Om att ta fajter

I dag har DN publicerat en text skriven av författaren Sven Lindqvist som handlar om, tolkar jag, att författare måste ha tro på att de har en samhällsförändrande kraft.

Jag gillar texten, och tesen. Men jag blir samtidigt förvånad. Jag trodde att hela meningen med att skriva var att man på något sätt ville förändra sin samtid på något sätt. Att det låg i grunden för varje författares skapande.

Det finns ju inget som sätter fart på tankeverksamheten så mycket som en bra bok, film, pjäs eller konstutställning. Och det är ju den yttersta makten, att få människor att tänka på en fråga man själv tycker är viktig, utan att skriva dem på näsan eller tvinga dem att göra det. Att inspirera till eget, kreativt tänkande och sen förhoppningsvis handlande.

Jag hade en professor när jag läste svenska på Södertörns Högskola, jag har för mig att hon hette Magdalena Grandinson. Hon var den mest inspirerande människa jag någonsin träffat. Oavsett var hon stod politiskt och vilka åsikter hon kanske propagerade för, lämnade jag alltid klassrummet med huvudet fullt av böcker jag måste läsa och nya synsätt på gamla kunskaper.

Det är lite så jag önskar att politiker kunde prata och agera också. Med visioner, passion och förtroende för befolkningens egen hjärnkapacitet.

För jag tror verkligen, att om man lägger upp fakta och visar att invandrade i Sverige inte bara får och får (så som SD vill få det att låta) utan ger precis lika mycket som alla andra, så kan alla människor ta till sig det.

Men det krävs att några är villiga att ta fajten fram till mål.

Jag vet att jag och många med mig är det. Och inte bara i några dagar eller veckor. Vi kommer fortsätta i fyra års tid. Utan tvekan och med glöd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0