Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Midsommar är över. Inga mer små grodor eller fallossymboler och absolut inget mer snapsande. Det måste vara bland det konstigaste någonsin att som turist råka landa i Sverige på midsommar. - Nej tyvärr, ingen jobbar idag (förutom Lovisa såklart) för de är upptagna med att slinka ner i diket... När midsommarafton börjar närma sig sitt slut är det alltid något härlig människa som säger att nu går vi mot mörkare tider. Denne människa borde skjutas, varje år, så att han/hon lär sig att INTE säga sådanana saker när sommaren precis börjat i vårt apkalla land. Inom sportvärlden händer det heller inte mycket just nu. När fotbolls-EM är igång är det som att övriga förbund håller andan. "Bara några dagar kvar grabbar och tjejer, sen kan vi börja tävla igen, då kanske någon kommer bry sig om vår ädla gren: orientering/tennis/speedway/osv". En dag som idag, dagen efter midsommarafton, var det kav lugnt på Stockholms gator. Jag såg två bilar, men inga människor på trottoarer eller torg. Tom huvudstad när alla ligger hemma med tunga huvuden och köttbullar upp i öronen. I varje hem och stuga är det nog inte bara små grodorna som snurrar runt runt. Nästa stora sak man ska fira är väl Lucia, om man inte räknar Halloween och kräftskivorna. Det är konstigt hur tom hösten är på sång och nubbe ändå, den tristaste av årstider. Ah, well, sommaren är lång och allt kan vända. Bollen är rund och allt kan hända. God middag!

Nu när det är fotbolls-EM har jag fått den underbara chansen att arbeta varje match. Jag är evigt tacksam för mitt jobb, det är roligt, men det innebär också att dagarna är lediga för yoga och tankar. En sak slog mig efter matchen Turkiet-Tjeckien. Nämligen hur helt galna deras fans var. Kroppsmålade män och kvinnor överallt, väldigt rolig tv. Sen ser man på Sveriges fans. Det finns alltid någon kille i pippi långstrump-peruk och en med vikingamössa, annars är det mest tjejer som försöker se snygga ut i en gul-blå tröja. Vi svenskar tar inte hejandet på lika stort allvar. Vi går inte all-out med våra skrik och ramsor. I alla fall inte hemma, kanske där nere på läktarna där ölet flödat friskt innan avspark. Det är som att vi skäms för att heja på vårt lag. Gör vi det? Inget annat land skulle ens få för sig att INTE skrika högst, slå sig för bröstet och berätta för hela världen hur BÄST deras landslag är. Men det är vid stora mästerskap som vi svenskar åtminstone vågar heja lite. - Jo, det är klart jag håller på Sverige, heja heja... pip pip pip... Annars är vi mästare på att trash-talka vårt land. Alltså, svenskar är så himla tråkiga, svenskar är så himla tysta, Sverige är ett sånt kontrolland, bla bla bla. Kan ni ens tänka er en italienare säga något sånt? Skulle en fransman någonsin snacka skit om sitt land? Om vissa politiker, visst, men skulle man säga: Frankrike är skittrist, alla människor är otrevliga och så vidare, då skulle man åka på en propp. Och med rätta! För Frankrike är inget av det. Sverige är heller inte fullt av tråkiga, tysta jante-lagsmänniskor! Eller är det så att alla som säger så bara försöker påpeka att de själva är alldeles fantastiskt öppna, spralliga glada och tokiga? Kanske har det att göra med att vi inte vill skryta? Innerst inne tycker vi att Sverige är ett hejdundrandes bra land, men vi vill ju inte trycka upp det i ansiktet på folk, då kanske de blir ledsna? Äsch, jag vet inte. Ibland tycker jag att svenskar kan bete sig som ett lite retat barn i mellanstadiet. Han/hon som trillar och är först med att berätta det, skratta åt sig själv och göra om det för att visa för alla hur dumt det såg ut. Allt för att ingen ska hinna reta en först. Och den största hycklaren av alla är väl jag själv, som sitter och buntar ihop alla svenskar till skitsnackande öldrickande pippi-långstrumpsälskare. Ja, shame on me. Men jag är inte den som åker utomlands och snackar skit om Stockholms tråkiga nattliv eller äckliga mat. Om någon frågar säger jag att Sverige är jättebra, trevliga människor som är duktiga på att stå i kö och det är så skönt att slippe trängas och skrika så fort man ska på bussen. Var sak har sin plats, var sak har sin tid. M, som bott i London i en herrans massa år, berättade att det som Londonborna sa om svenskar var: Jees, ni svenskar är de enda som rackar ner på ert eget land. Alla andra som flyttar utomlands har hemlängtan, men ni svenskar verkar hata Sverige. Hur bra reklam är det? Inte så bra...

Det är något med när man jobbar oavbrutet i två månaders tid som gör att man inte hinner uppdatera sin blogg. Jag vet inte vad det kan vara... Idag såg jag Alla vi barn i bullerbyn. Det var fantastiskt. Tänk att det kan kännas så mycket i magen när sex små barn springer ut på en översvämmad äng och glömmer Agdas skor för att skomakaren jagar iväg dem. Det är något särskilt med alla filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker. Alla utom Lotta på Bråkmakargatan där en tjurig spinkfia till unge ska porträttera den kavata tuffa Lotta. Helt felcastat... Men när Olles pappa övertalar skomakaren att ge bort Svip till olle. Wow. Jag har spenderat min förmiddag med att gråta till en barnfilm. Och det är inte första gången mina vänner. För några månader sedan gick Emil i Lönneberga. Gråt. Förra helgen Nils karlsson Pyssling. Gråt. jag blir alldeles överväldigad av varma och blöta känslor när jag ser dessa filmer. Så en 22-åring sitter i pyjamas och snyftar för sig själv till barnfilmer. Det är ju så fint när flickorna i Bullerbyn har bestämt vilka av pojkarna de ska gifta sig med. Mitt nya hatord, heteronormativ, skulle kunna beskriva samtliga ovan nämnda filmer. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Det kan vara fint ändå! Genusperspektivet saknas inte när Lisa ska gifta sig med Olle fast han försöker få henne att prata när hon plockar midsommarblommor så att hon inte ska drömma om honom. Men fattar ni hur fint det är! Detta är ett ämne som ej är färdgitömt, så mer lär komma i gråtsammanhang. "Vi ska hava falukorv av allra bästa slag!"