Deep inside of me
Jag gillar verkligen lägenheten där jag och O bor.
Den är ljus och lugn och kändes som hemma redan på visningen. Den är helt enkelt vår. Jag har nog undermedvetet alltid tänkt att jag ska bo i villa när jag blir stor och har barn och hela den grejen. Eftersom jag ju är uppväxt i villa. O också. Men de senaste åren har jag insett att vi nog aldrig kommer att ha råd med det, om vi inte vill flytta till Köping, och det vill vi inte.
Och det bästa med den insikten är: jag bryr mig inte. Jag behöver inte bo i en villa med en egen trädgård, jag kan ha kolonilott i Orhem i stället. Och barnen behöver faktiskt inte ha ett eget rum, för jag känner personer som har delat med sina syskon och de har växt upp och blivit särdeles fina människor. Och morgonkaffet smakar nästan lika gott på en balkong som det gör på en solvarm trapp mitt i Nackareservatet. Nästan.
Kanske kan man tro att de här tankarna dyker upp i mig för att jag fyllt 25. Men om sanningen ska fram, och det ska den väl, så har jag gått och funderat på just denna min framtid sen jag var ungefär elva. Jag har inte, i ärlighetens namn, drömt om lata dagar på en paradis-ö lika mycket som jag har fantiserat om hur jag ska komponera ett smart system för min framtida hall så att den inte ska bli kaos.
Ja, sådan är jag. Innerst, innerst inne.
Sömntuta 1 och 2
- Vad vad? sluddrar jag nyvaket.
- Vi har försovit oss, klockan är ÅTTA!
- Oj, nu ska jag sitta på tåget, svarar jag. Lugnt.
För nu för tiden får jag inte panikstress av att försova mig. Det har nog med jobbet att göra, när jag jobbade på Radiosporten och försovit mig var det ju verkligen en livesändning som blev utan liveuppdateringar på webben. Men här på Eurosport har jag inte ett sådant ansvar. Det är ganska skönt.
När jag står i köket och gör kaffe får jag en bild flash i hjärnan av hur jag i total tystnad (jag sover med öronproppar) reser mig halvt ur sängen när mobilklockan ringer, drar "regeln" till vänster och stänger av alarmet, sjunker tillbaka ner på kudden och fortsätter snarka.
Klockan har alltså ringt, jag har bara struntat i att gå upp. Ja, så kan det gå.
O skulle i och för sig gå upp en halvtimme efter mig, men han hade sett fel på siffrorna 6 och 8 när han ställde klockan i går kväll...hehe.
Jag är inte sådär ordentligt preppad utseendemässigt som jag försöker vara när jag ska gå till frisören, men det får vara så länge guld är så dyrt. Och så länge som jag negligerar väckarklockan.
Gnäll, bara lite gnäll
Efter lunchcyklingen är det fastslaget att det är just joggning som ger mig ont i magen. Nedrans alltså. Måste masa mig iväg till läkaren för att kolla vad det kan vara. Typiskt!
Sen har jag har idag blivit påmind om varför jag tycker att det är så extremt irriterande att koda. Jamen just det, det är ju världens pilligaste jobb. Jag HATAR pilliga grejer, jag vill ha det rakt på, lätt, klick klick klick, inte dutt dutt dutt.
Dålig dag helt enkelt.
Två personer på kontoret fyller år och det bjöds på skumpa, criossanter, macroons och biskvier. Men jag ville inget ha. Hade bara alla dumma färgkoder i huvudet.
Lappen jag satte på min avokadopåse i måndags har i alla fall hjälpt. Ingen har hittills norpat min mat!
Nä, jag måste pigga upp mig på något sätt. Kiwirast!
Blidkar gudarna
Hade migrän i går och låg som ett litet knytte och tyckte synd om mig själv hela dagen. Så kan det gå.
Men nog är jag styrelsemedlem i kulturkomittén alltid. Härliga tider.
I dag tänkte jag prova att cykla på lunchen, i stället för att springa. Får ju så fasligt ont i magen nu för tiden, så jag tänkte prova att pedala mig fram lite. Har aldrig varit ett fan av cykelsporten, men när jag var på cykeldagarna med jobbet i höstas började jag så smått förstå varför folk fastnar. Inte riktigt samma sak att sitta på en dassig sadel på gymmet, men en bra början.
Har ni förresten tänkt på att det varit väldigt många soldagar den senaste månaden? Ganska viktigt att tänka på när man har tur också, inte bara när man har otur. Det är mitt hemliga knep med SL-guden också. För varje gång man kutar allt jag har men ändå missar tåget, tänker man ju "åh, typiskt min oturt. Jävla skit!" Men om det är två minuter kvar tills tåget kommer har jag även lagt mig till att tänka "oj, vilken tur! Hurra för SL". För att blidka guden lite, för att guden inte ska tro att jag är otacksam. För att guden ska sända lite extratåg åt mitt håll, just för att jag är en sådan tacksam och god trafikant.
Japp, så fungerar i alla fall min hjärna.
KK
Jag tror dessutom att det är väldigt viktigt att fler gör så, inte bara står bredvid och ser på, utan faktiskt grottar ner dig i lite olika delar av samhället och försöker göra skillnad. Det behöver ju inte vara något jättestort, som att minska barnfattigdomen, direkt från start. Det kan till exempel vara en kulturkomitté. Eller så.
Fem plus
Just nu håller jag på att fnula på planer om en löprunda i morgon bitti så att jag kan köra styrkepass #3 på lunchen. Är väl medveten om att det låter lite hysteriskt när jag skriver det såhär, men det är bara om man tror att jag springer fort som vinden och flera tusen kilometer och att mina styrkepass är många hundra kilo tunga.
Men inget av det stämmer. För om det är något jag vid det här laget kan, så är det hur jag INTE pressar min kropp för hårt. Jag gör snarare alltid lite i underkant, så att jag inte ska skada mig. Vilket ofta gör det lite trist att träna, för någon som egentligen blir som lyckligast när hon inte kan andas ordentligt av utmattning.
Jahapp. Back to work.
Blekans
Mest av allt vill jag ligga kvar i sängen och titta på eftermiddagssolen som slår mot väggen så att den blir lila. Det vill jag.
Idag ska jag ha möte med Skarpnäcks kulturkomitté. Någon gång ska ju vara den första...
Shortie bortie
Det slog mig idag att jag är 25 nu. Tänk. Det är fanimej stort. 25. Kanske ska jag fira min sena insikt med en rejäl drink i kväll?
Kanske!
Fejl på kråppen
Blir så sablans försbaskad. Här går jag och försöker bygga upp min kropp och skiter den mig i ansiktet. Jeklans kropp.
Fail. Big fail.
Dumskallar
Idag tänkte jag gå och ta min sista avokado, och vad upptäcker jag? Någon jävel har tagit den sista avokadon, men låtit nätet ligga kvar!
VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED VÄRLDEN???
Köpte ett nät med sex avokado i måndag, jag fick äta EN.
Fy vad för sportmänniskor, fy faaaan!
Så nedrans kär
I onsdags fick jag wookade grönsaker och qorn med chili, ingefära och soja och bulgur. I går grönsaker i ugn med fetaost och sallad. Vägen till en tjejs kärlek går definitivt genom magen.
Efter att vi städat lite snabbt och jag dammsugit och gjort blomstilleben på pianot, gjorde jag lite yoga. Har fått ett kompendium av fina yogaläraren så att jag slipper knäppa på dryga yoga-dvd:n. Det gick faktiskt ypperligt, slappt allt mellansnack, kunde göra ställningarna precis så flytande som de bör göras.
Men, hur som haver, otroligt, magiskt, pirrande, fnittrigt kär i O.
Peace!
Time
Veckorna bara springer ifrån mig, jag hinner inte riktigt med. Känslomässigt är jag på många sätt fortfarande fast i 2009. Men det får jag väl skylla mig själv för.
Tiden gör ju som den alltid gjort.
Vi är alla likadana
Drack inget vatten en timme innan och åt en Novalucol ifall det skulle vara något magmunstjottafräs.
Kände faktiskt hur magsmärtan var på väg de första 18 minuterna, men efter det så rullade det på ganska bra...
Ska försöka hinna till Emmaus innan de stänger idag för att hämta upp en väska jag köpte där i helgen. Larmet hade gått sönder, så jag kunde inte få den med mig direkt. När jag träffade S och hennes vän C förra fredagen kändes det ganska tydligt att vi alla var tjejer i 25-årsåldern från Stockholm. Alla tre blonda, alla tre svarta kappor och alla tre sadelväskor. Min var som tur var svart, deras var bruna... Sen hade vi inte samma stil UNDER ytterkläderna, men ändå. Ganska roligt hur likformade vi är allesammans.
Det tycker jag känns lite fint ändå, mer fint än jobbigt. Tänk att vi har så mycket gemensamt med så många andra i vår stad, då kan avstånden mellan människor trots allt inte vara så stora.
Jaja. Underbart att lönen kommer i morgon i alla fall. UNDERBART!
Tjuvaktigt beteende
Det här med matte är ju ganska svårt.
I måndags köpte jag ett nät med sju avokado och la dem i kylskåpet här på jobbet. Jag tog en som mellanmål samma dag, alltså hade jag sex stycken kvar.
I går tänkte jag ta mig ytterligare en avokado. Men när jag öppnade kylskåpet såg jag till min förvåning att det endast var två stycken kvar i påsen.
Någon (!) har alltså varit och norpat inte en, inte två utan FYRA avokado av mig. Jag säger bara TVI VALE!
Hur kan man göra så? Hur är människor funtade när de helt oförblommat går och snor mat som inte är deras. Nedrans puckon.
Jag sitter och fnular på olika hotfulla lappar som jag ska fästa på min avokadopåse i framtiden. "Rör'u så dör'u" ligger än så länge närmst till hands.
Tjuvar. Hatar tjuvar!
En liten liten tant
Som hittat.
Jag och L boxades fram bland daaamer och små hundar (nästan) och luktade på doftljus tills vi storknade och var tvugna att skölja smaklökarna med mousserande vin.
En mycket, mycket bra kväll som tyvärr slutade i att jag berättade för L om mitt skåp ovanför kylskåpet. Det skåp där jag lägger mina sparade omslagspapper.
- Eh, har jag missat något här, är du 87 eller? frågade hon sakligt.
- Näe... men det är faktiskt väldigt praktiskt, jag har alltid omslagspapper. Och snöre också. Just för att jag sparar pappret från mina presenter.
- Jo, det brukar min farmor också göra, svarade L. Och då brukar vi mobba henne.
Som tur var hade vi vid det laget hunnit fram till Gullmarsplan, så L var tvungen att hoppa av innan mobbningen hann inledas. Tur!
Jo
Om det kommer lite dreggel när man tittar på reseannonserna, är det ett tecken på att man bör åka iväg någonstans?
Andas och håll käft
Det vore en sak om hon liksom gradvis kom in i andningen, så att den faktiskt kändes äkta. Men så fort vi ska gå över i ujjayi pranayama sätter hon på orkanstyrka, enbart på utandning. Jag och alla andra i rummet försöker hitta vår andning långt bak i halsen, men vi hör nog knappt att vi själva finns ens, eftersom det låter som att det sitter en gubbe med sömnapné i ena hörnet.
I går sa min yogalärare att vi skulle lägga extra fokus på början av varje rörelse. Hon jämförde kroppen med sladdhärvan som alla har i sitt hem, bakom tv:n eller soffan. Om man vill ha tag i en viss sladd så börjar man dra och slita i sladdklumpen, vilket oftast resulterar i att det blir mer kaos, eller att alla sladdar lossnar. I stället får man ta en sladd i taget och ta sig tid att reda ut den.
Likadant ska vi tänka med kroppen. Visst kan vi gå framåt i olika röresler genom att slita eller dra, men bäst blir det om vi tar en liten bit i taget, mjukt och försiktigt. Då blir resultatet mer varaktigt också.
Alla tog det till sig, som vi alltid gör med hennes små visdomsord. Förutom tjejen med andningen. Som sliter i benen för att de ska vara raka, drar i knäna för att komma längre ner. När hela gruppen försöker hitta ro och fokus är hon som ett eget universum av oro och kaos. Jag skulle vilja ta hennes nervösa hjärta och själ i min hand och klappa försiktigt på dem, så att de blev lite lugna.
För det är så tydligt, i ett rum där alla strävar efter just lugn, när någon är mil ifrån att nå det.
Ja, lite djup tisdag helt enkelt. Så får det vara.
Mina vänner är mina vänner
Det är verkligen något särskilt oinspirerande med veckans första dag.
Nu i helgen har jag tänkt ganska mycket på vilka fina vänner jag har. Vissa som känt mig sen jag var 15 och orynkig, antagligen ganska jobbig och egocentrisk, som alla 15-åringar ju är. Jag har tänkt, att när man var i den ålder, var det väldigt viktigt att vi alla var lika varandra, vi pratade om gemensamma nämnare och upplevde massa grejer ihop så att vi hade ännu mer att tjöta om.
Och på hur skönt jag tycker att det är, nu när man är 25 och lite mer färdig som person, att vi lär känna varandra på nytt hela tiden. Och att vi accepterat varandra för dem vi är, att de positiva sidorna hos mig väger tyngre än de negativa. För alla är vi as ibland.
Ja, jag är så tacksam för att de här personerna finns i mitt liv. Jag skulle gå över glödande kol för dem allesammans. Trippandes med småbrinnande fossingar, inga problem! För de har en egenskap som jag värderar så otroligt högt i en människa: snällhet.
Tänk vilken tur man kan ha. Tjohej!
Sammandrag
Tur att S och jag var ungefär lika trötta i fredags, för det gjorde att vi båda kände att det var helt rätt att dra hem någon gång efter tolv. Men det var en hejdundrandes trevlig kväll på Bauer. Jag hade en vit tröja med svarta stjärnor på, precis som det ska va.
På lördagen åt jag lunch med far och bror, sen gick jag och bror från centralen till Emmaus på Götgatsbacken, där jag köpte två blusar i svenska-flaggan-färger. Vi hade tänkt oss en fika på café 44 efter det, men de har tydligen stängt på lördagar. Weird. Det blev filmhörnan vid Folkkunga i stället och attsingen om de inte hade den godaste morotskakan jag ätit. Jo. Choklad- och chilirooibosté var dock ingen höjdare. Alls.
När vi mötte upp L för en timmas bowling stod det dessutom klart att jag nog inte ska säga upp mig från min karriär och satsa på just den sporten i stället. Oj vad dålig jag är på att bowla. Tur för L och lillebror som aldrig behövde förlora i alla fall!
I går promenerade jag och O fram och tillbaka till Flaten. Det tog oss ungefär tre timmar, men då gick vi till Statoil i Älta och köpte Nutrilette bars och Ramlösa och trängde undan panschissarna från bänken vid badet först.
All in all, en mycket lyckad helg. Synd bara att den alltid är så förbannat kort. Varför ska det vara så?
Oj så rätt L. Magnusson
Liten spaning
Idag har tio besökare varit inne på min blogg 30 gånger. Det känns antingen som att någon väntar på att något riktigt smaskigt ska dyka upp här, eller att det är fel på någons F5-knapp...
Nånting händer
Och bara på grund av att jag inte KAN ta kaffe, är jag så otroligt kaffesugen. Kaffe! vill jag skrika.
Men det gör jag inte.
Jag längtar så efter i kväll, att få träffa S, en riktig vän. Frågan är var vi ska gå. Jag har ingen koll på ställen känner jag, men ändå så pass bra att jag vet vart jag INTE vill gå.
Jag vill INTE gå till Carmen, till exempel. Förut var häng på Carmen en självklarhet, men när jag slängdes in där för någon månad sen var stanken av gammal öl, svett och snus så slående att jag faktiskt inte klarade av att stanna kvar. Det ska väl för fanken inte lukta avlopp bara för att man vill ta en öl?
Dessutom har jag börjat tycka illa om öl. Eftersmaken. Och så har jag börjat gilla hundar framför katter.
Vad fasiken är det som händer med mig? För något är det ju, det står klart.
Det är något skumt på gång...
Woopie do
Nu är det snart helg, min damer och herrar.
Jag tänker göra yoga, dricka rött vin och vara på gymet. Inte i den ordningen, självklart.
Går och fnular på en ny tatuering också, tror faktiskt jag har bestämt mig. Ska bara pallra mig iväg till studion och beställa tid. Senaste gången var ju inte direkt någon hit...
Yum
Mums.
Give me a new body!
Utöver det vanliga alltså (rygg, nacke, armar, fötter, knän, armbågar).
Det började för ungefär en månad sen och håller fortfarande i sig. Jag får jätteont i magen när jag sprungit ungefär tio minuter, spelar ingen roll om det är på löpband eller utomhus. Det är inte håll, det gör ont längre upp, precis under revbenen.
Om jag bara koncentrerar mig på att andas lugnt så får jag inte lika ont, men om jag glömmer bort det så smäller det till och så kan jag inte fortsätta springa. Blir snurrig också.
Jag fattar inte vad det är för något och det irriterar mig så oerhört mycket. Dumma, dumma kropp som ska hitta på nya ställen att få ont på hela tiden. Jag vill ha en ny!
Silly me
Idag ska jag springa intervaller på lunchen. Har upptäckt att det gör mig väldigt nervös. Det pirrar liksom i magen nästan som inför en handbollsmatch inför de här träningspassen. Jag är så otroligt orolig för att inte klara det.
Men hallå Lovisa! Det är ju du sjävl som bestämmer hur mycket eller lite du ska springa!
Ja, ibland är man allt bra dum alltså.
Super-Lovisa slår till igen!
Den här veckan har jag inte haft mycket intelligent att säga. Beror på att jag inte tänker några särskilt intelligenta tankar just nu. Känns lite som att livet mest tar och tar, utan att ge och ge tillbaka.
Kämpa på, heter det ju. Det blir nog bättre snart.
Jo, så är det kanske. Men efter ett tag blir jag jävligt trött på min egen hjärnas fjantiga, tillkämpade påhejande.
Lägg av och håll käft, vill jag säga till mig själv. Jag vill inte sitta som en liten bortglömd mormor på en kökspall och vänta på att barnbarnen ska ringa för att lysa upp min annars dystra vardag och tyst mumla för mig själv "Det kommer att bli bra, kämpa på bara"!
Löjligt!
Jag har fått lära mig att jag inte kan kontrollera allt, att jag inte kan lösa andras problem och att jag inte får styra världen som jag vill ha den.
Det är en skön lärdom på många sätt, för jag accepterar att jag bara har ansvar för mig själv, inte för någon annan. Men om det som verkligen ligger och trycker på neggo-nerven är något som existerar i en annan människas liv, hur gör man då?
För jag får ju inte lägga mig i. Och jag får inte försöka göra det bättre. Jag får bara sitta snällt på min rumpa och ACCEPTERA.
Jag är inte gjord för det beteendet, det märker jag i hela kroppen. Men jag övar. Oj oj oj vad jag övar. Får träsmak i röven av allt sittande och allt inte-i-liggande.
Så, vad ska jag göra då? Jo, jag ska fokusera på det som är härligt och bra. Som att jag i morgon ska hyra en glad film, på fredag träffa S och dricka något asgott rödvin, på lördag träffa far och sen T och L.
Men de där superhjältekrafterna hörni, de vore inte helt fel att ha...
Härliga tider
Ut med alla gamla kläder, in med nya roliga. Bort med all tråkig, tung inredning, in med en känsla av luft och rymd. När jag klickar mig igenom bloggar just nu känns det som att inspirationen flödar och vips så hittade jag hit.
Har vart inne på hennes blogg förut och gillar verkligen innehållet.
Bra skit helt enkelt.
I kväll ska jag äta middag med storasyster K och mor, det känns nästan lite högtidligt, att få ses bara vi tre. Härligt!
Future
Just nu önskar jag att jag vore en superhjälte av den gamla sorten. En sådan som kan fixa alla problem, oavsett om det är kärnkraftsverk som exploderar, vänner som vill komma in på utbildningar eller syskonbarn som blir retade.
Jag vill ordna upp det för alla, det vore så praktiskt och bra. Men det får jag skjuta på framtiden. Det är mycket som skjuts dit just nu har jag märkt.
Free round!
Idag längtar jag efter:
1. Glass - kokos och lemon curd
2. Att bada - i hav och sjöar, svenska och utländska
3. Gräsfläckar på knäna
Jag tänker mig att gräsfläckarna kommer efter den första matchen i Eken cup, handbollsturneringen på Gubbängsfältet. För jag känner ett stort sug efter lagsport, kämpaanda och bollar. I sommar måste alla som kan vara med spela brännboll, fotboll och diverse annat roligt. Man måste!
Men inte kubb. Tycker kubb är en riktig skitsport. Självklart för att jag är en kratta på kubb, men ändå! Det är väl ingen sport när man inte springer heller!
Frivarv, frivarv, frivarv!
Ja ja ja
Men idag är en sådan dag.
Upp och ner vänd lotus i skulderstående ligger bakom smärtan. Ni hör ju bara på namnet, klart som fanken kroppen protesterar lite!
Jag sitter och är lite sådär oförskämt glad här på förmiddagen och jag kom precis på varför. Det är för att jag ska springa på torr asfalt i kväll! Struntar i lunchlöpandet till förmån för en jogg på bar backe i stället. Tjohej säger jag bara. Tjohej!
Yogan
Det har inte varit samma uppsluppna stämning på fortsättningskursen, men vi är tre stycken från nybörjarkursen som envist säger hej hej till alla som kommer, och hejdå när vi rusar ut i trappuppgången för att hinna hem.
Och nu har det börjat smitta av sig. Till och med de mest inåtvända fegisarna har börjat viska hejhej och jag tycker att det är så förbaskat trevligt. Jag gillar dem helt enkelt, min lilla yogagrupp.
Mina favoriter är de stående positionerna, det är i dem jag känner att hjärnan töms och all fokus ligger på att hålla drishti, hålla in bandas och ujayandas. Men ju längre in på terminen vi har kommit, desto fler sittande rörelser gör vi. Mina höfter är så obeskrivligt stela, likaså mitt bäcken eftersom det är helt snett, så hur jag än försöker kan jag inte sitta bekvämt. Men i går bestämde jag mig för att inte låta mig nedslås på förhand, jag gjorde mitt bästa och det fick vara bra nog. Jag fyllde inte huvudet med massa "jag kan inte det går inte det kommer aldrig aldrig gå" utan tänkte att det här gick ju bra med tanke på att jag faktiskt hade helt paja knän, rygg och armar för bara ett år sen.
Och vips så fick jag en härlig känsla i kroppen, trots att jag mer såg ut som att jag var inne i en brottningsmatch med mig själv än inne i en lugn, harmonisk pose.
Nä, fy fanken vad glad jag är för den här yogan, utan den hade vintern inte gått. Det hade helt enkelt inte gått!
Jag sär
Det luktade faktiskt nästan vår idag. Jag undar just hur den blir. Den däringa våren.
Nästan alla vänner har flyttat sig till andra sidan av 25-årsstrecket, rätt sida tycker jag. Önskar hjärnor, känslor och beteenden också kunde dras med, när nu siffrorna gör det.
Ja, jag sär jag sär, som Linus-Ida sa.
Pistad lycka
Träningsvärk i vaderna.
Tre fräknar på näsan.
Och en obändlig lust att flyga iväg från Sumpan och tillbaka till de norska fjällen.
Trysil på lördag var minus fyra, knallblå himmel, otroligt välpistade backar och skakiga lårmuskler.
- Ska vi se Melodifestivalen, är det alltid någon som säger i mars.
Man tänker ja, varför inte? För att sedan minnas att just det! FÖR ATT DET ÄR SÅ EBARMLIGT DÅLIGT, PINSAMT OCH FRUKTANSVÄRT!
Söndag i Trysil var halvklart, minus tre och nästan total ensamhet i de svarta pisterna.
Splendid skidåkning, splendid helg.
Just nu längtar jag dock efter lite intelligens, kanske ska man ta och plugga något, för att få omge sig med smartness igen.
!!
Det ska bli så satans underbart att åka skidor att jag är helt nipprig. Jag planerar att carva så en galning, inget finlir här inte! O kommer åka försiktigt för att skona sin rygg, jag känner lite att det får fanimej bära eller brista, jag tänker susa som vinden!
Många utropstecken där.
Tip(s)"i"
Schhh, socialdemokratin sover!
Kan vara så.
Jag gillar Östros lite, för han har varit som en igel på Björklund, sådant gillar jag. När folk är iglar på Jan Björklund.
"Socialdemokratin är död", sa vår ekonomiansvarige.
Nej, det är den väl ändå inte? Den ligger bara och sover lite, vilar sig. Den har för fasiken varit uppe och rännt i hundra år och fixat grejer. Demokrati och välfärd och sådant. Inte undra på att den är lite trött!
Jag tänker mig att socialdemokratin får ett långsamt uppvaknande i present av mig, lite som att den gått i ide och nu måste ta sig an våren. I maklig takt, för den har ju faktiskt inte fått i sig någon mat på hur länge som helst. Den är tömd på energi.
Därför måste vi vara lite extra snälla mot socialdemokratin känner jag. Som en present från en människa med knepigt morgonhumör till en trött ideologi. Vassego!
Typiskt!
Blocketförsäljning inleds, således. Annonsen på biljetterna låg uppe i tio minuter, på den tiden hann fem pers höra av sig, och i går kväll kom en glad tjej förbi och köpte dem.
Och det var lite bitterljuvt, för såklart var det bra att jag fick tillbaka mina pengar för köpet, men jag hade sett fram emot den föreställningen så mycket. Hon har inga fler shower planerade i Stockholm, det finns biljetter till brunchbuffén i Norrköping i april...
Näe, inte samma känsla som att sitta på rad 13, parkett höger i ett fullsatt Circus.
Jaja, nu ska jag inte deppa ihop för det. Eller ska jag?
Tipi - det nya svarta
Funderar på vad jag kan göra annorlunda. Den första självklarheten är att dricka alkohol EN dag i veckan, inte tre. Den andra torde vara att jag inte ska hetsäta färskt bröd på helgerna, för att jag älskar det så mycket (något jag kunde göra förut när jag hade min normala förbränning som är puts väck). Och det tredje får helt enkelt vara att minska portionerna från O-size till Lovisa-size.
Pang bom, nu var det bestämt.
Jag ger denna nya metod fyra veckor, märker jag ingen skillnad så får jag... ja, det vet jag inte än, men jag kommer nog på något. Som att bosätta mig i en tipi hela bikinisäsongen kanske?
- Oj, här kommer en jätte till kulturtant.
- Nej, det är bara Lovisa i sin tipi.
Tipi-love!
Mys
Går innanför dörren i hans barndomshem och hör "Är det Lovis som kommer" och sen barnfötter som rusar, rusar, rusar ut för att möta mig.
O:s systerdotter, rödhårig och lockig, tvärstannar framför mig och ler. Sen håller hon upp sin gosedjurskatt, säger hej och springer tillbaka till matbordet. Ett bättre välkomnande kan man knappast få.
Idag lyser solen över Stockholm och det luktar så där mycket hundbajs att ma knappast kan undgå att tänka på vår. Så det är vad jag gör. Tänker på vår.
Googlade
Skulle inte ha gjort det.
Man ska inte googla sjukdomar, nothing good can come out of it!
Så nu tror jag att jag har ljudutlöst yrsel, skelning eller dykarsjukan. Hujedamej!
Tankar om 8 mars
O, pojkvän sen över sex år tillbaka, fyller år och S, min vän sen över tio år tillbaka, fyller år.
Och det är internationella kvinnodagen.
Jag gillar alla dessa tre saker. Födesledagar och kvinnordagar.
Men en sak som jag blir riktigt irriterad på är att samtliga artiklar i dagens Metro handlade om att tjejer har andra egenskaper än killar. Tjejer behövs i företagsstyrelser, för de är bättre på att fatta beslut. Tjejer ska få lika mycket lön som männen, för de arbetar hårdare. Och på frågan runt om i världen, via Metros alla redaktioner, vad som gör en kvinna lycklig, svarade flest män "att bli mamma".
Jag blir så fasligt trött. Har feminismen inte kommit längre? Är vi inte smartare än så än? Att hålla på att dela upp det mellan män och kvinnor känns så himla... "första 2000 åren efter att Jesus föddes". Typ.
Tjejer är inte sämre eller bättre än killar, för killar är inte bättre eller sämre än tjejer. Det är en lek som femåringar sysslar med på rastgården, som förhoppningsvis inte ska följa med dem in i vuxen ålder. Lämna dagisfasonerna till småttingarna, så kan vi vuxna, intelligenta och tänkande människor enas om att kön är lönlöst och ointressant på många, inte alla, sätt.
Det är en internationell kvinnodag för att kvinnor åsidosätts på tusentals olika vis runtom i världen, hela tiden. Och det är viktigt att uppmärksamma dessa problem. Men att bunta ihop lika lön för lika arbete, arbetet mot våldtäkter som en krigsstrategi, rätten att gifta sig med vem man vill och att männen ska ta mer ansvar för disk/barnpassning/städning på samma dag känns kontraproduktivt och trist. För det är väl inte bara en dag om året som allt detta är för jävligt.
Och män världen över tycker nog inte att det är så himla skoj att försörja en hel familj alldeles ensam (24 procent hemmamammor i USA) eller för den delen att inte få gifta sig med vem de vill heller.
Orättvisor drabbar så oerhört många människor, av båda könen. Så FÖR jämlikhetens skull, tycker jag det borde finnas en internationell mansdag också.
Equality breeds equality, oavsett om det handlar om kön eller klass.
Uj
Det är precis vad jag vill.
Men det går ju inte. Förra veckan blev den sämsta träningsveckan sen jul, på grund av sjukdom och annat skoj. Undrar om det gör att det blir lättare eller jobbigare denna vecka. Oj, så intressant va?
Veeert
Södra bar och Ohlssons video på det. På söndagen gjorde jag av med massor av pengar på olika sportbutiker, det var vinterrea, och O fick varma strumpor och underställ eftersom vi ska åka till Trysil i helgen. Tjoho, vad härligt det ska bli.
Jag fick en röd Peak performance-jacka på halva priset. Värt!
Freitag
Fredagens poäng:
Kalasbyxor från Weekday: tio poäng.
Marguerita son födrink: sju poäng.
El Diablos enda vegetariska rätt: åtta poäng (extra plus för rödbetechipsen).
Efterrätten med chokladkaka, hemmagjord knäck och hemmagjord yogurthglass: full pott (sååå gott!).
Bristen på värme på Kungsholmen: tre minus (ungefär samma temperatur också).
Köttberget på Allmänna gallertiet: tio minus.
Inredningen på AG: två plus, fin bar men kala väggar och väldigt jobbigt ljud som studsade mot de vitkaklade väggarna.
Att någon snodde O:s väska: Tusen miljarder minus. Tjuven borde skjutas. Pang bom.
Det var en helg av utgångar, detta den första rapporten. Kändes som en "ung" och "fartfylld" helg, fast med citationstecken ändå.
Ändå.
Mode
Blåbärsmuffins med blåbärsfrosting och daimkulor. Först blev jag alldeles nipprig och snurrig, nu önskar jag finna mig ett lugnt hörn där jag kan däcka. Och sova i tusen år.
Sockechock på Sumpan. Lovisas svar på "Elsas Mode" eller något...
Varsågoda för regnet
Fast lite liknande som jag hade i Burkina Faso i somras. Då var regnen som en sådan där andningsbubbla i Sonic-spelens undervattensvärld. När det börjar räknas ner från fem, musiken ökar i takt och Sonic stressad kutar runt på havets botten och letar efter en bubbla med luft. Han når fram, öppnar munnen och aaaa... Lungorna fylls på igen.
Så var regnet i Burkina.
Regnet i Stockholm fredagen 4 mars är mer som en lycklig känsla av vår. Jag tänkte faktiskt på vägen till t-banan i morse att jag önskade att det kunde regna lite så att snön försvann. Och så börjar det regna. Tack vare mig.
Varsågoda allesammans, varsågoda!
Pirr pirr
Någonstans bakom naveln sitter det, pirr pirr.
Jag har kalasbyxor på mig idag. Mörkgråa, slinkiga gubbyxor, men de skriker KALAS. Svart, vid spetströja till det. Orangea naglar.
Anledningen är att O och jag ska äta finmiddag i kväll. På en dyr restaurang på Kungsholmen. Bara vi två och inte av någon särskild anledning. Det ska bli härligt.
Så pirret i magen är nog ett vanligt fredagspirr.
Ett bra pirr.
Dumma jag
Dn.se har en artikel med rubriek "Kista försvann inför kremering i Råcksta". Jag fattade verkligen inte varför Kista (blå linjen) försvann på gröna linjen mot Hässelby Strand? Sen läste jag artikeln, och förstor att det var en kista det handlade om. Japp...
Sjunger Cronemans lov
1. Hur säger man egentligen banan på norska, om det inte heter guleböj?
2. Hur jäkla bra är Croneman?
Jag vet svaret på fråga två. Croneman är: Så. Jävla. Bra. Det är skönt, befriande och roligt (ja, han ÄR rolig) med någon som alltid tycker tvärtemot. För att på något sätt sätta stopp för masshysterin som drabbar "hela svenska folket" titt som tätt. Det borde finnas fler små Cronemannare runtom i landet som tar ämnet, tippar det på ända och läser verserna bakifrån.
Ja, så sjungs det i mitt huvud just nu. För det är klart att det sjungs!
Free front spring!
Lovisa efter joggandet: Äta äta.
Lovisa en timme efter ätandet: Hungrig igen.
Typiskt!
Om jag fick bestämma skulle det bli vår precis just nu. En vår då man kan ha jeans, tjocktröja och jeansjacka, gympadojor, tjeckisk öl och gräs under rumpan. Ja, ni fattar. Sitta i en park, förslagsvis på Söder, dricka öl, frysa lite om fingrarna för att ölen är kall, kika på de andra puckona i parken som envisas med att sitta på gräset fast det är vått och man får jordfläckar på bakfickorna. Lite musik ur någon mobiltelefonhögtalare, med största sannolikhet dålig musik.
Kanske har man en boll. Som man kan kasta/sparka och som då och då far in i buskagen som inte hunnit bli gröna så att bollen åtminstone är lätt att hitta.
Ser ni, jag har ju redan bestämt så bra. Våren! Det är bara att komma nu. Fritt fram!
Svårt ju
För det är ju så, om man har någon som man vill ge precis allt till, då blir saker man kan köpa i en affär alltid lite pluttigt. Jag vill ju liksom ge honom solen, månen och all kärlek i världshistorien. Men de har varken stjärnor, stenklumpar eller flummighet på Åhléns eller JC. Jag har kollat. They're all out.
Uschanimej.
Idag fyller O:s brorsdotter år också, så i morse gjorde vi en video till henne eftersom vi inte hinner åka dit och fika. Det går inte att embeda filmer när jag är på jobbet, så här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=LQ7UWzAvjms
Enjoy alles!
Whimsy
Uj uj uj. Undrar just vad det kan vara för något? Vad är det för slags förkylning egentligen?
Ruggigt bra med Pernilla A
Hej hej hej
I morse var jag på jobbet 8:15, bara för att kompensera för mina sjukdagar lite. Det var nog bra. Och vips så var det mars också. Mars kan bli riktigt bra tror jag. Framförallt för att det snart är april.
- Kan du jobba på Gotland i sommar tror du? frågade O i måndags.
Mitt svar blir ju tyvärr nej, men det skulle inte vara helt fel att jobba på en ö några månader. Tyvärr går det inte i år.
Att solen skiner i dag är inget annat än fantastiskt, makalöst och helt rätt. Vi tackar solen och sömnen med tre starka hej! HEJ HEJ HEJ!
