Ready and able!

Skamligt dålig uppdatering. Jag skäms lite, men försvarar mig med att jag har träffat vänner, gått på bio, badat massor i havet och gjort debut på P3.
 
Så. Det har varit viktiga saker som ligger bakom det urusla bloggandet. Om jag skulle ta tag i detta med bloggen igen, en nystart? Bli lite mer aktiv, lite smartare i karriärtänket?
 
Eller så börjar jag helt enkelt twittra?
 
Äsch, kan vi inte bara vara överens om att jag inte ska vara min egen agent? Någon annan borde sköta detta åt mig.
 
Frivilliga?
 

Hej du goe onsdag!

Bara en fråga:
 
Vad lockar mest - havet eller Gärdet?
 
Svaret är la givet två dagar innan OS...
 
Stack ut och sprang på lunchen, var nog det varmaste på länge. Svetten dröp efter fem-sex steg, men jag fortsatte i 5,6 km. Jag är verkligen ingen långdistanslöpare, mina ben vill springa snabbt! Inte länge.
 
Men men. Kräftan fick göra comeback på redaktionen i alla fall. Ungefär fem minuter efter att jag planterat min lilla röv på snurrstolen kom A och sa att nu ska det tas foton till P3.
 
Eh... jaha. Kräftan fick alltså snällt leka top model på innegården. Det är en rolig onsdag det här! Nu förväntar jag mig att tvättstugan ikväll bjuder på precis lika mycket skoj!

Minne

Oj, en ofrivillig bloggpaus blev det visst.
 
Minns inte alls vad jag gjorde i helgen. Nu jobbar jag. Jobbajobbajobba. Som om livet går ut på det...
 
Gjorde yoga i morse. Sen jag pajade axeln i maj har jag gjort yoga fem gånger. Det har varit en jäkla omställning från att ha gjort det sex dagar i veckan. Men nu är axeln faktiskt helt frisk, så nu drar jag försiktigt igång igen.
 
Ja, det var typ det. Minns inget mer...

Lider mot sitt...

Gör min sista dag som dagreporter på Radiosporten. Känns så himla konstigt att tre veckor går så snabbt! På lördag är jag programledare 2 i Sportextra och från och med måndag är det back to the web för OS.
 
OS. Vilket antiklimax det kommer bli. Antagligen.
 
De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på vad jag ska göra i höst. Har verkligen ingen aning. Det är omöjligt att planera nåt i det här yrket, så jag har för länge sen slutat försöka. Men det är svårt för en kontrollmänniska som jag.
 
Det enda jag vet att jag vill göra är att göra tre nya tatueringar. Och det är ju liksom inget som kommer betala några räkningar eller förbättra min karriär nämnvärt...
 
I går spelade vi ju innebandy igen och jag har ett bollformat blåmärka på vänsterlåret där man dessutom ser hålen i innebandybollen tydligt. Läckert, ack så läckert.

Än slank han ner i diket

Tycker att det är en svår gränsdragning mellan vad jag egentligen känner och vad jag bör känna, vad jag tycker och vad jag tror att jag bör tycka.
 
Som igår.
 
Det blev helt plötsligt en solig kväll och jag och O åkte hem tillsammans eftersom han hade varit och spelat på en 80-talssynth.
 
I min hjärna hade jag bestämt att jag skulle köra överkropp på gymmet efter middagen. Men i min mage var jag hungrig och inte ett dugg sugen på att gå till gymmet eftersom jag sprungit jobbiga intervaller på lunchen.
 
Och då blir det så att jag står där på plattformen i Gamla stan och bara inte kan fatta ett beslut. Vad är det jag egentligen VILL göra? Vilket val är rätt? Kommer jag att ångra mig åt ena eller andra hållet?
 
Vet inte om det är en sjukdom jag ärvt av O, men det här velandet är inte likt mig. Jag brukar gå på magkänslan som oftast stämmer överens med vad hjärnan redan tänkt ut.
 
Men nu är det som att jag har tappat kontakten med mitt inre kompass, om man vill uttrycka det så. Tappat kontakten med purusha - den lilla Lovisa inuti som alltid är sann.
 
Måste göra nåt åt detta. För sådär veligt kan vi inte ha det.
 
Blev till slut att vi hade en mysig middag på pizzerian vid Gullmars, god pasta. Och sen The news room när vi kom hem. En serie som är så bra att jag inte ens orkar beskriva den. Bara se. Bara se.

Under isen

Tänk vad glad man kan bli av en så enkel sak som att komma hem.
 
Var som under en tjock, svart is igår. Något hemskt hade hänt vid Gullmarsplan, någon hade hoppat och hela gröna linjen stod still. När jag hade busshoppat mig fram till Gullmars stod det två brandbilar och tre ambulanser där. Polisen stod och intervjuade människor.
 
Har däremot inte sett något i tidningarna än, så det måste vara en personlig tragedi. En drogpåverkad man på bussen berättade att hans kompis hade fått se sin pappa hoppa framför tunnelbanan. Första parkett till faderns självmord, vännen hade varit åtta år då.
 
Så svart och tungt och hemskt det kan vara en solig sommareftermiddag i den här sabla stan som inte har några tvärförbindelser.
 
Men när jag kliver genom dörren till vår stora lägenhet och känner kokosmjölksdoften och hallen fri från kanotliknande skor, då blir jag så in i själen lugn. Plötsligt går det att andas igen.
 
Middag på jordens varmaste balkong, omgärdad av pelargoner som är så otroligt misskötta att de borde flytt för länge sen så kan jag lyssna på flera timmars prat om tv-spelet Zelda. För den där personen som berättar är för bra för att vara sann.
 
Och då gäller det att lyssna till vad han än har att säga. Även om det handlar om magiska svärd och orakel och jättefåglar som försvunnit i det okända.
 

Mojitoglad och bortgjord

I fredags åkte jag och bror upp i den gamla skatteskrapan och drack universums dyraste mojito.
 
- Jag har aldrig druckit en mojito, sa bror.
 
Jag dog på fläcken. Av chock.
 
God var den i alla fall. Så god att den fick i gång vår aptit, så vi gick till Tvärsöver och åt tapas. Där serverades jag vitt vin, fast jag ville ha rött.
 
- Jamen då dricker jag väl det där glaste själv då, tjöt servitrisen upprört.
 
Upprört?
 
Jag vill inte att det ska vara jobbvecka igen. Alltså verkligen inte. Försökte det där tricket som man gjorde när man var liten, att om man inte går och lägger sig  så kommer det inte bli något "i morgon".
 
Det gick sådär. Resulterade i att jag skämde ut mig i Radio Stockholm i morse i stället.
 
Men det betyder inte att det inte kan fungera nån gång! Tänker fortsätta prova. Kvällar=bäst.

Intervaller och jobbslut

Har upptäckt ett gym i katakomberna mellan radio- och tv-huset. Där sprang jag intervaller igår och idag.
 
Idag skulle jag köra ett stegrande upplägg, men glömde mobilen med fusklappen och fick köra lite på frihand. Modigt...
 
Sprang 25 minuter, började på speed 14, sprang 2-300 m, gick 100-200 m gånger 3 och sen ökade stegvis till 16 speed.
 
Gjorde mig snygg i håret i morse, men det är ju som bortkastat när man svettas som jag.
 
Ska snart lämna kontoret efter en mindre lyckad insats som dagreporter. Igår var jag bra, idag var jag... i princip inte så bra. Men så får det vara tänker jag, måste inte ligga på topp jämt.
 
Fast helst vill man ju det...

Bollen i hjärtat

Bara för att utmana min hälsena lite valde jag att debutera i redaktionens innebandygäng i onsdags morse.
 
Jag har alltså inte hållt i en klubba sen jag spelade en fruktansvärd turnering med Stockholms sportreportrar 2009, då jag skällde ut en snubbe för att han armbågade mig i ryggen.
 
Har för mig att jag skrek nåt i stil med: ÄR DU FÖR FAN DUM I HUVET DIN JÄVLA IDIOT VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?
 
Ja, gliringarna efteråt... episka...
 
Hur som helst så har jag fortfarande träningsvärk i "sätesmusklerna" idag. Och jag kunde inte göra mer än 30 min yoga i går morse, för blåsorna under fötterna gjorde för ont. Enda skillnaden från när jag spelade handboll var att de då var fyllda med blod.
 
- Våra barn ska aldrig få spela handboll, säger O väldigt ofta.
- Men det är ju den bästa sporten i världen!
- Vill du se dina barn gå sönder? kontrar han.
 
Och så har jag inget svar, men tyst för mig själv lovar jag mina framtida ungar att om de som jag älskar att springa, skjuta, passa och våga stå i vägen för gigantiska människor tack vare enorma adrenalinpåslag, då ska de få spela handboll om de vill. Men jag ska se till att deras tränare kör knäuppbyggnad och rehabträning med dem. Och stretch.
 
Snart är det helg!

...

Det konstiga var, att jag inte hade något att sätta på mig i morse heller...

Barca

Idag är det 9 juli. Om exakt en månad är mitt vikariat slut och jag och O har semester.
 
Eller som en vänlig själ sa: Man har väl inte semester när man är arbetslös?
 
Jo, men nu väljer jag att kalla det semester, även fast jag inte vet vad jag ska ta mig till när jag kommer hem.
 
Först ska vi till Barcelona. Det är lite riskabelt, för vår resa till denna gudomliga stad 2009 är fortfarande bland det bästa vi båda har upplevt. Vädret var varmtvarmtvarmt, maten var god och salt och relativt billig (ja, prioriteringslistan är i den ordningen), äventyren var musikaliska, konstnärliga, kulturkrockiga och lagom farliga.
 
Det är omöjligt att våra förväntingar på Barcelona inte skulle vara skyhöga. Så jag tänkte, vi ska inte göra något av det vi gjorde för tre år sen (förutom att äta crêpes...). Inget Picassomuseum, ingen Parc Güel, ingen salsaklubb.
 
Vi måste uppleva något nytt, så att vi inte pajar våra minnen.
 
Tips?
 

Swim

Fenomenal helg. I lördags gjorde jag av med massa pengar på nya kläder, i går åt jag langesisk mat på traditionellt vis (med händerna) och drack lemonad.
 
Helst av allt vill jag bara bada. BADA! Har ännu inte badat i år. Det är ju en jäkla skam egentligen? Måste bli ändring.
 
Morgondopp eller kvällsdopp i morgon. Bokat!

Fel start

Skulle göra en intervju klockan åtta. Måste gå upp klockan sex. Tar mig till Radiohuset, ringer upp från studion och...
 
Blir ombedd att ringa igen om en timme.
 
Ja, så börjar väl en härlig fredag va? Dagen efter en afterwork-kubbkväll och med ett obalanserat psyke som bestämmer vad man ska drömma?
 
Allt blir bra till slut ska du få se, var det en tekanna som sa till skönheten.
 
Hoppas hon har rätt.

Semesterplaner jajajajajaja

Gjorde en hejdundrandes massa friidrottsintervjuer igår (tre). Ni hittar dem här.
 
Jag tar en görlugn träningsvecka, mycket för att jag inte riktigt fattar hur jag ska få ihop det med jobb, ork, mat, gym osv. Det kanske blir lättare nästa vecka? Varför det nu skulle bli det...
 
Gjorde lite yoga i morse och det känns som att det var hundra år sen jag gjorde 75 minuter varje morgon. Det tog en kvart innan ryggen slutade strama, nacken slutade dra. Lugnt och försiktigt ska jag ta mig tillbaka till huvudstående, genomhopp och sköldpaddor. Inga skador i lederna här inte.
 
Längtar till 15 augusti för då... satans ska jag och O på en hejdundrande semester. Barcelona-Collioure-Frejus. Ja men ni hör ju själva. Hur gött som helst.
 
- Ska vi boka hembiljetten till 28 då? frågar O.
- Ja, det kan vi väl göra.
- Eller den 29:e?
- Funkar också bra.
- Men när behöver du vara hemma Lovisa?
- Ja, egentligen aldrig...
 
Jo, ska på yogaresa i september, den behöver jag vara hemma till, så att jag kan åka till Kreta en vecka. HEHE!

Frågorna

När man känner sig överflödig?
 
Satt på avbytarbänken med en ständig uppmaning att värma upp?
 
Får sitta med på möten lite på nåder?
 
Är en suck i arbetsledarens planering?
 
Inte räknas med i gänget?
 
Ska man försöka bryta trenden eller bara ge upp och bli gympalärare?

Vurmavurmen

När jag och O mötte upp lillebror och A igår bestämde vi oss för att äta lunch på Vurma i Hornstull.
 
Perfekt promenad dit, lite fööör hungrig när det var en kvart kvar, men vi var ändå vid gott mod.
 
Okej att Hornstull är hippare än hippt, men någon satans måtta får det väl ändå vara?
 
Varenda jeppe på Vurma hade upprullade t-shirts och wafers, varenda brutta hade mittbena, borstiga ögonbryn och VINTAGE-handväskor. Det var alltså ingen som såg ut som att de bara ville ha trevligt och gå och fika och äta världens godaste hallonpaj. Alla var på någon slags uppvisning, en hundshow för hipsters. Lagom krökta ryggar, benen i kors perfekt slappt och om någon rökte så var det fanimej nåt udda märke och ingen vanlig svenne-cigg.
 
Man får vara hipp. Man får tycka att det är roligt med trender och man får köpa alla sina kläder på Monki/Weekday/Beyond retro.
 
Men är det ingen av ballingarna som ser sig omkring ibland och tänker: "Amen va-faan. Alla härmar ju mig här inne. Kanske dags att tänka om?"
 
Egentligen är det inte det yttre som stör mig. Det är hur djupt pinnarna är inkörda i röven på personerna med lagom illasittande jeans. Hur otroligt otrevliga de kan vara och nonchalanta mot sin omgivning, trots att de fullkomligt skriker att de är BOHEMER!
 
Vi hade bordet bredvid kylen där man hämtade vatten. Flera gånger ställde personer som skulle hämta vatten sina glas på vårt bord, där vi satt och åt. Vi blev avbrutna mitt i konversationer av tatuerade armar som sket fullständigt i att vi satt där.
 
Jag blev inte så arg. Mest förvånad och lite... bestört. Okej att jag är kort, men O och lillebror är ju över 1,85 båda två. De syns och jag hörs i alla fall.
 
Nu har Vurma, som sagt, världens godaste hallonpaj. Så det kommer inte ske att jag slutar gå dit. Synd, för jag skulle liksom vilja göra ett statement. Återigen är det en nackdel att man älskar efterrätter...
 

RSS 2.0