Smith-fixerad
Just nu läser jag boken "Den ocensurerade boken om punken - Please kill me" av Legs McNeil och Gillian McCain. Den är skriven ungefär som en dokumentär, med hopp mellan intervjuer som tillsammans väver fram en bild av händelser.
I början kändes det jobbigt, men nu slukar jag den. Tycker att 45 minuter från dörren till Sumpan är för kort. Vissa böcker, som jag inte kan sluta läsa, brukar jag helt enkelt gå och läsa mellan tuben och hemmet, tuben och jobbet. Det här är en sådan bok.
De senaste åren har jag börjat känna en fascination för Patti Smith och i och med denna bok har fixeringen blivit total. Har suttit hela dagen och lyssnat på performance och låtar och covers och gud bevars. Sicken människa ändå. Tidigare har jag bara lyssnat på henne då och då när O inte varit hemma, för hur mycket han är försöker så ser jag på honom att han inte är riktigt lika imponerad som jag. Såhär kan det låta:
- Men hur bra röst har hon egentligen, precis sådär vill jag låta, raspig och klar på en och samma gång, inte som nån jäkla körflicka. Visst är det bra?!!!!! Visst är hon bäst?!!!!
- Jag förstår hur du menar... svarar O undvikande och går och viker tvätt i vardagsrummet.
Eller något.
Men nu är jag ju hur ensam som helst i lägenheten, så jag får lyssna på skitig punkperformance från 70-talet precis hur mycket jag vill!
Nästa bokköp blir helt klart "Just Kids". När jag har råd. I juli alltså. Pepp!
