Tillbakablick
Förra året julpyntade jag och O ingenting eftersom vi flyttade till ny lya 5 december och bodde tillsammans med tusen kartonger hela ledigheten i stället.
Eftersom jag skar av mig fingret dagen innan flytten fick vi otroligt mycket hjälp av vänner och familj. Undrar just hur det hade gått för oss annars...
För exakt ett år sen skrev jag det här. Ibland är det skoj att gå tillbaka och kolla vad jag har skrivit i den här bloggen. Jag har hunnit med en hel del i alla fall.
Plötsligt händer det
Och vips, simsallabim, har vi ljus i både kök och vardagsrum, gardiner som är lagom långa i sovrummet och ett hem man längtar efter att få vara i.
Så kan det också vara om man är superdupermegaüberbaotaorganiserad.
Som jag och O kan vara ibland.
Ibland!
Positivt tänkande
Jag behövde verkligen den här helgen.
Jag behövde få vara med O tre hela dagar i streck. Jag behövde få äta frukostbuffé och jag behövde få se lite nya saker, som ett dött och uppsprättat vildsvin.
Lördagskvällen var också ett tydligt bevis på hur O och jag hade bestämt oss för att vi skulle ha en bra helg. No matter what.
I spa-paketet ingick nämligen en taxiresa till och från en restaurang, samt tvårätters middag. Vi bestämmer att vi skulle äta mat klockan 20.00 och att taxin skulle komma och plocka upp oss 19.45. Efter en simtur i den 26-gradiga poolen började vi göra oss i ordning medans vi drack upp den champagneflaska som hotellet bjöd på. O strök sin skjorta, jag fick världens finaste armband och vi kände oss allmänt tjusiga när vi trippade ner till foajén. Det snöade riktigt ordentligt ute, men vi var glada i hågen för jag hade pälsmössa och O fick plats med långkallingar under jeansen.
Klockan blev 20.00 och ingen taxi i sikte. O gick in till receptionen för att få reda på vad som hände. Jag stannade kvar i foajén och steppade lite eftersom jag hade på mig högklackat och det ekade så bra. O kom tillbaka och berättade att taxibolaget skrivit fel och trott att vi skulle åkt för en timme sen. Men efter ett tag kommer en taxi i alla fall.
När vi väl kommer fram till restaurangen, som heter Kvarnen (och såklart ligger vid den gamla kvarnen), står vi lite förvirrat och väntar på att någon ska komma fram till oss. En liten tjej håller på och dukar upp ett bord precis vid ingången.
- Jag försöker fixa plats för er, sa hon i förbifarten.
Jaha...
Sen kom restaurangägaren fram och sa att de hade råkat överboka hela lokalen, så vi fick sitta vid ett uppfällbart IKEA-bord precis vid ingången. Där fanns det även en stor fläkttrumma. Den blåste rakt på mig och lite på O. Men restaurangägaren gav mig en mörkblå fleecefilt att värma mig med under hela middagen. Tur.
- Ja, ni har ju den här tvårättersmenun att äta och så har vi ett vinpaket för 199 kronor, sa den lille ägaren som ser ut ungefär som hoben Sam fast med fyllenäsa.
- Låter toppen, sa vi, som var olidligt positiva trots att det drar kallt i nacken.
Maten smakade bra, vinet smakade bra trots att det röda inte riktigt gjorde sig rättvisa i den bitande kalla luften vid vårt bord.
Sen kommer notan och då visade det sig såklart att vinpaketet var 199 kronor per person. Vi har alltså betalat 100 kronor per glas vin var. Det tyckte vi var lite saftigt, men vi TÄNKTE INTE LÅTA DET FÖRSTÖRA KVÄLLEN!
Något som borde varit en katastrofkväll blev i stället en av de bästa på länge, enbart på grund av vår inställning.
Hurra, således.
Stämning
I fredags susade vi ner till Nyköping och satte oss i relaxavdelningen och drack hallonvatten med lime. Min massage var sådär, men O:s var bra och bubbelbadet var varmt.
På gatorna var det kallt och efter mycket om och men hittade vi till slut rätt restaurang. Crazy cow. Bara det.
I lördags åkte vi till Öster-Malma slott och gick på julmarknad. På den julmarknaden fanns knypplade spetsdukar och garntomtar till salu tillsammans med uppsprättade vildsvin, rådjur och fasaner. Riktiga. Vildsvin är stora som fan.
Efter mycket om och men kom vi till slut hem också, trots snökaoset. Då borrade vi upp gardinstänger och satte upp julstjärnor och fejade. Vilket vi firade med världens godaste lussebullar och anzac-kakor. Sen skulle jag sy upp gardiner, men då gick symaskinsnålen sönder, så jag måste köpa en ny. Men det är lugnt.
I går fick jag julstämning på riktigt. Och det var värt varenda krona!
Baka
Lillebror och O skulle också ha varit med, men de två är alldeles för bissy bees så det blir mor och jag.
Vi ska baka lussebullar (såklart, världens godaste grej i hela världen!) och dessutom Anzac-kakor. För jag har nämligen lyckats hitta ett recept på svenska till dessa havre/kokoskakor som jag förälskade mig i i Sydney.
För nu är det snart jul. Vilket i sig känns lite konstigt eftersom jag av någon anledning inte blivit av med mina julkilo från förra året och nu är beredd att lägga på mig fler. Logistiskt sett blir detta knepigt. Småkakor är ju djävulen när det gäller kalorier, för jag blir inte trött eller mätt på dem.
Jaja. Någon ska ju vara en jultomte i år också, kanske får det helt enkelt bli jag.
Ingen matta
Trots det kalla vädret var vi nästan full grupp på yogan i går.
Det var två av tre killar på plats, varav den ena är en spenslig man som ser ut som en blandning av sångaren i R.E.M. Michael Stipe och Moby. Faktiskt exakt.
Han är väl i 50-årsåldern någonstans, liten och tanig. Och i går såg jag att han i stället för en vanlig yogamatta rullade ut en trasmatta framför sig på golvet. Vad halkigt det måste kännas. Men ganska roligt.
Det allra bästa jag vet i hela världen är att kliva innanför dörren hemma och känna doften av färdiglagad middag slå emot mig. Så var det i går. Det var en bra dag i går. I alla fall på kvällen.
Timing
Undrar just hur det ska gå på kursen i kväll...
Jag skulle ha stuckit ut och joggat i går också, men fasiken vad kallt det var ute. Eftersom jag är en relativt (läs väldigt) ny joggare har jag inga bra kläder. Jag har hittills hållit till godo med min gamla handbollsgear och en tjocktröja från Radiosporten. I går hade man nog behövt lite proffsigare grejer.
Synd att jag skulle bli löparbiten precis när vintern började. Hade varit bättre timing att känna sig sugen på att springa när det inte var snö och is överallt. Men varför ha timing?
Feminist javisst
Min höst har helt klart gått i feminismens tecken när det gäller bokval och tankegångar och jag har tillbringat åtskilliga timmar åt att förklara för O vad som är fel med det patriarkala samhället. Han nickar och håller med. Jag brinner som en liten fackla och önskar ibland att vi inte var så jävla jämställda så att jag hade något att göra uppror mot.
Men vi delar helt lika på hushållssysslorna, ingen betalar mer än den andra av våra gemensamma utgifter (eller den som tjänar mest i stunden gör det) och han rynkar aldrig på näsan när jag inte rakar benen.
Aldrig.
Så jag har liksom ingen att knäppa på näsan. Ingen att omvända till den illrosa sidan. Feminist! ropar jag. Javisst! svarar han.
Var är alla manschauvanistiska svin när jag vill bråka med dem?
Däck
Två. En nyfärgad och en som var blond när han var liten och därför envisas med att tro att han är det fortfarande. Och då menar jag min far. Inte O. Som har samma åsikt om sitt hår dock.
Sex år i helgen
I helgen var jag alltså i Jönköping. Nu i helgen ska jag till Nyköping.
Varför alla dessa köping?
Jo, helgens tripp sker för att jag och O firar sex år tillsammans.
Sex år. Det är lika mycket som högstadiet och gymnasiet tillsammans. Jag var 18 när vi blev ihop. Bara en liten liten bebis. När jag ser 18-åringar nuförtiden tänker jag att KÄRE BARN, vad kan ni egentligen om världen och livet? Ingenting. Stackers stackers och så vidare.
Men sådan var jag, när jag blev tillsammans med en långhårig Mattis-look-a-like i november 2004. En person som inte fick handla på systemet och knappt komma in på krogen heller. Outbildad och arbetslös med tennisarmbågar i båda armarna. Bodde i mitt rum i Älta som hade ljusblå väggar som jag och Storasyster M målade tillsammans en försommar när jag var var 13. Vi använde den då väldigt populära trasmetoden. Först måla, sen ta blöt trasa och sveeeepa över väggen med. Jävligt tjusigt...
Det läbbigaste med att sitta och tänka tillbaka såhär är att jag upptäcker att jag faktiskt inte minns så mycket. Alls. Jag kommer inte ihåg hur det var att vara 18, 19, 17, 15. Eller 20-23 heller för den delen. Undrar om det var så att det helt enkelt inte hände något intressant under den perioden i mitt liv att jag helt enkelt sket i att lägga den på minnet.
Eller att jag kan för många onödiga fakta så att mitt eget liv raderas ut ur hjärnbanken för att lämna plats för sådant som hur högt Stefan Holm hoppade i sin sista höjdhoppstävling.
Idel intressanta ämnen.
Ny frippa igen
Lovisa.
Vem har isfärgat plattångat hår?
Lovisa.
Vem har en mörk slinga i sin lugg?
Lovisa.
Vem sitter på jobbet och ler i mjugg?
Lovisa.
Nä, jag ler inte i mjugg, men det rimmade.
Röda linjen gick inte i går på grund av sabotage vid Gamla Stan, så jag åkte till Hötorget och sprang till Östermalmstorg. I kängor. Mina benhinnor tyckte inte att det var så smart.
Väl sittandes i den vita frisörstolen i mitt anletes svett började M att försöka övertala mig att klippa kort igen.
- Vad hade du tänkt dig idag Lovisa?
- Ja, jag skulle ju vilja bli av med utväxten och lite av det slitna underhåret.
- Mmmm, hade du tänkt dig en kort frisyr igen då?
- Nä....jag håller ju på att spara ut...
- Mmmm, men man skulle kunna klippa det riktigt kort i nacken.
- Jo, fast jag försöker ju få långt hår igen.
- Mmmm, kanske om man klippte en kortare frisyr då?
Tillslut kom vi fram till att eftersom jag prompt vägrade göra något spännande med längden (nu klippte jag ju bort fem centimeter i alla fall...) så skulle hon få go nuts när det gällde färgen. Så jag har gjort en violett färgning på hela håret plus en mörk slinga i luggen. Jag har som en Victoria Beckham-page i längden, fast blont... Det är lite i plattångadeste laget (bra ord va?), det egenstylade resultatet får jag se i morgon.
Jag älskar att gå till frisören. Önskar att jag inte behövde göra något annat. Faktiskt.
Cykel cykel helgen lång
Nu kanske ni undrar vad jag gjorde där? Jo, jag hade på mig en ursnygg cykeltröja, log och tvingade folk att vara med i en tävling.
Och så åt jag gratisgodis från de andra montrarna på mässan. Mest dumlekolor och ferraribilar. Men inget cykelgodis tyvärr.
Jag fick även lära mig var Kvänum ligger och träffa två bröder som har en cykelbutik just där.
Störst av allt? Helt klart cykelgalan.
Ja, ni läste rätt.
Jag har varit på cykelgalan. Och varit prisutdelare. Det fanns ingen vegetarisk kost på cykelgalan, så jag åt potatis och sallad. Men det gjorde inget, för jag älskar potatis.
Har i alla fall lärt mig massor om denna udda sport. Och på tåget hem i går kväll märkte jag till min förvåning att jag faktiskt hade börjat tycka att cykelkläder var snyggt, att hjälmar SKA ha fartränder på sig och att längden på en vevarm faktiskt spelar roll.
Har jag blivit cykelbiten? Eller var jag helt enkelt bara lite tågtokig?
Snö
det här med livet
Vi lägger det på is ett tag
det ska ju bli snöstorm i morgon
Min mössa är en hit
I går efter jobbet mötte jag upp O på wooken.
Det finns bara en wook i vår familj, och det är det till synes skabbiga stället bakom Kulturhuset. Men det är inte skabbigt alls. Det heter Terrys Deli och en av ägarna är vår kompis sen sex (!) år tillbaka.
För ett tag åt vi på wooken minst en gång i veckan. Så i går när jag satt och slevade i mig billig och god fiskwook kände jag plötsligt att någon tittade på oss. När jag vände mig om såg jag vår vän stå och luta sitt huvud i händerna mot bardisken. Han såg trött ut. Han ser alltid trött ut. Men glad.
- Hej mina vänner, sa han.
- Hej, det var länge sen, sa vi.
- Ja, ni måste komma oftare. Hur är det med er, vad jobbar ni med, är ni lyckliga?
På t-banan på väg till ännu en thai (nu kan man inte kalla delit för en thai eftersom vår vän är från Bangladesh och hans kompanjon från Vietnam, men men) stötte vi på en man som hade en Situation Stockholm-tröja, men inga tidningar. Han var lite full och tyckte att min mössa var supersnygg.
- Vikkenjälarötaruhaft, sa han till O.
- Eh, va, svarade O.
- Jo ja sa vikken jäla röta ru haft!
- Med vadå?
- Me bruden här breve föståss. Ja hade stött på na' direkt om jante visste att ja skulle ramla omkull.
Ännu ett bevis på att min nya mössa är en hit. I morgon bitti åker jag till Jönköping. Det är lite läskigt.
Totalt mörker för Lovis
Jag tycker det är ruggigt roligt att sminka mig, men har aldrig använt puder eller foundation för att jag har känslig hy och får utslag hela tiden. Men när det är november och jag känner mig ungefär lika läcker som en kökssvamp i en hemkunskapssal i Skövde, tänkte jag att what the heck.
Jag har därför använt denna foundation. Fast jag inte vet hur man gör. Hur sätter man på den? Använder man pensel eller händerna eller en svamp? Jag har ingen svamp... förutom en förut nämnd köksvamp och den vill jag ogärna pilla runt med i nyllet.
Så idag när jag kollade mig i spegeln när jag kom till jobbet, kände jag inte igen mig. För eftersom hela vår lägenhet håller på att rasa samman så fungerar inte lampan i vårt badrum. Så jag gör morgontoalett i totalt mörker. Och har därför lyckats radera ut alla mina anletsdrag med hjälp av denna ypperliga ansiktskräm. Jag såg fruktansvärt läbbig ut, för i mörkret i badrummet syntes det knappt att jag sminkat mig alls.
Tycker ni alltså att jag är översminkad när ni träffar mig, så finns det en anledning således. Den anledningen är inte att jag återgått till fjortisstadiet, utan att jag helt enkelt lever i totalt mörker.
Totalt, totalt mörker!
Fy fabian 2: Korkad diskriminering
Under hela sommaren och hösten har jag yttrat dessa ord väldigt ofta:
Fy fa-an vad jag är trött på diskriminering och rasism.
Jag är så trött på korkade kommentarer baserade på ursprung. "Ja, det kanske är hemskt, men de ÄR faktiskt mer sådana i det landet". Jag önskar att folk som säger sådana saker bara kunde hålla sig borta från mig, så att jag slipper höra deras generaliseringar och fördomar.
Och så läser man en sådan här artikel. En pojke som har blivit mobbad för sitt ursprung i skolan och en rektor som tycker att pojken får skylla sig själv. Nu får pojken skadestånd. Bra!
Hur orkar man gå runt och döma folk man inte känner varje dag, inte för något de gjort utan för vilket land de kommer ifrån? Jag dömer skolans rektor, för något han/hon har gjort. Inte för att han/hon kommer från en särskild del av världen eller ser ut på ett särskilt sätt. Utan enbart för att rektorn har sett mellan fingrarna när ett barn utsätts för trakasserier.
Fy fabian!
Fy fabian för högstadiebrudar på yoga
Det finns två tjejer på min yogakurs som är sådana som jag verkligen, verkligen stör mig på.
Av någon anledning har jag hamnat i närheten av dem varje gång, trots att jag försökt att komma så långt bort från dem som möjligt.
De är väl i 30-årsåldern och jobbar på samma företag, vilket verkar vara arbetsförmedlingen. Bara det liksom!
I alla fall, anledningen till att jag stör mig på dessa tjejer är:
De snackar oavbrutet innan klassen ska börja.
De snackar bara skit om arbetskamrater. Verkligen mycket, mycket skit.
De snackar skit om sina kunder, alltså de arbetssökande.
Den ena är den som driver skitsnackandet. Hon är osäker och elak, riktigt elak. Den andra är en sådan typisk "mottagare". En sådan tjej som de coola tjejerna vill ha som vän, för så länge de får vara med så kommer de att backa upp en totalt. Och det är bäst att ha några sådana tjejer på sin sida än att stå helt ensam. Ni vet en sådan tjej som aldrig drar igång ett rykte, men ser till att sprida vidare det hon hör. Och som man aldrig kan ställa mot väggen, för hon har egentligen inte gjort något fel...
Men hon står aldrig för en åsikt och går bakom ryggen på alla. Jag hatar båda dessa typer, de som snackar skit och de som skapar oro och ängslan.
Och jag kan verkligen tänka mig hur illa bemött jag skulle bli om jag gick till Arbetsförmedlingen och en av dem blev min handläggare. Fy fabian. De skulle fnysa lite, höja ögonbrynet och titta på mig som att jag vore dum i huvudet. Sen skulle de säga att tyvärr, vi kan inte hjälpa dig nu, men om du bara fyller i de här tusen formulären och ställer dig i kö i Norrland så kanske du har tur. Kanske...
Såhär var en dialog:
- Alltså, hon hade skickat mail med inbjudan till halva avdelningen. Men vad tror hon, att alla inte ska få reda på det. Som om någon vill hänga med henne!
- Nä, det verkar ju väldigt konstigt. Undrar var folk kommer hänga någonstans då?
- Jag tror att de kommer hänga i vårat rum.
- Ja, det är klart, det kommer de ju.
- Alltså, det är ju självklart.
Sen försökte jag sluta lyssna. För det är som att bli skickad direkt tillbaka till högstadiet, eller till och med den pjäs som vi skrev i gymnasiet som hette "Vadå, högstadiet eller?". Detta är som en dialog direkt tagen ur vår Sandro Key-Åberg-inspirerade pjäs. Fy fabian!
Soon yoga
Bara några timmar kvar.
Som jag längtat. Efter att ligga ner och andas i ett rum som luktar fotsvett. Att sträcka på bakbenen så att det gör lite ont och känns som att man ska trilla framlänges. Få ont i lårmuskeln när jag försöker sitta i lotusställningen för om det är något som är låst är det mitt bäcken.
Det beror nog på att mitt bäcken är snett vilket ju gör att jag har ständigt ont i ryggen. Och på att min svanskota är formad som en krok... Jaja.
Det enda som är liiite jobbigt med yogan är att det inte finns några omklädningsrum. Man får byta om på toaletten och det är ganska trångt. Och rörigt. För det är ju vinter och just nu har man mer kläder på sig än Patrik Ekwall har ombyten.
Ja. Andas andas.
Ica har slutat med knark
Det finns en vara i Icas egna sortiment som heter Torkade ananasringar. Jag älskar dem, de är så goda att man nästan dör. Men de finns inte att köpa i vår pluttebutik i Kärrtorp och gigantiska Ica Maxi i Sumpan har inte fått in några nya på över en månad. Det tycker jag är taskigt. Här går jag heeeela vägen till butiken och så finns inte det jag vill ha.
Jag köpte torkad mango i stället men den är inte god. Jag kan inte äta den, den smakar prutt. Och så köpte jag René Voltaires sesamkex i stället för att få i mig något sött efter maten, men de är salta och inte ett dugg goda. Inte ett dugg.
Så nu är jag faktiskt lite sur. Jag vill ha något som stillar mitt sockersug men som inte innehåller socker.
Dumma Ica som vägrar att tillhandahålla mitt knark!
Sverige runt i sommar
O slutar ju i skolan efter vårterminen och då kommer våra liv vara ännu rörigare. Vi pratade lite löst om eventuella sommarplaner i går och vi verkar faktiskt luta åt, hålla i er nu, en sommar i Sverige.
Anledningen till att detta blev ett förslag som vi båda fastnade för var inte bara pengafrågan eller det faktum att vi inte har någon aning om ifall vi ens har jobb nästa sommar. Utan helt enkelt för att O är väldigt dålig på geografi och jag kände att det är min plikt att råda bot på detta.
Så vår tanke är att vi tar lilla Fjun och styr mot ett noga utvalt resmål i Sverige lite då och då, inte flera veckor på samma gång för det kan ju tänkas att vi har jobb men inte semseter. Så att vi en dag åker till Mariefred, nästa till Kalmar, sen till Hudik och veckan efter till Karlstad. Något sådant. För att lära känna Sverige lite bättre.
Sen kan det ju bli så att nästa sommar bara består av regn och kalla vindar. Må så vara. Det finns alltid sista minutenresor att köpa till oktober!
Trus vindsvåningsaffär
Och oavsett om Trus är ironisk eller inte i sin text, så har det upprört många.
Idag hade jag lite tid och kom bland mycket annat in på den här parodi-artikeln. Läs och gråt.
Sniff sniff sniff
Jag luktar på i princip allt och tycker oerhört illa om äckliga lukter. Så att jag liksom inte kan vara kvar i ett rum om någon luktar illa. Och att jag inte kan äta saker som luktar dåligt i min näsa. Som ost. Till exempel.
Jag är inte ensam om detta fenomen i min familj, vi är luktare nästan allihopa. Vi har ett känsligt luktsinne helt enkelt. Jag kan lukta mig till vad O har ätit till lunch. Om jag känner någon ovanlig lukt i lägenheten följer jag min näsa och hittar ibland en blöt handduk som hamnat fel eller en rökig sjal som inte hängts ut för vädring.
Sådan är jag och det är nog lite konstigt, men inte så farligt. För det mesta är jag ganska lättäcklad, men å andra sidan blir jag väldigt sällan magsjuk. För jag känner på lukten när man inte ska äta vissa saker.
Läste idag en artikel på aftonbladet.se som handlar om att de med bra luktsinne lättare går upp i vikt. Va? tänker ni. Ja, det låter ju onekligen som bogus. Men en skojig vinkel tyckte jag, på den överrepresenterade viktfrågan.
Lukt lukt lukt. Ett ganska så fult ord. Men jag tror att många glömmer bort sitt luktsinne ganska ofta. När det är sommarkväll är det en speciell doft utomhus som jag kopplar ihop med så många bra minnen. I vår trappuppgång luktar det likadant som i min farmors trappuppgång, vilket gör att jag genast blir sugen på pannkakor och mjuk pepparkaka så fort jag kommit hem.
Doftminnet ska ju vara människans allra starkaste och så tätt sammankopplat med vårt varande att vi inte ens lägger märke till det.
Sniff sniff.
Rusk-och-slask-Lovisa
Sen kom jag på att jag hade styrketränat 40 minuter innan jag ställde mig på löpbandet. Och då förstod jag att det nog berodde på det.
Idag tänker jag nämligen ge mig ut, i regnet, och se om jag kommer runt Nypan ordentligt. Tror min gamla spring-tills-jag-kräks-och-sen-lite-till-Lovisa har gjort comeback. Hon är faktiskt välkommen. För min NYA ta-hand-om-mig-själv-och-sluta-när-det-gör-ont-Lovisa kan behöva lite uppblandning. Så man inte bara sitter och känner efter, utan faktiskt sätter igång.
Så tänker jag när det är dags att åka hem i rusket. Jag längtar ut i slasket.
Maten i mitt liv
Satsumas och äpplen så att det räcker hela veckan. Varje dag gör jag samma sak. Äpple och knäckesticks på förmiddagen. Torkade ananasringar och satsumas på eftermiddagen.
Men vad gör jag när det inte är satsumassäsong, undrar kanske ni?
Jamen då tar jag nektarin, persika, plommon eller någon annan frukt såklart.
Så nu vet ni, hur mitt otroligt inrutade matliv ser ut.
Kanske sorgligt att jag är precis lika rutinmässig som en pensionär, men samtidigt väldigt väldigt skönt att jag aldrig får blodsockerfall. Tråkigt, men mättande helt enkelt.
Inte som Simba med andra ord. Inte som Simba.
Bra om ADHD
Svenska dagbladet har haft en artikelserie om skolsvårigheter och fick ett bred från Adam, 12 år. Han beskriver hur han har haft det i skolan med sin ADHD och på ett barns vis målar han upp en bild av klasskamrater som är okänsliga och en frånvarande vuxenvärld.
Man blir ju helt ledsen. I min lillebrors lågstadieklass gick det en kille som hade ganska mycket problem i skolan, jag vet inte exakt vad han hade för sjukdomar. Men jag minns att hela klassen fick en ordentlig genomgång om vad hans beteende betydde, hur de skulle vara, när ilskan triggades igång och så vidare. Jag tror att många av de lite mognare barnen i klassen tog det till sig, medans de osäkra små mobbarna tillhörde de okänsliga.
Jag undrar så vad som hände med dessa barn för bara 30 år sen, de som har problem med ADHD och koncentrationssvårigheter? Vad hände på 80-talet med de som inte hängde med på lektionerna, bråkade och inte kunde sitta still? Och vad hände för 50 och 60 år sen?
Inte kan väl de ha fått någon förståelse och hjälp?
Lugn helg
Helgen har gått samtidigt fort och långsamt.
Bland det bästa var svamppastan på Jesses, en spontanmiddag med O. Han åt renskav. Vad är det egentligen?
På lördagen var jag på något ställe som hette Kåken. Jag hade ingen aning om att det fanns. När jag fick veta att det minsann funnits väldigt länge och dessutom var väldigt poppis i somras kände jag mig gammal. Men sen kom jag på att jag faktiskt hade tre jobb i somras och inte gick ut en enda gång. Inte en enda alltså.
Och då kände jag mig lugn igen. Inte gammal. Bara lugn.
Musik för mina öron
Det är extremt asocialt av mig, jag har ju ingen möjlighet att delta i det allmänna småsnackandet på kontoret och ibland säger jag trevlig helg till någon som går hem utan att de har tilltalat mig. För att vara på den säkra sidan liksom.
Undrar om det är en ny grej att jag måste lyssna på musik för att jobba bra. Eller om det har kommit med åldern. När jag gick i högstadiet och gymnasiet lyssnade jag på musik när jag skulle sova. Jag somnade alltid till Rockklassiker eller Bandit. Var tvungen att sluta när jag blev tillsammans med O för han var inte så förtjust att vaggas till sömns av Aerosmiths ljuva stämma.
Konstigt.
Saknar
Smaken av smultron man plockat i dikeskanten.
Det kreativa ruset när man är mitt inne i att skapa något nytt.
Den totala utmattningen efter en handbollsmatch man vunnit.
Att klappa en hästmule.
Saltvatten som torkat in i håret.
Pirret inför sommarlovet på skolavslutningarna i mellanstadiet.
Att smasha in en matchboll.
Smaken av kokosglass blandat med citronsorbet när jag går längst med någon strandpromenad nära medelhavet.
De inledande uppvärmningsrörelserna när jag dansade modern dans.
Det saknar jag.
Och så saknar jag min syster, och att jobba kvällar och helger och vara ledig på dagarna och att gå i gymnasiet också.
Dagdröm
Hitta ditt center, hitta ditt center hummar jag tyst för mig själv på väg till jobbet. Men centret finns liksom inte riktigt här i dag.
Jag sitter och dagdrömmer om sushi i stället. Och om hur skönt det kommer att bli att gå och gymma i helgen. Och om hur mysigt det vore att ha ett badkar hemma som jag kunde sjunka ner i när jag kommer hem.
Och om fredagsfikat.
Marteus kloka ord om geografiämnet
Inte ofta, men ibland. Som den här krönikan av Ann-Charlotte Marteus. Det handlar om geografifrågan återigen med tesen att regeringsmedlemmars personliga åsikter ligger till grund för beslut som påverkar ungdomarsframtid.
Två tummar upp Martues!
Seriöst inlägg om Björklund och geografi
Att han är en skolminister som inte förstår meningen med att lära barn och ungdomar att tänka fritt och kreativt, utan vill passa in alla i en förbestämd mall. Har du lätt för dig=du är smart. Har du det svårt=du är dum. Då ska vi gärna berätta för barnen redan när de är sju år gamla att de är dumma. Så att de vet liksom.
Att han är en skolminister som inte verkar ha förstått att betyg inte automatiskt gör att man lär sig något. Betyg ger däremot en ökad press och en benägenhet att svara på frågor så som man tror att läraren vill att man ska svara, i stället för att tänka själv. Barnen och deras föräldrar bryr sig enbart om att få bra betyg och inte om vad barnen egentligen lär sig om världen och samhället.
Att man får bra betyg betyder inte automatiskt att man är intelligent, utan att man är duktig på att anpassa sig till skolvärlden. Resten av världen ser inte ut som skolan. Skolan bör därför byggas så att man får så mycket kunskap som möjligt om den riktiga världen. Där har nu forskare och professorer lagt ett förslag på hur geografiämnet kan utvecklas i de svenska skolorna.
Då tycker vår skolminister, som inte har någon pedagogisk utbildning eller jobbat inom skolvärlden, att vi ska lära oss att rabbla vattendrag i Norrland. Det tycker jag är fel. Vår justitieminister är juridiskt utbildad, vår finansminister har gått en akademisk utbildning vid Stockholms universitet i nationalekonomi. Men vår skolminister är gammal militär. Är inte det lite lustigt, att någon som ska sköta utbildningen och forma våra ungdomar inte har någon kunskap om skolväsendet? Det har lärarfacket vittnat om i flera år.
Så därför tycker jag att en man som vill att den svenska skolan ska likna den i USA mer än den i Finland, åtminstone borde lyssna på vad professorer och sakkunniga säger i den här frågan. Geografifrågan.
Vem har gjort det igen? JAN!
Björken har gjort det igen.
Jan, Jan, Jan.
Det gäller geografiundervisningen i skolan och Björklunds faiblesse för att återinför 1800-talsmentaliteten i vårt utbildningssysten.
Rabbla ramsor om städer i Norden, säger Björklund.
Nej nej, säger skolverket och professorer från hela landet.
Läs och begrunda deras debattartikel på SvD.se. Och be sen till högre makter att de nästa gång tar hjälp av svensklärare för att skriva en bra text, för den var lite för seg för att få det där riktiga oumfet som kan kila sig in mellan revbenen på folkpartister världen över.
Men läs.
Vi borde göra som träden
Om människan bara kunde härma naturen så vore det ett bra sätt att leva sitt liv. Att som naturen ha perioder som enbart syftar till vila, för att sedan gå över till perioder av febril aktivitet och blomning. Om vi kunde lära oss att inte sätta press på oss själva och andra, att vi ständigt ska vara aktiva och på topp, skulle själva blomningen bli ännu mer praktufull när den väl kommer.
Typ så sa hon. Jag tolkade det som att vi till exempel (bara som exempel...) i november kan tillåta oss själva att vara mindre aktiva, att inte anordna stora fester eller driva igenom stora livsprojekt, utan bara samla kraft och ork för att överleva.
Och jag tyckte det var så bra sagt. Och så skönt att tänka så. Att det inte är fel på mig om jag inte orkar hitta på massa roligheter hela tiden, och det är inte fel på andra om de tackar nej till roligheter jag hittar på. Att man ska lyssna på sig själv och inte hysteriskt ge sig ut och förändra världen VARJE DAG.
Tåls att tänkas på i alla fall. Och glöm inte att andas också!
Facebook och jag - är inte goda vänner
Och jag har kommit fram till att jag inte förstår mig på Facebook. Inte det minsta. Det är en väldigt, väldigt rörig sida med liten text och oförklarliga funktioner.
Så när jag har tänkt och känt så ett litet tag måste jag påminna mig om att jag bara är 24 och faktiskt inte helt hjärndöd.
Eller så är jag det... för jag fattar inte Facebook och det stör mig något så in i helvete. Fast jag har läst alla Helpavsnitt, som för övrigt ÄR helt hjärndöda.
Så om det är någon där ute som är ett Facebook-wizz får den personen gärna höra av sig till mig. Rapido!
Wahlström om Bonnierfamiljens makt
Johannes Wahlströms första del i Aftonbladets artikelserie om Bonnierfamiljen. Det handlar om journalistik till salu. Jag undrar undrar undrar var de här diskussionerna var under min journalistikutbildning?
Smart smartare smartast
Eftersom SMHI hade gått ut med en klass 2-varning stoppade jag lydigt ner mitt paraply i väskan innan jag stretade ut i kylan på morgonen. På hemvägen åkte alla tunnelbanor med snigelfart, men de gick i alla fall. Jag slöt ögonen, tänkte på soppan jag skulle få till middag och vips så var jag på gröna mot Sharpnude.
Det snöade horisontellt och blåste kuling i Kärrtorp, men med mitt lilla röda paraply som sköld lyckades jag ta mig hem utan att bli det minsta blöt. När jag var nästan hemma gick en kille i 16-årsåldern om mig och skrek i blåsten:
- FA-AN VA SMART ME PARAPLY HÖRRU!
- TACK, DET TYCKER JAG MED! svarade jag.
- JAG HAR GÅTT BAKOM DIG ETT TAG NU OCH SÖKT SKYDD, MEN NU MÅSTE JAG SKYNDA MIG HEM. TACK FÖR ATT DU TOG MED DIG PARAPLY!
- Eee, varsågod...
Så trippade han iväg över snömodden med sina vita sneakers. Då kände jag mig jävligt smart. När en tonnis uppskattar min överförsiktighet, då kan den inte vara dålig. Jag tror att herr tonnis tog med sig ett eget paraply idag, bara tack vare MIG!
Lakrits!
Nu har jag hittat mitt favoritgodis från festivalen: Bingó Lakkrískúlur. Lakritskola doppad i mörk choklad.
Ja jag vet att det kanske låter äckligt. Det var flera som rynkade på näsan på Radiosportens redaktion dagen efter när jag skulle bjuda, men vips så var mina två påsar slut.
Jag har nu beställt fyra påsar med lakritschoklad och funderar på om jag ska bjuda på dem eller inte. Eller inte...
Ställa in eller ställa om?
Idag fyller två personer på jobbet år och det var bullar och croissanter till höger och vänster. Och jag försökte minnas min senaste födelsedag och upptäckte att jag faktiskt inte kommer ihåg den.
Inte ett dugg. Vad gjorde jag egentligen?
Det tog mig en timme att komma på att jag och O ju var i Turkiet på min födelsedag. Att han hade ordnat så att hotellet fixat färska blommor till vårt rum den 7 januari och att vi gick på hamam. Två, stora, håriga, nakna karlar daskade oss på ryggen och hällde vatten över oss varannan sekund och så lite massage med citronolja på det.
Och det var då jag tänkte att allt ibland bara flyter ihop. För jag kan inte för mitt liv minnas vad jag gjorde året innan det. Och jag kan inte minnas hur jag och O blev tillsammans. Och jag minns inte hur jag blev vän med mina vänner eller ovän med mina gamla vänner. Eller jo just det, det minns jag ju, ovänsdelen.
Varför sitter bara de sakerna fast i hjärnan, de som var sorgliga? Varför minns man inte det glada som ledde fram till något ännu bättre?
Nä, det är nog snöstormen som gör min melakolisk. Och tankarna på hur svårt det kommer bli att styra om skutan som kallas liv. Jag får göra som Gotlandsfärjorna och ställa in avgångarna kanske. Men fy bövelen va tråkigt.
Stundande snökaos
Ja, den heter så, utställningen. Fashion med ett !
Det var inte så mycket utropstecken i bilderna som visades, men det var väldigt skoj att se hur modefotograferingarna såg ut under 30-talet. Vissa kändes väldigt moderna, mer 70-tal än mellankrigstid.
Sen satt jag i några timmar och tjatade om att jag inte ville gå och träna. Så det gjorde jag inte. Jag stack ut och sprang i stället.
På med GPS:en på mobilen och ut över Nypan i rasande fart. Eller rasande och rasande, hyggligt snabbt trippade jag fram i minusgraderna. Lyckades ta mig 4,5 km i alla fall. Det är jag nöjd med.
Och det kanske var bra att jag passade på för i morgon ska det tydligen bli två decimeter snö i Stockholm. Tror vi verkligen på det? Vill vi verkligen det? Är det verkligen okej?
Nej. Stoppa omoralen i musiken och snön på vintern. Om den inte faller i Åre eller några andra lämpliga fjäll. I Stockholm får den gärna falla under natten så att man vaknar på morgonen och tänker "oh, så vackert" och sen kommer man på att det är söndag och därför inget krav att ge sig ut i det årliga "SNÖKAOSET".
Hua för snökaos.
Festen i fredags
Lillebror var utklädd till Shrek. Han insåg nog vilken knepig kväll det skulle bli när han stod i mitt badrum med en sminksvamp, ett plastglas med vatten och halva överkroppen grönmålad.
- In i duschen och fortsätt måla, annars blir hela badrummet grönt, bestämde jag.
Han kunde inte ha på sig ytterrocken på väg till festen, för då hade den blivit förstörd. Så han hade shorts och en tunn tröja under hela resan. Det var minusgrader i fredagskväll, om ni minns?
På t-banan tittade folk förundrat på oss. En vinterdrottning, men julpynt på huvudet, en Joey Tempest (O) och en Shrek. Det kom fram en kvinna och ville fota monstret. Lillebror röt till och hon blev väldigt nöjd med bilden.
Att varje dag borde vara en utklädningsdag fick vi bekräftat på plats, för så populär som mitt LILLAsyskon var kommer nog ingen någonsin vara. Att se ut som ett träsktroll är alltså det bästa sättet att bli festens mittpunkt.
Eller så beror det på hans personlighet.
Grön och trevlig var i alla fall en slående kombination.
Se upp hörni!
Snart måste jag göra dödsresan i t-banan.
Jobbar på blå linje norrut. Bor på grön linje söderut. Ska till röd linje nordöst.
Det är väl inte riktigt mumma för sl.se, men jag har i alla fall min bok.
Den senaste tiden har jag läst mycket kvinnolitteratur. Alltså böcker som handlar om hur det ser ut för kvinnor i vårt samhälle. Om feminism.
Jag gillar't. Det känns skönt att man inte är så ensam som man ibland kan känna sig. Det finns andra som tänker på hur ojämnlikt det fortfarande är här uppe i det kalla Norden. På hur osynliga tankemönster och handlingar gör att vi hela tiden dras tillbaka ner i träsket.
Ja, det är sådant jag tänker på när jag släcker min skrivbordslampa, snörar på mig kängorna och ger mig ut i snålblåsten. Om några timmar ger sig häxan Lovisa ut på stadens gator igen. Och då fan gäller det att se upp!
Leka leka leka
Om några timmar är det dags för mig att åka hem och klä ut mig.
Vad jag önskar att jag kunde säga så varje dag.
När jag provade min bröllopsklänning (hittade en billig på second hand och tänkte att det var en perfekt vinterhäxaklänning) med tillbehör igår började det pirra i teaternerven.
Oj vad jag längtade efter att få låtsas lite. Låtsas att O var min svartdvärg som jag kunde tvinga ner i snön så att han kan plocka upp turkisk konfekt (vad fasen ÄR turkisk konfekt) från marken. Turkiskt konfekt som jag självklart redan sett till att trolla fram.
Swoop! Eller poof?
Hur låter det när man trollar?
Undrar om folk kommer tycka att det är okej av mig att vara "i karaktär" hela kvällen? Eller kommer de hata mig och slita silverkronan av mitt huvud? Bild utlovas hursom i morgon. O skulle varit faunen Tumnus, men han var tvungen att renraka sig, så han kommer vara Joey Tempest i stället. Jag skrattade så hårt i går att jag har träningsverk idag.
Eller är det yogan?
Några önskningar
Ibland:
önskar jag att jag hade en skylt på axeln där det stod "armbåga min inte i magen när du sträcker dig efter något i fickan, kära medresenär, luta dig åt sidan så får vi båda plats".
önskar jag att det fanns luktfria vagnar där människor som har för mycket parfym INTE är välkomna.
önskar jag att solen sken inne i min mage i stället för ute där jag inte kan vara.
önskar jag att varje dag var fredag för jag blir så glad när min kollega sjunger OLW-reklam så fort han sätter foten inanför dörren här i Sumpan.
Vill vill men har ingen tid
Jag var på riktigt bra humör i morse, men det börjar sakta sakta rinna ifrån mig.
Kanske för att humöret varit på topp i tre dagar. Kanske orkar min kropp inte mer än så. Kanske säger den stopp, jag vill spara på krafterna till helgen.
Och så tänker jag på helgen och upptäcker att jag i vanlig ordning gjort tusen miljarder olika planer. Det är det det goda humöret gör med mig. Jag blir överoptimistisk. Tror att jag ska hinna och orka med precis allt.
För jag vill ju så gärna!
Jag behöver en bromskloss, en lagom stor, inte en gigantiskt som hänger mig om halsen och gör mig bitter. En liten mjuk bromskloss som vyssjar och säger
- Såja såja lilla vän, har du inte redan bestämt att du ska träna, sy en väska till yogamattan, rensa ut badrumsskåpen, tvätta, gå till kyrkogården, gå promenad-äta middag-göra något extra mysigt med O på söndag?
- Ehm...jo...
- Jamen så boka inga mer planer nu då!
- Men det är ju så förbaskat svårt, allt är så kul, kan jag inte bara få liiiiiite...
Ay caramba. Måste lugna ner. Andas djupt. Sätta ribban så lågt att man måste gifta sig med den för att komma under den.
Lilla ribba, vad ska det bli av dig när du blir stor?
Min andning och din andning
Han heter Armand.
- Hur stavas det? frågade ledaren.
- ARMAND! svarade Armand.
Eftersom hela grejen med yoga ska vara att fokusera på sig själv, inåt mot ens egen kärna, var det inte helt rätt av mig att sitta och spana in övriga medverkandes yogamattor. Men det gjorde jag ändå.
Vi var fem stycken som hade en lila matta. Typiskt att man skulle ha den vanligaste färgen på stället! Men min var aningens aning ljusare än övrigas. Två tjejer som var systrar, vilket var otroligt tydligt på sättet de viskade till varandra så fort ledaren pratade, hade mattor som såg ut som om de var gjorda av bast. Lyckades hålla emot tvångstanken att röra vid dem. Phu!
En tjej några mattor bort, som varit elitgymnast minsann, hade en superfin matta. Den var svart på undersidan och mintblå på översidan. Jag kände ett uns avundsjuka stiga i magtrakten och ångrade djupt att jag inte lyckats hitta citatet i Mia Skäringers bok. Men jag kunde som som tur var bekämpa även det infallet. Jag fokuserade på min Ujjayi-andning och på att det skulle låta högt, för det hade läraren bett oss som behärskade tekniken att göra. Så att newbiesarna inte skulle skämmas för att man låter som en mindre dammsugare när man träffar rätt i strupen.
I Australien gjorde jag och mor solhälsningar och morgongympa varje dag och jag har gått upp tidigare än vanligt denna vecka och fortsatt med morgonyoga på hemmaplan. Jag tror att det är rätt väg att gå den här vintern. Inåt inåt skall jag vandra.
Grundkurs i yoga
Det var ungefär ett år sen jag slutade, då på grund av min rygg (halleluja den ryggen). Efter sommaren bestämde jag mig för att det var dags igen, så jag bokade in mig på en kurs på Yogashala. Ashtangayoga grundkurs. Jag har gjort ganska mycket ashtangayoga, men tänkte att grundkursen är säkrast ifall de håller på att stå på huvudet på fortsättningskursen.
Jag tycker nämligen inte om att stå på huvudet. Det tror jag beror på att jag som barn gick på cirkusskola under ett sommarlov. Läraren var en rysk akrobat och hans dotter, hon hette Lilya, hans namn minns jag inte. Men jag minns att han brukade dra mig i luggen för att visa var jag skulle sätta pannan för att komma upp i huvudstående. Och jag minns hur ledsen min lillebror var på det där lägret, för att han var rädd för att stå på huvudet.
Så jag har inga positiva känslor inför just den positionen.
Nu visade det sig att grundkursen i ashtangayoga verkligen var en GRUNDKURS och att jag har kommit mycket, mycket längre än resten av klassen. Men jag tänker stanna kvar. Dels för att jag kanske lär mig något nytt steg som jag hoppat över när jag tränat själv, och dels för att det går emot hela yogans essens att hoppa över en klass för att man är bättre än de andra. För man kan inte vara bättre än någon annan. Man kan bara utveckla sig själv. Och det är precis det jag behöver lära mig. Det där tänket.
Så idag har jag mitt plingande halsband från Australien på mig och tänker på att jag inte får glömma att öppna bröstkorgen så att hjärtat får plats.
Det är faktiskt väldigt viktigt att hjärtat får plats!
Saker jag glömt och saker jag minns
Jag har glömt att om man läser något bra i en bok så måste man vika ett hundöra eller stryka under med blyerts som sen kan suddas bort så att inte boken ser ful ut.
Jag hade glömt att i den gamla, ickedigitaliserade världen så måste man memorera saker direkt när man läst/hört dem. Det tar för sabla lång tid att leta upp dem efteråt. Men jag hade också glömt bort att man för 20 år sen antagligen inte tyckte att det tog särskilt lång tid att leta upp en mening någonstans på 200 sidor. Man tyckte antagligen att det var värt slitet, ledan och tiden.
Jag hade glömt bort att man förr i tiden var tvungen att lära sig saker på riktigt, på djupet, för det var inte sådär sabla skoj att leta upp informationen igen. Inte som nu när man googlar samma recept flera gånger i månaden.
Receptet på kladdkaka sitter som berget i mitt minne. Lärde mig det när jag var runt tio år gammal och det är en del av mina beständiga kunskaper. Som alfabetet eller Pollyreklamen.
Jag kan Pollyreklamen som ett rinnande vatten. Ni minns väl Pollyspråket och den långa Pollyspelaren Patrick Polly?
Bango!
Topo, Patrick Polly. Natseboeni workowasion quiz.
- Landero corbello? Didi quon bitti bello?
- Dandron ma cubas, Polly. Tap meit toro ge beit ma tore, begna-doro piro ito. Jam jam?
Jag kan Pollyreklamen, kladdkakerecept och alfabetet. Men den enda fakta jag minna om Sveriges kungar är att Gustav Vasa byggde ett skepp som sjönk, åkte skidor, tog kyrkans silver och hade röd page. Sen är det blankt bland bland alla Carl och Oskar och fan och hans moster.
Måste alltså få mina nya vanor att synka med de gamla. Måste stryka under bra citat när jag läser dem, inte hoppas på att pocketböcker ska ha en välfungerande sökfunktion inbyggs i försättsbladen. Men visst vore det gött?
Citerat
Läste ut Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" på t-banan i morse. Den tog ungefär sammanlagt två timmar att läsa (läste inte allt på tuben, första halvan klämde jag på Bangkoks flygplats), men den gjorde starkare intryck på mig än en bok gjort på möcke möcke länge.
Hon skrev något om avundsjuka/svartsjuka som jag inte kan minnas just nu, men bra var det... ska leta upp det och citera inom kort. För om någon skriver något bra om dessa obehagliga och oundvikliga känslor, krävs det att jag lär mig det utantill.
Så är det bara.
En riktig häxa
På fredag är det Halloweenfest för mig, O och lillebror. Och ett gäng andra människor också såklart.
Jag ska vara häxan i Narnia, ni vet hon som gjorde att det var vinter i 100 år. O ska vara faunen Tumnus... Det kan bli legendariskt, eller helt åt helskotta hemskt. Vi får se.
Men jag älskar verkligen att klä ut mig. Det var min favoritlek som liten och jag njuter precis lika mycket av det som vuxen (eller semivuxen...).
Om jag fick välja skulle varje dag vara en maskerad. Eller åtminstone varannan. The_Chronicles_of_Narnia_The_Lion_the_Witch_and_the_Wardrobe_9.jpg)
Nästa steg i mörkret
Mystiskt nog låg det heller inga blommor på skrivbordet eller på golvet. Har någon norpat Moltas kroppsdelar?
Han ser ut att behöva vatten och det ska han också få. Kanske måste jag smuggla med lite orkidénäring till honom i nästa vecka också.
Under de två sista timmarna på flygresan hem kom jag fram till några livsavgörande beslut.
Idag har jag börjat undersöka om de går att genomföra också. Ser mörkt ut än så länge, men jag tappar inte hoppet. Kan ha kommit på nästa steg i mitt liv och det är snarare snett bakåt än framåt.
När jag ändå talar om mörker kan jag passa på att fråga när i helskotta det blev så svart i vårt land? Känner mig lite chockad. Men det är lugnt. Jag fick tända min ljusslinga med plastblommor i morse när jag gjorde solhälsningar. Det blev minilamporhälsningar i stället. Och de var nästan lika bra.
Djur jag inte såg down under
Alla frågor jag fått från kollegor om Australienresan har handlat om djur jag såg och inte såg.
Jag såg inga koalor eller kängurur, eftersom jag hatar att gå på Zoo.
Jag såg inga ormar eller spindlar eftersom jag var i en storstad med 4,5 miljon invånare och det var tydligen inte ormsäsong bland skyskraporna.
Jag såg en kackerlacka. Den var ungefär sju centimeter lång, men storasyster M trampade ihjäl den så jag hann aldrig mäta ordentligt. Sen blev den platt och omätbar.
Jag såg fem sorters hajar, varav jag kommer ihåg namnet på en: Leopardhaj. De andra minns jag inte vad de hette, men de såg pretty much ut som vanliga hajar.
Så när frågorna haglat klart verkade det som att jag inte gjort något särskilt på andra sidan jordklotet. Men det har jag ju. Måste hem och kolla på bilderna för att komma ihåg exakt vad...
Detta är en leopardhaj. Den har prickar. Det är fint med prickar. Jupp.
Big bang I'm home
Och jag går på Sydneytid.
Det innebär att jag somnade klockan 19.30 igår kväll, vaknade klockan 01.00 och inte kunde somna om. När jag äntligen fick gå upp vid sextiden i morse var jag så pigg att jag skakade i hela kroppen.
Antar att mina kollegor får väcka mig runt två så att jag slutar snarka. Tänker ta denna nyvunna morgonpigghet i rejäl besittning och vänja kroppen vid att gå upp klockan sex igen.
Det känns lite som att svära i kyrkan, vilket ju inte är så farligt egentligen, men jag har faktiskt längtat efter Sverige, kylan och mörkret. Tänk vad man kan göra med lite omprogrammering av hjärnan! Jag har tänkt hela sommaren och hösten på hur jag ska göra vintern MYSIG, och vips så längtar jag efter just det myset som jag byggt upp i den grå massan.
Jag har även programmerat mig till att inte vara rädd för hajar, och vips så kunde jag gå på akvariet i Sydney och titta på sju meter långa bestar utan att börja gråta.
Detta från att ha suttit och panikbölat av den tecknade hajen Bruce (hihi) i Finding Nemo.
Framsteg för mig alltså.
Nu saknar jag bara min storasyster M så mycket att det inte ens är kul. Jäkla Australien som ska ligga på andra sidan jorden. Jävligt dåligt planerat Big Bang!
