Pretty please
Min förhoppning inför semestern: Snälla låt mig vara utvilad och glad. Snälla snälla.
För jag ÄR en tomat
SOPPA!
- Nja, fräsch vet jag inte riktigt, höhö:ar jag till svar och sveper bort svett från överläppen med en frenesi som tomtens renar skulle avundas när de kört fast i en löpbandsaffär.
Intervaller. Vilket jäkla påhitt. Men jag tackar moder jord, min lyckliga stjärna och domaren med tre starka hej och en armhävning för att jag inte har ont i vare sig rygg eller knän. Så mycket i alla fall.
Var hur som helst tvungen att dra i mig en Gainomax för att inte kolapsa efter dagens etapp, så nu känner jag hur giftet sprider sig i kroppen. Emulgeringsmedel. Det finns inte många ord som är osexigare än det.
JL-day
Love is real, real is love.
Regn, försenade tåg, svarta ringar under ögonen, oöverblickbar framtid, fyndiga grattiskort, världens bästa vänner, världens bästa mamma, världens sämsta känsla, körsbärsfrossa, batmobile, crème de la crème-bukett, matlåda som läcker i snygga systemetpåsen, stundande intervallöpning på lunchen.
Verkligheten på Västkusten
Först ska jag få låna en miljö-BMW som jag ska köra ner mig själv, O och antagligen mycket packning till Henån, Orust i. Där kommer det regna. Garanterat. Då kommer vi ta de två röda cyklarna som är ungefär dubbelt så gamla som vi är och åka in till "centrum". Där kommer vi först gå in på Lions för att se om det har något fint (vilket de aldrig har), sen kommer vi gå in i bokaffären och köpa pocket (som O aldrig kommer läsa klart) för att avsluta på det lilla galleriet i den röda ladan där man kan se tavlor med Västkustmotiv. Bara Västkustmotiv. Jävligt mycket schläta klippor och vatten alltså. Överdos.
Sen kanske vi köper glass på det tokdyra lilla caféet och sätta oss vid bäcken som försvinner ut i havet. Titta på foppatofflorbarn och tribleföräldrar. O kommer att berätta historier om när han var ung (för han är ju LASTgammal just nu), att han har kissat på Ingvar Oldsbergs buskar, att han och hans vänner blivit jagade av rasister och att hans far har skrämt iväg just dessa rasister från trädgården med en kratta i högsta hugg. Eller om det var ett vedträ. Jag vet inte.
Och även om det inte går att ta en promenad på Henån utan att ta med paraply, längtar jag ihjäl mig efter det vackraste huset jag vet. Det ska bli alldeles underbart att sitta i de vackra, vitmålade rummen och leka med O:s brorsbarn och sitta en stor familj runt bordet och äta riktigt färsk fisk. Nu ska jag bara leta fram en kortärmad, rutig skjorta så att jag passar in ordentligt. Jag är lite för kort för att låtsas vara en i familjen, men skjortan kan vara ett bra kamouflage...
Onsdag kväll
Det blev alltså hemmagjord salsa och qornfärs och tacos, rödvin, kokosglass (Järnaglass hette den, ny KRAV-märkt glass som hört min bön om kokossmak i butik!), popcorn och nya X-menfilmen.
Precis så ska en slipstensjävel dras.
Just så.
Tanten på mitt gym
Jag skulle gissa att hon är i 70-årsåldern, hon är gravt överviktig, har rullator och extremt svårt att gå, antagligen efter något benbrott eller allvarlig sjukdom.
Hon är där nästan varje dag, alltså ungefär samma som jag. Det tar henne ungefär fem minuter att få av sig skorna i entrén och sammanlagt 20 minuter att ta sig ut i träningslokalen. På något sätt, fråga mig inte hur, tar hon sig upp på träningscykeln och trampar så långsamt så det nästan ser ut som att hon cyklar baklänges. Sen gör hon lite benpress i maskinen med fem kilo som tyngd. Och så är hon klar.
Vi har börjat hälsa, damen och jag. För vi träffas ju varje dag, det är oftare än jag och O liksom. Skulle så gärna vilja intervjua henne, få reda på vad det är som driver henne att stapla iväg till det sunkiga förortsgymmet varje dag. Jag är nästan säker på att det är en bra story...
TV-spelsmetafor
Hoppet avslutar hela äventyret, ett ynka hopp kvar efter att man har slagits mot illvilliga sköldpaddor och eldbollsspottande köttätande växter. Allt hänger på det. Hela banan kan ha varit lite förgäves om man inte kammar hem tillräckligt många bonuspoäng.
Problemet är att man på toppen av pyramiden eller trappan, bara har fyra ynka stenar att ta sats på. Och sen ska man hoppa, högt och långt så att man hamnar längst upp i flaggstången.
Så man hukar. Trycker på nedåtpilen, kryper ihop till en boll för att samla kraft. Man släpper knappen, rusar mot stupet, trycker på B för att släppa iväg Mario i precis rätt tillfälle...
Men tajmingen blir fel. Man hoppar lite för sent, vinkeln blir inte perfekt och man hamnar inte högst upp på stången utan någonstans på mitten. Snopet glider den rödbyxklädde lille mannen ner mot marken och inga fyrverkerier avlossas. Eller jo, kanske en. Man får två pling, 500 poäng.
Mario lommar in i den lilla borgen och försvinner. En bana avklarad, men tillfredställelsen uteblir. Sur eftersmak i stället för segerns sötma och allt det där.
Skit i den där jävla prinsessan, hon får väl klara sig själv. Gå och käka mer svampar i stället.
Magen och maten
O är ju också övertygad om att han får ett c-vitaminsug när han är på väg att bli sjuk.
Dessa två människor är ju två ypperliga exemplar, så jag får väl helt enkelt lita på att detta är sant. Att man kan ställa in sig på att lyssna på kroppens signaler på sådan mikronivå att man känner: Nu är det dags för potatis! (Ofta känner jag just detta, men tror det är mindre ur behovssynpunkt och mer ur... smaklökssug... äckligt ord jag precis hittade på).
Idag kände jag i alla fall för rökt fisk. Jättemycket. Egentligen började jag tänka på det redan i fredags, men både Ica- och Konsumbutiken i Kärrtorp är synnerligen dåliga på havets läckerheter.
Mor meddelade precis att hon införskaffat varmrökt lax till vår middag i kväll och då spratt det minsann till lite i Lovisas mage. Fi fanken vad gott.
Så, nu har jag precis ätit lunch och längtar redan efter middagen.
Precis som det brukar vara.
Magen och maten
O är ju också övertygad om att han får ett c-vitaminsug när han är på väg att bli sjuk.
Dessa två människor är ju två ypperliga exemplar, så jag får väl helt enkelt lita på att detta är sant. Att man kan ställa in sig på att lyssna på kroppens signaler på sådan mikronivå att man känner: Nu är det dags för potatis! (Ofta känner jag just detta, men tror det är mindre ur behovssynpunkt och mer ur... smaklökssug... äckligt ord jag precis hittade på).
Idag kände jag i alla fall för rökt fisk. Jättemycket. Egentligen började jag tänka på det redan i fredags, men både Ica- och Konsumbutiken i Kärrtorp är synnerligen dåliga på havets läckerheter.
Mor meddelade precis att hon införskaffat varmrökt lax till vår middag i kväll och då spratt det minsann till lite i Lovisas mage. Fi fanken vad gott.
Så, nu har jag precis ätit lunch och längtar redan efter middagen.
Precis som det brukar vara.
Han som är han
Kanske ska jag ta och karva fram en hyllning till honom ur en trädstam eller stenbumling eller något. Den som ändå kunde tälja, liksom.
Firar framgångar
Min favoritvers är från avslutningslåten "Regnet regnar vareviga dag". Den går så här:
Jag fick en fru och ett hus till slut
För hej hå i blåst och i regn
Men då jag var full, så åkte jag ut
För regnet regnade var eviga dag
Sen när jag blev gammal och grå
För hej hå i blåst och i regn
Då blev jag förstås lika full ändå
För regnet regnade vareviga dag
O plinkade på gitarren och jag sköng ömsom för högt och ömsom för lågt, eftersom den var skriven i F och jag "utan tvivel är mer en C eller D-röst". Jahapp.
I går sprang jag sen det längsta jag någonsin sprungit. 8,2 kilometer för att vara mer exakt. Eller... 8,17 för att vara helt exakt. Jaja. Nöjd är jag hur som helst. Och i morse satte jag på mig mina Levis som jag köpte för två år sen och de sitter som en smäck. För ett år sen fick jag dem inte över låren. För tre månader sen inte över gumpen. Idag är de lite för stora i midjan, men tajta över vaderna då jag tydligen byggt större muskler där än innan.
Som present till mig själv köpte jag en knallrosa långkjol från Lindex. Det gäller att fira så ofta som möjligt, det har jag lärt mig i år!
Så bra
M, S och jag gick till Sjöfartshotellet på fredagkvällen, där det var trångt och så jäkla många rökare att vi höll på att dö på stubben.
Jag och O var helt slut på lördagmorgonen så vi bestämde oss raskt för att stanna kvar i stan. Vi promenerade till Hornstull och Vurma, åt god mat och världens sinnesjukaste hallonpaj, köpte mousserande på Systemet, cyklade och badade i Söderbysjön, cyklade hem och upptäckte att O fått punka.
Vi hade tänkt laga sötpotatisbiffar med fetaost, men vi bestämde oss för Jesses i stället. Det var ett bra val, visade det sig. Efter en middag som mycket gick ut på att glo på tre av de sötaste syskon vi någonsin sett, en 6, 4- och 1-åring klädda i varsin knallfärg, gick vi upp på balkongen och drack mousserande och åt jordgubbar.
Sen spräckte vi Tru Blood-bubblan 2011. Som jag har längtat.
Helger är nog bland det bästa påhittet någonsin.
Kvällens kväll
Efter jobbet ska jag åka och köra något som heter crosstraining som verkar vara ruggigt jobbigt. I går efter shape-passet pekade S ut hon som håller i kvällens träning. Hon såg superstark ut. Har en känsla av att träningsvärken jag ådrog mig i går kommer att vara än värre i morgon.
Och trots att jag precis använt orden värre och värk blir jag så ruggigt peppad på tanken att svettas en timme, att jag blir alldeles pirrig i magen.
Efter det ska jag och M äta på Hermans. När vi alla var studenter gick vi dit då och då, eftersom det var halva priset, men varje gång slogs jag av att det faktiskt var dyrt ändå eftersom man var tvungen att köpa dricka till och det ingick inte i priset.
De har ett absurt högt pris för potatis och hummus på Hermans. Maten är oftast god, men priset för högt och jag har nog aldrig stött på trevlig personal där. Någonsin. När vi firade S:s födelsedag kom servetrisen och påminde oss om att vi inte fick sitta hur länge som helst vid bordet efter vi ätit upp. Tre gånger gjorde hon det. Till slut blev jag förbannad och sa något otrevligt. Som vanligt.
Undrar om det är något slags självrättfärdigad vegangrej de kör med. Vi serverar moraliskt försvarbar mat, därför får vi behandla våra gäster som de svin som vi ändå inte äter. Klapp på ryggen.
Men det blir nog trevligt. Om det är fullsatt kan vi ju alltid gå på thai. Som vi alltid gör ändå, M och jag.
Blomsnack
Min mor fyllde barndomshemmet med växter i varenda hörn, helt underbart, och ibland fick jag i uppgift att vattna dem. Då gick jag runt med den gröna vattenkannan och frågade henne inför varje häll "vart vill den här blomman ha vatten då?". Saint Paulorna på fatet, Benjaminfikusarna på jorden. Sen brukade jag ta hushållspapper och putsa alla blad. Så att blommorna blev rena. Ibland gick de av. Antagligen oftare än vad jag vill minnas.
Och så pratade jag med växterna, för det hade jag lärt mig skulle vara bra. Jag pratade framförallt med de små nya bladen, bebisarna. Tyckte det kändes viktigt att de skulle få lite extra uppmärksamhet.
- Nejmen hej du nya lilla blad, vad fin du är. Jättefint, välkommen till världen. Jag ska bara vattna dig lite så att du kan växa ännu mer, okej?
Tur att man blir någorlunda normal som semivuxen ändå...
Rim
O:s musik omnämndes väldigt fint i gårdagens SvD
Det firade vi med en halv flaska mousserande rosé
O fortsatte sen att producera musik
Jag satte mig breve
Läste Nesser i Dagens Nyheter
Hann inte klart, läshögen växte någon meter
Gladdes åt att han var hemma igen
Och åt sommarens otaliga möjligheter
Walk Hard: We're the Beatles
Draw the line
Sven Nylanders sommarprat är riktigt bra. Mina favoriter hittills i år är Mark Levengood, Timbuktu, Henke Larsson och Maria Wetterstrand, men Nylander är också toppen. Han är personlig och äkta.
Bland annat nämnde han att en man som var hans chef när kokaindrevet gick sa: Jag kan skilja på det du har gjort, som jag fördömer, och den du är som person, som jag fortfarande ser som min vän.
Det där är något jag tänkt mycket på, att man ska skilja på person och agerande. Men till hur stor del då? För vissa saker man gör speglar ju vem man är som person. Om ett barn snattar godis i en affär, då ska föräldern säga jag älskar dig, men det du gjorde var fel. Alltså inte "Vad dum du är som snattar".
Men om en kollega gör något taskigt mot en, ska jag även då skilja på peron och sak? Det är ju kollegan som gjort något elakt riktat mot mig, kollegan är inte ett offer för omständigheterna, kollegan har valt att göra något dumt.
En vis person har sagt: Man kommer till en punkt då man inte kan skylla personers dåliga beteende på deras bakgrund längre, för till slut är man vuxen och får faktiskt ta ansvaret och konsekvenserna av hur man agerar.
Lite så känner jag, men det låter samtidigt så otroligt oförlåtande och hårt. I alla de ayurveda-test jag gjort den här veckan finns flera frågor om att hysa agg, långsinthet och förlåtande med. Och det verkar som att det är kapha-personligheter som är mest förlåtande och lugna. Alltså den personlighet jag har minst av.
Jaja, tycker att det är en svår fråga i alla fall, i vilka situationer ska man inte skilja på person och agerande? Var går gränsen?
Break?
Jag tycker att sommaren är alldeles ypperlig. Kan vi inte skita i vintern helt och hållet, allvarligt, vem längtar?
Känner att ju bättre vädret är, desto sämre blir min kreativitet här på bloggen. Kanske ska jag ta ett sommaruppehåll?
Jo
Jag ska bada, bada bada ikväll. Först kanske jogga eller cykla, sen hopp ner i sjön. Det var varmt på gymmet, nästan så att man storknade. Men det gjorde jag inte, för jag tänkte på att simma under vattnet och höll huvudet kallt.
Eddie.
Fruktstund
Som under gårdagens dansaerobics. Precis som förra gången jag testade det, så gick jag därifrån. Av precis samma anledning, det var bara en massa sabla piruetter och snatchar. Störtlöjligt.
Antaligen är det ju så att jag helt enkelt är för dålig på att dansa, men jag blir inte trött av att snurra runt runt på diagonalen. Jag blir snurrig. Och arg.
Så det blev stairmaster för mig i stället, men det var väl lika gott, för då kom jag hem lite tidigare och kunde äta middag på balkongen med O.
Efter helgen på Gotland har jag börjat äta god frukt efter middagen och i går läste jag på en av de otaliga sajter jag varit inne på angående ayurvedakost att jag ska äta just frukt efter stora måltider. Tänk vad smart jag är, som gör saker innan jag vet att jag bör göra dem.
Körsbär, nektarin och jordgubbar. Sommaren är bäst.
Jorå men de blir bra teslut
När det är såhär ruggigt väder som det har varit de senaste dagarna kan jag inte göra annat än att tänka på hösten. Och då pirrar det genast till i magen, för det kommer bli en otroligt spännande höst för mig. Det känns helt omöjligt att inte fantisera om allt jag vill skriva, om hur klasskompisarna och lärarna är, vad jag kommer att få lära mig.
Oro oro, min ständiga melodi.
Undrar just vad det ska bli av mig egentligen. När jag blir stor. Om jag blir något alls, eller om jag fortsätter att vara en tydlig karaktär med ett ofokuserat liv. Eller snarare en suddig ram runtomkring allting. Tänker att jag inte kommer kunna säga "När jag var ung trodde jag att jag skulle bli..." för jag vet inte vad jag tror att jag kommer bli.
Jo, jag tror att jag kommer bli arbetslös. Jag tror att jag kommer bli fattig och leva på mina bättre förmedlade släktingar och vänner. Jag tror att jag kommer få det svårt. Men förhoppningsvis roligt för det mesta.
Kanske ska jag ta sommaren som en startsträcka för ett år då jag ska ha energi nog för att lära mig nya saker, vara kreativ och samtidigt försöka starta upp någon slags frilansbana.
Jag säger som Björn Kjellman på skånska: Kan geå!
Hipp som happ
Men uppfarten till Hornsgatan från Söderledstunneln var avstängd, så det blev till att köra in till city, genom Gamla Stan, hela Hornsgatan och Ringvägen. O:s telefon var död, så vi kunde inte ha någon kontakt, men vi hade bestämt att han skulle stå utanför pendeltågsuppgången och vänta in mig.
Men eftersom jag var sen trodde han att jag hade krockat och han gick då in på en restaurang för att ladda telefonen. Jag susar in framför stationen och ställer lilla Fjun precis hur olagligt som helst och börjar leta efter O. Han går inte att hitta. Jag letar efter hans cykel i cykelställen och en fyndig alkis frågar om jag är intresserad av att köpa en av dem eller om jag bara tittar lite. Jag ger honom mördarblicken.
Jag tänker att O står vid den andra uppgången och slänger mig genom spärrarna och kutar för allt jag är värd. Då ringer min telefon och O undrar var jag är. Han står och väntar precis som innan. Plattformarna för pendeltågen är verkligen väldigt, väldigt långa.
Så himla dumt, att det blir så, men det är nog för att vi är helt ovana vid att inte kunna kommunicera med varandra hela tiden. Det är ju bara att ringa och säga att man är sen. Ingen oro, bara lite mer väntan.
Kändes väldigt ovant att ha honom hemma igen, men som jag längtat. Jag vänjer mig med nöje vid att ha gigantiska skor på hallmattan igen och någon att prata med när jag gör mig i ordning för jobbet.
Sommaren kan börja!
Dosha
Har nu gjort några test på nätet, tre för att vara exakt, och det verkar som att jag är en kombination mellan vata och pitta. Och de båda verkar vara ganska olika varandra, så jag villa verkligen träffa någon som kan allt det här så att de kan ge mig lite klarhet.
Ska hålla utkik som en galning efter det.
Som vata är jag kall och behöver varm mat och mjölkiga, söta och oljiga maträtter och undvika bittra smaker. Som pitta ska man undvika detta och i stället äta bittra och kalla saker för att man är en varm person.
I'm a bit lost, and not in the good way!
Freidaug peå Gåotlaund
Årets föreställning på Romateatern måste vara den bästa på många år. Det var så mycket som satt som en smäck att de skulle kunna starta en mössaffär runt hörnet, ungefär där kohagen nu är belägen.
Jag, S och L kom till Gotland någon gång mitt under fredagen. Vi körde långt ut i tjottahejti där vi skulle bo, i en gammal tjänarbostad på en bondgård. Det lutkade verkligen sommar, kom vi överens om, nämligen ladugård. Efter snabbt ihopslängs lunch gick vi en nästan två timmar lång promenad runt ängar och i skog och på en landsväg där det körde förbi tre bilar under en timme. Tänk vad typiskt om man råkade bli överkörd just där, liksom.
Efter dusch och middag vinkade vi adjö till kibbarna och körde mot Roma på små slingrande vägar. Eller, i och för sig var alla vägar på Gotland små och slingrande, så det kanske var en miljöbeskrivning ni hade klarat er utan? Hur som.
L noterade väldigt klarsynt att vi tre nog hade helt olika syn på hur kvällen skulle bli, detta baserade hon enbart på våra skoval. L själv hade stövlar, S hade Jesussandaler och jag hade mina silvriga adidas-blixt-gympadojjor.
Först var det varmt som satan och då hade S valt rätt, i slutet av föreställningen regnade det lite, så då låg jag bra till. Efter pjäsens slut, tre inklappningar samt skrytande om Olle för SvD-reporter var regnet som en vägg och L gick segrande ur skostriden. Den här gången...
Att köra på blecksvarta vägar utan kartbok eller telefon-gps:er på grund av stormen när det dessutom är dimma, var inte särskilt skoj eller lätt. Jag körde på en igelkott. Alla skrek. Det var hemskt. Som en mjukhård duns under hjulet. Fy fanken. Jag såg den verkligen inte, kunde bara se två meter framför bilen och så svodunk. Så var den död.
Förlåt igelkottens mamma, pappa och övriga släktingar. Det ska ALDRIG hända igen. Efter det började jag väja för exakt allt som var på vägen, mestadels löv.
Men vi kom fram till slut. Och somnade glada och nöjda för att vakna upp till pangväder och iskallt bad. Mer om det senare.
Jag har världens bästa vänner och världens bästa pojkvän, och det har jag TROTS att jag är en igelkottmördare.
Vilka stora hjärtan de har ändå, mina nära och kära.
Tjo
Härliga bildfärder mitt i natten, iskalla bad som behövdes för att svalka solvarma kroppar, en hund som såg ut som en varg, fulländad teaterföreställning i sommarkvällen, hallon- och saltlakritsglass i Visby.
Okej då, Gotland visade sig från sin allra bästa sida, men utan det sällskapet hade allt varit förgäves.
Underbara människor. Tjohej!
