Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Core-passet jag gick på i går var inte superjobbigt, men skoj. Gjorde 45 minuter yoga när jag kom hem och susade sen i väg mot Söder för att hämta hem O.

Men uppfarten till Hornsgatan från Söderledstunneln var avstängd, så det blev till att köra in till city, genom Gamla Stan, hela Hornsgatan och Ringvägen. O:s telefon var död, så vi kunde inte ha någon kontakt, men vi hade bestämt att han skulle stå utanför pendeltågsuppgången och vänta in mig.

Men eftersom jag var sen trodde han att jag hade krockat och han gick då in på en restaurang för att ladda telefonen. Jag susar in framför stationen och ställer lilla Fjun precis hur olagligt som helst och börjar leta efter O. Han går inte att hitta. Jag letar efter hans cykel i cykelställen och en fyndig alkis frågar om jag är intresserad av att köpa en av dem eller om jag bara tittar lite. Jag ger honom mördarblicken.

Jag tänker att O står vid den andra uppgången och slänger mig genom spärrarna och kutar för allt jag är värd. Då ringer min telefon och O undrar var jag är. Han står och väntar precis som innan. Plattformarna för pendeltågen är verkligen väldigt, väldigt långa.

Så himla dumt, att det blir så, men det är nog för att vi är helt ovana vid att inte kunna kommunicera med varandra hela tiden. Det är ju bara att ringa och säga att man är sen. Ingen oro, bara lite mer väntan.

Kändes väldigt ovant att ha honom hemma igen, men som jag längtat. Jag vänjer mig med nöje vid att ha gigantiska skor på hallmattan igen och någon att prata med när jag gör mig i ordning för jobbet.

Sommaren kan börja!