Grazie

Det är dagar som idag som jag önskar att jag hade ett husdjur. En jycke som jag kan skrutta runt i skogen med hela dagen, en katt som nosar en på fötterna så att det kittlas, en undulat som alltid har nåt att säga.
 
Dagar då man vaknar och absolut ingenting man tänker på får sinnet att lysa upp. Blev inte ens glad av att träna. Då vet jag att nåt är snett. Men, jag har lärt mig att inte bli stressad av såna här dagar. Det är bara att andas, gå lite saktare och vara tacksam att jag inte måste prestera på topp idag.
 
Tack.

Därför är Pluras kök sämst på tv just nu/då/för alltid

Ja, jag har misskött bloggen.
 
Men det struntar vi i och går direkt på mina åsikter om Plura. Sveriges kanske mest överskattade artister/kändisar?
 
Jag och O försökte se tv-programmet "Pluras kök". Vi hade absolut inget för oss nån kväll och tänkte att ja, varför inte/don't knock it until you try it osv osv.
 
Det var alltså Plura, Tommy Körberg, Miss Li, Maria Andersson (Sahara Hotnights) och så skulle Måns Herngren tydligen vara med på ett hörn.
 
Det som händer är att Tommy Körberg och Plura blir astankade. Antagligen efter några timmars inspelning, men i programmet tar det kanske... amen jag vet inte, FEM sekunder kanske?
 
Vi frågade oss: Är det trevligt/kul/underhållande/spännande att se före detta stora artister bli fulla tillsammans?
 
Svaret är ju: NEJ. Det är fanimej inte underhållande att Körberg och Plura står och gaggar med sina kaggar och namedroppar om Keith Richards hit och vad de har knarkat dit.
 
Finns det någon som tycker att det är skoj? Tydligen, eftersom programmet gått flera säsonger.
 
Om man bortser från att det kanske då skulle vara kittlande för folk att se kändisar bli fulla och intima med varandra (precis som vi själva ju blir med VÅRA vänner, eller hur Göran?) så är programmet fel på så många plan.
 
Inte får man reda på nåt nytt eller intressant om Miss Li eller Maria Andersson och deras karriärer/drömmar/liv, vår "programledare" ställer inga frågor eller bryr sig på det hela taget inte ett skit om sina "gäster".
 
Och mitt i allt detta står en av Sveriges mest kompetenta regissörer och serverar mousserande vin. Som Körberg vägrar dricka, för att han är "så jävla kingig" när det gäller bubbel.
 
Av alla skitprogram som får fortsätta gå säsong efter säsong för att annonsörerna gillar det eftersom det skapar rubriker i kanalernas egna kvällstidningar så är "Pluras kök" ett av de värsta. Inte bara för att det helt saknar innehåll, utan för att om en sångerska som inte skrivit en låt på 30 år, stod med bar överkropp, söp och rökte och pratade om sig själv i en timme så skulle det inte bli något tv-program av det. Det skulle på sin höjd bli en korvätarrubrik och så var karriären död på riktigt.
 
Men inte med Plura. Han är ju "en legend". En legend? För att ha gjort vad?
 
Så hopplöst det känns att det kallas nyskapande tv att visa upp det som visats upp på varenda innekrog i Stockholm city sen Jesus var grabb. Och ja, detta inlägg kommer cirka ett år för sent, men det är mycket i livet som är för sent.
 
Jämlikheten i samhället till exempel.

Skönt sommarprat

Min mission för denna sommar har varit att lyssna på alla sommarprat. Nu har jag sex stycken kvar att lyssna på och det har varit fler som är tråkiga/dåliga än bra. Jag undrar: Var är producenterna när texterna har utformats? Var är producenterna när texten talas in? Eller har de kanske inte så mycket att säga till om?
 
Ska inte göra en fullständig utvärdering än, men idag började jag lyssna på Lotta Schelin och det var överraskande bra.
 
Vad jag framförallt blev så oerhört glad över är att hon pratade om irritationen över att "damfotboll" ständigt jämförs med "herrfotboll". Att om en match i damallsvenskan är dålig så är det inte just den matchen som är dålig utan då är damfotboll som sport dålig. Att vi inte förväntar oss att Emma Green-Tregaro ska hoppa 2,38, men tycker att damlandslaget ska ha samma passningstempo som Les Blues.
 
Äntligen är det någon som orkar ta fajten. Högt och öppet. Inte lite tyst och i självklara sammanhang, utan på ett självklart sätt i sammanhang där de flesta blir tysta.
 
Precis så agerar en beundransvärd människa. Inte genom att säga "Gör mig inte till er ikon" som Anja Pärson sa i sitt sommarprat.
Heja Schelin!

Vad ska det bli av mig?

Okej. Har alltså varit i Barcelona, Collioure och Roquebrune-sur-Argens i nästan tre veckor. Och allt var precis underbart, som jag och O hoppades. Collioure var så varmt att alla leder bara löstes upp och göttade till sig. Älskar älskar älskar värme.
 
Och att snorkla och se fiskar och sjöborrar och gamla träbåtar.
 
Frågan är alltså: Vad fanken gör jag i Sverige?
 
Jo, hittills har jag dammsugit, svabbat, tillbringat två dagar i tvättstugan, storhandlat, sorterat kläder och gymmat gymmat gymmat och yogat. Och så yogat.
 
Blivit en liten hemmatant alltså. Återstår att se vad som händer med mitt liv nu. Det konstiga är att jag liksom bara kan skratta åt att inte veta vad jag ska jobba med nästa vecka. Det är ju hysteriskt roligt på ett absurt sätt.
 
Jupp...

Än slank han ner i diket

Tycker att det är en svår gränsdragning mellan vad jag egentligen känner och vad jag bör känna, vad jag tycker och vad jag tror att jag bör tycka.
 
Som igår.
 
Det blev helt plötsligt en solig kväll och jag och O åkte hem tillsammans eftersom han hade varit och spelat på en 80-talssynth.
 
I min hjärna hade jag bestämt att jag skulle köra överkropp på gymmet efter middagen. Men i min mage var jag hungrig och inte ett dugg sugen på att gå till gymmet eftersom jag sprungit jobbiga intervaller på lunchen.
 
Och då blir det så att jag står där på plattformen i Gamla stan och bara inte kan fatta ett beslut. Vad är det jag egentligen VILL göra? Vilket val är rätt? Kommer jag att ångra mig åt ena eller andra hållet?
 
Vet inte om det är en sjukdom jag ärvt av O, men det här velandet är inte likt mig. Jag brukar gå på magkänslan som oftast stämmer överens med vad hjärnan redan tänkt ut.
 
Men nu är det som att jag har tappat kontakten med mitt inre kompass, om man vill uttrycka det så. Tappat kontakten med purusha - den lilla Lovisa inuti som alltid är sann.
 
Måste göra nåt åt detta. För sådär veligt kan vi inte ha det.
 
Blev till slut att vi hade en mysig middag på pizzerian vid Gullmars, god pasta. Och sen The news room när vi kom hem. En serie som är så bra att jag inte ens orkar beskriva den. Bara se. Bara se.

Under isen

Tänk vad glad man kan bli av en så enkel sak som att komma hem.
 
Var som under en tjock, svart is igår. Något hemskt hade hänt vid Gullmarsplan, någon hade hoppat och hela gröna linjen stod still. När jag hade busshoppat mig fram till Gullmars stod det två brandbilar och tre ambulanser där. Polisen stod och intervjuade människor.
 
Har däremot inte sett något i tidningarna än, så det måste vara en personlig tragedi. En drogpåverkad man på bussen berättade att hans kompis hade fått se sin pappa hoppa framför tunnelbanan. Första parkett till faderns självmord, vännen hade varit åtta år då.
 
Så svart och tungt och hemskt det kan vara en solig sommareftermiddag i den här sabla stan som inte har några tvärförbindelser.
 
Men när jag kliver genom dörren till vår stora lägenhet och känner kokosmjölksdoften och hallen fri från kanotliknande skor, då blir jag så in i själen lugn. Plötsligt går det att andas igen.
 
Middag på jordens varmaste balkong, omgärdad av pelargoner som är så otroligt misskötta att de borde flytt för länge sen så kan jag lyssna på flera timmars prat om tv-spelet Zelda. För den där personen som berättar är för bra för att vara sann.
 
Och då gäller det att lyssna till vad han än har att säga. Även om det handlar om magiska svärd och orakel och jättefåglar som försvunnit i det okända.
 

Fel start

Skulle göra en intervju klockan åtta. Måste gå upp klockan sex. Tar mig till Radiohuset, ringer upp från studion och...
 
Blir ombedd att ringa igen om en timme.
 
Ja, så börjar väl en härlig fredag va? Dagen efter en afterwork-kubbkväll och med ett obalanserat psyke som bestämmer vad man ska drömma?
 
Allt blir bra till slut ska du få se, var det en tekanna som sa till skönheten.
 
Hoppas hon har rätt.

Frågorna

När man känner sig överflödig?
 
Satt på avbytarbänken med en ständig uppmaning att värma upp?
 
Får sitta med på möten lite på nåder?
 
Är en suck i arbetsledarens planering?
 
Inte räknas med i gänget?
 
Ska man försöka bryta trenden eller bara ge upp och bli gympalärare?

Ensam och inte ensam

Jag har alltså köpt ett par skor som får mig att tänka på mina systrar på 90-talet. När de vinglade ner för vår långa backe, klängandes i staketet medan spraydoften låg kvar i hallen.


Dessa skor var super när jag ville se lång ut, men de var inte så praktiska när jag halvramlade ner till Skarpnäcktåget efter att ha tagit ett glas rött på Medis med far, bror och O i går kväll.

Ah well, mor hade ett enastående tålamod när hon väntade medan jag prova varenda sko i hela Fältan.

Dessa skor har suttit på även i dag då vi firat O:s mama. Jag har minsann fått kramar av en femåring som är självutnämnt blyg och hört en tvååring ropa "LDIIIISA" från gräsmattan för att jag ska komma ut och säga: Nämen, kör du maskrosor i skottkärran och han ska svara "MMMMMM".

Det har varit en splendid dag på alla sätt och vis. Det hade varit en fortsatt splendid kväll om det inte vore för att det O:s sista i Estockholmo fram till 3 juli. Typ.

Sånt är livet. 2011 var året då hägg och syrén bytte doftbetydelse från skolavslutning och pirr-i-magen-kvällar vid någon sjö i Nacka till ensamhet i Kärrtorp, storhandlande för en person och ett återseende av sömnlösheten. Och så fortsätter det. När de där underbara jävla blomknopparna sprack var min första dofttanke: Ja just det, så känns ensamhet.

Men det är inte riktig ensamhet, det är ju bara en månad. En månad är ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Det är något snett i mitt huvud

Jag förutsätter alltid att saker ska gå fel, att det ska vara svårt, att jag inte ska klara av det. Vad "det" än må vara.

Så om något går relativt lätt blir jag fruktansvärt misstänksam.

Jaha, kunde jag göra en telefonintervju som faktiskt ledde fram till något? Nä, det kan fan inte stämma, det måste vara jag som missbedömer precis allt personen säger. Jag tycker förvisso att det är intressant, men det är jag självklart helt ensam om. Värdelösa intervju!

Jaha, kan jag göra prator och klippa ihop ett inslag? Kommer jag ihåg hur tekniken fungerar, kan jag fortfarande höra hur det kommer låta om jag tar bort det eller det klippet innan jag gör det? Nä, det här är bara min hjärna som helt plötsligt TROR ATT DET KAN NÅGOT. Stupid brain...frickin' lying stupid brain...

Jaha, fick jag lite beröm för mina inslag? Men den personen måste ju vara helt knäpp i kolan (vilket han inte är!). Men då ljuger han. För att vara lite snäll mot mig.

Ååå, varför kan folk inte bara säga som det är? Att ingenting kommer att gå bra den här månaden. Kan de inte bara vara ärliga.

Så tänker jag. Om och om igen. Och jag tänker det fortfarande. Då är ju något snett, när man försöker övertala sig själv om att man är världelös och blir lite arg på folk om de säger att man ju faktiskt är LITE kompetent.

Äh, lägg av nu Lovis, nu får det räcka med självdizzandet. Så jäkla brudigt beteende, det här är ju ett mönster som ska brytas.

Alltså, i sann Zlatan-anda: Jag har faktiskt gjort ett ganska bra inslag idag. Fick lite beröm för att jag lyckats koka ihop något. Det kommer inte att vara tyst i Sveriges Radio P4 på måndag.

Och nu är det helg!

Halleluja!

RSS 2.0