Sniff sniff sniff

Jag är en så kallad luktmänniska.

Jag luktar på i princip allt och tycker oerhört illa om äckliga lukter. Så att jag liksom inte kan vara kvar i ett rum om någon luktar illa. Och att jag inte kan äta saker som luktar dåligt i min näsa. Som ost. Till exempel.

Jag är inte ensam om detta fenomen i min familj, vi är luktare nästan allihopa. Vi har ett känsligt luktsinne helt enkelt. Jag kan lukta mig till vad O har ätit till lunch. Om jag känner någon ovanlig lukt i lägenheten följer jag min näsa och hittar ibland en blöt handduk som hamnat fel eller en rökig sjal som inte hängts ut för vädring.

Sådan är jag och det är nog lite konstigt, men inte så farligt. För det mesta är jag ganska lättäcklad, men å andra sidan blir jag väldigt sällan magsjuk. För jag känner på lukten när man inte ska äta vissa saker.

Läste idag en artikel på aftonbladet.se som handlar om att de med bra luktsinne lättare går upp i vikt. Va? tänker ni. Ja, det låter ju onekligen som bogus. Men en skojig vinkel tyckte jag, på den överrepresenterade viktfrågan.

Lukt lukt lukt. Ett ganska så fult ord. Men jag tror att många glömmer bort sitt luktsinne ganska ofta. När det är sommarkväll är det en speciell doft utomhus som jag kopplar ihop med så många bra minnen. I vår trappuppgång luktar det likadant som i min farmors trappuppgång, vilket gör att jag genast blir sugen på pannkakor och mjuk pepparkaka så fort jag kommit hem.

Doftminnet ska ju vara människans allra starkaste och så tätt sammankopplat med vårt varande att vi inte ens lägger märke till det.

Sniff sniff.

Kommentarer
Postat av: Sydney

lukt ar det viktigaste, det ar darfor jag luktar pa folk som jag tycker om...inte helt ovanligt beteende hos folk som jag kanner val....



det ar darfor jag inte tycker om folk med for mycket perfym, da far man ont i nasan och nyser....

2010-11-16 @ 23:52:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0