Hejdå
Nej, nu tar jag och stänger ner bloggen. Trots att jag bestämt mig för att ta tag i den och göra den ordentlig, så har det ju verkligen inte blivit någon förbättring.
Tror helt enkelt att jag inte har nåt att säga just nu. Om nåt egentligen.
Så tack för att ni har läst, tjing!
Le tired
Är helt slut. Ingen aning om varför, men kanske är min kropp lite chockad över att inte fåt NÅN D-VITAMIN!
Sabla höst. Och snart är det vinter också...
Tog en långpromenad för att se om jag blev piggare, men det funkade inte. Däremot stötte jag på ett helt gäng vilsna ungdomar i naturreservatet som inte hade nån aning om var de var nånstans. Tänkte först föreslå att de skulle använda sina iphones som de stod och pillade med som gps:er, men så ångrade jag mig.
Det är bra att hitta i skogen UTAN telefon också. Lära sig stigar, känna igen sig och läsa av i vilket väderstreck man går. Men de såg väldigt lyckliga ut när jag pekade ut riktningen mot Hellas.
Om jag nu bara kunde gör nåt åt min trötthet...
Uppåt! Framåt! Vartåt?
Att komma hem till ett femgradigt Stockholm som bjuder på enbart kvällsjobb efter en veckas hathayoga i 30-gradig värme på Kreta, är lite som att få en smäll i bakhuvudet.
Man blir förvånad, lite förbannad och ser sig om efter nån att smälla tillbaka.
Fast där står bara blåsten, kylan och räkningarna och vinkar. Och de kan man ju inte lappa till, de måste man omfamna eller så dör man.
Eller, man blir kall och jagad av kronofogden.
Och det, mina vänner, låter ju som en dålig upptakt på hösten.
Alltså, kämpa kämpa lilla Giertta. Det här ska nog bli bra det här också. Jodå!
