Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Jag och O skulle besöka Ouagadougous musikmuseum, men det renoverades i arton månader, så det gick inte för sig.

Istället tog vi en tur till nationalmuséet som bestod av en gigantisk jordåker och fyra hus utslängda i kanterna av fältet.

I det första huset kom en kvinna som hade kryckor och var iförd traditionell dräkt fram och berättade på någon slags semiengelsk-franska hur man förr i tiden framställde kläder från bomullen, som ju är landets största exportvara.

Det var väldigt intressant, framförallt för att tre guldgrävande (alltså, de jobbade som guldgrävare) nyzeeländare kom in och inte förstod någonting men tallade på bomullen för glatta livet.

Sen blev vi ivägschasade till det andra huset. Där utanför låg en man och sov, men när vi stod lite förvirrat böjda över honom, vaknade han till och låste upp. Ännu en kvinna kom fram och frågade vem som var tourledaren. Jag svarade på min urusla franska att vi inte var en och samma grupp och att jag var den enda som pratade lite franska.
- Un PETIT peu, madame!
- Oyoyoy, sa hon och såg helt förtvivlad ut för hon kunde ingen engelska alls. Så jag sa att om hon pratade TRÉS DOUSEMENT så kunde jag översätta lite för de andra.

Sagt och gjort. Vi travade iväg till ett tredje hus som var fullt av traditionella stammasker. Och hon förklarade vad varje mask var till för och såg väldigt orolig ut när jag såg ut som ett frågetecken. Men som tur var fanns små skyltar på franska vid maskerna och det är så mycket lättare att läsa än att förstå Burkinafranska, så jag översatte utifrån dem också. Nyzeeländarna var mest intresserade av krigarmaskerna. Go figure.

Så efter två timmar där jag förklarade att den här krukan har man skulpterat ormar kring för att barnen inte ska ta innehållet eller den här masken är till för att kvinnans första graviditet ska genomlöpa smärtfritt, var vi klara. Jag tackade madamen en mille, och kunde äntligen pusta ut.

O hann säga till nyzeeländarna att vi gillade Flight of the conchords innan de stack, och de tackade för min fina översättning. Så nu kan vi antingen VÄLDIGT mycket om det traditionella stamlivet i Burkina, eller så har jag gett tre nyzeeländare en helt felaktig bild av landet de jobbar i.

Spännande, som sagt.