Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Häromdagen skrev jag om tv-serier som verkligen satte avtryck på mig när jag var ung.

Visst, jag kanske nynnar fejkad feministpunk, men böckerna jag läste från sju till tolvårsåldern är nog ändå det som format mig mest.

Förra sommaren delade jag, storasyster K och lillebror upp våra gemensamma barn- och ungdomsböcker när föräldrarvillan skulle säljas.

I början berättade vi barndomsminnen kring de sönderlästa sidorna, men efter ett tag slängde vi helt sonika pärmarna mellan oss som vore de höbalar.

Storasyster K fick bland annat med sig Katitzi-böckerna, som jag i förra veckan fick order om av 2,5-åringen att läsa högt!



Jag knep Elvis Karlsson, av Maria Gripe, men den påminner av någon anledning mest om storasyster M. Undrar om hon kanske läste den högt för mig när jag var liten?



De böcker som var mina favoriter, som jag först fick låna på biblioteket och sen fick köpa några av ett regnigt sommarlov, var Miranda-serien av Kerstin Sundh.

Böckerna handlar om Miranda som varje dag måste kämp sig upp för "fattigbacken", hem till sin elaka mamma och äta kokt potatis med lingonsylt till middag. Lingonsylten var lyx och efterrätt.

Hon är duktig på att måla, men eftersom de har så dåligt med pengar får Miranda aldrig någon möjlighet att utveckla sitt intresse. En dag träffar hon Lovisa (hehe), en rik men ledsen kvinna som bor i en av villorna i staden. Lovisa är väldigt ensam, men tycker om Miranda och de får en fin kontakt.

Efter två böcker, tror jag, får Miranda reda på att Lovisa egentligen är hennes riktiga mamma och hon får erbjudande om att för alltid bo kvar med henne.

Sen tänker jag inte berätta mer. Ni måste läsa de här böckerna för era framtida, eller nuvarande, barn. Bara måste.

I de böckerna lärde jag mig bland annat om ordet käpphästar och om att det svåraste som finns är att rita tavlor med djup. Oj vad jag övade på att rita tavlor med djup. Och vad jag ville kunna måla som Miranda. Det fanns en snäll kille som hette Harry i boken också, han hade händer stora som dasslock med som mer såg ut som fågelbon.
Harry kan vara det finaste killnamnet jag vet. Nästan.