Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Jag har väldigt lätt för att forma en åsikt. Det går snabbt som vinden för mig att bestämma mig för vad jag tycker om saker och ting. Jag väger för och emot, fram- och baksidor och så tjing! är jag säker på min sak.

Jag tycker om att tycka. Det är en stor del av mig.

Därör blir jag ganska ofta förbaskad på händelser och människor jag läser och hör om. Hur kan de ... när det är så lätt att lösa genom att...

Men den senaste månaden är det som att mina upprörda känslor helt runnit av mig. Jag blir inte uppeldad av någonting. Jaha, skrev Hanne Kjöller lätt nedlåtande om Vänsterpartiet i dagens DN igen? Jaja, det gör hon ju jämt. Uttalade sig en karl på jobbet nedlåtande om kvinnor? Det är ändå ingen intelligent varelse som kommer att dejta honom. Någonsin. 

Jag vet inte vad som tagit åt mig. Har jag blivit blasé för världens orättvisor? Har jag slutat att bry mig? Eller är det det här som kallas att bli vuxen, att man fokuserar på de frågor man faktiskt kan lösa i stället för att vilja rädda världen varje dag?

Jag undrar helt enkelt, kommer min ilska och passion komma tillbaka eller har jag för evigt klivit över till vuxenvärlden och i och med det stängt dörren helt till Landet Ingenstans?