Obehag
Det är något som händer med oss människor när vi känner lukten av "nästan gratis". Vi liksom unnar oss. Lite mer än vanligt.
Till mitt försvar så behövde jag verkligen fler träningsbyxor. De tightsen jag fick i födelsedagspresent har snabbt blivit sönderanvända eftersom jag brukar dem minst tre gånger i veckan.
Tänkte också på att jag lätt snålar på sådana där grejer. Som jag egentligen inte bör snåla på. Som träningskläder. Jag tränar ju mycket, då är det väl ingen idé att bli dumsnål?
Men jag håller lätt lite hårt i plånboken eftersom jag börjar hyperventilera så fort jag ska betala något. Undrar vad det kan komma från?
Anpassa om
Fick frågan "Känner du dig utvilad efter helgen" i hissen upp till kontoret i morse.
Mitt svar: Inte ett skit.
Jag känner mig inte utvilad, inte pigg, inte mindre schleten än i fredags.
Men det är okej. För det har varit en bra helg på många sätt. Och en dålig. Men sådant är väl livet, har det sagts mig.
Det finns ju teorier om att man antingen är en kvälls- eller morgonmänniska. Både jag och O är i så fall kvällsmänniskor, vi är jävligt effektiva efter klockan 21.00. Vi kan helt enkelt inte gå och lägga oss.
- Nä, nu MÅSTE vi gå och sova, säger vi lite titt som tätt. Men tiden rinner ändå alltid iväg, klockan blir mycket, vi vill inte gå och lägga oss!
Och så kommer tröttheten på morgonen som ett brev på posten år 1989. Klokast i helgen var lillebror som sa: I ett modernt samhälle, med all den kunskap vi har, varför har man inte skapat en arbetsmarknad med flextid?
Ja, tänk så bra det skulle vara. Om vi kunde anpassa samhället till människorna som lever i det, som det består av.
Och enkelt.
Lördag förmiddag
För de övergår så lätt i förmiddag och sen i dag. Just nu sitter jag och tittar på prisceremnin av Australian Open. Och jag blir så rörd. För Kim Clijsters är så rörd och Li Na är så rörd.
Underbart. Förstår ni hur det måste kännas, tusentals dagar av träning och så plötsligt är det slut. Li Na är Kinas första spelare i en Grand Slam-final. Och hon smågråter och ler och skrattar och man ser, man ser, att det är äkta lycka.
Hon är genuint glad och närvarande i stunden. Och det är vackert.
EN mycket bra start på en lördag som jag hoppas blir lugn och energigivande. Hurra för att vara ledig två dagar i rad. Har fortfarande inte vant mig vid det riktigt.
Longing
Det är ju för bövelen helg snart! Vad veckorna rinner undan, snart kommer det vara sommar igen, tro det eller ej.
Jag tror på det. På sommaren. På sol igen. Således.
Vad jag önskar mig allra mest av helgen är att det ska vara sol. Då ska jag dra på mig min tre storlekar för stora dunhög till jacka, sätta mig på balkongen med filt över knäna och dricka kaffe med stängda ögon och solgass i fejjan.
Längtar!
Val och oval
När O inte riktigt vet vad han ska välja brukar jag säga att det inte finns ETT rätt. Det finns bara olika bra eller dåliga val och man kan inte välha något annat än det man väljer.
Men det är ändå inte lätt.
Som nu till helgen. Jag vill göra så ofantligt olika saker. Jag vill kolla på film, andas, ta det lugnt, träna i två timmar, gå en långpromenad, laga massa god mat, äta på restaurang, gömma mig för världen, gå ut och dansa, träffa nya människor, bara umgås med O, städa städskåpet (som är KAOS), åka på roadtrip, vara med vänner och åka iväg alldeles ensam.
Och det går ju inte ihop. Något av det. Så då måste jag välja. Hur vill jag att denna helg ska bli? Ingen aning. Bra, antar jag. Får väl ta och kompromissa, gör lite av varje, välja ut några saker och satsa på dem. Och inte blicka bakåt mot vad som kunde blivit om jag gjort annorlunda.
Vore ändå ganska skönt. Att få veta i förhand. Vad som hade varit rätt.
Heja Wejryd
Såhär avslutar han kalaset:
"Förintelsens minnesdag utmanar vår bekvämlighet och våra gränser. Stadsplanering, socialpolitik, utbildningspolitik, internationell solidaritet, umgängesformer, vikten av demokrati, vilka man bryr sig om att prata med och lyssna på, snabbt utslängda kommentarer; allt sådant har att göra med den klassiska frågan från Kain: ”Skall jag ta hand om min bror?” Ja, det ska vi."
Ja, det ska vi!
Vi tackar Wejryd och domaren med tre starka hej: hej hej hej!
Heja Bjurwald
Det obehagliga är att hon kommer att få minst hundra gånger så många hotfulla mail och kommentarer som jag har fått sammanlagt när jag skrivit om SD.
Och jag har ändå fått några stycken.
Det är strongt att sticka ut hakan som hon har gjort.
Vi tackar Bjurwald och domaren med tre starka hej: hej hej hej!
Härlig kommentar från JÅ-groupie
Sådana här trevliga kommentarer får man när man skriver en högst obetydlig blogg och nämner Jimmie Åkesson i den:
"Du kallar detta "svar på tal"!?!
Min nioåriga dotter argumenterar bättre för sin sak och det menar jag i dess mest bokstavliga bemärkelse.
Du skriver i din profil att du inte gillar korkade människor. Du måtte hata dig själv något rent gruvligt.
Jag välkomnar dig dock att försöka föra en dialog med den skara som ämnar gruppvåldta dig."
Verkligen trevligt att det är en sådan person som har röstat in ett främlingsfientligt parti i Riksdagen, hoppas att JÅ är stolt över sina groupies. Riktigt, riktigt stolt.
Svar på tal
Till BT: Jag har ju precis skrivit ett inlägg, som du ju har läst, och kommenterat. Så jag kunde. Vad roligt att du vet vad yttrandefrihet är!
Till Gillerstedt: Det JÅ vill ha är inte sunt förnuft utan att vrida debatten och fokusera på allt negativt med islam. Och jag tycker inte att det är skrämmande när någon har en annan åsikt än jag, jag tycker att det är skrämmande när det blir tydligt vilket människohat det finns, att vissa människor tycker att andra är mindre värda för att de har en annan kultur/bakgrund/religion.
Till Kim Amik: Nej, jag har inte legat i koma de senaste tio åren. Har du?
Till Magnus Johansson: Intressant teori om att islam är ett grundproblem. När det finns miljontals människor som utövar religionen på olika sätt. Precis som med judendom, kristendom och så vidare. Man kan inte dra alla människor över en kam, som du säkert vet. Det är väl snarare så att vissa människor blir allt mer inskränkta i sina åsikter för att de märker att världen är stor och okontrollerbar, än att de "inser sanningen". Det finns dessutom inte EN sanning om islam. Precis som det inte finns EN sanning om någonting.
Till Chrille: Kan du förklara exakt hur min, enligt dig, naiva syn kan utnyttjas av mindre vänliga människor? För jag tycker snarare att det verkar som att er rädsla för det okända och er känsla av otillräcklighet utnyttjas av mindre vänliga människor.
Till Anders L: Tyck inte synd om mig. Jag har heller inte sagt att det var DF som drog igång debatten om att kontrollera invandringen till Danmark. Och exakt vilken mediadimma menar du? Den att alla människor är lika värda? Vad är det för farliga problem som vi inte har tagit tag i? Radikalisering är inte att föredra på något håll.
Sådär. Jag kommer aldrig sluta hävda att de flesta människor vill varandra väl, om de bara får chansen till dialog och ömsesidig respekt.
Fejnt
Fullt nöjd.
Jag tycker så mycket om vår yogalärare. Hon är så go'. Hon pratade om ahimsa, att undvika att göra skada (to do no harm), både på sig själv och andra människor. Där sitter vi i en görsvettig lokal med utsikt över Djurgården och funderar på att när man tänker något dåligt om sig själv (eller andra) tillräckligt länge, då tror ju hjärnan att det är sant.
Det mäktiga i detta tycker jag är att vi som går kursen är så olika varandra. Det enda vi har gemensamt är att vi råkar vara där, annars verkar vi syssla med olika saker och ha olika bakgrunder. Och ändå kan vi mötas.
Det är fint.
Varför får Åkesson stå oemotsagd?
Jag älskar mornar. Att gå upp, sätta på kaffe och äta frukost samtidigt som jag läser tidningen och småsnackar lite med O.
Men i morse läste jag den här debattartikeln i DN. Jimmie Åkesson försöker hetsa upp fördomar och rädslor hos folk. Precis den här sortens retorik utan fakta forsade fram i Danmark i slutet av 90- och början av 2000-talet. Så fick de också sin Pia Kjaersgaard och ett samhälle som ser alla muslimer som ett hot. Det är otroligt skrämmande att se hur lätt det kan vara att piska upp en opinion enbart genom att spela på folks okunnighet och genom att skrämmas.
- DN borde haft en ledare som motargument redan idag, tyckte O.
Och jag kunde inte annat än att hålla med. Hur kan DN låta ett sådant här inlägg stå oemotsagt? Nu försöker de styra sig själva rätt på nätet med sådana här artiklar. Men det gör föga nytta.
Om ni inte redan läst Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk", gör det. Jag blir så förbannad när jag läser den att jag bara klarar av en sida i taget, men den är bra. Och det är skrämmande på vilket sätt som SD håller på att föra in den svenska debatten på samma spår som i Danmark. Och det är inte bara ovärdigt, omänskligt och oerhört skrämmande. Det är rent ut sagt farligt också.
Glasshelg
Förra helgen gick vi ut. Den här helgen åt vi middagar. Undrar just vad som händer nästa helg?
Jag önskar så att jag kunde laga mat som S. Världens godaste wook till middag och så bjöd galningen på hemmagjord glass (hallon, vaniljkesella, citron osv) med färsk mango, blåbär, mandarin, kokosflarn och gojibär. Alltså. Hur är det rättvist? Jag tycker att hon ska laga mat till mig varje dag. Helst bara glass.
Och M var inte sämre hon på lördagen, hallon, blåbär och mango med riven vit choklad till efterrätt och lax med rotfrukter (bla sötpotatis) till huvurätt. MUMS!
Det märks kanske att jag sitter här och är lite hungrig. Men det finns få saker som gör mig så glad som god mat. Önskar att jag hade mer tid att öva på nya recept. Då skulle jag bli bättre på thai och indiskt. För det är det godaste jag vet.
Efter glass.
Skäms på Åhléns
Idag gjorde jag något som jag aldrig gör. Verkligen aldrig aldrig aldrig.
Jag var otrevlig mot tjejen i kassan på Åhléns.
Usch, jag skäms lite nu, men jag blev så jävla irriterad.
För det första var jag irriterad för att jag var tvungen att köpa saker som inte är så roliga att köpa för att de är dyra, som ansiktskräm, nagelfil och deodorant. Inte för att deo är så dyrt, men det är liksom trist att lägga 40 spänn på något så...tråkigt. Jaja.
Jag gillar att använda mitt bonuskort och därför har jag ganska ofta rabatter på de affärer jag handlar. Jag har nämligen satt det i system. Jag handlar varannan viktig sak på Åhléns och varannan viktig sak på Kicks, för de rabattutskicken kommer liksom omlott med varandra. Väldigt praktiskt.
I alla fall, så hävdade tjejen i kassan att det inte gick att kombinera 15 % på valfri skönhetsprodukt med 20 % på hela köpet. Jo, det går visst sa jag. Nej, det går inte sa hon. Och då lutar jag mig (vet inte vad som flög i mig!) framåt, över disken och mina Weledaprodukter och säger i klar och tydlig ton: JO, det går VISST, jag har gjort det FLERA gånger och jag VET att det ska fungera.
Sen tittade jag uppfordrande på hennes kollega som stod bredvid, så att kollegan var tvungen att komma och visa att jag faktiskt hade rätt.
Nä, inte en av mina finaste stunder i livet.
Jag skäms.
Helg
Jag och O har inte lagat middag en enda dag, har nästan känts som om vi vart på semester. God mat har folk lagat också, lyckos oss!
I går när jag tränade dubbla pass på gymmet och inte riktigt klarade av att göra de sista magövningarna, kom jag på att det var för att jag gått en promenad och gjort 70 minuter yoga tidigare under dagen. Tänkte då att det här med att överträna låg farligt nära, för en person som väldigt sällan kan göra bara lagom.
Skärpning Lovisa, således.
Jupp.
Frippan och rädslan
Ska till frisören idag och är lite nervös.
Hon brukar ju vanligtvis få göra i princip vad hon vill med mitt hår, men nu för tiden har jag ju blivit mainstream och tråkig och vill spara ut det.
Senast jag var där tyckte hon att jag var värdelöst boring för att jag sa nej när hon ville kapa mina surt utsparade längder, så hon vägrade att slinga utan färgade hela skallen och gjorde en mörkbrun slinga i luggen.
Jag gillade det först, men nu blir jag mest irriterad, för det blir så fasligt ful utväxt av färgningar.
Så idag kommer jag gå dit och säga att hon inte får klippa och att hon inte får färga. Hon kommer inte bli glad. Hon kommer tycka att jag är en tråkpåse. Och jag vill inte vara en tråkpåse! Jag vill vara rolig, modig och tuff!
Men jag får väl helt enkelt acceptera att de dagarna är över.
Åtminstone utifrån ett hårperspektiv.
Och vid det här laget vet väl alla att det är det enda perspektivet jag har.
Fiskmåstankar i Sumpan
I morse när jag gick mellan de höga tegelhusen i Sundbyberg så valde jag för omväxlings skull att titta upp i himlen i stället för ner i gatan. Jag såg en ljusgrå himmel, några snöflingor och ett gäng fiskmåsar som flög omkring. Högt, högt flög de.
Tänkte: Fiskmåsar är ju en typisk sommarfågel. En självklarhet i ljudkulissen en dag i skärgården. Skrikandes och skränandes cirkulerar de kring matsäckskorgen och skiter ner varenda brygga de får syn på.
Jag tänker att på sommaren äter de ju mina brödrester, men också fisk. Men vad fasen äter de på vintern? Det har ju legat is på vattnet i åtminstone två månader. Kör fiskmåsarna någon slags cleansing kanske? De rensar ut slaggprodukter genom att bara dricka nyttiga juicer gjorda på snövatten och gruspartiklar.
Låter inte särskilt troligt.
Kände i alla fall tydligt lukten av salt hav och ljumma vindar där jag gick och fantiserade om solvarma klippor och sandalluftade tår. Det var skönt, att fly lite.
Fruktstund har guld i mund
Och så kom jag på varför.
Det är för att jag inte har haft min kiwirast än!
På sommaren hade jag nektarinbreak, på hösten hade jag satsumaspaus och nu på vintern har jag kiwirast.
Det gäller att anpassa sina fruktstunder till årstiderna.
Japp.
Bad start
Att en man som har misshandlat sin dotter inte får fängelse, utan villkorlig dom och samhällstjänst, är det ett dåligt skämt?
Hur kan en förälder göra något sådant? Hur kan man slå sin dotters huvud tills hon blöder? Hur kan hovrätten låta den här mannen gå ostraffad? En villkorlig dom är inte tillräckligt.
Dålig start på dagen.
Ångra mig när jag blir gammal
Ja, det är verkligen upp och ner hela tiden. Undrar om det någonsin kommer att jämna ut sig lite i livet?
När jag snokar runt på Facebook ibland så tänker jag på hur extremt olika mina vänner och bekantas liv ser ut just nu. Just i den här åldern. Vissa är gifta och har barn, andra bor i världsmetropoler och funderar på livet, några pluggar fleråriga utbildningar med masterprogram och somliga har jobbat stenhårt för att få en schysst lya.
Otroligt vilken spridning det är.
Det ger, om inte annat, ganska bra perspektiv på saker och ting. Att ingen väg är färdigstakad, inget steg är lättare att ta än något annat. Vi kommer alla sitta på slutspurten och se tillbaka på loppet och tänka: fan, jag skulle inte har gjort mycket annorlunda.
Hoppas jag i alla fall.
När det är dags att fatta viktiga beslut brukar jag fantisera om hur jag som 99-åring sitter och tänker tillbaka på precis det tillfället. Om jag som gamling kommer att tänka att det var ett okej val eller om det var där allt gick fel. Självklart gör detta tänkande att jag blir ganska nervis och liksom dömer mig själv på förhand, innan det ens har hunnit hända något dåligt. Men sådan är jag.
Kommer ihåg hur jag som nioåring stod på en kulle på skolgården, där vi lekte Herren på täppan (världens farligaste och dummaste lek, vem kom på den?) och tänkte: "Från och med denna stund kommer mitt liv aldrig vara problemfritt igen. Det är så det är att vara vuxen."
Tänk vad lite hårdhänta lekar kan göra för själv- och världbilden.
Tänk.
Rykten och skitsnack
Ska nog försöka återuppliva honom idag.
Har tänkt mycket på skitsnack den här veckan. På skitsnack och ryktesspridning och på hur svårt det är att värja sig mot. För den som sprider ut skräpet har alltid något att gömma sig bakom, framförallt är det nästan omöjligt att ta reda på vem/vilka det var som började. Man kan nysta och nysta och nysta utan att komma fram till stumpen på garnet.
Jag är nästintill allergisk mot skitsnack sen min högstadietid då mina två bästa kompisar bestämde sig för att börja frysa ut mig. De gick så tillväga att de sa till alla våra vänner, ja alla i skolan, att jag sagt elaka och taskiga saker om alla. Visste du att Lovisa har sagt att hon tycker att du är tjock? Visste du att Lovisa har sagt att du är askorkad? Visste du att Lovisa snackar skit om dig?
Det visste folk först inte, men sen fick de veta det. Och på flera månader var det ingen som vågade konfrontera mig med detta. Ingen frågade om jag verkligen sagt allt det där om dem. Vilket jag ju inte hade. När jag sen fick reda på vad som hade hänt var det för sent att stoppa det. Ingen var intresserad av sanningen längre, det var mycket roligare att tro att jag blivit spritt språngande tokig och inte VILLE ha några vänner för att jag tyckte att alla var dumma i huvudet.
Detta har gjort att jag blir fullkomligt rasande så fort någon börjar snacka skit och sprida rykten, oavsett om det är om mig, mina vänner eller kollegor. Jag tål det inte. För det är ett vapen som det inte finns något skydd mot. Eller något sätt att gå till motattack. Det är helt enkelt så lågt man kan gå.
Ibland kanske ryktesspridarna inte förstår vilken skada de gör, hur mycket de förstör. Men jag tror tyvärr att de oftast är fullt medvetna om vad de sysslar med. Och det gör det hela tusen gånger värre.
Godkänt
Jag vet att jag kanske är ensam om att vara glad för tövädret, men jag är verkligen överlycklig. Går på asfalt igen, fryser inte det minsta och vill inte skynda inomhus så fort jag gått utanför dörren.
Nä, jag gillar't.
Like gymmet
4,4 kilometer sprang jag på lunchen. Det är ruggigt tydligt att det är mycket jobbigare och sämre att springa på löpband än i skogen/på fält. Jag sprang en kilometer längre i lördags när jag sprang på Nypan. Jaja.
Hur som helst, i omklädningsrummet, där jag stod med min röda feja och snabbade mig allt vad jag hade stod en tjej med niqab. Hon var kanske runt 15-årsåldern.
- Brukar du träna här ofta? frågade hon mig.
- Ja, åtminstone den senaste månaden, svarade jag och så började vi prata om gymmet och om träning och ditten och datten.
Sådant här hände inte när jag tränade på Sats. Eller på Stockholms badhus. Eller på Friskis&Svettis. Det har bara hänt när jag tränar på Fitness 24/7 att okända människor börjar prata med mig.
Och jag gillar det som fasen!
Yoga
Det var varmt i träningslokalen när det var dags för 1,5 timme Ashtangayoga fortsättningskurs.
Jag hälsade på två tjejer som gått grundkursen samtidigt som jag och det stod tidigt klart att nivån på denna grupp var ruggigt mycket högre. Roligt.
Efter fem solhälsning A var jag så svettig att det rann om mig. Vet inte om det berodde på värmen i salen eller något annat. Obehagligt var det hur som helst.
Kommer utvecklas väldigt mycket yogamässigt i vår känner jag. Jippie!
Avoid
I kväll börjar min fortsättningskurs på yogan, men just nu känns det svårt att slappna av. Det här året har inte direkt börjat på ett bra sätt. Tydliga tecken på att det kan bli precis lika dåligt som förra året och det vill vi ju undvika till varje pris.
Hm.
Bim
Slirat också för den delen, för i lördags tog jag mig en löparrunda utomhus. Det var helt magiskt. Så magiskt att jag sprang 5,2 kilometer. Pang bara.
Såhär i början av 2011 verkar det som att väldigt många fyller 25. Lite jobbigt med alla uppbokade festdagar, blir trött bara jag tänker på det.
Så jag tänker inte på det.
Sim salabim.
Fredagsfika
Jag har lyckats få ett rykte om mig att jag inte äter godsaker. Det är för att jag tränar varje lunchrast och för att jag är vegeterian. Och för att jag hetsäter ananasringar och säger nej tack till smågodis om någon bjuder.
Det är ju för att jag försöker och vill gå ner alla de kilo jag lagt på mig under det år jag inte kunnat träna på grund av ryggen och alla andra skador. Jag vill så fasligt gärna ha på mig mina Levis jeans igen.
Men samtidigt kan man ju inte vara tjejen som alltid tackar nej. Det är så fasligt tråkigt med sådana tjejer, som ler lite snett och säger nej tack, det är bra. Så om det är fredagsfika som jag gillar så tänker jag ta en bit, för jag vill inte sitta där och dricka vatten (eftersom jag redan fyllt min kaffekvot för idag) och tittar på alla andra.
Så fårt jag springa lite extra i helgen bara.
Fail på vädret
Klart godkänt av vädergudarna.
Nu tror de helt plötsligt att det är okej att slänga på med sju minusgrader bara för att jag varit 25 i en hel vecka idag.
Men det är inte okej, inte på långa vägar. Fail på vädergudarna, således.
I går när jag och O trippade fram och tillbaka (ja, vi trippade) till tvättstugan målade jag upp bilder på hur våren kommer att kännas när den kommer.
- Du vet det där skira, ljusgula vårljuset som kommer från en blekt, blekt blå himmel? Du tar ett andetag och känner doften av torrt grus och du sitter invirad i en jacka på balkgongen och känner att solen faktiskt värmer.
Så höll jag på hela kvällen. Inte konstigt att jag blir deppig av minusgrader och grå himmel när jag vaknar. Dumma väder. Hela vintern i sig är en epic fail.
I år märkte jag, till min förvåning, att jag inte tillhör de människor som tycker att det är skönt med snö eftersom "det blir så mycket ljusare". Jag vill bara sparka på snön när den kommer. Idiotsnö! Jag vill inte pulsa fram, jag vill gå upprätt. Vintern är ett dumt påfund på alla sätt och vis.
Vi högläser just nu sista delen av Arn och där är midvinter. Då ligger människorna inne och berättar historier för varandra, framför brasor, och snön gör att det inte drar i långhuset. Men bor man i en senfunkistrea i Kärrtorp drar det varken mer eller mindre med snö och inte har vi någon brasa att tända heller. Om hela Sverige fick gå på sparlåga på vintern hade det nog varit okej, men det får man ju inte.
Sex timmars arbetsdag november, december, januari kanske vore något i alla fall?
Jag tror att det skulle slå igenom. Snabbare än Basshunter. Havsaborresjagaren...
Obehagliga Lovisa
Jag dundrar in med kängor och ryggsäck, rusar till omklädningsrummet och forcerar mig sedan fram till löpbanden. Undan, ur vägen, jag ska ha ett band!
Jag har kolsvarta kläder och is i blick.
Sen springer jag i 25 minuter och blir så röd i ansiktet och så svettig att de flesta nog tror att jag har fått en hjärtinfarkt. De ser rädda ut när jag halvt om halvt faller av löpbandet, flåsandes, och släpar mig fram till mattorna för att stretcha.
Det är nu det riktigt läskiga händer. För jag behöver verkligen koncentrera mig när jag stretchar, är så satans överböjlig och när är sådär varm som jag är när jag tränat går det knappt att sträcka ut musklerna mer. Därför rynkar jag koncentrerar på ögonbrynen, vilket ger mig en enormt stirrig blick, snörper ihop munnen och andas djupt.
Anledningen till att jag vet att det ser obehagligt ut när jag gör detta, är för att jag har en fix idé om att kolla i speglarna att jag gör rätt varje gång jag stretchar. Så jag stirrar oavbrutet på mig själv i cirka tio minuter.
Obehagligt värre, bara det.
Teaaater
Som de kulturpersoner vi är var jag och O på teater i går kväll. I kärrtorp. Fantastiskt lyxigt att ha en teater på gångavstånd!
Det var en pjäs baserad på boken "Det stundande upproret" och vår vän M var med och spelade. Ruggigt bra pjäs med fantastiskt inspirerande ljus- och ljussättning. Så vill ni stödja kulturen i förorten, komsikom till Turteaterns nya lokaler.
Japp.
Tipsa Roskilde!
Och då tycker jag att alla ni (för ni är så otroligt många, ska ni veta) som läser detta ska gå in och tipsa dem om Emma Essinger + band.
Se så, gör det nu, så kan vi alla åka till Roskilde i sommar. Direkt efter vi har varit på Gotland. Det blir väl fett?
Gå in...........här!
Styrelsen
Fick precis världens konstigaste samtal.
Eller, kanske inte världens konstigaste, men ett ganska så konstigt.
Det var en äldre kvinna som ringde och frågade om det var okej att jag blev inröstad i styrelsen för Socialdemokraterna i Kärrtorp.
- Men jag har inte varit på ett enda möte än, sa jag lite förvånad.
- Det är möte i februari, sa hon och började lägga på.
- Vänta! ropade jag. Var och när är mötet då?
- Jamen det får du ta reda på, men du blir invald då i alla fall. Hej då!
Jahapp.
Undrar lite om det var ett practical joke eller inte. Men hon började samtalet med att säga att hon hade "pratat med någon karl" hemma hos mig. Och O bekräftade, mystiska damen hade ringt hem till oss och frågat efter mig.
Jaja. Får nog försöka ta reda på vad det är som händer...
Skoj i Sumpan
Det händer väldigt sällan någonting i över huvud taget i Sundbyberg.
Men i går när jag var på väg till gymmet, blev jag glatt överraskad av denna förort som annars oftast visar sig från sin sämsta sida.
Jag gick, eller småsprang, längst med Vegagatan för att hinna jogga på ett löpband på lunchen (ironin är slående, jag vet) när jag hör hög musik någonstans bakom mig. Det lät på det där typiska bilstereoviset ni vet, basen är instängd och tonerna når inte riktigt ut i friheten.
Jag kikar över axeln och ser en stor, svart, blänkande Audi komma körande med musik på högsta volym pumpandes ur högtalarna.
Först hade jag svårt att placera låten. Spetsade öronen lite extra och när vrålåket körde förbi mig hörde jag att föraren spelade den omisskännliga "Tänd ett ljus..." På spräng-högtalarna-nivå. "JAG SÅG EN STJÄRNA FALLA, DET VAR I NATT NÄR ALLA SOV", och så vidare.
Skrattet flög ur mig och rakt i ansiktet på en kille som var på väg i motsatt håll. Han asgarvade också.
Så roligt har vi det alltså i Sumpan, mina damer och herrar. Komik på allra, allra högsta nivå.
Presenterna jag fick!
Rallykörandet har ni redan hört talas om. Sen fick jag också världen absolut finaste ring av O, den har en stor fasettslipad knallblå sten, kalcedon, och en genombruten sättning så att den blir lite genomlyst. Den är så fin när den sitter på mitt pekfinger och guppar upp och ner när jag skriver pressreleaser.
Men jag fick också en jättesnygg salladsskål från min moster och morbror, en yogaklänning (använde den under gårdagens pass) och pengar till nytt objektiv av far, snygga ätpinnar och Voltairegodis av en syster, ursnygg kuvertväska från Australien och prenumeration på Sköna Hem från andra systern och min mor verkade ha fått nippran och köpt hela världen. Det var en härlig stund under mitt födelsedagsfika i söndags, när jag norpade syrrans treåring som fick hjälpa mig att öppna alla paket.
- Mormor är helt knasig Lovisa! sa hon om och om igen. Och jag höll med, som den pedagogiska mostern jag ju faktiskt är.
Varken systerdotter eller lillkusinen var särskilt imponerade av mina paket dock.
- Titta tjejer, det är ett par styrketräningshandskar! ropade jag förtjust. Och de stirrade på mig som att jag vore dum i huvudet.
- Nämen gud så bra, har ni sett, träningstoppar! fortsatte jag. Nästa paket, svarade småflickorna.
De paket som de godkände var de lyxiga kopparna som jag fick från mor och från O:s mor. Jag har druckit kaffe i dem varje morgon och jag kan meddela er att det känns som att bo på ett slott. Faktiskt.
- Jag vill ha en också! sa systerdottern och såg riktigt förbannad ut när jag ville packa in dem i kartongen igen så att de inte skulle gå sönder.
Som ni märker kan jag inte riktigt släppa min 25-årsdag riktigt än. Fast anledningen till att jag började skriva om presenterna var att jag idag joggade i mina nya springtights som jag fick av O:s mor. Riktigt profsiga grejer och det gjorde sådan skillnad!
Upptäcker nu att min blogg börjar bli en träningsdagbok i stället för vardagliga betraktelser.
Ska försöka ändra på det.
Försöka!
Springandet
Idag när jag satt på t-banan mellan Gullmarsplan och Skanstull såg jag ut över Hammarbybacken. Solen höll på att gå upp över trädtopparna, himlen var knallrosa längst ner, skiftade sen upp i gult och ljusblått och i höjd med Globens topp var den mörkblå.
Då mina tankar i normala fall skulle ha skenat i väg i fantasier om vad jag skulle gjort om jag var ledig idag, började jag i stället drömma om att jag i vår ska gå upp en timme tidigare på morgonen och jogga utomhus. Jag såg det framför mig. Hörde ljudet av grus under gummisulorna och fågelkvitter som blandades med mitt flås. Och jag kände en sådan stark längtan efter att få ge mig ut, ut och springa springa springa.
Så förstod jag vad jag satt och tänkte på och fortsatte att läsa min deckare som handlar om en gammal kvinna som förgiftar folk med silver.
Tillbaka till verkligheten, således.
Men det vore lögn att säga att våren är målbilden just nu. Vår!
Min födelsedag
Jag öppnade min presenter som var världen finaste ring och ett fodral till Jack. Sen åt vi frukost på sängen och jag fick veta att jag skulle packa gympakläder. Ut i plusgraderna, som kom lägligt till den viktigaste dagen i året, och ner till Hammarby sjöstad och gocartbanan.
Där inne stod L och J och sjöng för mig. J var klart bäst på gocarten, men vi andra fick till snitsen till slut. Efter det var det dags för badminton, även där vann J alla matcher, välförtjänt! En alldeles perfekt aktiv födelsedagsdag!
O och jag begav oss hem till Kärrtorp igen, drack champagne, stretchade och gjorde oss i ordning, tog tricken till Rådmansgatan och restaurang La Habana på Sveavägen. Där, i ett iskallt rum innanför köket, satt alla mina och våra vänner. Jag blev så glad och förvånad. Vi var 16 personer till slut, tänk att jag känner så mycket vettigt och roligt folk!
Maten var usel och servetrisen ett skämt. Men stämningen var på topp ändå. I present hade alla gått ihop och köpt en upplevelse till mig... att jag ska få köra rallybil! Med en riktig rallyförare! Jag trodde jag skulle självdö där och då. Det är min absoluta dröm, att få sladda runt på en grusväg i skogen. Nä, det är för bra för att vara sant.
Många drog sig sedan hemåt, men vi var en tapper skara som dök ner i underjorden och dansade salsa tills klubben stängde.
Jag vaknade på lördagen med världens största leende på läpparna. Jag har aldrig haft en sådan rolig dag. Någonsin. Allt var perfekt och jag fick röra på mig och inte bara sitta still som jag gör varenda dag annars.
Fy fanken. Jag vill fylla 25 jämt!
Världens bästa bästa helg!
Haft världens bästa födelsedag.
Fått världens bästa presenter.
Träffat världens bästa människor.
Ätit världens godaste chokladmuffins.
Och överanvänt orden "världens bästa", oavbrutet.
Jag tycker inte att det är okej att min långlånga helg är slut. Jag tycker också att man bör fylla 25 åtminstone en gång i månaden. O är den bästa människan i precis hela universum, fast det tror jag att alla vet redan. Ingen är som han. Hurra för honom, hurra för 25 och hurra för att få köra rally i vår!
Splendido fantastico
O ringer och frågar om mina planer hela tiden. Varför undrar du, svarar jag. Hemligheter, säger han. Jahapp. Så kan man inte säga till Lovisa för min fantasi är FANTAS(T)I(SK). Jag kan hitta på precis vad som helst i mitt huvud, jag har till exempel redan hoppat fallskärm flera gånger. Trots att jag bara kollat på bilder av folk som faktiskt gör det i verkligheten. Men jag vet precis hur det känns, att fall från tusen meters höjd rakt ner mot jorden. Att man sekunden innan man drar i snöret känner av paniken i hur det skulle vara om man packat fallskärmen fel och den inte löser ut sig.
Jag vet redan väldigt mycket tack vare min fantasi. Synd att inte ens en tusendel av det rinner vidare ut på papper. Det bara simmar runt där uppe bakom mina rödsprängda ögon och kikar ut genom näsborrarna då och då. Tittut, här är vi.
Jahapp.
Det jag fantiserar mest om nu för tiden är faktiskt våren. Vilken chock va? I morse kändes det så tydligt att allt man gör på vintern är att klä på sig. Klä på klä på klä på. Och det är urbota tråkigt! Nä, hellre kasta paltorna och bada naken i Vinterviken.
Det har jag nämligen också redan gjort i mitt huvud. Och det var splendid!
Nu är vi tre i Kärrtorp
Jag döpte honom snabbt till Jack, med svenskt uttal, som Uffe-Puffes debutroman. För han är svart och glänsande. Och alldeles, alldeles underbar.
Min dator. Min alldeles egna dator. För vi tänkte, räcker det verkligen med två datorer i ett hem? Och kom fram till att nej, det gör nog inte det. Så jag slog till på en tredje. Precis lagom.
Känner lite hur kommersialismen rycker i min moraliska ådra, men det finns massor av bra argument och en finfin känslostorm som faktiskt står på min och Jacks sida i den här saken.
Enda nackdelen med Jack, och det är en sådan liten nackdel att man egentligen inte behöver skriva om den, är att han är en pc. Tyvärr kommer han få virus och sjukdomar som inte en mac-bebis skulle ha fått. Men det får jag leva med. För han har jättefin upplösning och ett bra tangentbord.
Jack, välkommen i familjen. Jag lovar att vårda dig ömt som en mor och straffa dig blint som en diktator!
Offer me this
I går åkte Skarpnäcklinjens samlade trupp till syster K och fick middag. Lyxigt och gott. Synd att SL hade bestämt sig för att inte köra några tåg till Hagsätra just då, men man kan inte låta sådant stoppa en.
Sexåringen hade gjort placeringskort till oss, men när jag och O väl dök upp var middagen tyvärr över. Treåringen mötte upp oss i köket genom att studsa upp och ner några gånger. Och sen några gånger till.
När vi åkte hem gick det inga tåg söderut från Gullmarsplan. Alls. Det var nämligen ett tåg som stod still vid Slussen, men enligt SL:s hemsida gick allt som planerat. Ungefär lika rolig lögn som att SL inte räknar med de två veckor då tågen stod stilla i februari 2010 när de räknar ut antalet förseningsminuter.
- Ehm, men tågen stod ju still, det var ganska mycket försenat.
- Jamen alla visste ju att de stod still, så då räknas det inte som förseningar.
Jaha-ja.
Kollektivtrafiken - det ständiga offerlammet i Stockholm.
Remeber the time
Det var riktigt härligt att springa idag på lunchen. För första gången kände jag faktiskt skillnad sen jag började springa, det var inte alls lika jobbigt, jag var inte alls lika röd.
Funderade lite på hur otroligt det egentligen är att jag ens KAN springa. För ett år sen var min kropp, framförallt ryggen, så paj att jag ju inte ens kunde vrida mig. Jag gick hos naprapat en gång i veckan och han muttrade om att allt på mig var fel och jämförde min bleka lekamen med en tågkrasch.
Saker som har förändrats sen förra hösten/vintern är: Jag har fått fina joggingskor av far, jag har fått ett styrketräningspass utformat speciellt för mig av fars PT, jag har bara ett jobb och jag har helt gett upp tanken på att vara smärtfri någon gång i mitt liv.
Allt detta tror jag spelar in. Jag vet att jag har haft ont i ryggen varje dag i elva år och jag har i år accepterat att det är den jag är. Jag har ont. Så är det. Sen ska jag försöka leva på ett sätt som gör att jag får så lite ont som möjligt, men helt smärtfri kommer jag aldrig att bli.
När jag väl accepterade detta kändes det lättare på något sätt. Sen tror jag att jag har jobbat upp de rätta stödmusklerna också. Plus att skorna är fenomenala.
Kan också vara min effort att vara mer optimistisk som har gjort skillnad. Det vill jag gärna tro. Här går man runt och tror att man är en glad jävel, men så får man veta att så icke är fallet. Vad gör man då? Tänker om, tänker rätt. Alltså tror jag att mitt nya, positiva tänkande gör skillnad för min rygg.
Konstigt, men sant.
Vilken fantasi jag har
O frågade mig vad jag ville göra på min födelsedag.
Mitt första svar: träna.
Så jävla spännande och skojig är alltså jag.
Försökte sen febrilt komma på något annat som jag skulle vilja hitta på. Aktiviteter susade runt i hjärnan, men jag kunde liksom inte fånga in någon eller något som jag verkligen ville.
Att det ska vara så svårt, att komma på vad man egentligen vill göra. Vad tycker jag är riktigt roligt? Jo, jag tycker det är kul när två av mina vänner har ett riktigt bra samtal som jag kan sitta och lyssna på, jag tycker om att laga god mat som folk kan äta och må bra av, jag trivs med att sitta ifred och läsa en bok och jag diggar att jaga bollar i tid och otid.
Inget av detta är så att säga "planerbart". Att sitta ensam i min röda stol och läsa på födelsedagen låter nästan lika sorgligt som att gå och träna.
Men jag tänker nog stå fast i mina känslor. Jag blir glad av att vara på gymmet, för det mesta. Så trots att jag tar ut en kompdag på fredag tänker jag smita iväg till vikterna och löpbanden några timmar. Det tror jag att man får när man fyller 25. Kanske vill någon spela badminton med mig förresten? Det vore sannerligen en lyckad födelsedag.
Sannerligen.
Yogi yoga
Jag vet inte hur det har varit traditionellt sett i Sverige, men för min generation är det megastort att fylla 25. Alla jag känner har firat sina 25-årsdagar med pompa och ståt, mycket mer än vad man firade att fylla 20. So it's a big deal.
L berättade om hur hon vaknat i går av att hennes mor och far smygit sig hem till henne på morgonen, fyllt sängen med ballonger och presenter och sen bjudit henne på en heldag. Helt fantastiskt.
I går gjorde jag och O yoga i 1,5 timme efter middagen. Om det inte vore för att tanten på dvd:n lät som en sådan bitch hade jag nog gjort det oftare, men jag klarar nästan inte av henne.
- Normalt när man gör den här rörelsen stannar man i 25 andetag...säger hon med jämna mellanrum, underförstått att vi inte är tillräckligt kompetenta att göra det just nu. Men varför ens säga det? Kan hon inte bara hålla tyst, säga åt oss att andas tio gånger och låta det vara så.
Men nej nej, hon ska bestämt berätta för en vad man BORDE kunna göra, tvärtemot vad man egentligen ska känna och tänka när man yogar. Jaja, det var himla skönt i alla fall, att få sträcka ut kroppen ordentligt.
Läste för övrigt i morgonens DN att maffian breder ut sig i norra Italien. Är inte ett dugg förvånad. Inte ett dugg.
Hupp
Jag är ruggigt trött och jag måste byta bromsljuslampa och vänster baklampa.
Då återstår frågan:
Hur fanken gör man detta?
Nu ska jag hem och äta fisk och göra yoga. Sådant man gör en måndag, fyra dagar innan man fyller 25. Jupp.
Pessi-pessi 11
Snart fyller jag 25. Det känns som en alldeles lagom bra ålder. 25 är vuxet, men inte gammalt, en snygg sifferkombination som tar mig närmre magiska 30 och vidare mot pensionen.
Så kan man faktiskt också tänka.
Jag har aldrig hängt upp mina livsmål vid en viss ålder, vilket gör att jag inte känner av någon åldersnoja så som så många andra gjort vid 25-årsstrecket.
Att jag inte dras ner i det här träsket kan ju faktiskt också bero på att jag just nu inte har några riktiga livsmål. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra om två, fem eller tio år. Något skoj kanske? Något viktigt? Något som gör att jag få tillräckligt mycket pengar på kontot att jag kan åka utomlands minst en gång om året?
Ingen aning, helt enkelt.
Så det kanske är det jag borde börja noja över, BRISTEN på mål? Nä, det låter inte särskilt produktivt. Av någon anledning så har ju målen uppfyllt sig själva. Kom-inte-in-där-jag-ville-jamen-då-får-jag-väl-se-till-att-vilja-något-annat-då-devisen verkar ha fungerat alldeles utmärkt och kan nog få hålla ett tag till.
Jag och O firade nyåret med att göra hemgjord pizza (den absolut godaste jag någonsin ätit), chokladfudgetårta (också den absolut godaste jag någonsin ätit) och tolvslaget bland galningarna i Enskededalen.
Då menar jag inte att värdparet är galningar, utan samtliga människor i Enskededalen som skjuter iväg raketer åt alla håll och kanter och puttar fram sina barn att tända dem med cigaretter. Rakaterna då, inte barnen. Tror jag.
Min åsikt är att 2011 ändå kan bli precis vad som helst. De flesta är pinknödigt optimistiska eftersom 2010 var ett riktigt skitår. Jag är en så kallad försiktig optimist, jag väntar med att vara glad tills något skoj har hänt. Låter det cyniskt? Vänta bara, för jag har i hemlighet nyårslovat att vara cynisk och bitter hela 2011, bara för att bevisa att det kommande året VISST kan bli sämre än 2010.
Det är ert straff. Ert straff från mig.
Varsågoda!
2011
Hoppas jag tycker fel.
