Tankar om upp och ner
Egentligen ska man inte göra yoga på lördagar, men eftersom jag varit sjuk så gjorde jag det ändå. Och det var helt magiskt. Samma sak i går kväll. Kände att jag behövde några pass i kroppen inför dagens hotfulla stå-på-huvudet-försök som yogaläraren utlovade förra veckan.
Fi fanken. Vara upp och ner är emot naturen.
När jag gör bryggor försöker jag att inte tänka på att jag är upp och ner, för kommer jag på det är det omöjligt för mig att ta mig ur ställningen. Jag liksom dråsar ner med huvudet först, mina armar fattar inte åt vilket håll de ska böjas. "Samma som på uppvägen fast baklänges" tänker jag, men det går inte.
I låg och mellanstadiet, då alla stod på händer mot väggen, fick jag alltid vara den som gav poäng. Jag var domare. För när jag själv stod på händer, då kom jag inte ner igen. Jag kunde till slut kicka upp mig mot väggen, men sen...
- Sparka ifrån med fötterna Lovisa, försökte min mor förklara.
Men det slutade alltid med att jag böjde ena armen och föll handlöst åt sidan i stället. Ja, kroppskontrollen är sådär ska ärligt sägas.
För övrigt behövs nya projekt för hösten. Det känns alladels tomt framöver. Och så kan vi inte ha det!
Projekt? Vi har ju alltid Aspö...
