Äschligt

Jag är den sista människan i världen att läsa "Shantaram" av Gregory David Roberts. Men jag tänker bättre sent än... ännu senare.

Jag har kommit lite mer än halvvägs på en vecka och i morse på väg till jobbet hade jag så kommit fram till det beryktade fängelseavsnittet. Japp. Han kastas i indiskt fängelse och beskriver ingående inte bara alla fruktansvärd misshandel som försigår, utan även hur fångarna vadar i skit för att komma fram till toaletten, att maten består av soppa på lökskal och potatisögon samt hur kroppslössen regerar dag som natt. Just styckena om hur lössen kryper in i alla kläder och förökar sig och hur de varje natt blir bitna av stora parasiter fick mig att (högt) kväljas.

Jag klarar inte av det. Men jag läser lydigt vidare. Mina medresenärer ser på mitt minspel och mina suckar och blä-rop att det inte är några fagra miljöbeskrivningar jag bläddrar mig igenom.

Det som slår mig ju längre in i boken jag kommer är att jag inte känner någon som helst sympati med huvudpersonen. Jag kan förstå varför han gör och har gjort vissa saker, men jag kan inte känna MED honom. Undrar om det är ett medvetet val av författaren, att han inte ville skriva en "tyck-synd-om-mig-bok", eller om jag bara har väldigt svårt att förstå människor som förstör för andra så pass mycket som han gör. Även om han också gör gott.

Kanske vänder det. Min tatuerare sa att ungefär hundra sidor av "Shantaram" var det tråkigaste han läst, men han sa inte var i boken det här tråkiga dyker upp. Än så länge är jag mest äcklad. 



 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0