Medmänsklighet är gratis
Dagen hade knappt börjat innan jag tyckte synd om någon.
Satt på t-banan från Kärrtorp till Centralen. Det var inte lika mycket folk som vanligt, de dubbla tågen strax innan åtta måste ha plockat det värsta lasset. Vid Björkhagen kliver en man med dragspel in. Han ser sig omkring i vagnen. Han får plats, inget snack om saken, ingen trängsel.
Han tar ett djupt andetag, spretar med fingrarna, fäller ut armbågarna och börjar sakta pumpa dragspelet ihop och isär, ihop och isär. Alla suckar djupt. Hela t-banevagnen riktar all sin morgonilska, all sin frustration över kyla/jobb/kollektivtrafik mot den slitna mannen med dragspelet.
Men han slutar inte spela. Han försöker sig på ett leende. Alla vänder honom ryggen. Av någon konstig anledning lyckas till och med vi som sitter vända honom ryggen. När han vid Skärmarbrink börjar tränga sig runt i den nu överfyllda vagnen och skramlar med sin plastmugg för att samla in pengar får han inte ett öre. Inte ens en titt eller nick. Han kliver av i Gullmarsplan.
Jag vet inte varifrån den mannen kommer, vem som får pengarna han samlar in. Men kvinnan som satt mitt emot mig och härmade hans tiggande fraser när han krängde runt i vagnen sa allt jag behövde veta. Bara för att han störde i morgontrafiken, gav det folk rätten att tycka illa om honom. Att hata honom. Att inte se hans mänskliga värde i över huvud taget.
Och det tycker jag är för jävla sorgligt. Skamligt. Det fattar väl var och en att om mannen hade ett val så att hade han inte stått och spelat Kalinka på linje 17 klockan halv åtta en tisdagsmorgon i februari. Och ett leende är fanimej dessutom gratis.
Satt på t-banan från Kärrtorp till Centralen. Det var inte lika mycket folk som vanligt, de dubbla tågen strax innan åtta måste ha plockat det värsta lasset. Vid Björkhagen kliver en man med dragspel in. Han ser sig omkring i vagnen. Han får plats, inget snack om saken, ingen trängsel.
Han tar ett djupt andetag, spretar med fingrarna, fäller ut armbågarna och börjar sakta pumpa dragspelet ihop och isär, ihop och isär. Alla suckar djupt. Hela t-banevagnen riktar all sin morgonilska, all sin frustration över kyla/jobb/kollektivtrafik mot den slitna mannen med dragspelet.
Men han slutar inte spela. Han försöker sig på ett leende. Alla vänder honom ryggen. Av någon konstig anledning lyckas till och med vi som sitter vända honom ryggen. När han vid Skärmarbrink börjar tränga sig runt i den nu överfyllda vagnen och skramlar med sin plastmugg för att samla in pengar får han inte ett öre. Inte ens en titt eller nick. Han kliver av i Gullmarsplan.
Jag vet inte varifrån den mannen kommer, vem som får pengarna han samlar in. Men kvinnan som satt mitt emot mig och härmade hans tiggande fraser när han krängde runt i vagnen sa allt jag behövde veta. Bara för att han störde i morgontrafiken, gav det folk rätten att tycka illa om honom. Att hata honom. Att inte se hans mänskliga värde i över huvud taget.
Och det tycker jag är för jävla sorgligt. Skamligt. Det fattar väl var och en att om mannen hade ett val så att hade han inte stått och spelat Kalinka på linje 17 klockan halv åtta en tisdagsmorgon i februari. Och ett leende är fanimej dessutom gratis.
Kommentarer
Postat av: chippe
Man skäms när man läser det. Och därför har jag just nu på studs lovat att alltid ha några kronor i fickan på jackan eller kappan så jag kan ge pengar till de som tigger eller spelar (ja inte dom dumma förstås). För det är knölet med att ta upp plånboken och bläddra och vara rädd för att bli bestulen som hidnrar de flesta. Tror jag i alla fall. Bra att du öppnar våra ögon!
Trackback
