Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Gym.

En av människor skapad miljö att vistas i. Verkligen konstigt. 29 svettiga människor på stillastående cyklar parkerade framför LCD-skärmar som visar Oprah. Löpbanden snurrar runt runt medans folk power-walkar sig stillastående smala. Men det är roligt att det är så många som rör på sig. Det har blivit fler och fler i gymmen de senaste åren. Det tror jag är bra.

Det finns så många olika människor på ett gym. Det är hon som kanske jobbar på kommunen. Med sin tonårsdotters gamla jazzbyxor (minns ni ordet?) från 1998 och sin mans gamla t-shirt från när han var på seglarläger-kickoff. Hon cyklar lite lojt i början, men spurtar den sista minuten. Inne bland redskapen tränar hon ben och överkropp och tar i som tusan när det vankas armhävningar. Stretchar förstrött medans hon spionerar på killen i 16-årsåldern vid de fria vikterna. Han påminner om hennes son.
Killen med det vita linnet, innebandystrumpor och badshorts väljer alltid för tunga vikter för bänkpress. Han orkar några vackliga omgångar och är knallröd i annsiktet när han är klar. Alla ser att han borde träna benen också, annars blir hans kropp helt oproportionerlig. Men han själv vill bara ha muskler att flexa på fysiklektionen, klara flest armhävningar på gympan. Han kikar avundsjukt på den pumpade 27-åringen brevid. Som med sitt rakade huvud knappt kommer genom gymmet på grund av sin axelbredd. Lite mycket proteinpulver köpt på internet till frukost kanske? Men 16-åringen vet nu vad han jobbar mot. Han vill bli biffig-biffigare-biffigast!
Ute på löpbandet joggar fortfarande den 40-åriga mannen i för korta shorts. Han ser ut som en riktig orienterare, den gamla fjällrävenjackan hänger nog i omklädningsrummet och väntar. Snart kommer han komma in i gymmet för att göra sit-ups på de gula bollarna och stretcha. Stretcha riktigt ordentligt. Och eftersom shortsen är så riktigt 70-talskorta kommer vi alla få ta del av hans behag. Hurra.
Sen har vi tonårstjejerna. Oj, de har så mycket underlagskräm så att det lämnar märken på speglarna. Några av dem spelar fotboll eller innebandy, det syns på vaderna och de ruffsiga sidotofsarna i nacken. Obligatorisk snygg sporttjej look. Kajalpennan innanför nederfransarna icke att förglömma. För hur ska man annars kunna spänna ögonnen i motståndarna? De snckar mycket, luktar parfym. Men de tränar ordentligt, de är duktiga och seriösa.
Och så är det lilla jag. Alldeles för upptagen med att spionera på alla andra för att tänka på hur jag själv ser ut. Men jag skulle gissa på svettig och sjuinihelvetes röd i annisktet. Det brukar jag vara. Och alltid nära till en spegel när det vankas armövningar. Då gäller det att glänsa.

Under hela mitt liv (denna enorma mängd av år!) har jag lovat mig själv att aldrig bli stel och vuxen. Mogen, ja, men jag ska behålla det barnsliga. Jag tycker att jag har lyckats ganska väl. Jag älskar att leka till exempel och jag har inga problem med att göra bort mig.
Men.
Ett stort MEN.
Det finns tillfällen då folks barnsligheter gör mig så förbannad att jag för några sekunder är rädd för deras liv. Om jag inte spenderat 22 år med att dämpa min aggressivitet hade nog många människor åkt på stryk de senaste åren.
Att ha sönder saker för skojs skull är något jag hoppades hade lämnats kvar på lågstadiet. Och bara för att jag inte njuter av att behandla personalen på krogar respektlöst betyder inte det att jag har blivit gammal och grå. Så enkelt är det bara.

Respekt är ett ord som har smutsats ner så mycket av hela "respekterar du inte mig ska jag cutta dig"-mentaliten. Men tänk vad skönt om folk tänkte lite på det innan de gör saker. Är det repsktfullt av mig att inte hålla upp dörren åt den här tanten med rulator? Titta servitören i ögonen och tacka på ett äkta och respektfullt sätt när han kommer med din öl. På något sätt är det väl så, att de som respekterar sig själva respekterar även andra. Kanske, kanske inte.
Ett ganska rörigt blogginlägg, men det blir lätt så när man har spelat fia med knuff med en fyraåring hela dagen.

Otrevliga människor. De finns överallt. De som inte ber om ursäkt när de går in i dig, kassörer som inte ens tittar på dig när de tar emot din sista hundring, alla de på t-banan som låtsas att de inte ser att du hoppar på kryckor och behöver en sittplats.
Många i min närhet störs inte av det här alls. De lägger ingen vikt vid det. Jag å andra sidan blir fullkomligt rasande. Lite simpelt vett kan väl alla människor ha åtminstone!
- Hur har era föräldrar uppfostrat er? vill jag skrika. Är det inte jobbigt att vara sur och otrevlig hela dagen? Varför hatar du mig bara för att jag inte har jämna pengar?
Så när någon släpper dörren i annsiktet på mig säger jag högt: - Och så håller man ju upp dörren för den som kommer efter eller hur?
Och när de slänger växeln brevid min utsträckta hand fyrar jag av ett gigantiskt leende och önskar dem en underbar, fantastisk och strålande dag!
När jag hoppade på kryckor hela sommaren ingick det i min rutin att då och då åka tunnelbana. Så fort dörrarna öppnades och jag hoppade in halvskrek jag:
- Ursäkta, men jag hoppas på kryckor och om inte någon reser på sig kommer jag att trilla och skada mig ännu mer!
Och när de inte viker undan lite när vi möts på gatan utan trycker armbågen i mina revben går jag efter och säger: - Förlåt för att DU gick in i MIG, det var självklart inte meningen...
Oftast blir folk väldigt chokade av mitt beteende. Jag vet inte om det är för att de aldrig har sett en arg/überglad människa förut. Men jag vill tro att åtminstone några av dem börjar hålla upp dörrar åt folk. Och kanske blir de lite snabbare på att resa sig för äldre och skadade.
Fast antagligen tycker de bara att jag är jobbig, vilket jag nog är. Fast hellre jobbig och uppfostrad än otrevlig... eller?

Under hela mitt liv har jag varit övertygad om att jag föddes som gammal och blir yngre och yngre ju äldre jag blir. Jag tror att det har stannat av nu och jag hamnade på ungefär 89 år. Innerst inne är jag en gammal tant som för länge sedan tröttnade på det vårdslösa livet.
Bevis:
1.ord som kröka, festa, supa och röja får mig extremt avtänd och på dåligt humör. Jag höjer instinktivt på ögonbrynet och fnyser åt den som uttalar sig i ämnet.
2. så fort någon är full slutar jag att ta det den säger på allvar.
3. jag klarar inte av att dricka och är heller inte särskilt intresserad av att öva mig i det.
4. jag tycker inte att roligt på fyllan är äkta roligt, eftersom man inte tycker att det är lika roligt dan efter.
5. mitt mål är att bara umgås nykter med människor som jag har roligt med nykter och som fortfarande kan vara roliga och stimulernade nyktra.

Så är det.

Någon som vill bjuda mig på fest?