Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Jag önskade mig vår i födelsedagspresent och fick töväder under hela förra helgen.

Klart godkänt av vädergudarna.

Nu tror de helt plötsligt att det är okej att slänga på med sju minusgrader bara för att jag varit 25 i en hel vecka idag.

Men det är inte okej, inte på långa vägar. Fail på vädergudarna, således.

I går när jag och O trippade fram och tillbaka (ja, vi trippade) till tvättstugan målade jag upp bilder på hur våren kommer att kännas när den kommer.

- Du vet det där skira, ljusgula vårljuset som kommer från en blekt, blekt blå himmel? Du tar ett andetag och känner doften av torrt grus och du sitter invirad i en jacka på balkgongen och känner att solen faktiskt värmer.

Så höll jag på hela kvällen. Inte konstigt att jag blir deppig av minusgrader och grå himmel när jag vaknar. Dumma väder. Hela vintern i sig är en epic fail.

I år märkte jag, till min förvåning, att jag inte tillhör de människor som tycker att det är skönt med snö eftersom "det blir så mycket ljusare". Jag vill bara sparka på snön när den kommer. Idiotsnö! Jag vill inte pulsa fram, jag vill gå upprätt. Vintern är ett dumt påfund på alla sätt och vis.

Vi högläser just nu sista delen av Arn och där är midvinter. Då ligger människorna inne och berättar historier för varandra, framför brasor, och snön gör att det inte drar i långhuset. Men bor man i en senfunkistrea i Kärrtorp drar det varken mer eller mindre med snö och inte har vi någon brasa att tända heller. Om hela Sverige fick gå på sparlåga på vintern hade det nog varit okej, men det får man ju inte.

Sex timmars arbetsdag november, december, januari kanske vore något i alla fall? 

Jag tror att det skulle slå igenom. Snabbare än Basshunter. Havsaborresjagaren...