två golfare på besök och en strävhårig taxrackare.
Nä.
På en klippe ungefär 50 meter från oss där i sjön stod en naken karl med kulmage och stråhatt och ropade till oss.
- Det är en cocodrillo, skrattade han.
Jag hade rätt! Det ÄR en mini-papa!
- Nej, det är på engelska man säger...en beaver, ändrade han sig och skrattade.
En bäverjävel alltså. Mysigt. Såg i och för sig bara en svart förhöjning i vattnet, men jag har alltså skådat mitt livs första bäver.
Inte behöver man åka ut på landet för att få en skymt av vildmarkslivet. Räcker med en förortssjö och nakenbadare, i alla fall för mig.
Hanna från Arlöv - hej!
Idag är det 33 grader utomhus, ungefär 36 inne vid mitt skrivbord.
Jag och en annan webbis delar på en bordsfläkt från Sovjetunionen (den ser ut som förorterna i Gdansk ungefär). Var tjugonde minut flämtar hon eller jag att nu behöver vi byta riktning på den, för den kan inte snurra fram och tillbaka.
Vi har två fläktar på redaktionen. Just nu är vi tio stycken här. Vi svettas.
Det har i alla fall gjort att jag nynnat på en viss Nationalteaternlåt, Hanna från Arlöv (Hej!).
"Hon var så förbannad på värmen, och på chefen som sa att vi inte hade råd med fläktar - kyss mig där bak sa Hanna"
"Hanna höll ett tal på en mangel, nu strejkar vi vilt, vi är väl inga djur, vi ska fanimej ha våra fläktar..."
Det visste de nog inte när de skrev den låten, att den skulle beskriva känslan på en sportredaktion i Stockholm 2010.
Fast vi tänker såklart inte på att strejka och chefens profit är ytterst marginell i detta sammanhang. Ytterst!
Nedrans brygghög
När jag kom hem från jobbet igår hade O gjort smoothie. Hur lycklig blev jag inte då?
Hade egentligen ingen lust, men jag joggade iväg till gymmet och tränade i 1,5 timme och joggade sen hem igen. Oj vad duktig jag kände mig då.
Och slut.
Och röd i ansiktet.
Och svettigare än en marathonlöpare.
Vid niotiden åkte vi och badade med M och B nere i Sickla. Höll på att dyka rakt på O, svängde i luften och gjorde ett lårplask. Det var väldigt, väldigt länge sen. Ville såklart visa för mig själv (fast allra mest för de franska turisterna på bryggan) att jag minsann kan dyka assnyggt, så jag försökte ta mig upp på bryggan igen.
Men det gick inte.
Bryggan var ungefär 50 cm ovanför vattenytan och jag kunde bara inte stjälpa mig upp på den. Armarna var helt slut. De triceps som fanns där för ett år sen, är ett minne blott och jag låg och plaskade runt lite innan jag fick erkänna för mig själv att jag var tvungen att ha en stege. Om jag vore hund hade jag slokat med både öron och svans. M hoppade glatt upp på bryggan. Jag fick lomma (eller simma snarare) iväg till en annan brygga med stege.
Vi har uppförsbacke hela vägen hem igen från Sickla, så jag var ungefär lika svettig när vi kom hem vid tiotiden som jag var när jag kom hem från gymmet. Så, målet för denna sommar torde vara att kunna häva mig upp på den höga bryggan i Sickla.
Om jag så ska dö först!
TV4 gillar Maradona - men varför?
Att han var så tokig under matcherna, att han log och bjöd på oneliners, galna och ännu galnare.
Att han stod med armarna i kors så ofta.
Det tyckte Ekwall och Lundh var särskilt roligt, så de ställde sig båda två med armarna i kors och skrattade.
Vilken tokig farbror alltså, hö hö.
Ja, så kanske man kan se på Maradona, denna man som har en egen religion och som för de icke fotbollsfrälsta är mest känd för ett mål som borde dömts bort.
Men så kan ni också läsa Claes Aronssons (SR:s Sydamerika-korre) Argentinablogg på Radiosporten som handlar just om Diego och hans framfart i hemlandet.
Om Lundh och Ekwall gjort sin research hade de nog inte skrattat lika mycket åt "Sockerjesus", som Radiosportens Christian Olsson kallar honom i ett referat...
Bewarp och Granqvist
Igår var det ett inslag som redigeraren Anders Bewarp (tror det var han) hade klippt ihop med höjdpunkter från hela turneringen.
Det är mer än höjdpunkter. Det är en kärleksförklaring till fotbollen och sammanfattar så perfekt känslan man har under ett så stort mästerskap.
Radiosportens Lasse Granqvist och Dag Malmqvist finns med bland kommentatorerna, och självklart den nyblivna klassikern med Asamoah Gyans straffmiss mot Uruguay: Oh mon dieu, my god, what is going on? Han missar den, han bränner den, han sumpar den... Och allt skiter sig för Ghana!
Och för alla som vill höra fler ikoniska kommentarer från VM i Sydafrika, klicka här och kika i högerspalten.
Holland - ovärdiga vinnare
Spanien är värdiga vinnare.
Holland var extremt ovärdiga förlorare.
Att de efter prisceremonin ställde upp sig i rader och skakade hand med alla spanska spelare, hjälpte föga.
Holland brukade vara ett lag som jag höll på, efter Sverige. Jag har alltid gillat deras snabba, orädda spel. Men den inställningen verkar vara som bortblåst.
Van Bommel borde ha haft rött kort. De Jong också, inte minst de Jong som sparkade Xabo Alonso i bröstkorgen.
De skrek på domaren, de filmade och Arga Robbin sparng efter domaren över halva plan och skrek och levde rövare för att han tyckte att han skulle fått straff. När Casillas knappt nuddade honom.
Hade inte spelat någon roll om domaren nu dömt fel, man gör inte så. Man beter sig inte som en gnällig barnunge när man är mångmiljoner, elitidrottare och idol för många barn. Självklart är det starka känslor i en VM-final, men att erfarne Robben inte kan hålla huvudet högre än så, är rent ut sagt pinsamt.
Efter matchens slut springer Joris Mathijsen fram till linjedomaren och börjar skrika på honom. När huvuddomaren Howard Webb kommer dit för att säga åt honom att lugna ner sig, då börjar han skrika och putta på Webb och få gult kort. Efter att matchen är avblåst!
Om Holland ska ha respekt för att de tar sig till VM-final, då ska de fasiken visa att de har där att göra också.
Och det gjorde de inte igår. Tyvärr.
Ungdomsserier är bäst
Steve Urkel (Jaleel White), Martin "Bert" Andersson och så vidare.
Idag har de lagt upp vad Glappet-tjejerna Katarina Cohen och Julia Dufvenius har gjort sen den rosade 90-talsserien gick på tv (de är båda skådisar nu, Dufvenius på Dramaten).
Det fick mig att tänka på andra tv-serier som betytt mycket för min uppväxt.
Den första jag tänker på är My so called life/Mitt så kallade liv från 1994 med Claire Danes och Jared Leto. Jag tror inte den gick i Sverige när jag bara var åtta år, utan mer när jag var sådär elva tolv.
Jared Leto var nog den första killen som jag tyckte var riktigt snygg...
Den svenska serie som var några snäpp bättre än Glappet var Spung.
En arg, förvirrad och rå serie, som jag minns det, som gick 2002 och 2003. Minns Petras (Saga Gärde) punklåt i andra säsongen: Slicka mig ren o-o-o-oh!
Jäkligt catchig låt som jag nynnar på lite då och då.
Han som spelade Melas, Viktor Ström, jobbade på Konsum i Hammarbyhöjden när jag och O bodde där. Hade väldigt svårt att bli arg på honom för att det aldrig fanns honungsyogurth...
Bläckfisken Paul har rätt
Tyvärr lyckades La Celeste inte hålla i sin ledning, men Tyskland var ju värdiga vinnare.
Det är så varmt i Stockholm, det är snudd på olidligt, men ändå inte. När jag är ledig, nästa helg, då ska det bli 16 grader och regn.
Som vanligt.
Vi satt på en krog vid Mariatorget, svettades och försökte konversera mellan frisparkar och hörnor. Förvånansvärt nog höll de flesta på Uruguay. Trodde Tysklandssupportrarna skulle dominera i Sverige, men inte där vi var alltså.
Har varit kul att stifta bekantskap med Oscar Tabarez mannar, Luis Suarez och Diego Forlán inte minst.
Undrar om bläckfisken Paul får rätt ikväll med...
Ingen lust
Klockan kvart i åtta.
Då känner man ganska lätt att det egentligen hade varit härligare att få åka och bada i stället för att åka in till Radiohuset och skriva om fotboll hela dagen.
Jag skulle gärna tillbringat lördagen med att TITTA på fotboll, men det här med att skriva om det lockar föga när O ser ut att ha det så skönt i sängen och jag egentligen vill titta klart på hur Trinny och Susanna klär gamla tanter i ungdomskläder.
- Don't be afraid to show off your curves, darling, var i princip det enda jag hann se innan det var dags att åka till bunkern på andra våningen.
Sommaren går så fruktansvärt fort. Vips kommer det vara september och dags för jeans och halsduk igen. Av någon anledning blir jag så melakolisk när jag tänker på just september. En månad som tar sommaren ifrån oss. Just schysst...
Inte tänka
Radiosporten har tur. Redaktionen ligger i slutet på en av Radiohusets otaliga, milslånga korridorer, och det är två våningsplan högt i tak.
Vilket ger ljus och rymd och en härlig känsla.
Men det gör också, dagar som denna, att solen ligger på från alla håll och kanter. Det är fönster på tre sidor av fyra, om man säger så.
Det är så varmt.
Det är så varmt att jag svetas om händerna.
Det är så varmt att trots korsdrag och tre fläktar, blir jag alldeles dåsig i huvudet så fort jag försöker tänka.
Bäst att låta bli det då helt enkelt.
Inte tänka.
Det blir lätt.
Holland är pest
När Italien åkte ut, var det inte många som höjde på ögonbrynen i Sverige. Marceollo Lippis mannar lyckades inte med mycket, knappt filmningarna satt var de skulle.
Men det visade sig att italienarna inte behövde sörja länge. För ett annat lag hade tagit vid, precis där de slutat.
Holland.
Man har knappt kunnat peta på Arjen Robben (eller Arga Robbin som O kallar honom) under VM-turneringen förrän han flyger över halva plan och grimaserar. Och Bayern München-spelaren har inte tagit åt sig av kritiken från motståndarna. Han har fortsatt att aspirera på att slå sig in i filmbranschen. Hur ser det ut i en sådan mans hjärta? Vill han inte som idrottsman gå ut och vinna fair and square?
Wesley Sneijder, van Bommel, van persie, ja, alla de holländska stornamnen verkar ha lämnat integriteten hemma. Hur kul är det att kolla på ett lag som vinner genom att fuska till sig frisparkar, gula kort på motståndarna, straffar, you name it.
Om inte Spanien slår Tyskland ikväll, vet jag inte var jag tar vägen. Holland och Tyskland i finalen.
Pest eller kolera känns som ett under statement.
Någon sa igår att av pest eller kolera väljer jag kolera, det går ju att bota.
Så då blir det väl Tyskland som får min röst. De spelarna står i alla fall på benen när de tappar bollen, de slänger sig inte upp på läktaren och gråter.
Uruguay till bronsmatch alltså, arriba La Celeste!
Så fina vänner
Idag pratade jag och S höstens val på lunchen.
Vi var inte helt förtjusta över utstikterna.
Men hur som haver.
Jag och O har pratat mycket om det, vi har dividerat fram och tillbaka vilka frågor som är viktiga för oss. Jag har nog kommit fram till att integration är en av mina. Och bistånd.
Jag började då att tänka på våra vänner, på grund av de otaliga politiska diskussioner vi haft genom åren.
Våra fantastiskt begåvade, underbara och intelligenta vänner.
Som kan så mycket. Som berättar så intressanta saker och som gör så coola grejer.
För även om vi alla står på ungefär samma sida politiskt (vi är Sverigedemokrater hela bunten som ni förstår), finns det alltid någon som sätter in saker i ett nytt perspektiv. Så får man stöta och blöta sina åsikter några varv till, för att verkligen komma fram till vad man tycker.
Ett bevis på varför de är så fina, är den här filmen.
Hur mycket jag än försökt, kan jag inte låta bli att titta på den om och om igen. Och tacka min lyckliga stjärna för att jag ibland får chansen att vara med alla de här begåvade varelserna.
Det hade jag aldrig kunnat gissa när jag i högstadiet letade med ljus och lykta efter en vän som läste böcker och hade åsikter. Vips är man omgiven av människor som har starkare åsikter än jag själv.
Det trodde jag aldrig.
Vad fint livet kan vara, när man väljer att se det från den sidan.
Semifinalen: Vamos La Celeste
Ikväll är det semfinal.
Uruguay möter Holland.
Oj vad jag håller på Uruguay.
Av det enda skälet att Holland spelade sig så långt bort från mitt hjärta som det bara går, i matchen mot Brasilien.
Arjen Robben visade prov på sin osportslighet genom att falla och filma i hela andra halvlek, van Bommel och Sneijder har aldrig varit några favoriter, även de lämnade allt vad heder och moral heter i omklädningsrummet.
Nä, heja Uruguay med Diego Forlán i spetsen.
Det var 40 år sen sydamerikanerna var i en semifinal senast, men de är ett av sju lag som vunnit VM sen turneringens födelse, 1930 och 1950.
Det är också en av få matcher som jag inte jobbar under detta VM, vilket gör det än mer speciellt.
Så förhoppningsvis: Bye bye "Oranje" och vamos a la final "La Celeste" (de himmelsblå).
Lost i nya sajten
Eller ny och ny, den har varit uppe i nästan en månad, men under den månaden har jag inte jobbat någonting i Radiohuset.
Så just nu är jag helt lost.
Lost som Jack innan han förstod vad han gjorde i kyrkan.
Längtar till heltäckningsmattans redaktion där jag får stava saker precis som jag vill, så länge jag inte stakar mig i live-sädningarna.
Men sajten är snygg, det ska sägas. Och alla som jobbat med den nu under VM har gjort den så snygg. Synd att jag ska komma in och förstöra för dem bara...
Fyra vuxna vid Årsta havsbad
Hopp in i lilla Fjun bara.
Jag har bara varit där en gång tidigare, det var på våren för väldigt många år sen, jag har för mig att det var syster K som skulle passa mig och lillebror.
Vet inte riktigt varför vi åkte dit bara, det var kallt som fan och blåste.
Det är ett halvt minne.
I alla fall så var det härligt. Vattnet var underbart, vi hoppade från hopptornen och kände oss som barn igen.
A, att vara barn, vad orädd man kunde vara. Nu gick hjärtat upp i halsgropen så fort någon försökte sig på att dyka från högsta trampolinen. Tänk om det blev magplask!
Minns hur vi brukade dyka baklänges i Strålan i Älta. Klassisk coca cola-sjö, man såg inte ett smack, men det var det ingen som brydde sig om.
Kanske var man inte så fearless som man gärna tror att man var, men det spelar ingen roll. Att vara barn är lika med att våga saker, att vara vuxen är lika med att läsa varningsskyltar och lyda dem.
Vad trist det lät?
Gubbar gubbar gubbar
Jag har nu varit ute och gå-joggat i två dagar, enligt Blossom Taintons träningsprogram som hon tipsar om i DN.
Såg det på webben och började direkt. Först gick jag i 30 minuter två dagar, sen gick jag tio, mixade att gå och jogga i tio, och gick sen tio två dagar.
Jag har inte så himla farlig träningsvärk faktiskt. Det gör inte så ont i knän eller höfter eller rygg, det gör knappt ont alls faktiskt.
Roligt har det varit i alla fall, precis min sorts träning att blint stirra på tidtagaruret i mobilen och tänka "bara tio sekunder till!" då och då.
Idag blev det ingen träning, för jag och O cyklade till pappa och fick lunch, jordgubbar och lite champagne.
Och jordgubbar.
Gud vad jag älskar jordgubbar. 
Bilder från Burkina
Men här kommer ett axplock av vad min käraste ägodel fångade i världens tredje fattigaste land.
Vi åkte till en typ av utställning för traditionella hus, där lekte de här barnen och ville gärna bli fotade.
En moské i Ouagadougou.
O sitter på "papa" medan Amadou (till vänster) som körde oss dit och en av krokodilvaktarna tittar på.
Till slut måste jag också närma mig "papa", men oj vad jag höll koll på hans mun så att den inte helt plötsligt var runt min fot.
På krokodilstället tog de också hand om landsköldpaddor, den här lilla rackaren är bara en månad gammal.
Här är den guidade turen på nationalmuséet, jag läser lappar för att tolka för guldgrävarna från Nya Zeeland.
Jag och O försöker vara med på samma bild någon gång under resan, så att det faktiskt finns bevis på att vi var där tillsammans.
På väg till Bobo, sådana här lerhyddor och hus var det hela vägen, fast olika färg på leran ju längre söderut vi kom.
Kvinna i en av byarna vi åkte förbi.
Lilla jag vid ett STORT Bao-baoträd. Det är ett sådant babianen bor i i Lejonkungen om någon undrar...
Och en trött O på Charles de Gaulle när vi satt och väntade på planet i tio timmar.
Det känns så avlägset att vi var där, trots att vi bara varit hemma en vecka, men det var en fantastisk resa.
En man och ett munspel
Klockan var runt fem och solen sken lite blekt efter en dag med växlande molnighet.
Så hör jag ett munspel.
Som tur är ligger min balkong på andra våningen och från gatan ser man inte mitt huvud för alla pelargoner som klänger på räcket, det perfekta spionstället helt enkelt.
Kikar nyfiket ut mot gatan och där går en man.
Han kan vara runt 30, har långt mörkbrunt hår ner på ryggen, svart linne, cowboyboots och en medelstor Everestryggsäck. Han ser mig inte, men jag ser honom.
Jag ser honom och hans munspel. Sakt strosar han längst Arkövägen, tittar på husen och träden och spelar några små ackord då och då på sitt soulinstrument.
Han kryssar mellan husen, bilarna och buskarna, ser inte ut att vara på väg till något särskilt.
Vid gatans slut stoppar han ner munspelet i ryggsäcken och vandrar vidare ut på Nytorps gärde.
Därför diggar jag Kärrtorp. Fågelskådning i all ära (eller?), men människoskådning i Söderförorten är det jag gillar bäst.
