Splendido splendido

Vilken onsdag kväll jag bjöd mig själv på.

Jag började med att sticka ut och springa. Det var så skönt. Jag flög fram, skogen luktade gott och himlen var blå. Det kändes som den yttersta friheten, att strutta fram på grusvägarna.

Blev på något sätt hög av hela upplevelsen. För jag började tänka på hur det såg ut för sisådär två år sen. Alla läkare, naprapater, kiropraktorer och shamaner jag besökt hade en och samma sak att säga mig: Du kommer ALDRIG kunna springa igen. Någonsin.

Och jag har trott dem, levt med det, att det sätt att transportera sig på som känns mest naturligt för mig aldrig någonsin kommer att vara en del av mitt liv igen.

Men vi fick fel hela bunten.

I går sprang jag för första gången i mitt liv sju kilometer. 7,3 för att vara exakt. Jag har aldrig lyckats med det förut. Och när jag ramlade in i hallen kände jag att jag skulle kunna springa en kilometer till. Det var en fantastisk känsla.

Sen gjorde jag en halvtimmes höft-öppnar-yoga, vilket var underbart. Efter dusch och återhämtningsdryck (som smakar päcka, proteinpulvret är ännu ej min vän) satte jag mig med ett glas vin och ananasringar och tittade först på Morden i Midsummer, Daily Show med John Stewart och sista halvtimmen av finalen i Mästarnas Mästare.

Det var som att min hjärna hade fått planera den perfekta tv-kvällen.

Så, onsdagskvällen får hundra plus.

Grattis, kära onsdag!


Kommentarer
Postat av: Martin

Ohh jag kände att jag sprang straxt efter och såg!!Ocg kände det du skriver. Vilket löpsteg min gumma!!!

2011-06-03 @ 22:15:22
Postat av: chippe

Så fantastiskt skönt det låter att kunan springa så där!! Önskar att jag kunde det. Men jag får läsa om det istället och det blir man inte svettig av, bara glad!

2011-06-07 @ 15:05:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0