Pip
Orkar jag yoga ikväll? Är det värt det? Kommer jag bli sjukare eller friskare? Helst vill jag bara sova och tycka synd om mig själv, i omvänd ordning.
Jag brukar ju bli så glad av yogan. Men just nu känns det som att det bor en bomullsman i mitt huvud, och han är inte särskilt snäll!
Hel-gen, hel-gen
Vem fanken ringer på dörren klockan nio en lördagsmorgon tänkte jag när jag drog på mig pyjamasen. Ingen såklart. För klockan var inte nio, hon var halv tolv, och utanför stod far hungrig som en varg med en borrmaskin i ena handen och en nyköpt verktygslåda i den andra.
Ja, som sagt, luddig, lurvig helg. Gårdagen med O var i alla fall guld. Vi myste mer än vad någon myst förut. Gick promenad, gjorde yoga, städade, tvättade, kollade på film. Hann med en hel del.
Betyg på helgens aktiviteter:
En stor stark: tre minus.
Vinet på Debaser: två minus.
Lillebror: 15 plus.
Taklampa i sovrummet: tio plus och ett jippie.
Ikea som säljer fel storlek på sockeln till lamporna i sovrummet: 15 minus och många suckar.
Old fashion häng på Söder: tio plus och hurrarop.
Melodifestivalen: Inget betyg.
Musikspelet Oogachaka: tio plus.
Spela biljard: Bara massa plus.
Fast känns det som att det redan är dags för en ny vecka? I don't think so...
Kvällstanke
När det faktiskt är på riktigt.
Do I dare?
Jag känner att jag måste variera min träning lite mer, inte bara styrketräna, springa och yoga. Så jag tänkte att jag skulle prova på... ZUMBA.
Men på mitt gym finns det ju inga pass, så jag tänkte köra på O:s kinect. Det verkar skoj, med lite dans och tjo och tjim. Nackdelen: jag kommer att stå ensam i mitt vardagsrum och det känns antagligen extremt löjligt. Kanske får jag med mig O. Men antagligen inte. En annan nackdel: den otroligt störande tv-shopreklamen som gått i över ett år, men xumbans grundare och ett gäng människor i salsabyxor och sexpack som svänger sina spraytanfärgade lurviga i neonljus. Jäkligt störig reklam.
Har läst på en del om zumba och kan heller inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det verkar bra eller dåligt. Äsch, jag provar. Det kan väl inte gå sämre än dåligt och i värsta fall säljer jag spelet för en 50-lapp på Blocket.
Let's get ready to Zumba!
Snurr
Men någt hände idag på gymmet, jag vet verkligen inte vad. Jag skulle springa intervaller men efter 16 minuter hade jag sådan håll att det var omöjligt att fortsätta. Det har inte hänt mig sen jag tränade handboll, att jag fått sådan håll att det knappt går att andas. Men idag hände det alltså. Jag styrketränade lite i stället för att springa klart, men jag känner mig väldigt konstig i hela kroppen fortfarande.
Antingen är jag på väg att bli förkyld, något jag VÄGRAR! Eller så ska jag aldrig mer skippa mitt förmiddagsäpple. Något av det är det. Ischinamej.
Funderar på om jag ska köpa lite torkade aprikoser på vägen hem. Svår fråga...
Petit Jaque
Jag ska göra halvviktiga saker. Helst av allt skulle jag vilja göra yoga, så det kan jag nog klämma in någonstans.
Men först ska jag som sagt göra halvviktiga saker, med hjälp av Jack, min mini-PC.
Jack har varit lite bortglömd den senaste månaden, jag tror till och med att han känner sig ensam. Och det är ju inte alls min mening. Därför ska han få komma fram idag, och jag ska knappra och klicka på honom så att han blir varm och go igen.
Lilla Jack.
Det kanske är anledningen till att jag har haft så svårt att komma igång med mitt skrivande ordentligt, att jag ser min dator som en person och därför får ruggigt dåligt samvete så fort jag inte bryr mig om honom? Jaja, skyll på det du Lovisa.
Lilla Jack, du borde starta en klubb med Moltas, för honom har jag inte vattnat sen i december. Och Gudrun, som håller på att börja blomma, har inte heller fått något vatten. Varken Jocke eller Lisen heller. Gudrun, Jocke och Lisen är mina orkidéer hemma i lägenheten.
Jag vet inte varför jag envisas med att ge saker och blommor personligheter. Kan det ha att göra med att jag inte hade några husdjur som barn?
Lilla Jack, ikväll ska du i alla fall få komma ut och leka. Men om du håller på och tjata om det där nedrans Nortons antivirus igen får du bassning, det orkar jag inte en gång till. Men, jag ser trots allt fram emot att få umgås lite med dig. Lilla, lilla Jack.
Vinter hör ej bön
"Snälla, rara vinter. Kan du inte bara försvinna? Förstår du hur slut vi är just nu? Hur trötta och helt orkeslösa? Vi vill faktiskt inte mer. Vad är det för mening med att få oss att frysa och hålla oss instängda i trånga lägenheter? Vad är meningen med att göra oss så bleka i själen att vi knappt vill gå upp på mornarna? Varför klamrar du dig fast i oss? Snälla, snälla vinter. Försvinn. Jag orkar inte mer!"
Men när jag vaknade i morse hade jag inte blivit bönhörd. Och de stora, frasande jackorna var precis lika många på t-banan. Och det isade i tänderna när jag gick med öppen mun.
Så jag undrar: Hur orkar ni? Vad har ni för knep och trix för att klara av vintern? Mina är helt slut nämligen, och jag måste stå ut en månad till, minst. Hjälp!
Pulver om genus på t-banan
- A, men vi gick ju på en sån här genuskurs och då sa de att "varför ge barnen två möjligheter i stället för hundra" liksom, och det tyckte jag var så bra.
- Verkligen bra, verkligen.
- Ja, men samtidigt var det ju grejer som jag liksom inte alls tyckte var bra, lite...vad heter det...ettspårigt typ.
- Ibland är det ju så, man kan ju inte lyssna på allt.
- Nä, men som typ att man inte ska ge komplimanger om ett barn är fint. Att man ska fråga hur det känns att snurra i kjolen i stället för att säga att barnet är fint.
- Men alla vill ju vara fina.
- Ja men eller hur! Alla vill ju vara fina, barn också.
- Och man märker ju på dem hur glada de blir när man säger att de är fina.
- Verkligen. Så man kan ju inte göra allt så där genus.
- Nä, eller hur.
Alltså.
I en halvtimme satt jag och lyssnade på det här totalt hjärndöda samtalet. Vid Slussen var jag nästan benägen att dänga min matlåda i huvudet på dem. Eller åtminstone förklara vad i helskotta genus är. Och att kursledarna antagligen hade försökt lära dem att inte bekräfta prestationer hos barnen, utan bekräfta dem som personer.
Jag dog. Tröttsamma, tröttsamma människor. Jag längtar inte ett dugg efter att bli förälder om de andra föräldrarna ska vara sådana där pulver.
PULVER!
Bröd
Í helgen ska O ha två spelningar i två olika städer. Alltså ska Lovisa underhålla sig själv fredag och lördag.
Och jag har bestämt mig. Jag ska prova att baka bröd. Det får bära eller brista, jag SKA baka eget bröd på lördag. Det bara är så. Det måste bli så.
Allt detta är en pepp för mig själv. För att jag ska ta tag i det. För jag vet inte hur många brödrecept jag skickat till mig själv de senaste månaderna. Dinkelbröd, Annas goda rågbröd, Frömums till lördagsmyset och vad fasiken de döper skiten till.
Och jag älskar verkligen bröd. Det är nog det absolut godaste jag vet. Just därför vore det så praktiskt om jag kunde fixa det alldeles själv, utan att behöva betala hutlösa pengar för massa tillsatser.
Så nu tar jag tag i det. Nu. Tar. Jag. Tag. I. Det.
Nu. På lördag.
Medmänsklighet är gratis
Satt på t-banan från Kärrtorp till Centralen. Det var inte lika mycket folk som vanligt, de dubbla tågen strax innan åtta måste ha plockat det värsta lasset. Vid Björkhagen kliver en man med dragspel in. Han ser sig omkring i vagnen. Han får plats, inget snack om saken, ingen trängsel.
Han tar ett djupt andetag, spretar med fingrarna, fäller ut armbågarna och börjar sakta pumpa dragspelet ihop och isär, ihop och isär. Alla suckar djupt. Hela t-banevagnen riktar all sin morgonilska, all sin frustration över kyla/jobb/kollektivtrafik mot den slitna mannen med dragspelet.
Men han slutar inte spela. Han försöker sig på ett leende. Alla vänder honom ryggen. Av någon konstig anledning lyckas till och med vi som sitter vända honom ryggen. När han vid Skärmarbrink börjar tränga sig runt i den nu överfyllda vagnen och skramlar med sin plastmugg för att samla in pengar får han inte ett öre. Inte ens en titt eller nick. Han kliver av i Gullmarsplan.
Jag vet inte varifrån den mannen kommer, vem som får pengarna han samlar in. Men kvinnan som satt mitt emot mig och härmade hans tiggande fraser när han krängde runt i vagnen sa allt jag behövde veta. Bara för att han störde i morgontrafiken, gav det folk rätten att tycka illa om honom. Att hata honom. Att inte se hans mänskliga värde i över huvud taget.
Och det tycker jag är för jävla sorgligt. Skamligt. Det fattar väl var och en att om mannen hade ett val så att hade han inte stått och spelat Kalinka på linje 17 klockan halv åtta en tisdagsmorgon i februari. Och ett leende är fanimej dessutom gratis.
Och så gick det till när Lovisa blev Socialdemokrat igen
Det var alltså dags för mitt första möte med S-föreningen i Kärrtorp.
Jag småsprang till lokalen i vinterkylan. Utanför dörren stod två rullatorer och så fort jag klev in sänkte jag medelåldern med 50 år.
På riktigt.
- Hej hej, hälsade jag på en liten farbror som stod i hallen.
- Hej...sa han försiktigt och tittade ner i backen.
Jag kikade in i mötesrummet. Där var det inte en enda person som inte hade vitt hår.
- Hej hej, sa jag och höjde handen i någon slags halvvinkning.
Jag fick spridda mummel som svar. Några leenden med för stora löständer. Men smilen var äkta.
- Oj då, sa en man med svart pull over, jag brukar ju känna mig yngst här men det har du kommit för att förändra ser jag!
Så skakade han min hand hårt. Jag tog min plats vid ett av furuborden, det kändes som att alla tittade på mig. Jag log ett väluppfostrat leende åt dem vars blickar jag mötte. Det kändes lite som att stå på scen. Dansa, apa, dansa!
Mötet satte igång, jag fick dela dagordning med en 75-årig man som hette Börje, för kopiatorn krånglade tydligen. När det var dags att välja styrelse ropade valberedningen upp mitt namn som förslag på ledamot.
- Lovisa Gie...Girttt...Gierttzz, nämen vad heter du egentligen?
Allas huvuden vändes åt mitt håll.
- Jag heter Giertta, det uttalas hjärta, sa jag med hög stämma, för det var nämligen en grupp med damer i 90-årsåldern närvarande, och de hörde väldigt illa.
- Jaså hjärta, är du släkt med Aftonbladet då?
- Nej, nej, det är jag inte.
- Nähä, men silversmeden då?
- Ja, det är min gammelfarbror, svarade jag.
- Det hör faktiskt inte hit, det kan vi ta vid kaffet, mumlande en liten tant som satt mitt emot mig.
Men henne var det ingen som hörde. Hon pratade för tyst.
Jag blev i alla fall invald i styrelsen. Vi ska ha möte om några veckor, med en ny ordförande, han som brukade vara yngst i föreningen innan jag kom dit.
Och trots att min 75-årige dagordningskompis Börje trodde att jag var 50 ("Jag har ju varit med ett tag och sett en del, det förstår nog inte du för jag är 75 så jag är ju åtminstone 20 år äldre") och trots att sekreteraren kallade mig för Linnea under hela mötet, så kände jag en sådan fin gemenskap i den lilla källarlokalen med landstingsgröna golv. Det bjöds på soppa och prinsesstårta. Sergej, från Ukraina, gav mig ett vykort med en pärlhyacint på för att välkomna mig i föreningen och när jag tog av mig de klarblå skoskydden och vinkade hej då var det ett helt hav med rynkiga händer som höjdes och vinkade tillbaka.
Det gjorde mig varm. Arbetarrörelsen är världens mest framgångsrika, demokratiska rörelse och nu får jag vara en del av den. Globalisering och gemenskap, predikade Kurre, den nya ordföranden.
Hear hear, ekar Giertta!
Short summary
Jag är helt körd. Kaputt. Färdig. Slut som artist.
Pangmiddag på fredagen och F fick ett mellannamn i födelsedagspresent. Släktmöte på lördagen och jag och O bangade utgång med kusiner för att laga morotsbiffar och ugnsstekt potatis och titta på en thriller från 2003. Den var faktiskt bra.
Söndagen var långpromenad med syster K som gick vilse vid Dalens sjukhus, årsmöte med S-föreningen i Kärrtorp, 1,5 timme på gymmet och så välkommen-hem-mys med B.
Så ni förstår. Slut som artist etc.
S-föreningen i Kärrtorp var verkligen ett kapitel för sig, när jag fått i mig lunch och 15 koppar kaffe ska jag beskriva hur det kändes att sänka medelåldern i en lokal med 40 år. Och hur det kändes att en 75-årig man sa att han nog var 20 år äldre än jag. Try 50 farfar...
Mer om allt detta efter pausen. Lång paus.
Blomsterfredag
Ett yrke jag gärna skulle prova på är florist. Komponera buketter och stå omgärdad av plantor hela dagarna. Stressade makar som kommer in och köper ett fång röda rosor. Glada 25-åriga tjejer som andäktigt står och stirrar på liljor och papegojtulpaner.
Här i Sundbybergs centrum finns det inte mindre än fem blomaffärer. En av dem är så otroligt fin att jag nog tänker slå läger där när mitt vikariat är slut. Deras utbud gör att man storknar. Kamelior stora som hus. Krysantemum. Och en sort som heter Mönjelilja, eller Klivia, som var jäkligt tuff. Så tuff en blomma nu kan bli.
Enligt tjejen i affären är det inte så lätt att jobba som florist som många tror. Det är tunga lyft, ont i fingrar och så vidare. Men jag tror i alla fall att det slår rödsprängda ögon efter för mycket stirrande på en datorskärm.
Det är vad jag tror.
I dag är det ju förresten fredag, mina damer och herrar. Kalasbyxorna åker snart på!
Inte helt meningslös
Ni vet hur man ibland får låtar på hjärnan? Oftast bara ett riff eller en textrad som matas om och om igen innanför pannbenet tills man tror att man ska bli tokig.
Så har jag just nu. Fast inte med en låt (jo, "Transmitter failure" av Jenny Owen Youngs).
Utan med frasen, håll i er nu: I'm your brother from another mother. Eller snarare med uttalet: Am your brotha' from anotha' motha'.
Det kan vara en av världens fulaste meningar. Absolut inte någon som helst innebörd, utan bara...fjös. Och ändå. Runt runt går den i mitt huvud. När jag duschade i morse stod jag och hittade på andra rim med samma innebörd. Innan jag förstod vad jag höll på med. Jäkla skitmening!
Leggad
Servitrisen tog våra beställningar på mat och öl och gick ut i köket. Men hon kom snabbt tillbaka.
- Du beställde Zingo? frågade hon M.
- Nej, en Singha, svarade hon.
- Aaa, har du leg?
Så M fick snällt hala upp sitt id-kort. Av ren barmhärtighet ville servitrisen också se mitt leg, det tackar jag henne för.
Men jag undrar, kan det verkligen vara så att M såg ut att vara under 18, eller är kinakrogar så vana vid att tonnisar kommer in och dricker öl att de inte har lust att få fler anmärkningar?
Roligt var det i alla fall.
Fira
Jag köpte ju nya kalasbyxor i går, har för mig att det berättats att storasyster M hade en faiblesse för just sådana. Själv ville jag bara ha kjol och klänning. Var det vinter, vilket det ju ofta är i vårat land, blev det byxor med kjol ovanpå. Jag var väldigt före min tid, som ni hör.
Det fanns en par byxor jag älskade, min vita manchesterbyxor. Sådan där bred manchester. Så jäkla snyggt.
I morgon ska jag ha mina nya kalasbyxor på mig, hade jag tänkt. Det är ju ändå fredag. Och då ska man fira.
Jag är tillbaka
Jag kan meddela er att det gick bra. Jag gjorde inget superavancerat. Joggade tre minuter, sprang 30 sek, joggade tre, sprang 45 sek, joggade tre, sprang 30 sek. Och så höll jag på i en halvtimme.
Fick ett sådan sjujäkla adrenalinpåslag efteråt att det kändes som fredag. Ni vet, så där pirrigt i magtrakten, som en massa bubblande känslor som måste komma ut.
Det fick jag alltså av att springa. Så jäkla underbart.
Ibland undrar jag vad som hänt med mig på sistone. Men så kommer jag på, jag är tillbaka i mitt naturliga element. Det är ju så här jag brukade känna mig, glad och full av energi.
I'm back!
Shopping med en touch av madness
I går mötte jag upp mor för att söka efter byxor i stadens centrum. Jag är i stort behov av byxor. Inne på Zara på Drottninggatan var det så mycket folk att klädhögarna mer kändes som accessoarer till köerna. Titta, där står ett par skyhöga pumps mitt i folkhopen. Typ.
Vi orkade inte gå igenom hela affären, men plockade tre plagg var och tog sikte på omklädningsrummet. Kön var längre än till Systembolaget kl 17:45 en fredag.
Jag stod kvar i kön medans mor scoutade herravdelningen en trappa ner. Hon skickade ett sms: "Kom ner!"
Så det gjorde jag. Där var det tomt. Det stod två förskrämda killar tillsammans med sina bestämda flickvänner i ett varsitt hörn. Jag gick mot omklädningsrummen men blev stoppad av en tjej med obehagligt välnoppade ögonbryn.
- Du får inte prova damkläder här nere, sa hon.
- Nu skämtar du med mig va? svarade jag.
- Eh, nej...eller va?
Så ropade hon på en kille och frågade hur de gjorde med de som ville prova damkläder på herravdelningen.
Jag säger bara såhär: stackars, stackars kille. Han visste inte, när han nonchalant strosade fram till oss med stroppigt rynkad näsa, vilka han gav sig på.
- Man får inte prova damkläder på herravdelningen, ni får gå upp till damernas och prova där, snäste han.
- Har du sett kön där uppe? frågade mamma.
- Ja, men tyvärr är det så.
- Men det är ju inte en enda person som använder rummen här nere.
- Nä, men jag behöver de omklädningsrummen.
- Till vadå?
- Om någon ska prova något.
- Men det är det ju ingen som gör!
Så höll vi på ett tag, jag och mamma växelverkade tills den lilla mannen gav upp och sa att han skulle göra ett undantag för oss.
- Tack så hemskt hemskt mycket, tusen tusen tack, bockade vi och ilade iväg fortare än blixten.
Och det var en lyckans dag. Jag hittade en tröja med stjärnor, en vit klänning á la 70-tal och sen två par byxor på Weekday. På Weekday fick man för övrigt prova sina kläder var man ville. Kändes skönt. Att man inte delade upp könen som någon slags 50-talsreklam.
Bassning på Zara, tio poäng till mamma och Lovisa. Och så hundra poäng till den trevliga kvällen.
70-tals Lovisa is here to stay
Av någon anledning har jag börjat följa modebloggandet lite smått den senaste månaden. Jag vet inte alls hur det började, eller ens varför jag fortsätter. Men jag tror att jag är smått besatt av att "hänga med" redan från början (så blir man om man växer upp i en journalistfamilj och med föräldrar som sätter stort värde i att vara löjligt allmänbildade) och kände att det där med kläder har jag ju faktiskt inte särskilt stor koll på.
Det kan också ha att göra med att jag inte längre kan ha mina gamla kläder eftersom jag gått upp tio kilo det senaste året, kilon som inte vill försvinna. Så då får jag väl förändra min garderob, tänkte jag till slut.
Och därför sitter jag nu och läser om gula accenter, lek med silke vs. skinn och annat löjligt, onödigt och larvigt. Fast ibland är det ganska kul. Som idag.
I helgen övade jag på "Because I'm worth it"-mantrat som jag fått tilldelat mig, och införskaffade ett par utsvängda jeans. Jag har alltid vurmat ohälsosamt mycket för 70-talet (fast jag skulle vara världens sämsta hippie, gillar inte att vara smutsig och gillar inte knark) och tänkte att nu fasen gör jag slag i saken!
Så med v-jeans, tusen armband, boho-chica örhängen och flätor i håret traskade jag iväg till t-banan i morse. Det känns bra. Det känns rätt. Jag får bry mig om mitt utseende.
Because I'm worth it!
Fint
Det blev apelsin- och ananasjuice och limevatten med lillebror i stället. Och blåbärsmüsli med laktosfri mjölk. Nu när jag läser det ser det ju helt galet ut, som att jag är besatt av frukt och bär. Lite är det så, men någon jävla måtta får det väl vara?
Jag kunde inte hålla mig vaken tills O kom hem, men den hjälten gick upp innan mig i morse och gjorde frukost, väckte mig och somnade sen om. Fi fasiken vad fint.
Ensamkväll
Och av någon anledning gör det att kvällen känns som en evinnerlighet när jag tänker på den. Det handlar ju bara om två timmar innan jag ska dråsa i säng, men jag vet ju också att jag har en benägenhet att skjuta upp att gå och lägga mig så fort jag är ensam hemma.
Det är en dum ovana.
Så jag sitter och försöker fundera ut vad jag skulle vilja tillbringa kvällen med att göra. Och jag märker att det jag kommer på är ganska ledsamt, alltihop.
Här är min lista på förslag:
1. Sy upp de vita linnegardinerna jag fick av lillebror så att jag kan byta ut julgardinerna i vardagsrummet.
2. Dammsuga vardagsrummet.
3. Styrketräna lite hemma (OBS!! för att detta ska ske måste jag dammsuga vardagsrummet på grund av min dammallergi)
4. Städa städskåpet (the irony, jag vet)
5. Planera sy- och craftingprojekt för våren
Egentligen känner jag väl inte för något av det. Förutom dammsugningen. Och då känner jag mig ännu mer sorgsen. Som person alltså. Man kan väl inte längta efter att dammsuga heller?
JC skämmer ut sig med ny reklam
Ja, ni vet.
Men just nu kör JC en reklamkampanj i Stockholms t-bana som gör mig riktigt jävla förbannad. För JC riktar sig inte till den mogna, vuxna kvinnan, utan de riktar sig till småtjejer, nyblivna tonåringar och barn. Och tjejen de använder i reklamen är så undernärd att inte ens de skickliga photoshoppande reklamarna har lyckats få henne att se hälsosam ut. Jag känner inte denna tjej, vet ingenting om henne, men vad jag faktiskt vet är att många 13-åringar kommer att klämma på sina magar om kvällen och tycka att de är för feta. För att de inte ser ut som hon.
Och det gör mig så fruktansvärd upprörd på JC. Först och främst. Sen blir jag upprörd på modebloggare, krönikörer och alla de människor där ute som har möjlighet (alltså många läsare/tittare/mottagare) att anmäla eller åtminstone ta upp frågan, men inte gör det. Ingenting har jag läst om att JC vurmar för ett undernärt ideal med sin reklam.
Jag tycker att det är dags att en klädkedja går i bräschen nu och försöker sälja sina plagg med hjälp av sunda modeller. Att de tar ansvar. För det gör de inte nu. Och JC är ju inte omedvetna om detta, de vet exakt vad de gör, men skiter i det.
Fy fan för den där världen alltså.
Fy fan!
Konstigheter
Fråga två: Varför göra om detta flera gånger om dagen, nu i ett halvårs tid?
Fråga tre: Hur ska jag bete mig, ska jag strunta i att svara, ignorera vederbörande eller säga mitt svar ÄNNU HÖGRE om och om igen?
Arbetsplatsens vägar äro outgrundliga.
Vår dag!
Idag är det min dag. Min och min släkts dag. Det är alla Gierttans dag.
Här kan ni läsa lite om en förfader. En riktig spellevink som det verkar...
Porslin - min akilleshäl
Förutom att jag gjorde av med pengar, och det är bland det jobbigaste jag vet. Köpte ett par boots (extremt damigt!), ett par utsvängda jeans (ganska korkat?), en långkofta (varför?), läppstift och läppglans. Jag har gått och peppat för att handla dessa saker i flera veckor, och ändå har jag svårt att riktigt njuta av det. Men jag övar.
Innan alla inköp strosade jag runt på Åhléns glas- och porslinsavdelning. Jag skulle kunna bosätta mig där. Och göra av med alla mina pengar också, det känns inte alls lika ångestladdat att köpa keramikasken Purnukka från Iittala (ljusgrå) eller ett par Swedish grace-fat från Rörstrand som det gör att införskaffa ett par brallor. Jag har ingen aning om varför det är så.
Problemet är också att jag blir störtförälskad i nästan allt där inne. Jag kan inte bestämma mig, vill att alla fina saker ska få följa med mig hem. Går runt, runt och klappar på de släta ytorna, fantiserar om dukningar med Gustavsbergs Natur-serie i blåbärsblått och känner hur saliven rinner. På riktigt.
Jag borde blivit inredningsmänniska i stället, tänker jag ibland. Eller lyxhustru.
Helgens poängskörd
Indian Garden, maten: full pott.
Indian Garden, sällskapet vid bordet bredvid vårat: Fem minus, de hade spänd stämning plus en karl som pratade högre än skriken från Lady Gagas tilltäppta porer.
Lukten på Carmen: Tio minus, öl, svett och smutsiga armhålor.
Lukten på Scandic Malmen: Fem poäng, helt godkänt.
Vinet på Scnadic Malmen: Sju poäng, lite surt.
R:s 25-årsfest: Full pott!
Avståndet mellan Ulvsunda Wärdshus och Kärrtorps t-banestation: Tio minus.
Minikamphunden jag fantiserade om i värmerummet vid Gullmarsplan: Hundra miljarders poäng.
Det var helgen det. En särdeles fin helg. Hurra för det!
Nu kommer helgen
Arbetsdagen lider mot sitt slut. Äntligen helg. Fast jag fattar helt ärligt inte riktigt vart veckorna tar vägen någonstans. Svisch så är de förbi. Som en snöstorm. Nästan.
I kväll ska jag och O på date. Har alltid tyckt att det har låtit så fruktansvärt löjligt att använda det ordet, men på senare tid, när jag fått ett dagjobb och vi liksom aldrig ses har jag omvärderat det. Date=bra. Vi ska först gå och äta på Indian Garden som vi åt på på hans födelsedag förra året. När jag ringde och bokade bord fick vi en tidsgräns på vårt besök. Man får tydligen det nuförtiden på restauranger. Trist tycker jag, men jag förstår att krögarna behöver två sittningar på helgerna. Tror jag.
Sen ska vi gå på bio. Det är en old fashion date á la America helt enkelt. I morgon är det tusen saker som ska fixas. Och sen är det kalas. Ett av de otaliga 25-årskalas som 2011 kommer att bjuda på. Inte mig emot. Jag tycker om kalas. Då får man ha kalasklänning om man vill. Och det vill jag.
Äntligen helg alltså. Vamos a Söder!
Arbetsansökan
Jag heter Vinter, är flera miljoner år gammal och vill väldigt gärna få chansen att vikariera hos er i Sverige.
Jag har tidigare erfarenhet av att lamslå hela jordklotet, men det var några miljoner år sen sist, så just nu kan man säga att jag har hoppat in där jag behövs.
Förra året var jag med och ställde in hela Skarpnäcklinjen i flera månader, ett väldigt framgångsrikt projekt som jag arbetat med länge. Nu i år chockar jag invånarna i Stockholm, framförallt de som arbetar på SL, med att återvända lite då och då, när de tror att jag har försvunnit.
Jag har alltså stor erfarenhet av att både breda ut mig, jobba i bakgrunden och överraska samt att vara extra jobbig och kall.
Jag hoppas att jag får chansen att presentera mig ytterligare vid intervju.
Med vänlig hälsning,
Vintern
Glasstorsdag
Okej, nu när jag läste igenom det där högt i mitt huvud (jag gör sånt, läser högt i huvudet) lät det inte särskilt smarrigt med naturell yogurth och fiberskorpor. Men jag tycker att det är det. Jag älskar det. Älskar mina mellanmål.
Alltså, jag ska få glass till efterrätt i kväll. Hur mycket bättre kan en torsdag bli egentligen?
Nudisten på gymmet
Jag kämpade mig fram till gymmet på lunchen, slafsade in i omklädningsrummet bara för att upptäcka att jag inte hade packat någon träningströja. Först fick jag lite panik, men struntade sedan i konventionen och ställde mig på löpbandet i tjejavdelningen med springtights och sport-bh. Jag kan meddela er att jag svettades precis lika mycket som jag brukar, enda skillnaden var att alla runtomkring mig fick äran att se min lilla mage skvalpa runt som en skrämd pizza på rymmen från kebabköttet.
Nä, det var nog ingen härlig syn och det var märkligt hur naken jag kände mig med bar mage på löpbandet. Verkligen blottad. Jag kunde ju hellet inte strunta i att stretcha, och det kan jag säga er damer och herrar, var fruktansvärt när man böjer och vrider sig över sina egna valkar. Måste verkligen komma ihåg träningströja i morgon. Annars kommer mina gymkompisar tro att jag gått och blivit nudist.
Och det har jag inte.
Än.
Jobbigt jobbigt
Idag är en rysligt trött dag. Gick upp vid sextiden och gjorde lite yoga innan frukost, men det var så länge sen jag hann dammsuga ordentligt att jag blev rejält allergisk av att vara på golvet. Dammallergerin har verkligen ökat det senaste året, mina ögon har fortfarande inte återvänt till normal storlek, mitt högra är dessutom hälften så stort som det vänstra.
Inte sådär jäkla snyggt.
Så ingen bra start på dagen. Ska jogga på lunchen, öka tiden en aning, det tror jag att jag klarar. Det var så fasligt skönt att springa utomhus i tisdags, trots att det var halt som satan. Funderar på om jag ska prova på att springa intervaller på löpbandet i helgen. Tror det kan bli bra. Och jobbigt.
Jag gillar jobbigt när det kommer till träning!
Vill inte ha vilodag!
Det är något med det blekblå vinterljuset som gör att jag bara vill sitta i en skidbacke och äta schweizernöt också. Göra världen mest obekväma stol av skidorna nedstuckna i snön och stavarna på tvärsan. Har man tur får man låna pappas tjocka handskar som sittunderlag. Om man har tur.
Nöt-russin-och chokladbladning i små plastpåsar. Alla är egentligen bara ute efter chokladen. Den smakar bäst i kyla. Så är det.
Ja, lite skidåkningsnostalgi här helt enkelt. Eller, ganska mycket faktiskt.
Vilodagar alltså, vilket jäkla strunt!
Jag ÄR svenskt mode
Jag har inte heller lyckats införskaffa en sådan där tjusig, knallgul reflexväst än, så jag tar min Bolibompadrakereflex, min Wonderful woolreflex (formad som ett får) och en röd reflex formad som en elefant och knyter fast med garnstumpar i mina kläder. Det daskar lite sådär oskönt mot lår och mage när jag springer, men det får det vara värt. Man måste ju synas för guds skull.
Övervägde ett tag att löpa förbi min brors fönster och skrämma skiten ur honom genom att knacka på det med en pinne, men jag avstod. Det far äckligt halt på hans gata nämligen.
Så förutom reflexerna dinglandes runtom min bleka lekamen har jag mina knallrosa tumvantar som jag fått från syster M för hundra år sen, mina överdragsbyxor som jag köpte när jag började spela handboll igen vid 13 års ålder, Radiosportenjacka och en väldigt snygg mössa från JAM. Ni vet, musikaffären med den ruggigt irriterande reklamen med en råtta som spelar elgitarr. Mössan är formad sådär som 90-talshiphopparnas mössor var.
Så jävla fashion är jag. Så jävla fashion.
Sundström=hjälte
Jag klarade inte av att känna så mycket starka, mörka känslor redan vid Gullmarsplan på mornarna, så jag la boken åt sidan och tog i stället upp en julklapp som bland annat innehöll en mongol som flår en japansk soldat. De börjar med ansiktet, kan jag berätta.
Nu låter ju inte det här heller riktigt som en lycklig och skojig läsupplevelse, så nu är även denna bok på is och jag har gått tillbaka till att läsa om hur allt gick snett för Danmark. Och upptäcker att jo, jag blir fortfarande förbannad. När chefsredaktörer hasplar ut sig hån och nedsättande kommentarer mot andra kulturer och om islam. När politiker öppet berättar att man är mindre värd om man väljer att ha på sig slöja. Att de som vill bli danska medborgare ska kryssa för, i "Erklæring om integration och aktivt medborgarskap i det danska samfundet", att de förstår att diskriminering på grund av kön, hudfärg, hot och hån mot grupper på grund av tro eller sexuell hållnng är olagliga i Danmark.
Men att politiker, journalister, debattörer, ja, många makthavare helt enkelt, får göra precis allt detta bara om vederbörande är muslim.
Det är så obeskrivligt ovärdigt, alla dessa uttalanden i boken. Lena Sundström är just nu min hjälte. För hon parodierar inte de intervjuade, hon utgår från sitt eget behov att försöka förstå.
Men jag förstår fortfarande inte. Hur föddes det här hatet? När blev det en accepterad hållning att islam är mindre värd än andra religioner? När slutade folk försöka förstå innan de började kasta sten hejvilt omkring sig?
Knepiga frågor.
Jämtin reagera nu!
DN toppade dagens etta med att inkomstklyftorna i Stockholm ökar.
De som bor i innerstaden tjänar mer än boende i förorterna och skillnaderna har ökat de senaste tio åren. Man förklarar det med utförsäljningen av allmännyttan och flera andra saker.
Carin Jämtin säger: "Jag tror att många stockholmare inte är medvetna om hur stora skillnaderna är. Man underskattar problemen."
Jag tror snarare tvärtom. Finns det någon stockholmare som inte vet om att de på Norrmalm tjänar mer än de i Skarpnäck? Finns det stockholmare som lever i villfarelsen att de på Södermalm har samma ekonomiska förusättningar som de i Kista? Självklart inte. Klasskillnaderna, inkomstskillnaderna och skillnaderna i levnadsstandard är enormt tydliga i min stad, de blinkar, skriker och kräver din uppmärksamhet precis hela tiden. Latten kostar inte lika mycket i Skärholmen Centrum som i Västermalmsgallerian. Du får en etta på Kungsholmen för samma pris som du får en trea i Kärrtorp. Och det här är bara för de som har råd att köpa sitt boende. För det är det många som inte har.
När jag läser i artikeln hur man inte gjort några ordentliga uppföljningar kring utförsäljningen av allmännyttan blir jag alldeles kall inombords.
"Regeringens nye bostadsminister, Stefan Attefall (KD), medger att antalet utvärderingar borde vara fler.
– Vi borde nog ha lite mer av djupgående studier kring bostadspolitiken. Vi påverkas oerhört länge av det som görs. Det är möjligt att fler högskolor och universitet borde ha inriktningar med bostadspolitik och byggande. Och om olika faktorer som påverkar boendet, säger han."
Jaha, så det är högskolor och universitet som borde ändra inriktning. Om högskolor och universitet ropar och skriker att det är på väg åt fel håll, hade utförsäljningsivrarna kanske lyssnat då? Jag tror inte det. Bara det att man använder ordet "ombildning" i stället för "utförsäljning" säger ju allt. Det är som att man använder "bosättare" i stället för "ockupanter". Det är missvisande.
Nu, Carin Jämtin, är det faktiskt dags att bli det oppositionsborgarråd som Stockholm behöver. Inte om ett år. Nu.
So can it go
Fyra år av högskolestudier och Lovisas nya yrke är... tv-sminkös.
Så kan det gå.
För övrigt har jag ätit en till påse med anansringar nu. Är helt matt i kroppen av blodsockerfall, yisch. Oavsett om det är godis eller chips, så är det ju 360 kalorier per 100 g (en påse är 90), så jag har precis fått i mig ungefär en tredjedel av mitt dagliga behov via ananasringar. Inte helt smart tänkt Giertta!
I går när jag stod och borstade tänderna i vårt soldränkta badrum slog det mig: jag är 25 år nu. Jag har varit det i en månad, men det var inte förrän igår som det sjönk in. Jag är 25. Jag är inte ung eller liten längre, jag är en helt legitim vuxen.
Först blev jag lite rädd. Sen blev jag bara glad. 25 är en ypperlig ålder inbillar jag mig. Nu kan jag få tänka på de stora frågorna precis hur mycket jag vill utan att jag är pretto eller oroar mig i onödan. För i och med att mina ålder skriker mogen är det okej att faktiskt bry sig och svettas lite på riktigt. Och inte låtsas att man är chill med allt.
Är hur som helst obeskrivligt glad för att alla som kom på festen i lördags var där. Vill bara gosa upp dem i kuddrummet hela bunten. Japp.
Träsktrollet Lovisa
Därför har jag fallit ner i träsket igen. Ananasringsträsket. Djupt ner dessutom.
Jag har varit så duktig i två veckor. Jag tog tag i mitt beroende. Insåg att mitt sug var större än min vilja. Jag accepterade att jag inte kunde äta bara en eller två bitar, jag åt hela påsen. Så jag köpte inte fler påsar. Nog är nog, aldrig mer, stopp!
Jag förstår nu, hur lätt det är att trilla av vagnen. Att falla tillbaka. Jag trycker i skrivande stund i mig en hel påse med ananasringar och jag njuter av varenda tugga. Det är jag värd, det är jag värd, gastar hjärnan mellan tuggorna.
Så. Jävla. O-värd!
Big thanks
Efter noggrann preppning var det så dags för ett gäng fjortisar att samlas i Bergshamra. SL hade stängt av t-banan, så alla som kom var hjältar på ersättningsbussar.
Jag hoppas verkligen att alla hade kul. Jag bestämde mig för att dansa nästan hela kvällen, bra val eftersom två småbröder och två kusiner höll igång dansgolvet alldeles ypperligt.
O var en superman hela dagen och kvällen och i går när han efter två timmars sömn åkte för att lämna tillbaka nycklarna till lokalen. Jag sov lite längre och gick sen en två timmar lång promenad fram och tillbaka över Skogskyrkogården.
Sämre helger kan man ha, tack!
Vila i frid Lena Nyman
Lena Nyman har gått bort och det gör mig så sorgsen. Så väldigt, väldigt sorgsen. När Astrid Lindgren gick bort 2002, då jag gick i gymnasiet, lyssnade vi i klassrummet på en cd-skiva som Lena Nyman spelat in. Det var dikter som någon tonsatt och Lena liksom pratsjöng med sin hesa, djupa röst. En handlade om en lindansös och det var så obeskrivligt skört och fint och kändes som helt rätt musik att ha när man tänkte på sorgliga saker. Astrid Lindgren och Lena Nyman har på något sätt alltid hört ihop för mig.
Jag tror att jag känner lite extra för Lena Nyman tack vare hennes roll som Lovis i Ronja Rövardotter. På många sätt den första feministen jag stötte på som barn. Nästan alla i min släkt hävdar att det är de som har bestämt vad jag ska heta, men mor min har alltid sagt att hon döpte mig efter Lovis. Jag var besatt av att vara Ronja när jag var liten, numera är jag ju Lovis.
Därför känns det sorgligt att en sådan otrolig skådespelerska fick sluta sina dagar i sjuksäng. Som Skalle-Per, fast utan den benvita hättan. Jag lägger till fredagen 4 februari 2011 som ännu en dag som jag inte kommer glömma bort. Sorgset.
Snö?
- Men gå upp då! skriker hjärnan.
- Gå upp själv dumhjärna, svarar kroppen och ligger kvar.
Och till råga på allt snöar det i Sunbyberg. När jag knatade iväg till tuben i morse tänkte jag att fasen, det känns lite som vår och det knastrar så härligt under skorna. Men när jag kommer upp från blåa linjen i Sumpan möts jag av snö.
Vad är poängen med det? Kära vinter, det går ändå mot vår, du kan lika gärna ge upp, det är ingen idé. Ingen tycker ändå om dig. Gjorde vi det skulle alla bo på Svalbard. Men nu gör vi inte det. Nu bor vi i Malmö för att det är mycket mildare klimat där. Fatta vinken!
Idag är det dessutom allvar. I morgon är det fest. Satfläsk vad jag hoppas allt blir bra. Det känns som att jag glömt tusen saker och inte gjort en enda. Iiik.
Kvällens poäng i antal
Antal nostalgipoäng: Full pott.
Antal kreativitetspoäng: 7.
Antal fjärilar i magen: tusen.
Antal trötta blickar oss sambos emellen: ungefär tre. Eller fyra.
Antal gånger O har fått gå till tvättstugan: 8, för han bokade grovtvättmaskinen av misstag och har fått traska mellan tre rum och joxa runt.
Antal gånger Lovisa fnissat i smyg åt O:s fadäs: 15.
Antal gånger Lovisa får ångra att hon fnissar åt O:s fadäs för att han ser ledsen ut: 15.
Antal gånger O sagt "Nä, men den låten har jag aldrig hört/serien har jag aldrig sett, för jag bodde i Nicaragua då": ungefär varannan.
Nu ska här till och sova. Måste vara utvilad för i morgon. Då ska jag köpa en kavel. Oh yes.
Where is Ribbing when I need her?
Konstigast är att min hjärna har prioriterat "färga ögonbrynen" högst. Det liksom blinkar en röd liten lampa mellan ögonen "OBS OBS OBS! Färga ögonbrynen". Blink blink. Blir trött i näsan av det.
En sak jag märkt med Facebookinbjudningar nu är att vissa inte kan hantera om det inte finns någon, och andra kan inte hantera att de finns. Vissa svarar ja eller nej med vindens hastighet, andra har inte rsvp:at fastän jag petat på dem flera gånger. Virtuellt alltså. Fast jag har inte pokat dem, jag har skickat ett meddelande. Och ändå, ligger deras profilbilder där och guppar i ingenmansland.
Kommer de, eller kommer de inte? Vill de inte? Tycker de inte om mig? Eller har de inte sett inbjudan?
Ja, det är verkligen komplicerat nu för tiden med inbjudningar.
O:s klasskompis, som har lika vackert namn som jag själv, skickade snigelpost vilket jag tycker var beundransvärt! Men sen fick hon massor av samtal och sms för att folk hade tappat bort inbjudan, märkt att det inte fanns något Facebook-event och fått panik. Vad tar man sig till då?
Jag tror att det kommer att fortsätta vara såhär rörigt tills någon sätter ner foten och bestämmer hur vi ska göra. Vilka regler vi ska följa. Förslagsvis Magdalena Ribbing, hon är duktig på vett och etikett!
Koko koko koko
Saker som ska fixas läggs på hög, skjuts undan och göms i hörn. Har jag varit på systemet? Nej. Har jag skrivit frågor till 2000-talsquizzet? Nej. Har jag bestämt vad jag ska ha på mig? Nej.
Men vad har jag gjort med tiden då egentligen?
Jo, igår köpte jag en vit kajalpenna. Precis samma märke som jag hade som 14-åring också, L'Oreal, och jag blev faktiskt chockad av hur fult det var när jag provade den. Tänk att jag såg ut så, i flera år. Lätt obehagligt. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var skitsnygg att ha ett vitt streck på ögonlocket. Jag använde även silverögonskugga, för det tyckte jag såg mest naturligt ut?!
Ni som inte vet än, jag och L ska ha Millenniumfest. 2000-talet är borta, tänk vad mycket som hänt sen dess, nu är vi 25 bla bla bla. Det ska spelas Thong Song och Mambo nr 5, Vengaboys och S Club 7. Inte konstigt att vi 80-talister är lite dumma i huvudet när vi växte upp med sådan musik! Ni hör ju själva!
Meditation in my sleep
Jag ställde klockan tidigt i går kväll eftersom jag skulle göra lite yoga och öva på att meditera innan frukost.
Men när mobilen så snällt började plinga vid sextiden reste jag mig på ena armbågen, drog det fiktiva redet till vänster och sa högt och tydligt: NEJ!
Sen la jag mig på sidan och sov i en timme till.
Jag undrar varför? Varför detta resoluta nej trots att jag ju själv bestämt att jag ville gå upp klockan sex för att stirra på vår indiska kopparbuddah i fem minuter? Jag som brukar vara diciplinnämnden själv på morgonkvisten.
Det började förra veckan, en total oförmåga att lämna sängen hade växt till sig inom mig. Och jag vet inte hur jag ska göra mig av med den.
Jag blir i alla fall inte stressad när jag försover mig längre. Jag tänker: "jaha, då blir jag visst sen idag då" och sen fortsätter jag att göra frukost. Tänker inte kompromissa mitt morgonlugn! Självklart skulle jag nog inte reagera så om jag råkade vakna vid halv nio. Då skulle det bli fart i baken.
Hoppas jag blir piggare nästa vecka. Jag vill ju lära mig att meditera!
Hål i huvud och plånka
Idag när jag rusade till och från gymet hann jag känna att solen faktiskt värmde. De få meter den nådde ner mellan husen i Sumpan, vill säga. Och inte ska man behöva jobba när det är vackert väder? Och inte ska man ha tröttnat på sin vinterjacka så att man tog på sig en vårjacka idag i stället och därför fryser som en galning trots att solen värmer?
Jag blir alltid så i februari/mars. Är så förbaskat trött på vintern att jag helt enkelt bestämmer mig för att den är över. Slut. Ingen mer mössa, inte vantar, vårjacka, ingen kofta. Isblå Lovisa som tror att man kan frammana våren genom att klä sig lagom för maj.
Såg min spegelbild på tuben i går och kom fram till att min sju år gamla HM-duffel inte håller måttet längre. Jag ser helt outdated ut, den sitter för tight, den är för...fel. Perfekt att vara sugen på en ny vinterjacka när jag samtidigt försöker leka vår.
Var ska det här sluta? Med hål i plånboken, det hör jag det!
Fiesta
Jag gillar faktiskt själva handlandet. Att jag har minutiös koll på var exakt alla varor finns någonstans. Sa du vitlökssalt? Jag ilar! Sa du halvstarka chilifrukter? Ich laufe! Sa du psylliumfrön? Coming up!
Vad jag inte tycker om är att plocka in alla varor i skåp och kyl när man kommit hem. Jag är nästan allergisk mot den sysslan. Lyckas alltid hitta något annat viktigt som jag kan göra samtidigt som jag då och då kommer och ger väldigt goda råd till hur O kan sköta sitt jobb.
På lördag är det dags för min och L:s 25-årsfest. Jesus moder vad jag är nervös. Omöjligt att veta om det kommer bli bra eller inte i förväg.
Iiii.
Beat box historia
Yoga=bäst
Och jag lyckades gå upp i brygga, två gånger, för första gången sen jag slutade yoga intensivt för ungefär två år sen. Och det var befriande, att stå där upp och ner och slappna av i nacken och titta ner på mina händer som stod där så snällt och höll upp hela min kropp i en båge.
Men jag utvecklas verkligen inte ett dugg i bäckenet. Mina ryggproblem tros bero på att mitt bäcken är snett både framåt och uppåt och något är definitivt stelt där inne. Men det är bara att acceptera.
Idag ska jag äntligen få jogga på lunchen också. Gud vad jag har längtat efter det.
