Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Här har jag övat i två år på att lyssna på mig själv, min kropp och mitt psyke. Att inte köra över mig själv, inte ta på mig för mycket för att sen krossas under tyngden av mina egna förväntningar och helt enkelt säga stopp när hjärtat rusar.

Jag har för fanken till och med tatuerat in skiten på handleden, för att verkligen ALDRIG glömma.

Och så glömmer jag. Igen och igen och igen. Jag är så urbota korkad att jag fortsätter att springa rakt in i den där kakelväggen framför mig, gärna med huvudet före så att blodet skvätter åt alla håll och kanter. Men jag gör som storasyster M när hon var liten, jag slutar inte kasta mig in i väggen utan jag blir irriterad för att blodet i ögonen gör att jag ser sämre.

Vad ska jag göra med en människa som är en sådan fenomenalt slow learner som jag själv? Ska jag ringa och fråga Janne Björkeli-björkesson vad han anser om min tröga inställning? Ingen högskolekompetens på min arma själ inte. På långa vägar.

"Låt hjärtat få plats", står det på min handled. Med det menas släpp ner axlarna, öppna bröstkorgen, andas, låt din själ få utrymme utan att trängas in i ett hörn av hjärnan och framförallt: Låt dig själv få plats, Giertta.

I går trodde jag att jag skulle få bort snurret i skallen och anden av att göra mer mer mer saker. Och när jag inte blev lugn av att göra mycket trodde jag att jag skulle bli lugn om jag gjorde ÄNNU MER. Nu blev det ju inte så, det fungerar aldrig men det verkar jag inte vilja lära mig.

Idag har jag därför sovit länge på morgonen. Läst stora delar av tidningen till frukost. Läst alla bloggar jag vill. Bokat en resa till mig och O över min födelsedag. Bokat bord på Marie Laveau till min och O:s sju-år-och-sju-dagarsdag.

Samt skrivit ett långt, ärligt blogginlägg som påminnelse åt mig själv att sluta trampa dessa redan söndertrampade stigar och i stället välja en ny runda. Tror fanimej det blir en promenad i skogen på det.

Så. Om shanti shanti shanti. Alleman på däck!