Straffa dig själv med TV
I morse tänkte jag att jag ville titta lite på tv till frukosten. Eftersom jag började jobba klockan 9 tyckte jag väldigt synd om mig, och varför inte pigga upp sig med lite tv.
Tänkte jag, men det visade sig ju vara fel fel fel fel.
På trean visade de Rachel Ray, där fyra tjejer i 25-årsåldern berättade om hur många timmar varje dag de dedikerade till att skvallra.
- I am addicted to gossip, sa en av dem, helt seriöst, utan att blinka.
På fyran var det barnprogram, en skrikig tecknad serie som borde skjutas med hagelgevär vid första bästa tillfälle. På femman visade de "poor little rich girl", där en fattig engelsk tjej ska byta liv med en rik engelsk tjej, så att den fattiga tjejen får inspiration till att kämpa och plugga och den rika tjejen ska fatta hur bra hon har det och vara tacksam och inte klaga över att hon inte får den nya gucciväskan så fort hon blinkar.
Denna dag var det en tjej som städade offentliga toaletter som skulle byta plats med... en glamourmodell från Liverpool. "The rich girl" var en tjej som plåtade pattarna en gång i veckan och detta skulle den fattiga tjejen sträva mot, att hon kan tjäna massa härliga pengar på att unga killar runkar till henne bild. Hurra för klassresor.
På MTV visade de bara Brandis nya singel (som även den borde utsättas för lämpligt straff) samtidigt som de förklarade för folk på vilket sätt de ska göra slut i nedre kanten av tv:n och Dr. Phil hade ett gäng gäster som satt och skrek på varandra.
- Ska jag hämta tidningen, utropade O plötsligt.
Vilken snilleblixt! Av med tv och in med ordentlig media. Jag kunde andas ut och läsa lite om hur dålig Johan Croneman tycker att SVT:s vinterstudio är. Det kändes härligt.
Tänkte jag, men det visade sig ju vara fel fel fel fel.
På trean visade de Rachel Ray, där fyra tjejer i 25-årsåldern berättade om hur många timmar varje dag de dedikerade till att skvallra.
- I am addicted to gossip, sa en av dem, helt seriöst, utan att blinka.
På fyran var det barnprogram, en skrikig tecknad serie som borde skjutas med hagelgevär vid första bästa tillfälle. På femman visade de "poor little rich girl", där en fattig engelsk tjej ska byta liv med en rik engelsk tjej, så att den fattiga tjejen får inspiration till att kämpa och plugga och den rika tjejen ska fatta hur bra hon har det och vara tacksam och inte klaga över att hon inte får den nya gucciväskan så fort hon blinkar.
Denna dag var det en tjej som städade offentliga toaletter som skulle byta plats med... en glamourmodell från Liverpool. "The rich girl" var en tjej som plåtade pattarna en gång i veckan och detta skulle den fattiga tjejen sträva mot, att hon kan tjäna massa härliga pengar på att unga killar runkar till henne bild. Hurra för klassresor.
På MTV visade de bara Brandis nya singel (som även den borde utsättas för lämpligt straff) samtidigt som de förklarade för folk på vilket sätt de ska göra slut i nedre kanten av tv:n och Dr. Phil hade ett gäng gäster som satt och skrek på varandra.
- Ska jag hämta tidningen, utropade O plötsligt.
Vilken snilleblixt! Av med tv och in med ordentlig media. Jag kunde andas ut och läsa lite om hur dålig Johan Croneman tycker att SVT:s vinterstudio är. Det kändes härligt.
Adapt to me people!
Idag när jag satt på tunnelbanan och försökte läsa min bok om Stalin som jag fått i födelsedagspresent, hade jag svårt att koncentrera mig.
På den första platsen jag satte mig, hamnade jag mitt emot en ung, parfymstinkande tjej med alladeles för mycket underlagskräm. Hon tyckte att det var en bra idé att vippa med fötterna på sina korslagda ben och småsparkade på mig hela tiden. Eftersom min näsa egentligen är mer känslig än mina smalben, men jag ändå inte uppskattar blåmärken, reste jag på mig och bytte plats.
Men där var det inte mycket bättre. En kvinna i 40-årsåldern läste Metro, samtidigt som hon pratade i telefon om allt mellan himmel och jord. Självklart ska man få snacka i mobilen på tuben, men ljudvolymen grabbar, ljudvolymen. Och handlar det dessutom om hennes barns kräksjuka, hennes mans fotsvamp och hundens bajsproblem, då tycker jag att man helt sonika kan knipa käft.
Så, än en gång flyttar jag på mig och försöker att läsa min sjukt intressanta bok. Då är jag framme vid Slussen och måste byta tåg till röda mot Ropsten. Där är det relativt tyst faktiskt, många trötta som ska till jobbet, och jag får äntligen tid att läsa, trots att minst tre personer i närheten inte insett storheten i principen "dutta" på lite parfym utan uppenbarligen hellre badar i de dyra dropparna.
Då börjar en till synes oförsynt kvinna och hennes tre barn att sjunga bä bä vita lamm. Out of the blue, bara sådär. De sjunger från Slussen till Gärdet där jag äntligen äntligen äntligen slipper ut ur det kollektiva dårhuset. Free at last.
Jag undrar i mitt stilla sinne om man kanske ska införa tysta vagnar, typ som bibliotek, för alla oss som blir mordiska av oljud på mornarna.
För jag tycker faktiskt, att någon gång, då ska fan världen anpassa sig efter mig.
På den första platsen jag satte mig, hamnade jag mitt emot en ung, parfymstinkande tjej med alladeles för mycket underlagskräm. Hon tyckte att det var en bra idé att vippa med fötterna på sina korslagda ben och småsparkade på mig hela tiden. Eftersom min näsa egentligen är mer känslig än mina smalben, men jag ändå inte uppskattar blåmärken, reste jag på mig och bytte plats.
Men där var det inte mycket bättre. En kvinna i 40-årsåldern läste Metro, samtidigt som hon pratade i telefon om allt mellan himmel och jord. Självklart ska man få snacka i mobilen på tuben, men ljudvolymen grabbar, ljudvolymen. Och handlar det dessutom om hennes barns kräksjuka, hennes mans fotsvamp och hundens bajsproblem, då tycker jag att man helt sonika kan knipa käft.
Så, än en gång flyttar jag på mig och försöker att läsa min sjukt intressanta bok. Då är jag framme vid Slussen och måste byta tåg till röda mot Ropsten. Där är det relativt tyst faktiskt, många trötta som ska till jobbet, och jag får äntligen tid att läsa, trots att minst tre personer i närheten inte insett storheten i principen "dutta" på lite parfym utan uppenbarligen hellre badar i de dyra dropparna.
Då börjar en till synes oförsynt kvinna och hennes tre barn att sjunga bä bä vita lamm. Out of the blue, bara sådär. De sjunger från Slussen till Gärdet där jag äntligen äntligen äntligen slipper ut ur det kollektiva dårhuset. Free at last.
Jag undrar i mitt stilla sinne om man kanske ska införa tysta vagnar, typ som bibliotek, för alla oss som blir mordiska av oljud på mornarna.
För jag tycker faktiskt, att någon gång, då ska fan världen anpassa sig efter mig.
Jobbstress
På andra jobbet. Här var det stressigt med sex hockeymatcher. På dagjobbet var det stressigt med fem tablåer att släppa under dagen. Efter jobbet blir det också stressigt för jag måste ju hinna med någon satans buss också.
Stressigt stressigt.
Men, det är faktiskt så sant som det är sagt, jag klagar inte. För det är roliga jobb jag har, även om hjärnan ibland snurrar av allt som måste göras.
Värre var det i början på Radiosporten, då var man röd i ansiktet mest hela tiden. Jaja, back to work.
Stressigt stressigt.
Men, det är faktiskt så sant som det är sagt, jag klagar inte. För det är roliga jobb jag har, även om hjärnan ibland snurrar av allt som måste göras.
Värre var det i början på Radiosporten, då var man röd i ansiktet mest hela tiden. Jaja, back to work.
Mindre pluggpeng
Studiesociala kommittén ska idag komma med ett förslag som antaligen kommer innehålla en sänkning av antalet år man har rätt till studiestöd i Sverige, från fyra till sex.
När jag läste detta i morse i DN blev jag så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Om man vill går en utbildning som är längre, till exempel läkarlinjen eller gymnasielärarlinjen, ska man få ansöka om utökat studiestöd till sex år.
Argumenten för är:
Det kostar mindre pengar.
Argumenten mot är:
Om du väljer fel utbildning blir det svårt att byta.
De som inte redan har mycket pengar på annat sätt kommer ha svårt att nå en högre utbildningsnivå.
Om du är äldre och vill börja plugga är det i princip omöjligt.
Klasskillnaderna som vi för 40 år sedan var dead on på att utjämna i Sverige, kommer återigen resa sig som Sergelskraporna, mörka och betongtunga.
Tillbaka till 1800-talet, du är vad du föds till och inget annat kan du bli, basta!
När jag läste detta i morse i DN blev jag så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Om man vill går en utbildning som är längre, till exempel läkarlinjen eller gymnasielärarlinjen, ska man få ansöka om utökat studiestöd till sex år.
Argumenten för är:
Det kostar mindre pengar.
Argumenten mot är:
Om du väljer fel utbildning blir det svårt att byta.
De som inte redan har mycket pengar på annat sätt kommer ha svårt att nå en högre utbildningsnivå.
Om du är äldre och vill börja plugga är det i princip omöjligt.
Klasskillnaderna som vi för 40 år sedan var dead on på att utjämna i Sverige, kommer återigen resa sig som Sergelskraporna, mörka och betongtunga.
Tillbaka till 1800-talet, du är vad du föds till och inget annat kan du bli, basta!
Mästarnas mästare är bäst på TV just nu
Tydligen skyller Kanal 5 de dåliga tittarsiffrorna för Linda Rosingprogrammet på att alla andra kanaler sände Daniel-och-Vickan-ska-gifta-sig-special. Tror inte det va.
Anledningen till att det är dåliga tittarsiffror är att ingen är intresserad av att se ett så pinsamt upplägg med en så pinsam tagline och en så pinsam huvudkaraktär och tre så pinsamma bikaraktärer.
Nä, jag har hittat mitt favoritprogram för alltid: Mästarnas mästare på SVT.
Herre min je, varför har ingen sagt att det är det bästa SVT har producerat någonsin? Det som är mest intressant med idrott, idrottsmännen och kvinnorna själva och deras enorma vinnarmentalitet och psykologiska styrka, det ägnar programmet sig åt 45 minuter varje tisdag. Helt genialt. Jag kunde inte slita mig därifrån trots att det fanns ett kök att städa.
I didn't care för Pelle Fosshaug visade sig vara djurvän, Malin Moström en riktig tjurskalle och Per Elofsson en retsticka som alla ville slå. Det var som stjärnorna på slottet fast med en tävlingsnerv och utan divor och larvpottor. Nä, så jäkla bra. Ett program som jag säkert är ensam om att älska, men det gör inget, mer för mig ha ha!
Anledningen till att det är dåliga tittarsiffror är att ingen är intresserad av att se ett så pinsamt upplägg med en så pinsam tagline och en så pinsam huvudkaraktär och tre så pinsamma bikaraktärer.
Nä, jag har hittat mitt favoritprogram för alltid: Mästarnas mästare på SVT.
Herre min je, varför har ingen sagt att det är det bästa SVT har producerat någonsin? Det som är mest intressant med idrott, idrottsmännen och kvinnorna själva och deras enorma vinnarmentalitet och psykologiska styrka, det ägnar programmet sig åt 45 minuter varje tisdag. Helt genialt. Jag kunde inte slita mig därifrån trots att det fanns ett kök att städa.
I didn't care för Pelle Fosshaug visade sig vara djurvän, Malin Moström en riktig tjurskalle och Per Elofsson en retsticka som alla ville slå. Det var som stjärnorna på slottet fast med en tävlingsnerv och utan divor och larvpottor. Nä, så jäkla bra. Ett program som jag säkert är ensam om att älska, men det gör inget, mer för mig ha ha!
Trött som döden
I morse vaknade jag en halvtimme innan jag skulle gå upp och var inte dödstrött.
Det är då man vet att kroppen har vant sig vid en ny dygnsrytm. Det är skönt att känna att man kan pressa in sig i den tidiga fållan igen. I gymnasiet gick jag ju för tusan upp kvart i sex varje morgon, men jag var å andra sidan alltid minst 20 minuter för tidig till morgonlektionen i tre års tid. Om man inte räknar de sista månaderna då jag nog inte dök upp alls.
Min hjärna är helt tom idag, ingen inspiration, ingen nyfikenhet, inget av vikt att tänka på, ingenting. Undrar om det beror på vädret som ger mig migrän, eller helt enkelt att jag börjar tappa sugen...
Bildkavalkad - jag slår vad!
Okej, här har laddats upp bilder, bonzai!
Först för alla som inte har träffat mig de senaste tre veckorna:
je suis trés blonde! eller yo soy rubia! eller jag är fan aspissbajssnygg i håret bitches!
Jag har också tatuerat mig och den ser ut såhär och eftersom sårskorporna såklart är kvar är den lite grumlig liksom, men jag älskar den mer än lakrits ändå. She shall be named Gurli and Gurli shall be her name.
Alles klar, så ligger landet och i morgon ska jag arbeta hemifrån.
Toodles mr poodles!
Först för alla som inte har träffat mig de senaste tre veckorna:
je suis trés blonde! eller yo soy rubia! eller jag är fan aspissbajssnygg i håret bitches!
Jag har också tatuerat mig och den ser ut såhär och eftersom sårskorporna såklart är kvar är den lite grumlig liksom, men jag älskar den mer än lakrits ändå. She shall be named Gurli and Gurli shall be her name.
Alles klar, så ligger landet och i morgon ska jag arbeta hemifrån.
Toodles mr poodles!
Döm inte huden efter åren!
Tillbaka på jobbet.
Igår var vi hos O:s föräldar och åt middag. O visade stolt upp min tatuering och jag fick spridda reaktioner.
vad som slagit mig den här helgen är hur mycket folk dömer andra efter deras utseende. Och jag har en känsla av att det dessutom har blivit mer okej att göra just det, döma hunden efter håren, boken efter omslaget, innehållet efter förpackningen eller huden efter åren.
Och det gör mig arg, som supersnällasilver-Sara-arg.
- Ja, sa O:s pappa, nuförtiden kostar det ju inte så jättemycket att ta bort dem sen.
- Men jag vill inte ta bort den sen, svarade jag.
- Nänä...
han trodde mig inte, vilket ju såklart är helt okej, jag har inte gjort tatueringen för andras skull. Men det som föräldar och äldre syskon verkar oroade över är just att jag ska bli dömd av andra på grund av tatueringen.
jag är så trött på att det är okej, att bestämma hur någon är efter att ha SETT den. "Titta, han ser skön ut, honom ska jag bli ihop med". Om detta system inte fungerar när det gäller sängar, soffor, bilar eller kläder varför i gud, jesus, djävulen och Buddhas namn, skulle det stämma in på människor?
Dessutom är sociala koder olika i olika grupper. Det som är fint för några, är fult för andra. Kläder som står för att man är intresserad av djurrättsfrågor för mig, betyder helt enkelt anarkist för min farmor. När jag färgar håret platinablont och kort tänker jag att det ser ut som att jag är gladare och tycker om rockmusik, medan gubben på gatan tycker att jag ser ut som en syntare och fjortisarna tror att jag är kommunist. Så är det bara.
Jag vill sätta stopp för detta, vem är med mig?
Igår var vi hos O:s föräldar och åt middag. O visade stolt upp min tatuering och jag fick spridda reaktioner.
vad som slagit mig den här helgen är hur mycket folk dömer andra efter deras utseende. Och jag har en känsla av att det dessutom har blivit mer okej att göra just det, döma hunden efter håren, boken efter omslaget, innehållet efter förpackningen eller huden efter åren.
Och det gör mig arg, som supersnällasilver-Sara-arg.
- Ja, sa O:s pappa, nuförtiden kostar det ju inte så jättemycket att ta bort dem sen.
- Men jag vill inte ta bort den sen, svarade jag.
- Nänä...
han trodde mig inte, vilket ju såklart är helt okej, jag har inte gjort tatueringen för andras skull. Men det som föräldar och äldre syskon verkar oroade över är just att jag ska bli dömd av andra på grund av tatueringen.
jag är så trött på att det är okej, att bestämma hur någon är efter att ha SETT den. "Titta, han ser skön ut, honom ska jag bli ihop med". Om detta system inte fungerar när det gäller sängar, soffor, bilar eller kläder varför i gud, jesus, djävulen och Buddhas namn, skulle det stämma in på människor?
Dessutom är sociala koder olika i olika grupper. Det som är fint för några, är fult för andra. Kläder som står för att man är intresserad av djurrättsfrågor för mig, betyder helt enkelt anarkist för min farmor. När jag färgar håret platinablont och kort tänker jag att det ser ut som att jag är gladare och tycker om rockmusik, medan gubben på gatan tycker att jag ser ut som en syntare och fjortisarna tror att jag är kommunist. Så är det bara.
Jag vill sätta stopp för detta, vem är med mig?
Mat mat mat mat mat
Jag är hungrig som ett svin. Alltså riktigt jäkla skithungrig. Men den andra webbisen har inte börjat än och jag kan nog inte lämna min dator förrän han kommer.
Eller för att citera Little shop of horrors: FEED ME!
Helgen har varit allt annat än avslappnande, men det är okej för jag har sällskap av en värkande arm och vackra blommor vart jag än går. Tyson, som tatuerade mig, berättade att de brukade skrika: Miami Ink moment! när folk kom in och förklarade hur den kommande dödskallen på axeln representerade deras döda farmor. Det var helt klart ett skälssord.
- I mean, they do pretty cool tattoos, sure, but the people man! They're so fucking stupid, "this flower represents the strenght withing me". For fuck sake, I just want to throw up.
Lite scary va det ju att berätta varför jag ville göra min, men han godkände allt. Det var skönt. Sen ska han lägga upp min på hemsidan också.
- It's so much cooler to be able to make a pretty tattoo then a scary one, som han sa.
Nu får jag äntligen lunch! Hurra!
Eller för att citera Little shop of horrors: FEED ME!
Helgen har varit allt annat än avslappnande, men det är okej för jag har sällskap av en värkande arm och vackra blommor vart jag än går. Tyson, som tatuerade mig, berättade att de brukade skrika: Miami Ink moment! när folk kom in och förklarade hur den kommande dödskallen på axeln representerade deras döda farmor. Det var helt klart ett skälssord.
- I mean, they do pretty cool tattoos, sure, but the people man! They're so fucking stupid, "this flower represents the strenght withing me". For fuck sake, I just want to throw up.
Lite scary va det ju att berätta varför jag ville göra min, men han godkände allt. Det var skönt. Sen ska han lägga upp min på hemsidan också.
- It's so much cooler to be able to make a pretty tattoo then a scary one, som han sa.
Nu får jag äntligen lunch! Hurra!
Kort update
Ja, i fredags blev det tauering på mig.
Jag är alldeles kär i den, men har inte kunnat lägga upp en bild än. Skäms på mig, det ska ske i kväll dock.
Den är så fin så fin, med ett tecken i svart och sen sju körsbärsblommor som är rosa och gula. Jag älskar den och den är riktigt stor också, ingen liten plutt som man inte lägger märke till.
Idag jobbar jag såklart, men vill jag bli glad så tittar jag bara ner på min arm och känner smärtan av att ha fått färg inpetad med nålar under huden. Underbart!
Jag är alldeles kär i den, men har inte kunnat lägga upp en bild än. Skäms på mig, det ska ske i kväll dock.
Den är så fin så fin, med ett tecken i svart och sen sju körsbärsblommor som är rosa och gula. Jag älskar den och den är riktigt stor också, ingen liten plutt som man inte lägger märke till.
Idag jobbar jag såklart, men vill jag bli glad så tittar jag bara ner på min arm och känner smärtan av att ha fått färg inpetad med nålar under huden. Underbart!
Ingen vill flytta sig
Nu flyttas det på fyran. Alla ska möbleras om. Jag mister min fina plats vid fönstret och jag är inte nöjd. Men jag är ju trots allt bara vikarie och kommer inte sitta här längre än till slutet på augusti. Sen vet jag inte vad som händer.
Alla springer runt och slängre saker och tjattrar vid borden om de nya platserna och flera visar sura miner. Det verkar inte som att någon är riktigt nöjd, och det är ju inget bra.
B skickar röst-sms ibland till alla sina vänner. Det är jäkligt kul. Alltid blir man glad av att lyssna på det, konstigt att det känns så mycket mer speciellt att få ett mass-ljud-sms än ett vanligt massmess. Bra initiativ i alla fall.
Nu är jag fan riktigt nervig för tatueringen, eller gaddningen som en gammal klasskompis skrev idag.
Men, nu har i alla fall min mamma Facebook, så allt löser sig nog snart till det bästa.
Och oj vad jag vill dricka öl ikväll, undrar om man får det när man är nygaddad...
Alla springer runt och slängre saker och tjattrar vid borden om de nya platserna och flera visar sura miner. Det verkar inte som att någon är riktigt nöjd, och det är ju inget bra.
B skickar röst-sms ibland till alla sina vänner. Det är jäkligt kul. Alltid blir man glad av att lyssna på det, konstigt att det känns så mycket mer speciellt att få ett mass-ljud-sms än ett vanligt massmess. Bra initiativ i alla fall.
Nu är jag fan riktigt nervig för tatueringen, eller gaddningen som en gammal klasskompis skrev idag.
Men, nu har i alla fall min mamma Facebook, så allt löser sig nog snart till det bästa.
Och oj vad jag vill dricka öl ikväll, undrar om man får det när man är nygaddad...
Lärarinneminne
Idag smäller det.
Jag ska tatuera mig klockan 16.00.
Jag är nervös.
Mest för att världens otrevligaste tjej kanske är där. Men det hoppas jag att hon inte är. Sen tänker jag lite destruktiva tankar också om att det borde vara likadan arbetsmoral hos tatuerare som hos annat folk och att fredag eftermiddag alltså inte är den ultimata tiden att få tatuerarens odelade uppmärksamhet då han/hon antagligen har huvudet fullt med vart ölen ska drickas under kvällen.
Får helt enkelt se, sa blinda Sara och skar av sig ögonlocken.
Dagens högstadieminne:
I sjuan hade vi en bildlärarinna som hatade barn. Hon HATADE verkligen barn. Så fort någon räckte upp handen för att få hjälp, suckade hon högt och ignorerade först barnet i fråga tio minuter innan hon släpade sig dit och stånkandes och stönandes förklarade för den idiotiska ynglingen hur saker och ting skulle gå till.
En lektion hade hon gett oss i uppgift att rita olika gråskalor med blyerts (herre jesus, konstigt att man började skolka i högstadiet liksom). Jag började rita men blev sen förvirrad om jag skulle använda 2b-pennan eller 5b-pennan och räckte upp handen eftersom man inte fick komma fram till hennes kateder och be om hjälp, det var en dödssynd. Hon tittade upp och såg min hand, reste sig och gick rakt fram till ett av de andra borden och frågade hur det gick för dem. Flera händer sträcktes upp i luften och hon släpade sig runt i salen och hjälpte alla utom mig.
Efter en kvart frågade jag rakt ut om jag skulle få någon hjälp alls?
- Sitt och räck upp handen så kommer jag när det är din tur, fräste hon.
Jag fortsatte hålla upp handen, som alla vet börjar värka efter typ tio sekunder i luften. Ytterligare tio minuter gick och hon fortsatte att ignorera mig, men hjälpa andra klassisar. Till slut fick jag nog.
- Kan jag få någon jävla hjälp eller tänker du bara favorisera killarna?
- Nä, sådär säger man inte!
- Förlåt, jag skämdes för det var inte schysst att skälla på henne. Men jag har räckt upp handen halva lektionen nu och jag har bara en jättesnabb fråga.
- Om du tror att du kan prata sådär får du ingen hjälp.
- Okej då, sa jag och reste mig. Då vill jag fan inte ha nån hjälp.
- Om du fortsätter slänger jag ut dig, hotade hon.
- Ingen idé, jag drar ändå, sa jag och gick från lektionen.
Alla satt ganska förvånade kvar i klassrummet och jag gick och satte mig i kapphallen och väntade på nästa lektion. Paralellklassens slöjdlektion var slut och de kom och frågade varför jag inte var på lektion. Jag sa att jag hade gått.
- Wow, oj, jävlar, va modigt av dig!
- Ehm... okej, svarade jag som tyckte det var knäppt att alla blev impade för att jag gått från en lektion.
Efter tio minuter hade även min klass kommit ut och efter dem kom bildlärarinnan. Hon smög fram till mig, lade sina händer på mina axlar och sa:
- Förlåt så jättemycket Lovisa att jag inte hjälpte dig, det var verkligen dumt av mig.
- Ja, det tycker jag med.
- Kan du förlåta mig, jag vill ju så gärna att du ska komma på nästa lektion.
- Kan jag väl, sa jag som var lite förvånad över hur saker och ting hade utvecklats.
- Åh, va bra! sa hon och kramade mig och kröp urskuldande tillbaka till sitt klassrum.
Då förstod jag vilken makt man kan få om man står på sig och hur många tycker att det är det svåraste som finns. Jag insåg även att om man gick ifrån en lektion i Stavsborgsskolan, då var man hjälte resten av veckan och den som alla sedan vände sig till om de hade problem med en lärare.
Slut på sagan.
Jag ska tatuera mig klockan 16.00.
Jag är nervös.
Mest för att världens otrevligaste tjej kanske är där. Men det hoppas jag att hon inte är. Sen tänker jag lite destruktiva tankar också om att det borde vara likadan arbetsmoral hos tatuerare som hos annat folk och att fredag eftermiddag alltså inte är den ultimata tiden att få tatuerarens odelade uppmärksamhet då han/hon antagligen har huvudet fullt med vart ölen ska drickas under kvällen.
Får helt enkelt se, sa blinda Sara och skar av sig ögonlocken.
Dagens högstadieminne:
I sjuan hade vi en bildlärarinna som hatade barn. Hon HATADE verkligen barn. Så fort någon räckte upp handen för att få hjälp, suckade hon högt och ignorerade först barnet i fråga tio minuter innan hon släpade sig dit och stånkandes och stönandes förklarade för den idiotiska ynglingen hur saker och ting skulle gå till.
En lektion hade hon gett oss i uppgift att rita olika gråskalor med blyerts (herre jesus, konstigt att man började skolka i högstadiet liksom). Jag började rita men blev sen förvirrad om jag skulle använda 2b-pennan eller 5b-pennan och räckte upp handen eftersom man inte fick komma fram till hennes kateder och be om hjälp, det var en dödssynd. Hon tittade upp och såg min hand, reste sig och gick rakt fram till ett av de andra borden och frågade hur det gick för dem. Flera händer sträcktes upp i luften och hon släpade sig runt i salen och hjälpte alla utom mig.
Efter en kvart frågade jag rakt ut om jag skulle få någon hjälp alls?
- Sitt och räck upp handen så kommer jag när det är din tur, fräste hon.
Jag fortsatte hålla upp handen, som alla vet börjar värka efter typ tio sekunder i luften. Ytterligare tio minuter gick och hon fortsatte att ignorera mig, men hjälpa andra klassisar. Till slut fick jag nog.
- Kan jag få någon jävla hjälp eller tänker du bara favorisera killarna?
- Nä, sådär säger man inte!
- Förlåt, jag skämdes för det var inte schysst att skälla på henne. Men jag har räckt upp handen halva lektionen nu och jag har bara en jättesnabb fråga.
- Om du tror att du kan prata sådär får du ingen hjälp.
- Okej då, sa jag och reste mig. Då vill jag fan inte ha nån hjälp.
- Om du fortsätter slänger jag ut dig, hotade hon.
- Ingen idé, jag drar ändå, sa jag och gick från lektionen.
Alla satt ganska förvånade kvar i klassrummet och jag gick och satte mig i kapphallen och väntade på nästa lektion. Paralellklassens slöjdlektion var slut och de kom och frågade varför jag inte var på lektion. Jag sa att jag hade gått.
- Wow, oj, jävlar, va modigt av dig!
- Ehm... okej, svarade jag som tyckte det var knäppt att alla blev impade för att jag gått från en lektion.
Efter tio minuter hade även min klass kommit ut och efter dem kom bildlärarinnan. Hon smög fram till mig, lade sina händer på mina axlar och sa:
- Förlåt så jättemycket Lovisa att jag inte hjälpte dig, det var verkligen dumt av mig.
- Ja, det tycker jag med.
- Kan du förlåta mig, jag vill ju så gärna att du ska komma på nästa lektion.
- Kan jag väl, sa jag som var lite förvånad över hur saker och ting hade utvecklats.
- Åh, va bra! sa hon och kramade mig och kröp urskuldande tillbaka till sitt klassrum.
Då förstod jag vilken makt man kan få om man står på sig och hur många tycker att det är det svåraste som finns. Jag insåg även att om man gick ifrån en lektion i Stavsborgsskolan, då var man hjälte resten av veckan och den som alla sedan vände sig till om de hade problem med en lärare.
Slut på sagan.
Åldersnoja är fel fel fel
Idag träffade jag en föredetta klasskompis på tuben. Hon fyller 26 snart och vi pratade om hennes kommande födelsedagsfest. jag frågade om hon hade någon åldersnoja och hon svarade att nej, det hade hon inte. men en gång när hon och en vän blivit kallade för "de där fulla tanterna" på Doncen efter en våt kväll på Carmen, då tänkte hon lite på sin ålder.
Men inte annars.
Jag tyckte det var skönt att höra. Det här med åldersnojor är ju såklart ett knepigt ämne, men jag tycker nog att det är lite larvigt att hänga upp sig på sin ålder.
Ibland är det svårt att låta bli att känna sig gammal, som när man är de enda över 18 på en konsert, och anledningen att man vet det är för att bartendern leggar SAMTLIGA när de ska köpa öl förutom mig och O... Då kände jag hur rynkorna lyste och pensionspengarna brände i fickan.
Men annars, nej.
När T fyllde 19 kom vi på ramsan "vi är snart 30" och gick och sjöng den på stan hela kvällen, tillsammans med den oförglömliga "camillas pattar". Men någon riktig panik över hur gamla vi var? Nä, jag tror inte det. Antagligen är det så att när man satt upp mål för sig själv som man ska uppnå till en viss ålder, och detta inte har inträffat, då kommer ångesten. Men det tycker jag man kan låta bli. Vi måste sluta döma folk efter deras ålder!
Och nu ett gammalt minne:
När jag var 14 åkte hela familjen på semester till en liten by som heter Moraira i Spanien. Detta var innan engelsmännen kom och förstörde den med fish n' chips och fotbollsbarer. Vi var där i flera veckor och trots att det väl var kul att slå rekordet i antal slagna bollar i strandtennis med min mor (OBS 657 ggr!), var jag ju ändå 14! Ingen jämnårig hade jag att snacka med och det började kännas liiite ensamt.
Så en dag var jag ute och badade och lekte delfin i vågorna, som alla normala 14-åringar borde göra. En stor våg kom emot mig och jag vände ryggen till för att glida med den in till stranden. jag trodde att det var tomt bakom mig, men icke! Där stod en ring med sex killar och jag scvooschade rakt in i mitten av ringen.
De var holländare och hade helt klart planerat att jag skulle "fångas i deras nät" eller någon annan dålig liknelse.
De stirrade på mig. Jag sa hej. De tittade på varandra och undrade vem som skulle våga säga något och tillslut bestämde sig en av killarna för att fråga vad jag hette, var jag kom ifrån och om jag ville följa med och åka jet ski. Det ville jag ju såklart.
- How old are you today? frågade en av killarna.
-Today? svarade jag och undrade om det var ett dåligt skämt eller bara dålig engelska.
- Yes, old today?
- I'm 14, svarade jag.
Då började de skratta. Jag blev röd i ansiktet och undrade om jag hade sagt fel, uttalat dåligt eller missförstått frågan helt och hållet.
- Why do you lie? sa de och fortsatte flabba.
- What, I am 14.
- No no, you are older, you are much older. Why do you wanna be 14, you are at least 21, sa de och log självsäkert.
Trots att jag svor på att jag var 14, trodde de mig inte och de under resten av semestern övertygad om att jag skämtade järnet med dem om min ålder. Att det var något konstigt svenskt prank. Men det var det ju inte...
Om inte det har gett mig åldersnoja, då har fan ingen annan rätt att ha det heller! Jo, när jag precis hade fyllt 18 och var på någon cool klubb som kanske Viper room, fick ett gäng killar rösta om hur gammal de trodde jag och S var. 20, gissade de på S. Hur gammal var då jag?
29... kanske 31.
Jag hånglade inte med någon av de killarna.
Tror jag.
Men inte annars.
Jag tyckte det var skönt att höra. Det här med åldersnojor är ju såklart ett knepigt ämne, men jag tycker nog att det är lite larvigt att hänga upp sig på sin ålder.
Ibland är det svårt att låta bli att känna sig gammal, som när man är de enda över 18 på en konsert, och anledningen att man vet det är för att bartendern leggar SAMTLIGA när de ska köpa öl förutom mig och O... Då kände jag hur rynkorna lyste och pensionspengarna brände i fickan.
Men annars, nej.
När T fyllde 19 kom vi på ramsan "vi är snart 30" och gick och sjöng den på stan hela kvällen, tillsammans med den oförglömliga "camillas pattar". Men någon riktig panik över hur gamla vi var? Nä, jag tror inte det. Antagligen är det så att när man satt upp mål för sig själv som man ska uppnå till en viss ålder, och detta inte har inträffat, då kommer ångesten. Men det tycker jag man kan låta bli. Vi måste sluta döma folk efter deras ålder!
Och nu ett gammalt minne:
När jag var 14 åkte hela familjen på semester till en liten by som heter Moraira i Spanien. Detta var innan engelsmännen kom och förstörde den med fish n' chips och fotbollsbarer. Vi var där i flera veckor och trots att det väl var kul att slå rekordet i antal slagna bollar i strandtennis med min mor (OBS 657 ggr!), var jag ju ändå 14! Ingen jämnårig hade jag att snacka med och det började kännas liiite ensamt.
Så en dag var jag ute och badade och lekte delfin i vågorna, som alla normala 14-åringar borde göra. En stor våg kom emot mig och jag vände ryggen till för att glida med den in till stranden. jag trodde att det var tomt bakom mig, men icke! Där stod en ring med sex killar och jag scvooschade rakt in i mitten av ringen.
De var holländare och hade helt klart planerat att jag skulle "fångas i deras nät" eller någon annan dålig liknelse.
De stirrade på mig. Jag sa hej. De tittade på varandra och undrade vem som skulle våga säga något och tillslut bestämde sig en av killarna för att fråga vad jag hette, var jag kom ifrån och om jag ville följa med och åka jet ski. Det ville jag ju såklart.
- How old are you today? frågade en av killarna.
-Today? svarade jag och undrade om det var ett dåligt skämt eller bara dålig engelska.
- Yes, old today?
- I'm 14, svarade jag.
Då började de skratta. Jag blev röd i ansiktet och undrade om jag hade sagt fel, uttalat dåligt eller missförstått frågan helt och hållet.
- Why do you lie? sa de och fortsatte flabba.
- What, I am 14.
- No no, you are older, you are much older. Why do you wanna be 14, you are at least 21, sa de och log självsäkert.
Trots att jag svor på att jag var 14, trodde de mig inte och de under resten av semestern övertygad om att jag skämtade järnet med dem om min ålder. Att det var något konstigt svenskt prank. Men det var det ju inte...
Om inte det har gett mig åldersnoja, då har fan ingen annan rätt att ha det heller! Jo, när jag precis hade fyllt 18 och var på någon cool klubb som kanske Viper room, fick ett gäng killar rösta om hur gammal de trodde jag och S var. 20, gissade de på S. Hur gammal var då jag?
29... kanske 31.
Jag hånglade inte med någon av de killarna.
Tror jag.
Kvällsrus till tuben
Ja, i morgon är det alltså dags för tatueringen. Igen. Bidde ju sjuk förra veckan.
Nu börjar nerverna krypa sig på. De som träffar mig i morgon får se hur den blev till slut, eller om ´skissen va helt fel så att jag vägrade göra den.
Igår jobbade jag på Radiosporten och det blev så stressigt i slutet att jag blev helt snurrig. Det hjälpte inte att febern va tillbaka. När jag var nära att svimma såg jag dessutom på sl.se att bussen skulle gå antingen om en minut eller 41 minuter. Om jag inte hann till Karlaplan på tio. Så jag slängde på mig grejerna, fick magknip av hur långsamt det gick att stänga av datorn och störtade ur hangaren. Mot Karalplan! Kutandes i vinterkängor, michelingubbejacka, vantar och mössa på sne, folk dök undan när de såg mig. Hjälp hjälp, et svart, stickat, tokblonderat monster är efter mig. Nä, phu, hon skulle bara hinna med tunnelbanan.
Men jag hann. Som tur var.
O:s far har alltid en liten vit papperslapp i bröstfickan på sin skjorta. När han får en idé, ser en bok han vill läsa eller vad som helst han vill komma ihåg, då skriver han upp det på lappen. Jag tror fanimej jag ska sno den grejen. När jag sitter på t-banan kommer jag på tusen bra tankar att skriva ner i bloggen, men så vips nä jag sätter mig vid datorn är de borta. ja, jag ska helt klart sno den.
Bara jag inte blir tunnhårig på kuppen.
Men lång känns okej att bli. Kanske pensionär också...
Nu börjar nerverna krypa sig på. De som träffar mig i morgon får se hur den blev till slut, eller om ´skissen va helt fel så att jag vägrade göra den.
Igår jobbade jag på Radiosporten och det blev så stressigt i slutet att jag blev helt snurrig. Det hjälpte inte att febern va tillbaka. När jag var nära att svimma såg jag dessutom på sl.se att bussen skulle gå antingen om en minut eller 41 minuter. Om jag inte hann till Karlaplan på tio. Så jag slängde på mig grejerna, fick magknip av hur långsamt det gick att stänga av datorn och störtade ur hangaren. Mot Karalplan! Kutandes i vinterkängor, michelingubbejacka, vantar och mössa på sne, folk dök undan när de såg mig. Hjälp hjälp, et svart, stickat, tokblonderat monster är efter mig. Nä, phu, hon skulle bara hinna med tunnelbanan.
Men jag hann. Som tur var.
O:s far har alltid en liten vit papperslapp i bröstfickan på sin skjorta. När han får en idé, ser en bok han vill läsa eller vad som helst han vill komma ihåg, då skriver han upp det på lappen. Jag tror fanimej jag ska sno den grejen. När jag sitter på t-banan kommer jag på tusen bra tankar att skriva ner i bloggen, men så vips nä jag sätter mig vid datorn är de borta. ja, jag ska helt klart sno den.
Bara jag inte blir tunnhårig på kuppen.
Men lång känns okej att bli. Kanske pensionär också...
Tryckartvång!
Tänk att jag alltid ska börja dagen med något allvarligt.
Det är en vana jag måste bryta.
Det ska komma en minnesbild idag med, det har jag lovat.
Dagens tillbakablick kommer från sjätte klass, då jag var 11 år gammal. Jag gick i Älta skola, i kalss 6 B med11 killar och 13 tjejer och vi hade en ganska bra klassammanhållning till skillnad från A-klassen. Vi hoppade till exempel långhopprep VARJE rast i ett halvår i sexan, alla 24, och det var dödskul och vi var jättemesiga tyckte tuffingarna i A som gick till kiosken och köpte tugummi istället.
Vi skulle i alla fall ha klassfest i början på hösten och det var en ganska varm kväll. Jag hade haft flätor i håret på dagen för att få lockar, vilka naturligtvis försvann på cykelturen till skolan. Om jag inte minns fel hade jag mina ascoola vinröda stretchjeans och en knallblå t-shirt på mig.
Först var det samarbetsövningar som gällde, vilket vi tyckte var SÅ tråkigt, men de föräldrar som arrangerat festen tyckte det var splendid. Efter var det discodags (jag saknar ordet disco). Jag hade med mig en Skunk N'ansi-skiva, som självklart inte spelades eftersom det är omöjligt att dansa till, och en Greenday-skiva som fick bidra med en låt under kvällen. Annars regerade Spice girls och Back Street Boys. Efter ett tag kom det en tryckarlåt. Jag hade ingen lust att dansa så jag gick ut och åt godis och spelade kort med några kompisar istället. Då kom en kille, A, som luktade ganska illa och hade gula oborstade tänder och frågade om jag ville dansa.
- Nej jag orkar inte riktigt dansa, svarade jag snäll som jag var, men du kan väl va med och spela kort?
- NÄJ DET VILL JAG INTE ALLS! skrek han, sprang iväg och började gråta.
Vi satt kvar och va lite chockade. Då kom min lärare fram till oss, en frodig dam i medelåldern.
- Lovisa, sa hon med allvarlig röst, det är väldigt modigt av A att fråga dig om du vill dansa och man FÅR INTE säga nej bara sådär, det är väldigt elakt.
- Men jag hade ingen lust att dansa, försökte jag.
- Nä, men man säger ALDRIG nej när en kille frågar om man vill dansa, sa hon.
Sen tog hon mig i armen och ledde mig fram till A på dansgolvet och så tvingades jag dansa tryckare med honom tills låten var slut. Sen låtsades jag behöva kissa tills de började spela snabb musik igen.
Så mycket för feminism i grundskolan från lärarnas håll!
t-banetankar
Ja de skyller på tunnelbanan, läkarna.
Det var där jag fick min influensa och det är där smittor sprids snabbare än tågen till Farsta Strand drabbas av förseningar.
Att åka tub på mornarna är verkligen inget jag längtar efter. Kalla perronger, inbromsningar som får trumhinnorna att gråta och köer både in och ut från tågen.
Jag har därför kommit på några heta tips till Stockholms kommunpolitiker, några pointers som skulle kunna göra det trevligare för alla:
Sätt in fler tåg, så uppenbart att man börjar gråta.
Öka busstrafiken så att det blir spridning på resenärerna.
Sätt in fler busslinjer, om jag tex skulle ta ettan från Hötorget som också går till Gärdet, då får jag sitta ca 50 minuter. Det går fan snabbare att krypa baklänges hela vägen.
Sätt upp skyltar liknande de som finns i den engelska t-banan, om att man reser på sig för äldre, gravida och folk med kryckor. Att man ska gå in i gångarna så att det inte blir snortrångt i ståfyrkanten, att man ska låta folk gå av innan man går på tåget.
Läxar upp alla mödrar så att de uppfostrar sina barn så att det blir lite jävla fason på stockholmarna, man håller upp dörren åt folk, man tackar när någon gör det, man reser på sig för äldre, man drar in benen när någon försöker komma förbi, man säger ursäkta om man vill någonstans och någon står i vägen - man puttas bara inte.
Nä fy fabian, jag har återigen fått lust att skita i min utbildning och bara rikta in mig på att uppfostra allmänheten. Jag tänker bara, att om alla beter sig hyfsat normalt, då kommer också folk blir gladare.
För när jag åkte till jobbet i morse, såg jag inte en enda människa som log. Alla är sura och griniga. Kanske för att de inte gillar sina jobb, kanske för att smöret var slut till frukost, kanske för att någon tjongat en ryggsäck i huvudet på dem när de satt och läste sin Metro i lugn och ro.
I alla fall så var ingen glad och tänk vad onödigt det är att vi finns på den här lilla jorden och inte ser det som något ul och bra, utan mer som ett straff.
Fan, jag måste försöka sprida glädje istället för uppfostran. Knepigt värre...
Det var där jag fick min influensa och det är där smittor sprids snabbare än tågen till Farsta Strand drabbas av förseningar.
Att åka tub på mornarna är verkligen inget jag längtar efter. Kalla perronger, inbromsningar som får trumhinnorna att gråta och köer både in och ut från tågen.
Jag har därför kommit på några heta tips till Stockholms kommunpolitiker, några pointers som skulle kunna göra det trevligare för alla:
Sätt in fler tåg, så uppenbart att man börjar gråta.
Öka busstrafiken så att det blir spridning på resenärerna.
Sätt in fler busslinjer, om jag tex skulle ta ettan från Hötorget som också går till Gärdet, då får jag sitta ca 50 minuter. Det går fan snabbare att krypa baklänges hela vägen.
Sätt upp skyltar liknande de som finns i den engelska t-banan, om att man reser på sig för äldre, gravida och folk med kryckor. Att man ska gå in i gångarna så att det inte blir snortrångt i ståfyrkanten, att man ska låta folk gå av innan man går på tåget.
Läxar upp alla mödrar så att de uppfostrar sina barn så att det blir lite jävla fason på stockholmarna, man håller upp dörren åt folk, man tackar när någon gör det, man reser på sig för äldre, man drar in benen när någon försöker komma förbi, man säger ursäkta om man vill någonstans och någon står i vägen - man puttas bara inte.
Nä fy fabian, jag har återigen fått lust att skita i min utbildning och bara rikta in mig på att uppfostra allmänheten. Jag tänker bara, att om alla beter sig hyfsat normalt, då kommer också folk blir gladare.
För när jag åkte till jobbet i morse, såg jag inte en enda människa som log. Alla är sura och griniga. Kanske för att de inte gillar sina jobb, kanske för att smöret var slut till frukost, kanske för att någon tjongat en ryggsäck i huvudet på dem när de satt och läste sin Metro i lugn och ro.
I alla fall så var ingen glad och tänk vad onödigt det är att vi finns på den här lilla jorden och inte ser det som något ul och bra, utan mer som ett straff.
Fan, jag måste försöka sprida glädje istället för uppfostran. Knepigt värre...
upp och ner på jobbet
Ja, att jobba 75 procent har sina ups and downs.
Ups:
Jag får gå hem klockan halv fyra och hinner få lite ljus på min fortfarande halvkrassliga kropp.
Downs:
Arbetsbördan är nog mer 100 procent om man vill göra det riktigt bra.
Ups:
jag får tid över till att göra saker efter jobbet.
Downs:
Jag får betalt 75 procent också...
Ups:
Jag hinner jobba på andra jobb.
Downs:
Jag hinner inte söka andra jobb.
Ups:
man tänker att man kan få en fast tjänst efter vikariatet eftersom man inte är heltidsanställd.
Downs:
man är lätt utbytbar och face it, det är lågkonjuktur och INGEN får fast jobb. Förutom Sudden.
Ups:
Jag får gå hem klockan halv fyra och hinner få lite ljus på min fortfarande halvkrassliga kropp.
Downs:
Arbetsbördan är nog mer 100 procent om man vill göra det riktigt bra.
Ups:
jag får tid över till att göra saker efter jobbet.
Downs:
Jag får betalt 75 procent också...
Ups:
Jag hinner jobba på andra jobb.
Downs:
Jag hinner inte söka andra jobb.
Ups:
man tänker att man kan få en fast tjänst efter vikariatet eftersom man inte är heltidsanställd.
Downs:
man är lätt utbytbar och face it, det är lågkonjuktur och INGEN får fast jobb. Förutom Sudden.
Minnen från tvåan
En ny dag.
Ett nytt symptom.
Dagen som idag går i hostans tecken.
Ingen härlig rethosta utan en rejäl, gedigen rossel-i-halsen-som-aldrig-aldrig-tar-slut-hosta.
Återigen, de är sååå lyckliga att jag är tillbaka på jobbet. Ler gör de, över datorerna, och tänker hurra, äntligen någon som hostar och snyter sig dagen lång. Som vi har längtat.
Igår tog jag en liten tripp ner för memory lane, så varför inte låta hela veckan gå i detta tecken.
Vi tar en från lågstadiet.
Ni vet den där mardrömmen alla har, att man går ut i gympasalen, alla skrattar och man tittar ner och märker att man är naken.
En dag i Älta skola skulla klass 2b ha gymnastik. Lovisa står i omklädningsrummet och säger åt någon vad den ska göra, som vanligt. Killarna har blivit insläppta i salen och tycker att det är en smart idé att banka på dörren till tjejernas omklädningsrum och försöka rycka upp den.
Efter ett tag får Lovisa Giertta nog. Det är ju trots allt hennes uppgift att uppfostra världen. Så hon stormar ut i gympasalen och gormar åt killarna att nu får ni lägga av, ni är dumma i huvudet! Killarna står som fastfrusna, de glor på henne och sen börjar de skratta.
Lovisa tittar ner. Hon har på sig sportstrumpor, sportskor och lila trosor. Inget mer.
Hon tittar upp och möter sina klasskamraters blickar. Alla stirrar på henne.
- Du har inga kläder på dig! skriker en kille.
Lovisa suckar, himlar med ögonen och svarar:
- Och? Jag har väl inga bröst, spela roll, ni är så himla omogna.
Sen går hon in och sätter på sig sin lila gympadräkt med volang med tillhörande cykelbyxor. Slut på sagan.
Så kaxig kan man också vara när man är sju år gammal. För att inte tala om extremt mogen...
Ett nytt symptom.
Dagen som idag går i hostans tecken.
Ingen härlig rethosta utan en rejäl, gedigen rossel-i-halsen-som-aldrig-aldrig-tar-slut-hosta.
Återigen, de är sååå lyckliga att jag är tillbaka på jobbet. Ler gör de, över datorerna, och tänker hurra, äntligen någon som hostar och snyter sig dagen lång. Som vi har längtat.
Igår tog jag en liten tripp ner för memory lane, så varför inte låta hela veckan gå i detta tecken.
Vi tar en från lågstadiet.
Ni vet den där mardrömmen alla har, att man går ut i gympasalen, alla skrattar och man tittar ner och märker att man är naken.
En dag i Älta skola skulla klass 2b ha gymnastik. Lovisa står i omklädningsrummet och säger åt någon vad den ska göra, som vanligt. Killarna har blivit insläppta i salen och tycker att det är en smart idé att banka på dörren till tjejernas omklädningsrum och försöka rycka upp den.
Efter ett tag får Lovisa Giertta nog. Det är ju trots allt hennes uppgift att uppfostra världen. Så hon stormar ut i gympasalen och gormar åt killarna att nu får ni lägga av, ni är dumma i huvudet! Killarna står som fastfrusna, de glor på henne och sen börjar de skratta.
Lovisa tittar ner. Hon har på sig sportstrumpor, sportskor och lila trosor. Inget mer.
Hon tittar upp och möter sina klasskamraters blickar. Alla stirrar på henne.
- Du har inga kläder på dig! skriker en kille.
Lovisa suckar, himlar med ögonen och svarar:
- Och? Jag har väl inga bröst, spela roll, ni är så himla omogna.
Sen går hon in och sätter på sig sin lila gympadräkt med volang med tillhörande cykelbyxor. Slut på sagan.
Så kaxig kan man också vara när man är sju år gammal. För att inte tala om extremt mogen...
Måndagsminnen
Tillbaka på arbetsplatsen med bafusinen nära till hands.
Jag hostar, snorar och nyser och alla är så glada att jag är tillbaka.
Huvudet snurrar och jag har svårt att fästa blicken på datorn. Undrar om det beror på alla bafusin? En gång i skolan, när vi skulle ha genrep på vår slutproduktion streckåt jag bafusin i tre timmar. Sen blev min tunga helt bortdomnad och jag kunde inte prata alls, bara sluddra.
Ska försöka undvika detta.
I samma veva hittade någon koffeintabletter och JvdT åt jättemånga (sa han) och han som aldrig drack kaffe blev tokhög och sprang runt och dansade och kramade alla i flera timmar tills hand däckade under ett av sminkborden.
- Det pirrar i min tunga, det pirrar i min tunga, mumlade han.
Behöver jag nämna att jag gick en estetisk linje?
Nä, det behöver jag inte.
Jag hostar, snorar och nyser och alla är så glada att jag är tillbaka.
Huvudet snurrar och jag har svårt att fästa blicken på datorn. Undrar om det beror på alla bafusin? En gång i skolan, när vi skulle ha genrep på vår slutproduktion streckåt jag bafusin i tre timmar. Sen blev min tunga helt bortdomnad och jag kunde inte prata alls, bara sluddra.
Ska försöka undvika detta.
I samma veva hittade någon koffeintabletter och JvdT åt jättemånga (sa han) och han som aldrig drack kaffe blev tokhög och sprang runt och dansade och kramade alla i flera timmar tills hand däckade under ett av sminkborden.
- Det pirrar i min tunga, det pirrar i min tunga, mumlade han.
Behöver jag nämna att jag gick en estetisk linje?
Nä, det behöver jag inte.
And it walks
En vecka efter att Lovisa kom hem från sin semester, gjorde hon något korkat.
Den lilla blondinen var så glad över att hon äntligen kunde börja träna, så hon gick på tre pass på tre dagar. Men vad hon hade glömt, var att hon bara en vecka tidigare hade haft feber och snuva.
Aja baja, sa kropen, så där får man inte göra.
Och pang kom huvudvärken.
Pang kom febern.
Pang kom halsont och hosta och lilla Lovisas röst försvann helt.
Så låg hon en hel helg och yrade och yrade, men hoppades att hon skulle bli frisk till veckan så att jobbet inte blev lidande.
Men Lovisas kropp tyckte inte att en vanlig förkylning räckte som straff. Den gav henne influensan. Det är inte särskilt snällt av den, men av någon anledning tyckte kroppen att jo, Lovisa behöver lära sig ett och annat.
Så en vecka gick, och febern försvann inte, hostan försvann inte, halsen gjorde mer och mer ont och rösten kom inte tillbaka.
Förrän idag.
Febern är borta, men jag tror att jag bytt ut den mot bihåleinflammation och jag som lyckats hålla mig undan penicillin kommer kanske behöva sig okej till det nu ändå. Får se.
Fy fabian, jag har inte varit så sjuk på år och dag, jag har inte orkat något alls, aptiten har fortfarande inte kommit tillbaka. Ay caramba, no more!
Jag tror det var en blandning av för mycket träning när viruset fanns i kroppen plus att vara instängd i en varm och fuktig träningssal med alla andra människor sjukdomar som gjorde det. Jag hatar att vara sjuk!
Efter helgen ska jag vara frisk i alla fall, det lovar jag. Jag menar, fattar någon vilket framsteg det är att ens kunna sitta upp och fästa blicken vid något? Hurra.
Nu måste jag gå och hosta och snyta mig, men det positiva är: JAG KAN GÅ!
Den lilla blondinen var så glad över att hon äntligen kunde börja träna, så hon gick på tre pass på tre dagar. Men vad hon hade glömt, var att hon bara en vecka tidigare hade haft feber och snuva.
Aja baja, sa kropen, så där får man inte göra.
Och pang kom huvudvärken.
Pang kom febern.
Pang kom halsont och hosta och lilla Lovisas röst försvann helt.
Så låg hon en hel helg och yrade och yrade, men hoppades att hon skulle bli frisk till veckan så att jobbet inte blev lidande.
Men Lovisas kropp tyckte inte att en vanlig förkylning räckte som straff. Den gav henne influensan. Det är inte särskilt snällt av den, men av någon anledning tyckte kroppen att jo, Lovisa behöver lära sig ett och annat.
Så en vecka gick, och febern försvann inte, hostan försvann inte, halsen gjorde mer och mer ont och rösten kom inte tillbaka.
Förrän idag.
Febern är borta, men jag tror att jag bytt ut den mot bihåleinflammation och jag som lyckats hålla mig undan penicillin kommer kanske behöva sig okej till det nu ändå. Får se.
Fy fabian, jag har inte varit så sjuk på år och dag, jag har inte orkat något alls, aptiten har fortfarande inte kommit tillbaka. Ay caramba, no more!
Jag tror det var en blandning av för mycket träning när viruset fanns i kroppen plus att vara instängd i en varm och fuktig träningssal med alla andra människor sjukdomar som gjorde det. Jag hatar att vara sjuk!
Efter helgen ska jag vara frisk i alla fall, det lovar jag. Jag menar, fattar någon vilket framsteg det är att ens kunna sitta upp och fästa blicken vid något? Hurra.
Nu måste jag gå och hosta och snyta mig, men det positiva är: JAG KAN GÅ!
Jobba jobba jobb
Från ett jobb till ett annat.
I dag har jag publicerat mina fem kanaler och puffat runt. Det jobbigaste med att åka på semester (?) är helt klart att allt man lär sig på det nya jobbet försvinner vid ungefär det andra badet. Usch, jag har känt mig vilsen hela veckan.
Men nu är det radio och sport som gäller. Bland annat har jag fått nöjet att läsa följande citat av LG Jansson: Antingen vinner Sverige eller Ryssland.
Klockren sportklyscha. Jag ryser.
Men, det har blivit lite fart i spelet och jag är ju onekligen piggare nu än vad jag kommer vara klockan 23 när jag slutar. Då har jag jobbat 14 timmar på raken och jag vet att jag inte får klaga men...
Kan jag få tycka att det är jobbigt att sitta framför en dator i över ett halvt dygn i rad?
Well, I do.
I dag har jag publicerat mina fem kanaler och puffat runt. Det jobbigaste med att åka på semester (?) är helt klart att allt man lär sig på det nya jobbet försvinner vid ungefär det andra badet. Usch, jag har känt mig vilsen hela veckan.
Men nu är det radio och sport som gäller. Bland annat har jag fått nöjet att läsa följande citat av LG Jansson: Antingen vinner Sverige eller Ryssland.
Klockren sportklyscha. Jag ryser.
Men, det har blivit lite fart i spelet och jag är ju onekligen piggare nu än vad jag kommer vara klockan 23 när jag slutar. Då har jag jobbat 14 timmar på raken och jag vet att jag inte får klaga men...
Kan jag få tycka att det är jobbigt att sitta framför en dator i över ett halvt dygn i rad?
Well, I do.
Äventyrslista kaboom
Efter requests:
Jag ska tatuera ett tecken som man har hittat i Västafrika, Indien och Norden. det är en cirkel, uppdelad i fyra delar med en mindre cirkel i varje tårtbit. Jag kan inte rita på denna dator... jag jobbar ju...
I Indien står den för de fyra väderstrecken och symboliserar helhet, unity. I Västafrika står den för moder jord, människan ett med naturen, enhet med jorden. I Norden stod den för solguden, källan till liv och naturen.
Jag kände superstarkt för den när jag hittade den och det är det främsta. Att den står för helhet, närhet till sig själv i lugnet/naturen. Och urmodern, stark kvinna. A, nåt sånt.
Självklart ska jag ta bild när jag gjort den också, fast jag är sämst på att lägga bilder i min lille blogg.
On the notes of adventure:
Alla äventyrssugna människor jag känner ska utan pardon dras med i alla äventyr jag själv tänker delta i. Och det är nog inte sådär jättekul att äventyra helt ensam...
Men vilken typ av äventyr är det folk suktar efter?
Själv har jag i mitt huvud en liten lista:
Östra Europa med bil/tåg
Transibiriska järnvägen
Hoppa fallskärm
Åka skidor i Riksgränsen
Skidor i Alperna
Ta dykarcertifikat
Åka på safari i Kenya
Vandra på Island
Lära mig köra båt och vara ute en månad längs med Sveriges kuster
Centralamerika, Nicaragua (såklart), Puerto Rico, Kuba (geografiskt ändå nära...) Guatemala, Panama
Ha dykarcert och åka till Australien och dyka arslet av mig
Brasiliens djungler
På budgetfronten:
Hyra en racerbil och köra på proffsbana
Hoppa från tian
Tunnelbanesight-seeing
Åka bil genom hela Sverige (någon miljövänlig liten sate), inte planera utan bara köra dit näsan pekar
Ja, det var min helt oplanerade lista. Jag är nyfiken på vad alla andra vill göra för äventyr!
planer för travel spree
På Gran Canaria träffade jag och min mor två gamla back packers vid namn A och B (seriöst!). Han var ganska lång, på väg att bli rejält tunnhårig och med en flin på plats mest vareviga dag. Han pratade extremt lugnt och harmoniskt. Hon hade blond, tjock hästsvans, små rynkor kring munnen och fantastiskt vita tänder.
De var fräscha, de var coola, de var 60.
De bjöd på champagne.
Vi drack deras champagne.
Tydligen hade de, framförallt han, varit överallt i världen med sin gamla folkabuss. Det enda de hade kvar var Sydamerika, Centralamerika hade de varit i många gånger.
Och jag kände hur jag ville bli som dem. När jag är 60 ska jag också ha rest över hela världen, jag ska ha spännande historier att berätta och jag ha varit med på MINST tre äventyr.
Min mest intressanta anekdot ska INTE innehålla berättelser om jobb, barn, semester på landet eller annat skräp.
Jag ska ut.
Ut dit, till världen. Det känns härligt att jag aldrig kommer få ett fast jobb, då är man så begränsad med fem veckors semester om året liksom. Nä, jag kommer vara arbetslös (eller frilans som det heter inom mitt yrke) och fri som en liten tweety.
So it will be, for so I will do.
idag ska jag klippa mig också, tänk, mitt liv ÄR redan väldigt väldigt väldigt spännande och intrikat!
tattoo escapades
Igår hade jag på mig en två storlekar för stor dunjacka. Det är nog viktigt för historien.
Jag mötte upp O och åt middag efter jobbet, för, helt ärligt, jag var utvulten. Anledningen är nog att jag är van vid småätande från Gran Canaria. Då fanns det alltid en liten behändig Magdalenas till hands. I alla fall, vi var hos vår kompis Jerry och åt och sen åkte vi till Söder för att träffa lillebror.
Tillsammans gick vi, som tre glada vintergubbar till Infamous studio på Kocksgatan.
*plingeling i dörren*
- Hjälp! oj oj oj, säger jag först för jag trillar nämligen nästan baklänges i trappan in i studion. Som tur är stod O bakom och fångade upp mig.
Jag harklar mig lite generat, men bestämmer mig såklart för att inte låta ett sånt larvigt snedsteg göra mig röd i fejjan.
- Hej, säger jag, jag skulle vilja boka tid för en tattuering.
Bakom disken står en lockig yngling som ser ut unge fär så här: =O.
- OK, säger han tveksamt och tittar på oss. Hur vill du att den ska se ut?
Jag ritar upp mitt mästerverk, och nämner gång på gång att jag kan ju inte rita tattueringar så jag vet ju inte riktigt om detta funkar, hehehe *nervöst skratt* hehe.
- Kanske, avslutar jag, kan man ha några blad eller nåt runt för att den inte ska vara så statisk, göra den mer feminin.
Lockis ropar på en tjej att hon ska komma och hjälpa till. In kommer svart hår, spinkig, tattuerad över hela kroppen. Hon ger mig en blick.
Hon fnyser.
Hon tittar på min teckning.
Hon fnyser igen.
- A, om du ska ha några jävla blad kan du ju göra dem nån annanstans.
Jag lägger mig på rygg, blottar buken, och möter inte hennes ögon så hon förstår klart och tydligt: JAG ÄR INGET HOT MOT DIN COOLHET!
- jag är rädd att det ska vara för tungt bara, men det kanske det inte blir? försöker jag.
- Det är ju fan det som är coolt, säger hon och vänder huvudet mot datorn.
Hon vill inte prata mer med mig.
- Ja, då bokar vi väl en tid då, försöker den lockiga.
Ja, varför inte, bara jag slipper brudjäveln i hörnet, tänker jag, men säger såklart inget. Lockis börjar skriva ner datum och tid och gör en miniskiss på min blivande kroppsmålning i en kalender. Så skriver han väldigt noggrant: Lo-le-arm, så den som ska göra den vet vart den bör sitta, ifall jag skulle glömma vad jag vill.
Jag fick nästa vecka. Välkommen välkommen.
- Men vem ska jag gå till, frågade jag till slut.
- Du ska till Tyson, svarade han och pekade.
Bakom ett litet plank sitter en glad amerikan och ler.
- When are you comming? frågar han.
- Next week, svarar jag och vill bara pussa honom för att jag slipper Sura Svarten.
Och så vips, nästa vecka ska den på plats, min andra tattuering. Yey!
Jag mötte upp O och åt middag efter jobbet, för, helt ärligt, jag var utvulten. Anledningen är nog att jag är van vid småätande från Gran Canaria. Då fanns det alltid en liten behändig Magdalenas till hands. I alla fall, vi var hos vår kompis Jerry och åt och sen åkte vi till Söder för att träffa lillebror.
Tillsammans gick vi, som tre glada vintergubbar till Infamous studio på Kocksgatan.
*plingeling i dörren*
- Hjälp! oj oj oj, säger jag först för jag trillar nämligen nästan baklänges i trappan in i studion. Som tur är stod O bakom och fångade upp mig.
Jag harklar mig lite generat, men bestämmer mig såklart för att inte låta ett sånt larvigt snedsteg göra mig röd i fejjan.
- Hej, säger jag, jag skulle vilja boka tid för en tattuering.
Bakom disken står en lockig yngling som ser ut unge fär så här: =O.
- OK, säger han tveksamt och tittar på oss. Hur vill du att den ska se ut?
Jag ritar upp mitt mästerverk, och nämner gång på gång att jag kan ju inte rita tattueringar så jag vet ju inte riktigt om detta funkar, hehehe *nervöst skratt* hehe.
- Kanske, avslutar jag, kan man ha några blad eller nåt runt för att den inte ska vara så statisk, göra den mer feminin.
Lockis ropar på en tjej att hon ska komma och hjälpa till. In kommer svart hår, spinkig, tattuerad över hela kroppen. Hon ger mig en blick.
Hon fnyser.
Hon tittar på min teckning.
Hon fnyser igen.
- A, om du ska ha några jävla blad kan du ju göra dem nån annanstans.
Jag lägger mig på rygg, blottar buken, och möter inte hennes ögon så hon förstår klart och tydligt: JAG ÄR INGET HOT MOT DIN COOLHET!
- jag är rädd att det ska vara för tungt bara, men det kanske det inte blir? försöker jag.
- Det är ju fan det som är coolt, säger hon och vänder huvudet mot datorn.
Hon vill inte prata mer med mig.
- Ja, då bokar vi väl en tid då, försöker den lockiga.
Ja, varför inte, bara jag slipper brudjäveln i hörnet, tänker jag, men säger såklart inget. Lockis börjar skriva ner datum och tid och gör en miniskiss på min blivande kroppsmålning i en kalender. Så skriver han väldigt noggrant: Lo-le-arm, så den som ska göra den vet vart den bör sitta, ifall jag skulle glömma vad jag vill.
Jag fick nästa vecka. Välkommen välkommen.
- Men vem ska jag gå till, frågade jag till slut.
- Du ska till Tyson, svarade han och pekade.
Bakom ett litet plank sitter en glad amerikan och ler.
- When are you comming? frågar han.
- Next week, svarar jag och vill bara pussa honom för att jag slipper Sura Svarten.
Och så vips, nästa vecka ska den på plats, min andra tattuering. Yey!
Lite allmänt tjafs
Jag är tillbaka i solen vid Gärdet. Japp, det är sol, jag tog med mig den hem från Gran Canaria.
Jag tycker det är väldigt irriterande att Gran Canaria inte är den största Kanarieön, trots att den heter det. Jag undrar varför de har gjort så... alltså förr i tiden när det gick runt en liten kvinna och döpte alla platser.
Jag har planerat min träningsvecka nu i alla fall. Någon som är nyfiken? Nä, trodde inte det.
När jag och min mor var på vår lilla semester var det mycket som förvånade oss. Bland annat hur föräldrar med små små barn lät dem springa runt utan mössa, tröja eller solskyddsfaktor i den 26-gradiga värmen. Jag undrade i mitt stilla sinne om föräldrarna inte visste att små barn inte bildat melanom än och därför inte är skyddade mot solen på samma sätt som vuxna? Antagligen inte. Så då tänkte jag, som den svensk jag är, att det är fan statens ANSVAR att gå ut med sådan information i alla länder så att inget barn ska råka ut för... osv osv i min lilla hjärna. Okej, staten ska inte vara överbeskyddande, hävdas det. Yes sir, maybe baby, men nog fan tycker väl alla att sådana råd skulle vara legio (fint ord va!) i informationsmängden föräldrar får på sjukhus osv?
Jaja. Den här veckan ska bli spännande, för på onsdag ska jag äntligen klippa mig igen... spännande va?
*alla darrar av anspänning*
Alla sex läsare.
Jag tycker det är väldigt irriterande att Gran Canaria inte är den största Kanarieön, trots att den heter det. Jag undrar varför de har gjort så... alltså förr i tiden när det gick runt en liten kvinna och döpte alla platser.
Jag har planerat min träningsvecka nu i alla fall. Någon som är nyfiken? Nä, trodde inte det.
När jag och min mor var på vår lilla semester var det mycket som förvånade oss. Bland annat hur föräldrar med små små barn lät dem springa runt utan mössa, tröja eller solskyddsfaktor i den 26-gradiga värmen. Jag undrade i mitt stilla sinne om föräldrarna inte visste att små barn inte bildat melanom än och därför inte är skyddade mot solen på samma sätt som vuxna? Antagligen inte. Så då tänkte jag, som den svensk jag är, att det är fan statens ANSVAR att gå ut med sådan information i alla länder så att inget barn ska råka ut för... osv osv i min lilla hjärna. Okej, staten ska inte vara överbeskyddande, hävdas det. Yes sir, maybe baby, men nog fan tycker väl alla att sådana råd skulle vara legio (fint ord va!) i informationsmängden föräldrar får på sjukhus osv?
Jaja. Den här veckan ska bli spännande, för på onsdag ska jag äntligen klippa mig igen... spännande va?
*alla darrar av anspänning*
Alla sex läsare.
Hypermedia
Okej jag skojar inte: Det stinker fis i teknikerrummet just nu!
Helt galet.
Luftcirkulationen här inne är obefintlig, Jag tror nästan att jag dör.
Jag har haft det toppen i lilla Amadorez och ska lägga upp bilder i kväll eller i morgon, men vad jag inte gillar med att vara borta är att det känns som att man missar så mycket. vad har hänt med alla? Har allt ändrats? Är allt annorlunda nu? Kommer jag känna igen er när jag träffar er? Om vi fortfarande KAN träffas, ni kanske har flyttat iväg eller bytt utseende så jag inte känner igen er?
Nä, som kommunikationsgalning hatar jag att inte vara uppdaterad. Men när man har lite distans till hypen, som man kan få när man åkt bil i bergen och sett mandelblom och mulåsnor, då vill man inte dras in i gegget igen. ja, jag har blivit galet ambivalent av allt solljus.
Brun blev jag också.
Helt galet.
Luftcirkulationen här inne är obefintlig, Jag tror nästan att jag dör.
Jag har haft det toppen i lilla Amadorez och ska lägga upp bilder i kväll eller i morgon, men vad jag inte gillar med att vara borta är att det känns som att man missar så mycket. vad har hänt med alla? Har allt ändrats? Är allt annorlunda nu? Kommer jag känna igen er när jag träffar er? Om vi fortfarande KAN träffas, ni kanske har flyttat iväg eller bytt utseende så jag inte känner igen er?
Nä, som kommunikationsgalning hatar jag att inte vara uppdaterad. Men när man har lite distans till hypen, som man kan få när man åkt bil i bergen och sett mandelblom och mulåsnor, då vill man inte dras in i gegget igen. ja, jag har blivit galet ambivalent av allt solljus.
Brun blev jag också.
Summary
Semester=över.
Verkligheten=börjar.
Lovisa=brun.
Söndag=Jobba.
Söndagkväll=mysa.
Måndag=jobba.
Onsdag=klippning.
Bloggen=once again alive and kicking!
