Fy fabian för högstadiebrudar på yoga

Det finns två tjejer på min yogakurs som är sådana som jag verkligen, verkligen stör mig på.

Av någon anledning har jag hamnat i närheten av dem varje gång, trots att jag försökt att komma så långt bort från dem som möjligt.

De är väl i 30-årsåldern och jobbar på samma företag, vilket verkar vara arbetsförmedlingen. Bara det liksom!

I alla fall, anledningen till att jag stör mig på dessa tjejer är:

De snackar oavbrutet innan klassen ska börja.
De snackar bara skit om arbetskamrater. Verkligen mycket, mycket skit.
De snackar skit om sina kunder, alltså de arbetssökande.

Den ena är den som driver skitsnackandet. Hon är osäker och elak, riktigt elak. Den andra är en sådan typisk "mottagare". En sådan tjej som de coola tjejerna vill ha som vän, för så länge de får vara med så kommer de att backa upp en totalt. Och det är bäst att ha några sådana tjejer på sin sida än att stå helt ensam. Ni vet en sådan tjej som aldrig drar igång ett rykte, men ser till att sprida vidare det hon hör. Och som man aldrig kan ställa mot väggen, för hon har egentligen inte gjort något fel...

Men hon står aldrig för en åsikt och går bakom ryggen på alla. Jag hatar båda dessa typer, de som snackar skit och de som skapar oro och ängslan.

Och jag kan verkligen tänka mig hur illa bemött jag skulle bli om jag gick till Arbetsförmedlingen och en av dem blev min handläggare. Fy fabian. De skulle fnysa lite, höja ögonbrynet och titta på mig som att jag vore dum i huvudet. Sen skulle de säga att tyvärr, vi kan inte hjälpa dig nu, men om du bara fyller i de här tusen formulären och ställer dig i kö i Norrland så kanske du har tur. Kanske...

Såhär var en dialog:

- Alltså, hon hade skickat mail med inbjudan till halva avdelningen. Men vad tror hon, att alla inte ska få reda på det. Som om någon vill hänga med henne!
- Nä, det verkar ju väldigt konstigt. Undrar var folk kommer hänga någonstans då?
- Jag tror att de kommer hänga i vårat rum.
- Ja, det är klart, det kommer de ju.
- Alltså, det är ju självklart.

Sen försökte jag sluta lyssna. För det är som att bli skickad direkt tillbaka till högstadiet, eller till och med den pjäs som vi skrev i gymnasiet som hette "Vadå, högstadiet eller?". Detta är som en dialog direkt tagen ur vår Sandro Key-Åberg-inspirerade pjäs. Fy fabian!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0