Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Gjorde misstaget att sätta mig bredvid två babblande småbarnsmammor på t-banan i morse. Jag ska aldrig, aldrig göra om det. Någonsin.

- A, men vi gick ju på en sån här genuskurs och då sa de att "varför ge barnen två möjligheter i stället för hundra" liksom, och det tyckte jag var så bra.
- Verkligen bra, verkligen.
- Ja, men samtidigt var det ju grejer som jag liksom inte alls tyckte var bra, lite...vad heter det...ettspårigt typ.
- Ibland är det ju så, man kan ju inte lyssna på allt.
- Nä, men som typ att man inte ska ge komplimanger om ett barn är fint. Att man ska fråga hur det känns att snurra i kjolen i stället för att säga att barnet är fint.
- Men alla vill ju vara fina.
- Ja men eller hur! Alla vill ju vara fina, barn också.
- Och man märker ju på dem hur glada de blir när man säger att de är fina.
- Verkligen. Så man kan ju inte göra allt så där genus.
- Nä, eller hur.

Alltså.

I en halvtimme satt jag och lyssnade på det här totalt hjärndöda samtalet. Vid Slussen var jag nästan benägen att dänga min matlåda i huvudet på dem. Eller åtminstone förklara vad i helskotta genus är. Och att kursledarna antagligen hade försökt lära dem att inte bekräfta prestationer hos barnen, utan bekräfta dem som personer.

Jag dog. Tröttsamma, tröttsamma människor. Jag längtar inte ett dugg efter att bli förälder om de andra föräldrarna ska vara sådana där pulver.

PULVER!