The söder is calling on me
Har varit så stressad på jobbet att jag nu lyckats få kramp i axlarna. Och ingen liten massös bakom mig som kan hjälpa. Fasiken också.
Nu ska jag i alla fall dra iväg och äta sushi, förhoppningsvis dricka lagom mycket vin och sedan titta på stand up under Liljeholmsbron. Mitt liv är så urbant så det förslår.
Har även skrivit en lista över saker jag ska göra på jobbet i morgon och vad jag ska göra inför matchen i helgen. Jag är så nervös så jag håller på att skita på mig. Och när man jobbar med radio kommer det att höras. Lovar att det inte kommer ge min karriär en skjuts heller, som TV4-tjejen som spydde i tv. Kometkarriär my ass, vad gör hon nu liksom?
Men att skriva en lista är i alla fall, som alla kontrollfreaks vet, det första steget mot total världsdominans. I'm on my way.
Nu hör jag Söder kalla på mig:
- Loooviiiisa, kom hit och äääääät!
- Ja, jag kommer, viskar jag
- Du ska få mat och vin, kooooom koooom.
- Men jag har inte slutat än.
- Skit i jobbet, allt löööser siiiiig, kallar rösten.
- Men vad ska jag göra med mitt liv om jag inte jobbar?
- Du ska spela i ett fusionband!
- Aha...
Jäkla Söder alltså, de vill alltid att man ska ta med sig guran och spela en blandning mellan salsa, reggea och punk. Fusion alltså... ja, så får det bli. Ajöken jobbet, hello fattigdom och sommardopp under broarna.
Hello!
Handlade jag rätt?
Vilken jäkla skitdag jag har idag!
Det hela börjar med att jag vaknar och känner mig lite olustig i kroppen, så jag lutar mig över O:s sovande gigantiska kropp och kollar klockan på mobilen. 09.16. Bara två timmar efter att jag ska gå upp. Jag skulle vara på jobbet vid den tiden. PANIK!
Så jag rusar upp, får blodsockerfall, måste sätta mig ner och känner samtidigt hur stressen rusar runt runt runt. Jag är dock inte en sådan människa som klarar av att inte äta frukost och bara rusa iväg till t-banan, jag måste äta, borsta tänderna, sminka mig, annars blir det inget bra.
Då ringer telefonen. Det är handmodellsfolket som frågar om det är okej att jag kommer och är med dem mellan 13 och 18. Nä, de frågar inte, de säger VI BEHÖVER dig mellan 13 och 18.
- Jag är ledsen, sa jag. Men det går inte att jag är borta från jobbet så länge. Jag är ensam på avdelningen och har ett jobb att sköta.
- Nähä... säger de och lägger på.
Nice.
Jag har jagat dem i tre dagar, skickat ungefär elva mail och inte fått någon som helst information om var jag ska vara eller när. Nu ville de dra bort mig från jobbet nästan en hel arbetsdag.
- Kan du inte komma nu då? frågade de.
- Nej, för jag har råkat försova mig...
- Jaha, ja, jag KAN inte försova mig sådär, snorkar de och lägger på igen.
Dubbelt nice.
Så kutar jag till Skärmarbrink eftersom Skarpnäcklinjen bara går var 20:e minut och kommer fram till jobbet, stressad som ett as. Så ringer jag handfolket och säger att jag är så ledsen, men det funkar verkligen inte att jag är borta från jobbet så länge eftersom jag är den enda på plats och att jag är sååå ledsen men att jag faktiskt inte fått någon som helst information.
- Nä nä, då är det så.
Klick.
Freakin freaks! Så, min modellkarriär fick ett abrupt slut innan den ens börjat.
Men jag hann lära mig att det verkar vara en dirty dirty business.
Omhändertagande
Jag tog dem under mina vingar och gav dem näring och uppmärksamhet. Klappade på dem, viskade fina saker till dem och varje dag ser jag till att de har det bra.
Idag har jag utökat mitt upptagningsområde och fått fyra nya små bebisar. Några har jag fört ihop på en ljus plats så att de kan få vara tillsammans och frodas under Lovisas moderliga vård. En får stå i sin hörna, den mådde under omständigheterna bra.
Genast känns det lite roligare att komma till jobbet, när de hälsar mig från sin nya plats.
- God morgon, välgörare, nickar de.
- God morgon mina älsklingar, vinkar jag.
Så sätter jag dem under vattenkranen och låter det porla över dem, det livgivande vattnet.
Mina små orkidéer, jag ska få er att blomma innan sommaren är slut.
Kanske kan jag smuggla med mig lite växtnäring genom receptionen i morgon? Kan gå...
Subventionera min naturliga åkomma!
För några kvällar sedan såg jag och O en repris av Filip och Fredriks tv-serie Ett herrans liv. Hur mycket bättre var de inte då? När de ställe de frågor som ingen annan vågade blandat med practical jokes och asdåliga sketcher. Jaja, det var väl bättre förr då.
I just det programmet vi såg var Bert Karlsson gäst, jag har aldrig varit ett stort fan av honom, snarare tvärtom. Men grabbarna i smala popslipsar gjorde ett bra jobb. Hur som helst, så pratar de om sex, och Bert sa att han efter sin canceroperation inte kunnat få upp den utan Viagra.
- Och jag fattar inte varför det inte är subventionerat, det är borde vara en stor politisk fråga, avslutar han.
Då tände jag till. Fan vad förbannad jag blev. Så ett piller som får män att kunna ha sex ska subventioneras, men tamponger och bindor ska det inte? Något som naturen lagt som en last på alla oss damer, det ska man punga ut flera hundra spänn i månaden på, plus preventivmedel som minipiller och p-stavar som också hamnar på brudarnas nota.
Jag vet att subventioner gällande bindor osv. var en stor fråga på 70-talet, men sen dess verkar den ha dött ut. Redan som liten tyckte jag att det var helt absurt att företag ska kunna tjäna så mycket pengar på något vi inte kan hjälpa. Mat måste vi alla äta, och viss mat subventioneras av staten. Vatten är en mänsklig rättighet. Men den där jävla lilla bomullstussen med lite plast på, den ska kosta 50 spänn per paket och dränera hushållskassan.
Gudrun, vart är du när du behövs?
Vill ut
Det är en svår, svår fråga. När till och med Dalai Lama säger att man behöver pengar för att överleva, då vet man att det inte finns någon utväg.
Egentligen borde man kanske sadla om (ett helt halvår efter examen...) och bli trädgårdsodlare istället. Det skulle jag nog njuta av. Att få bestämma lite över sin egen tid. Att få skrota runt i arbetsbyxor och klippa av vissna löv känns enormt lockande när det svider i ögon och mage efter för mycket skärmstirrande och maskinskaffedrickande.
Eller om arbetsdagen var fem timmar istället för åtta och en halv. Då skulle jag hinna hälsa på systerdöttrarna, dammsuga och svabba hemma, raka benen, laga middag OCH gå en promenad som slutar med bad. Ikväll gäller det dock att prioritera. Har en stark känsla av att maten vinner, sen dammsugningen. And the lord knows I like to dammsuga...
Utdrag ur "Sportextra - en resa i gubbarnas hjärna"
Folk verkar aldrig bli riktigt nöjda. Jag förstår inte varför.
Igår jobbade jag på webben under Sportextra, det var lite superettanfotboll, lite speedway och så lite hästpolo (?). Dessutom var en av AIK:s nyförvärv, Emelie Ö-nånting där och snackade om landslagstruppen som ska åka till EM. Men det var inte bra nog för vissa.
*ring*
- Radiosporten Lovisa
- Ja, är det Radiosporten?
- Ja, det är det.
- Varför säger ni inte ställningen i speedwayn oftare? Jag vet inte huuuur många gånger jag ringt och påmint er...
*ur radion hörs: Rospiggarna-Vetlanda 35-42 efter det åttonde heatet*
- Vi sa det precis nu.
- Ja, jaså... ja, men det var på tiden!
*ring*
- Radiosporten Lovisa.
- Är det sporten?
- Ja, det är sporten här.
- Nu har ni snackat den där jävla damfotbollen i en hel kvart, det är ju bara förinspelade inslag, varför säger ni inte ställningen i speedwayn?
- De sitter här i studion och pratar live och de har pratat i tio minuter.
- Ja men speedwayn då?
- Vi har koll på speedwayn, men smaken är som baken och just nu har programledaren valt att fokusera på fotbollen.
- Ja men de har ju inte ens börjat spela, det är ju bara massa snack.
- Det kalla INFÖRsnack och eftersom truppen släpptes idag så är det aktuellt.
- Det tycker inte jag.
- Nähä...
- Jag vill höra speedway, nu lägger jag på och stänger av radion!
- Gör det du och du får gärna vara lite trevligare nästa gång du ringer.
Ja, så ser alltså mina arbetskvällar ut. Tjo vad livat.
Jag hatar gubbar.
Svininfluensan is in my family!
Jäkla Sharpnudeline.
Åt lunch med min lillebror idag och ve och fasa, karln har gått och fått svininfluensan. På riktigt. Han sa att han inte smittade längre, men jag höll mig lååångt ifrån honom hela tiden. Ingen kram, ingen klapp, ingenting! Jag får helt enkelt inte bli sjuk, det hinns inte med.
En livs levande svininfluensamänniska alltså, lustigt det där. Att det faktiskt finns, inte bara i tidningar och på tv. Folk här på jobbet har hållit ett visst avstånd till mig efter att jag kom tillbaka. Det känns lite spännande.
Undrar om jag ska börja hosta på skoj...
Tydligen blir jag präst
hungrig som ett as
trött som ett as
varm som ett as
grinig som ett as
Vad jag gjorde åt saken?
Öppnade balkongdörren, åt yoghurt och tittade på Scrubs.
Vad som hände sen?
En geting kom inflygande i mitt (o)välstädade vardagsrum varpå jag skriker som en liten pojke, kutar ut i hallen och hämtar O:s Studiotidning, smyger fram till getingen och ger den en smak på min attackforehand (ja, det finns ett tennisslag som heter så och jag bemästrar det till fullo!).
Sen satte jag mit helt sonika ner och skrev en arbetsansökan. Ritsch ratsch och fillibom. Den blev allt annat än überseriös, men det kanske är bra? Jag brukar lätt bli stel i mitt språk när det är allvar och att låta som en rigid 23-åring kanske inte är vägen till framgång. Denna gång lät jag mer som en tokförvirrad, men glad, galning i jakt på att hjärntvätta alla människor att tycka som hon tycker.
Helt korrekt beskrivning av mig själv alltså. Bra jobbat Lovis!
Och se, jag har blivit min egen hejarklack. Det känns bra, man behöver en sådan och eftersom ingen annan i världen har panik över att jag snart är arbetslös (det löser sig det löser sig är allas mantra), då får jag stressa och heja på mig själv.
Heja heja friskt humör
vill ha jobb som webbredaktör
Sassa brassa mandelmassa
som världsreporter skulle jag passa
Go Lovisa du är bäst
skulle allt skita sig får du bli präst
Ska jobba på det där, för jag klarar tydligen inte ens av att heja på mig själv utan låta som en idiot. Typiskt!
Jag betyder det jag ska göra
Nu har jag haft mig en liten surfpaus och jag hittade detta om mitt namn:
"Kvinnonamnet Lovisa är en försvenskad form av Louise och har sitt ursprung i namnet Ludvig och har använts som dopnamn i Sverige sedan 1600-talet. Lovisa är en kvinna med stil, skönhet, värdighet och en förbluffande naturlig elegans. Som livspartner väljer hon en utpräglad gentleman - även om den sorten blir allt sällsyntare. Det fick en plats i almanackan på 1750-talet närkung Adolf Fredrik gifte sig med Lovisa Ulrika av Preussen.
Namnet Lovisa har haft en kraftig uppgång under 1980- och 1990-talet, men har sedan börjat vända neråt igen.Den 31 december 2006 fanns det totalt 27 650 personer i Sverige med namnet Lovisa, varav 8 762 med det som tilltalsnamn.Lovisa har namnsdag 25 augusti.Lovisa betyder kämpe. "
Lovisa betyder kämpe, det är något att tänka på nu när arbetslösheten obönhörligt kryper närmre, ryggen smärtar och solen lyser med sin frånvaro. (haha...). Mitt namn BETYDER kämpa. Jag har helt enkelt inget val.
Tröttheten saknar motstycke
Trots att jag bara varit borta från stan en och en halv dag, känns det som en evighet. Det är väl lustigt? Och nu när jag är tillbaka slår det mig att sommaren faktiskt snart är slut. Jag sitter fortfarande och väntar på svaret om vart maj tog vägen. Känner mig helt lost i mina månader.
Igår började vi kolla på True blood, jag och O, och nu är det officiellt vår nya serie.
Skärmen börjar bli suddig av sömnbrist, ska spara mitt fokuserande till arbetsuppgifterna. Så länge jag har några...
Snacka inte skit om de som inte skitar ner!
Att de flesta nyhetssajter har en kommenteringsfunktion är otroligt bra och en slags direkt och interaktiv journalistik som New journalism-gänget förespråkat länge. Jag tycker oftast att det, framförallt på DN, är roligt att läsa kommentarerna, ibland får man dessutom extra information från människor som har insyn i liknande ämnen.
Men när folk bara klagar för att klaga, då ser jag rött. Särskilt när man klagar på bristen på god journalistik. Många medier förtjänar negativa kommentarer, men verkligen inte alla. Journalister är inte rent generellt dumma i huvudet, outbildade och elaka som det ibland kan stå. De flesta journalister jag känner har utbildat sig i flera år och har tagit lån för att arbeta med något som ska informera och upplysa medborgare om orättvisor och fakta om samhället.
Att då klanka ner på ALLA journalister för att vissa beter sig som svin, är så obota idiotiskt. Jag blir förbannad, vilket märks på att mitt språk blir stelare än stelt. Allt för att jag inte ska svära oavbrutet i 2000 tecken.
Kontentan är: de flesta journalister är kunniga människor som arbetar för att på något sätt förbättra något. Så sluta dra alla över en och samma kam och låt dem som faktiskt inte sköter sitt jobb ordentligt ta kritiken.
Politiker får stå ut med samma skit. Alla politiker är dumma och slöa, kan inte jobba och bara förstör heter det. Ja, men gör jobbet bättre själv då! Att klanka ner på politiker och journalister har blivit så himla allmänt accepterat, som att klaga på solbristen i juli, att ingen frågar exakt vad det är som är fel i artiklar och nämndrapporter.
För inte klagar de väl utan att ha fakta på fötterna? Inte så god källkritik där inte...
Nä, nu ska jag iväg och klippa mig. Som en "arg, 80-talskvinna", för att citera O:s pappa. Jupp, sen tar jag min power suit och går ut i världen, arm i arm med Gudrun Schyman och slår ett slag för journalister och politiker som gör ett bra jobb, varje dag!
Lägenhetsyra
I morse satt jag och kollade igenom DN Bostad lite snabbt och när man tittar på priserna och jämför olika områden är det nästan så man gråter. Visst, det är kanske roligare att bo på Kungsholmen än i Bagarmossen. Men när en etta på 27 kvadratmeter på Kungsholmen har ett högre utgångspris än en trea i Bagarmossen, då undrar jag hur mycket roligare det kan vara?
Jaja, att titta på annonser är som en drog, så jag har en stark känsla av att det är det jag kommer sysselsätta mig med idag. Hemnet here I come!
DN skrev om stekarna
Det var en helt fantastisk text, alla vännerna har också läst den och vi är minst sagt roade av några av citaten.
Det helt klart bästa var en kille som sa:
- För att drabbas av lågkonjunkturen måste man ha ett jobb, och det har inte jag.
Har ni inte läst den, GÖR DET!
Skönaste är också att DN i rubriken har med ordet stekare. Och jag undrar i mitt stilla sinne, inser de att de är stekare, är de stolta eller är det ingen som känner sig träffas personligen.
Ni måste läsa den, man dör och gråter samtidigt...
Älskade kompis
Hon vet hur jag är när jag är arg, glad, ledsen, trött och hungrig. Det sista är en precis lika stark känsla som de andra, eller snarare grunden till allt.
Anledningen till att jag tjatar om vänskap är att jag på sista tiden umgåtts mycket med mina vänner och att jag varje gång jag åker hem tänker på vilken otrolig jävla tur jag har som har dem. Människor som vet hur mitt efternamn stavas, när jag fyller år och orkar lyssna när man mår dåligt. Det är inte alla förunnat.
Storasyster K sa att anledningen till att man borde gifta sig om man vill, ska vara att man är så lyckligt lottad att man har hittat en människa som man vill dela sitt liv med och att det borde firas med en fest.
Samma sak skulle jag vilja göra med mina vänner. En stor jäkla brakfest för att fira att vi funnit varandra. Att vi bryr oss om varandra, att vi ringer och frågar hur de andra mår och att vi lyssnar och tänker och oroar oss för varandra. Att vi tänker på varandra även när man inte måste, bara för att man vill att allt ska gå bra för sina vänner.
Nu är det inte alla som har lyckan att ha riktigt riktigt bra vänner. Av olika anledningar. Dem är det synd om. Men så finns det de som har riktigt fina polare, men som de inte sköter om. De ringer inte, är ointresserade av deras liv och beter sig allmänt trist. Som att de tar varandra för givet, eller helt enkelt slutat bry sig, men inte orkat göra slut på vänskapen. Och en ojämn vänskap är precis samma som ett ojämnt äktenskap. Om en fru inte lyssnade när mannen hade något att prata om hade hans polare sagt: men lämna henne eller ställ ett ultimatum. Om en kompis inte frågar hur du mår, gör det precis lika ont.
Jag ligger ofta vaken om nätterna och oroar mig för mina vänner, eller är glad för deras skull, och tänker ut saker som skulle kunna hjälpa dem. Och det sista året har jag (tror jag?) blivit bättre på att visa hur mycket de betyder för mig. Det betyder att jag INTE ryggar tillbaka när de vill kramas.
Ville bara skriva en liten hejaramsa för mina polers. Så att de vet. Att jag älskar dem.
Tre äpplen hög var han
Stand upen igår var otroligt bra.
Över alla förväntningar.
I slutet presenterade mellansnackaren en man som haft något humorprogram på ZTV (kollar någon någonsin på ZTV längre?) för sex år sen. Alla applåderade, för han var huvudakten, och upp på scen kommer en 12-årig kille med hip hop-utstyrsel.
- Alltså, jag vet att han presenterade en annan snubbe, men jag är hans son och jag ska köra lite innan honom, sa knodden och sköt sedan iväg världens roligaste lilla akt.
Vad impade vi blev. Och förvånade. Och lite avundsjuka för att en så liten snubbe kunde vara så grym.
Pappan var också rolig, men han häcklade mitt hår och jag skulle till frisören idag men hon har blivit magsjuk så jag kan inte göra något åt det.
Rats!
Stå upp ikväll!
Vi har som sagt sett allt.
Spännande att se vad det kan bjudas på ikväll. Jag vet i alla fall att när jag har roliga saker planerade på kvällarna, då går dagarna på fyran så ruskigt mycket snabbare.
Idag har jag i alla fall skrivit klart alla texter förutom en. Yey, tre texter på en dag, jag är ett X2000. Med förseningar och lok som går sönder. Och små pippisar som hoppar in och ut ur fönstrena och skriker: titta inte på spåret, titta på mig tjohej!
Nu spårar jag ut, men det är okej, för på fredag kommer lönen och har man pengar får man säga vad skit som helst. Det finns många bevis på det mina vänner!
Exressens expertpanel - inga poäng
Men hur som helst så skulle man nog kunnat göra ett bättre val av panel är Paolo Roberto, Robert Aschberg och Leif GW Persson.
Till exempel så skrev en kvinna ungefär såhär: "Jag och min man bråkar minst en gång i veckan om hushållssysslor. Han lagar och handlar all mat och tycker därför att han inte behöver hjälpa till med något annat som städning, tvättning, läxläsning med barnen, bäddning av alla sängar osv. Han säger att han gör mer än de flesta män när han tar hand om maten och han märker inte när det är ostädat. När jag påpekar det säger han att jag väl får städa själv. Jag tycker att jag gör så mycket mer än vad han gör, kan ni hjälpa mig?"
Paolo Robertos svar är: Det har sagts i undersökningar att kvinnor inte tycker att något är sexigare än en man som städar. Alltså, om man städar får man göka mer. Det kan du säga till honom.
Leif GW Perssons svar är: Alla par har en ojämn fördelning av sysslorna, det får du lära dig att leva med. Det är bara att bestämma sig, låt killen vara eller dumpa honom. Vore inte så svårt att hitta någon bättre.
Robert Aschbergs svar är: Jag tycker du är taskig mot honom. Varför ska han behöva städa? Jag städar inte.
Japp, there you have it ladies. Direkt från experterna...
Frieri friera
Av 70 anställda är vi fem närvarande. Jag är en av dem. Och jag är lätt uttråkad. Jag brukar ha mellan 13 och 16 texter att skriva varje vecka, denna har jag fyra. Fyra ynka texter och fyra dagar att bli klar på.
Hint: jag är redan klar.
På lunchen var det återigen massa bröllopssnack. Idag avverkade vi möhippor och själva frierierna. Och trots att vi lever i jämställdhetens tidevarv, är det ingen av brudarna som friat, bara männen.
Det är inget fel med det, men det skulle vara coolt att höra om någon tjej som gjort något speciellt för sin karl. Planerat något särskilt, en överraskning. Stackars grabbar som inte får något sånt. Är det inte orättvist?
Ingen brudbåge för mig!
idag har jag fått reda på att det finns något som heter bröllopsbåge, och det är en båge med löv eller blommor som ska stå på bordet vid brudparet eller bakom brudparet, liksom för att rama in dem.
Varför? undrar jag.
- För det är så fiiiiint, blev svaret.
Jaha.
Jag ska nog inte ha någon brubåge...
Eller nog, jag ska fanimej inte ha någon brudbåge. Jag ska ha rajtan tajtan, tjo och tjim och hej vad det svänger. Inte så mycket fiiiina saker. Jag undrar om jag ska ta och gifta mig i clownnäsa, bara för att vara tvärtemot.
Men då skriker det till i min hjärna: nej Lovisa! Det är något du hade kunnat planera när du var 13 och ville vara tvärtemot allt och alla precis jämt. Du behöver inte vara det längre, du får vara mainstream.
Jag vill inte, ropar jag tillbaka, men lite svagare.
Och rösten i huvudet vinner, den saina rösten, som säger att det är bättre att inte retas med folk och deras traditioner.
Synd bara att jag älskar att retas med traditioner...
Jag vill träna
Jag har inte fått träna på grund av min trasiga kropp, men nu tänker jag sakta försöka börja med det igen. På onsdag bär det nog av till gymmet, undrar hur kroppen svarar?
Är i alla fall avsundsjuk på alla som får träna ordentligt och som inte går sönder så lätt som jag. Min sommarkropp blev inte alls som jag ville. Den var helt rätt i maj, men sen dess har det bara gått utför. Eller uppför kanske...
Men ingen stress, jag saknar bara att röra på mig. Det är som att det kryper i skinnet när jag bara får sitta still. Jäkla trist är det. I kväll blir det nog lite mer yoga, får se om jag håller...
Kortkort helg
O rockade det pensionärsspelet, så nästa gång är jag på hans lag! Fast det var riktigt riktigt kul, alla var med och M:s segervrål var inte att leka med. Inte L:s psykningar heller...
Sen badade jag och O, tydligen är vi de enda som inte är badkrukor...
Jag tycker att måndagen kom orättvist snabbt, jag vill ha sköna, lediga helger jämt. Och snart blir det ju så också, när arbetslösheten knackar på dörren.
Tjipp!
Twittrar du hetero?
Man gör testet genom att skriva in sitt twitternamn och sen kollar testet de ord du använt de 200 senaste tweetarna (eller vad fanken det heter). Det finns en mall för flera ord som är typiskt hetero eller inte.
Typiska heteroord är husvagn och camping och icke-heteroord (bara den beskrivningen följer väl det heteronormativa samhället?) är schlager. De kör kampanjen för att skapa uppmärksamhet på de normer som samhället sätter på medborgarna.
Jag tycker att det är jättebra att man skapar uppmärksamhet på alla de osynliga lagar och förutfattade meningar som människor går och bär på. Men att sätta ord som schlager som ett epitet på att du inte är hetero, är väl att bekräfta de lagarna?
Äsch, jag vet inte, jag har ingen twitter så jag kan inte göra testet. Men jag vet att jag skulle skriva schlager jävligt få gånger. Husvagn skulle nog inte finnas med alls. Vilka andra ord är då typiskt hetero? Fredagsmys? Foppatofflor? Hängpattar?
Nä, jag vet inte jag. Nog borde det finnas ett roligare test än att låta en maskin räkna ut dina twitterinlägg? Kanske vore något för M att syssla med på sina lediga dagar?
I'm gonna show her the dragons
Hon är på semester och berättade bland annat om alla roliga kojor hon hittat på sin upptäcktsfärd.
- Jag har också sett slutet på hela ön, sa hon.
- Oj oj oj, då måste du ha gått långt, svarade jag.
- Nä, men lite mer än fyra fem steg i alla fall.
Ja, det kan man ju förstå att det var jobbigt.
Nästa gång jag träffar henne måste vi gå ut i skogen och hälsa på mina drakar också. För ni vet väl att det finns drakar lite här och var i skogarna i Sverige?
Bakom mitt barndomshem i Älta finns till exempel herr och fru Drake. Dem har jag gett presenter och lekt med under hela min uppväxt. Herr Drake var rak och ståtlig, fru Drake var lite mer krumryggad och smal, jag antog att det var för att hon alltid fick göra allt hushållsarbete.
Jäkla manssamhälle.
Jag tror i alla fall att A skulle digga drakarna. Man kan, och bör, nämligen hoppa mycket ifrån dem. Annars blir de ledsna. Man måste också komma med lite gåvor så att de inte sprutar eld. Än så länge har de inte gjort det med mig, men det är ju för att jag kommit med gräs och blommor hela tiden. Då slipper man bli uppeldad. Bra att veta, när man är ute och går i de mörka skogarna.
Väderklausul NU!
Men när det är sådant väder som idag, då är det fasiken tortyr att behöva sitt fast på ett kontor! Och när man får samtal från vänner och de säger: jag sitter ute i parken vid vattnet och läser, supermysigt!
då börjar jag att koka av avund.
Jag vill också slappa i solen!
Och så ska det bli dåligt väder i helgen, såklart. Bajs bajs bajs.
Borde det inte, och håll med mig nu, finnas i lagen att alla företag ska ha en väderklausul i sina kontrakt. Att om det är fint väder, då FÅR alla anställda dra hem och bada. Om de vill. Så kan de komma in och jobba under den regniga helgen istället. Jag skulle börja jobba på det företaget direkt, oavsett om de sålde värmepumpar eller plockade upp skit från Östbergas gator. Oh yes I would!
Bada i helgen!
Jag har min andra lediga helg i rad, och det känns som den största lyxen någonsin.
Jag har gjort upp några små planer som innehåller boule, bad och kanske båt.
Om jag bara kunde köra båten själv skulle allt vara löst, men det kan jag inte helt och hållet. Eller, jag kan köra den ute på vattnet (vart annars?) och lägga till vid öar, men det är själva båtplatsparkeringen som jag är nervös för. Jag skulle behöva lära mig det snarast, så jag kan lassa med några väl utvalda människor och några tält och sova på en liten ö en natt eller två. Men när ska jag lära mig? Och vem ska lära mig?
Jag ska i alla fall bada, även om det regnar. För jag älskar att bada. Och jag ska nog fasenimej få med mig L i plurret också, fast hon är sån badkruka...
Sörlins krönika hårt slag mot Björklund
I morse läste jag en krönika som fick mig att säga: ja, ja, ja äntligen... precis, exakt japp!
Det var herr Sverker Sörlin som skrivit om allas våran favorit Jan "Björkis" Björklund fruktansvärda skolpolitik. Lyckan över att DN äntligen publicerade något som kritiserade den kära lill-Björken och hans påhitt visste inga gränser.
Så läs och njut!
Havsbad
I graven är det jobbigt.
Fick precis ett samtal från kära mor som undrade om jag inte var ledig i morgon, för hon ville fresta med en båttur. Vädret skulle bli lika fint som idag, i helgen ska det bli piss.
Tycker inte det är helt okej att fresta en hårt arbetande kvinna (mig) på det där sättet. Nu kan jag inte tänka på något annat än att jag inte badat i Östersjön än i år. Jag har bara badat i Sicklasjön, Sandasjön, sjön på A och K:s land och i Medelhavet.
Istället ska jag spendera morgondagen med att längtande stirra ut genom fönstret och fantisera om kobbar och skär. Det är inte alls lika hett som the real deal...
Jag läser mig själv
Sammanfattning?
Att mycket skit kan hittas på lovisagiertta.blogg.se, men att jag tackar min lyckliga stjärnmoder för att jag faktiskt startade den här bloggen för några år sedan, för att få skriva som jag själv vill. Inte i ingresser eller perfekta citat, utan bara blaj blaj blaha-grejer. Blandat med arga kommentarer till idioter.
Nä, min sammanfattning blir nog helt enkelt: jag skriver som bäst när jag är arg.
Oavsett om det är på politiker eller puckon i tunnelbanan.
Undrar om jag gör fler saker bättre när jag är förbannad?
Hugg hugg i problemet
Då tänker jag: hur fanken orkar människor med barn att både jobba och ta hand om barnen och serva huset och handla och städa och dessutom ibland gå ut och festa och ha skoj?
Min kloka storasyster K förklarar då att man orkar för att man helt enkelt måste. Och att man har mer tid än vad man tror att man har.
Och hon har väl som vanligt helt rätt.
Ikväll ska jag alltså kolla upp matcher på nätet som jag ska övningskommentera framför datorn. Och kan ni tänka er, jag är nervös redan där. Ingen ska lyssna på mig, det är inte på riktigt, men ändå blir jag pirrig och skraj. Hur kommer jag känna när jag sitter ensam i en hytt och får ett kör och ska snacka i tre minuter? Jesus, jag är så rädd för att göra bort mig så det är inte klokt.
Men nu börjar övningsveckan och det är bara att hugga tag i problemet framifrån. Hugg hugg. För annars är risken att jag gör som jag gjorde varenda (VARENDA) gång jag hade tenta på högskolan. Jag gick och var nervös i tre veckor för att det skulle vara tenta, och kunde därför inte koncentrera mig på själva pluggandet. Så satt jag dagen innan provet och försökte lära mig allt på några timmar för jag intalade mig själv att om jag fick sova ordentligt skulle det lösa sig ändå. Så satt jag på väg till skolan och höll på att kräkas av nervositet och när jag stod utanför tentasalen, gjorde jag oftast just det. Gick in på toaletten och kräktes.
Sen skrev jag provet, var alltid bland de fem första att lämna in papperna, och rusade därifrån fortare än kvickt. Och om någon frågade vad jag skrev på den och den frågan, kunde jag inte svara, för jag mindes inte ett skit av vad som precis hade hänt.
Så ska det inte bli den här gången. Jag ska vara förberedd till tänderna. Så ikväll, mitt kära problem, då kommer jag hugga tag i dig och inte släppa taget förrän jag sitter där i hytten och rabblar namn, nummer och statistik så att syret ryker. HUGG!
Artikel med hård vinkel
Det finns en artikel på Stockholmsfliken på dn.se som handlar om cp-skadade Lucas som bor i Upplands Väsby, där kommunen nekat hans familj finansiell hjälp för att han ska få gå och få specialrehabilitering.
Själva ämnet i artikeln är verkligen värt att skriva om, då det verkar som att Väsby kommun satt detta i system, att överklaga familjers ansökningar och specialhjälp. När jag läste texten hade den fått 25 kommentarer och alla var väldigt upprörda över hur illa familjen behandlats. Med rätta.
Men jag slås av två saker:
1. Hur otroligt lätt det är som journalist att vinkla på det orättvisa och hjärtskärande och på sätt få respons.
2. Hur fantastiskt det är med så många människor som reagerar på orättvisor.
Journalisten har inte gjort något fel, men jag saknar mer utförliga kommentarer från kommunen. Det är inte förrän i det sista stycket som de får komma till tals och det gör att om man är skeptisk till nyheten, så förstör den hårda vinklingen hela meningen med den. Man får passa sig noga för att vinkla för hårt, det slår ofta över helt åt andra hållet. Att det blir som smutskastning mot kommunen på en av Sveriges största nyhetssajter.
Men jag blir lycklig av engagerade läsare. Och jag hoppas på rött i valet om ett år.
Söka jobb
Jag har fyllt i mitt cv på ett antal jobbsajter nu och jag har ett problem: jag förstår väldigt sällan frågan de vill att man ska svara på.
Vad fasiken skriver man i fältet "egenskaper" till exempel? Ehm, jo, jag är ju glad och envis och lättirriterad och skrattar jävligt högt på filmer så att folk tycker det är pinsamt att gå på bio med mig. Men vad har det att göra med min vilja att få ett jobb?
Så man försöker anpassa sig till vad man tror att de vill veta. Men vad vill de egentligen veta? Det skulle vara så mycket enklare om man någon gång suttit i andra stolen, att vara den som letar efter någon att anställa. Då skulle jag nog kunna sno ihop något smart.
Egentligen behöver jag väl inte oroa mig trots allt. Nu när min modellkarriär börjar ta fart på riktigt.
Lovisa=modell
Idag fick jag ännu ett konstigt litet gig. Vet inte hur mycket karriär jag kan bygga på det här, men varför inte?
Om två veckor ska jag vara handmodell.
Hur det gick till? De ropade från bild, öh Giertta hur ser dina händer ut? Och jag höll upp dem.
- Det ser intressant ut, är de fina eller?
- Jag kan komma på audition, sa jag.
Sagt och gjort, jag är hired för att vara "handen" i en kommande kampanj.
Nu gäller det att gå hem och smörja och fila och sköta om godsakerna så att jag får en kickstart på min nya yrkesbana.
Lovisa Gierttas händer, snart på en reklampelare nära dig.
Fredag var Trädgården
De har flyttat den från Fleminggatan nära "Sveriges längsta japanska bro" (T och såklart L förstår), till bakom badmintonhallen vid Eriksdalsbadet. De blåa bajamajorna gav det en festivalkänsla som hette duga, men med självlysande plastsvärd längst med en ljudvajer lyckades de på något sätt skapa en inomhuskänsla ändå.
Det var faktiskt riktigt rått gjort. Att sitta under Johanneshovsbron (alla säger Skanstullsbron men det heter det INTE) och dricka svindyra San Miguel medans man känner hur t-banan åker förbi.
Alla människor var så fixade, från tårna till tänderna. Hippa, coola, egna och speciella outfits. Helt sjukt. Det är som att hela Stockholm har blivit mer modefixerat än någonsin. Inget fel i det, det är roligt. Men lite beklämmande att se tjejer med så höga klackar och korta shorts/kjolar att de inte kan göra nåt alls. Knappt stå, absolut inte gå och att sitta är bara att glömma. Undrar vad de gjorde hela kvällen?
För mig var det en härlig kväll, bara härlig. För det var dans dans dans. Om ni fattar Håkan Hellström-blinken.
Tunga konsekvenser
Helgen har bestått av:
Trädgården och dans
Utrensning av förrådet
Middag med M
Bauer och tre glas vin
Lunch i Älta
Hittandet av ALLA mina gamla bilder
Konsekvenserna av helgen är:
Nackspärr
Enorm trötthet
Stökig lägenhet, igen
Är på jobbet med stödkrage och försöker ignorera när folk pratar med mig för det gör förbaskat ont att vrida huvudet.
Så kan det gå när man är en 23-åring i en 80-årings kropp.
Idag är konstig
Har fått ett uppdrag för radio Stockholm idag. Helt otroligt. Jag känner mig snurrig av lycka och nervositet. Händerna skakar, det är adrenalinet. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Kan bara sitta kvar och skriva filmtexter hela natten helt enkelt. Kära solgud, som jag dyrkar dig och dina mysterious ways!
AW:n avklarad
Det var alla vi yngre på redaktionen som var där. Sommarvikarier och gamla praktikanter. Satt och fantiserade lite om hur det skulle bli om alla de som var där skulle ta över redaktionen istället. Vad annorlunda det skulle bli. Inte nödvändigtvis bättre, bara väldigt annorlunda.
Kvällen var i alla fall väldigt kul. Men av någon anledning dämpade den mitt sug att gå ut i helgen. Vet inte vad det beror på, men det ska nog kunna botas på ett eller annat sätt.
Dyra after workplaner
Idag är det after work med radion. Det ska bli himlans trevligt. Jag är en newbie när det gäller after workande, så det gäller att öva när tillfälle ges.
Fick nyss reda på att vi ska gå till Vapiano på Sturegatan. Herre min jesus, varför är det bara jag som trivs bäst på söder i dessa dagar? Vad händer med alla människor?
Är det så det ska bli när man jobbar i mediabranschen, att man måste hänga på Stureplan vareviga kväll? På Bolibompa var after worken på Berns, på fyran på Boule och berså och nu är det Vapiano med Radiosporten.
Och jag som bara vill slänga av mig skorna och dyka ner i sofforna på Carmen. Typ.
Klart att det är umgänget som bestämmer om man har trevligt eller inte, men jag trivs så mycket bättre i mindre fina kvarter och barer. Där man inte behöver hålla upp ögonbrynen för att se ut som de andra botoxmänniskorna och där mina rosa adidas inte knarrar ovanligt högt.
Jaja, det blir nog trevligt ska ni se. Och eftersom vädret är som det är kan jag glömma ölen, det blir rött vin för hela slanten. Men med tanke på stället har jag väl råd med ett halvt glas på sin höjd...
Klüft i Radiosporten
För efter Carolina Klüfts skada i Karlskrona häromdagen valde hon att prata med EN person från media, och det var Radiosportens Robert Tennisberg.
Lyssna på den väldigt gripande intervjun på sr.se/radiosporten.
Övriga stora svenska medier, SVT, Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och så vidare, har alla citerat Radiosporten i sina artiklar och flera har till och med ringt Robban och frågat HUR han bar sig åt.
Jag är imponerad av hur respektfullt radions reportrar beter sig jämfört med många andra, hur de tar sporten och människorna på allvar och inte behandlar dem som leksaker.
Heja för god journalistik!
Littorin är ett...
Anledning? Vår kära minister Sven Otto Littorin såklart. Läste en artikel på gp.se om hur Littorin ska se över möjligheten att bestraffa människor som inte tackar ja till arbeten på annan ort.
Enligt Littorin kan bestraffningarna komma i form av sanktioner som att bli avstängd från a-kassan i tre dagar.
Jag saknar ord. Jag saknar ord för att beskriva deras människosyn. Med deras menar jag moderaterna. Inte alla, men många.
Att vara arbetslös är tydligen inte jobbigt nog, anser Littorin.
Att slita upp en familj, ta barnen från skola och dagis, är något man kan försaka anser Littorin.
Att partnern kanske måste sluta sitt jobb, alternativt att de måste separera, är inget problem anser Littorin.
Att människor själva ska få bestämma var de vill bo, det är gammal skåpmat anser Littorin.
Att vara arbetslös, det är ingen dans på rosor. A-kassan räcker inte hur länge som helst för de få som får fullgod ersättning och för alla oss som inte jobbar tillräckligt länge för att få någon a-kassa, är det total fattigdom som väntar. Eller socialbidrag.
Nej, jag är inte tillräckligt insatt för att angripa honom på ett djupare plan, men det tycker jag inte behövs. För att bestraffa någon vars liv redan är skit, det är fan inte konstruktivt. Hur mycket DN än skriver att moderaterna levt upp till sina vallöften. Vad Littorin inte inser är att för de människor som faktiskt inte har något skyddsnät är en flytt till en okänd stad inte något som sker i en handvändning, det är ett livsbeslut och inte något staten bör lägga sig i.
Inte i Sverige i alla fall. De gör det i Kina, men ska det vara vår måttstock?
Nour El Refais sommarprogram = 12 poäng!
Hon talade lite om den mediehets som följde efter Melodifestivalen, hur kvällstidningarnas reportrar skrivit ner henne, frågat henne varför hon var så tråkig och publicerat artiklar där de bara spytt galla över henne.
Varför tar vi ens de där skitblaskorna på allvar? Varför köper folk dem? Hur fan kan de kalla sig journalister?
Bland det första man får lära sig på journalistutbildningar är just god etik. Det är för fan en egen kurs, med tenta och hela baletten. Ändå publicerar de mobbing och blinkar inte en sekund innan de hänger ut och förlöjligar en människa. En MEDmänniska. Går de hem på kvällarna och känner sig nöjda, eller vrider de och vänder sig för att de behöver skjuta sin egen moral i sank för att få behålla jobbet?
Hur som helst är jag stolt över att inte ingå i det facket. Hellre städar jag toaletter hela mitt liv, än att skriva sån skit. Och det tror jag de journalisterna sa också för några år sen. Innan de blev fast. I träsket.
Vi är inte feta vi är läckra!
Jag är yngst på min arbetsplats. Jag är 23, den som är närmst mig i ålder är 34, sen är resten mellan 40 och 45. Det gör mig ingenting, jag tycker det är roligt att höra om liv som är långt ifrån mitt eget.
Men en sak gör mig beklämd och det är vilka ålders- och viktnojor de har. Det går inte en dag utan att någon säger: ja, men jag känner mig ju så gammal och fet.
Och ingen av dem är feta, ingen av dem är gamla. Och om de nu vore det, är det inte bättre att gå och träna och sluta klaga?
Åldershysterin har jag redan skrivit om, men det här med vikthysterin är som ett helt nytt fenomen i min vardag. För visst kan jag själv känna att nä, nu är jag otränad. Men då går jag till gymmet, jag pratar inte om det på min lunch och jag anser inte att jag är en sämre människa på grund av mina odeffade lår.
- Det vore så mycket skönare att vara man, de behöver inte bry sig om sin vikt, de bara njuter av livet och äter vad de vill, sa någon igår.
Och det där med att dela upp kvinnor för sig och män för sig är också något alla sysslar med, något så gammal och förlegat att jag blir ledsen.
Visst bryr sig män om hur de ser ut? Kanske äldre män inte gör det i samma utsträckning som kvinnor, men det är väl bara för kvinnorna att sluta bry sig då, inte önska att man vore man för att slippa ta tag i problemet med att självdissa sig fram genom livet.
Vilka är det som dömer kvinnor efter utseendet? Hur många gånger hör ni en medelålders man säga: nä, men Göran har ju faktiskt lagt på sig VÄLDIGT mycket på semestern...
Det är ju kvinnorna som låser fast sig själva i den situationen, så låt oss sluta gnata och tjata om det då!
För om de inte lägger av med det, då kommer de fortsätta skvallra om halvfeta damer och alla killar som bryr sig om sin vikt och utseende blir kallade fjollor för att de gör något så typiskt KVINNLIGT. Jag blir tokig.
När ska vi sluta upp med detta larveri?
Vill se och LYSSNA på TV4
Jo, nog finns det tv i studion, men det är inte samma grej att se ett medley utan ljud...
Det blir speedway i stället. Speedway och friidrott. Visst verkar det sexigt mitt liv?
Göran Hägglund blir dissad
Svensson skriver bland annat :
"Snälla, snälla verkar Hägglund ropa - låt oss vara ifred, sluta krångla till det, sluta dekonstruera, sluta problematisera! Snälla, snälla kan inte bara alla vara så som vi är, sluta avvik, sluta vara konstiga och ovanliga, rätta er i ledet! Vi behöver en kultur där jag - ja precis just jag - får fortsätta att vara normen för skapelsens krona.
Tack, Hägglund, då vet vi."
När man läser kommentarerna till artikeln, blir jag nästan mörkrädd för alla de som skriver att hbt-are och feminister från Stockholm bara vill säga åt folk hur de ska leva. Sen när har minoriteter bestämt över majoriteten? Och det största budskap minoriteterna, vilka de än må vara, vill föra fram är ju att de ska slippa bli fördömda för sina livsval.
Och sen när blev diskussioner om könsrollerna något negativt? Är verkligen människor i vårt avlånga land så bakom flötet att de tycker att könsroller är något överdrivet, upphaussat av innerstadspressen? Det är ju så att man slutar tro på en framtid där tjejer som säger sin mening slipper kallas kavata och killar som gråter kallas inte behöver bli kallade fjollor. För visst måste medvetenheten vara lika stor på landet som i Stockholm? Och om det inte är det, vad fasiken ska vi göra åt saken?
Det finns bra svensk film
Idag pratade vi om film på lunchen.
Igår var jag och såg Baksmällan på bio. Den var faktiskt riktigt riktigt rolig. Bätter än vad jag väntat mig. Det är kul att gå på bio nuförtiden, för folk i publiken tar ut svängarna mycket mer än förut. Det är inga tysta fniss utan högljudda asgarv. Det gillar jag, det betyder att jag och O inte är ensamma om att bete oss som idioter. Jag lever mig ofta in i filmerna så mycket att jag glömmer bort att det kanske inte är okej att skrika nej när någon gör något dumt, eller oooooa när något spännande händer, but I'm not alone anymore.
I alla fall, så kom vi in på ämnet svensk film (alltid lika hett...) på lunchen. J sa att hon hade lite av en fobi för svensk film, att hon tyckte om att se andra kulturer och platser och att svensk film sällan lyckas vara speciell på något sätt. Dålig på att fånga känsla och ha verklighetstrogna dialoger.
Alla höll med.
Så jag började nämna de bra svenska filmerna jag sett de senaste åren, och konstigt nog höll alla med om att de var bra också. Jaja, inkonsekvensen hos människan är väl stor trots allt.
Till exemepl så gillade jag Masjävlar, Storm, Stockholm boogie och De ofrivilliga. Jag har ännu inte sett Låt den rätte komma in, men boken gav mig rysningar och alla säger att filmen är bra, så den hoppas jag på.
Så jag har gott hopp om svensk films framtid, de unga regissörerna kommer med stormsteg och det gäller bara att de får pengarna istället för Colin Nutley och Kjell Sundvall. Inte för att de inte gör bra filmer, utan för att nya behöver få chansen oftare.
Nä, men tanke på alla duktiga unga filmstudenter bådar det gott för framtiden. Hoppas och vill jag tro i alla fall.
Marias kommentar blir inlägg
"Jag förstår faktiskt inte varför folk alltid envisas med att ta upp sin långa erfarenhet inom ett yrke som någon slags veto i debatten. Det är inget argument!
Erfarenhet kan vara väldigt bra. Men som dotter till någon som också haft mer än 30 års erfarenhet av läraryrket (om vi nu ska peka på det) kan det också vara ytterst dåligt.
Veteraner inom alla yrken har en tendens att vara rädda för förändring och sitta på någon slags apatisk "låter dagarna gå" inställning. (Som kommentaren också löd: "Nu försöker de bara hålla ut till pensionen " Detta är knappast utvecklande och givande för eleverna i detta fall. Verkligen inte för systemet i sig.
Ett par fräscha nya ögon och en hunger och glöd för sitt yrke kan ge måga nya perspektiv. Det är oftast i de nyexade som min kära far ser det genuina intresset för barnen, ett öra för vad barnen faktiskt själva vill och kämparglöden att få en fungerande situation.
Tid är i detta fall inget annat än tid.
Min far har som sagt också varit lärare i över 30 år och han avskyr Jan Björklund som pesten. Ett riktigt argument, tack!"
Kunde inte hålla med dig mer!
Svar på kommentar om Björklund
"Själv tycker jag att han har rätt, och det gör även min mamma och hennes lärarkollegor med minst 30 års erfarenhet av yrket.
De flesta ångrar att de inte bytte yrke tidigare, senast i början på 90-talet, när de fortfarande hade kunnat bli anställda någon annanstans efter utbildning.
Nu försöker de bara hålla ut till pensionen och en del har förtidspensionerat sig. Jag litar på att de vet vad de pratar om och har rätt; de har ju trots allt sett skillnaden."
Det skulle vara intressant att veta exakt vad skribenten och hans mamma med kollegor håller med Björklund om? Är det att lärarna ska utföra bestraffningar? Är det att man ska ta bort eget val av ämnen i skolan, så att eleverna själva inte kan påverka sin utbildning lite? Är det att han kallar en skola som följer de pedagogiska reglerna om samtal och djupare förståelse kring ämnena för flumskola? Är det att elever som missat saker i gymnasiet inte ska ha några som helst chanser att läsa upp betygen på Komvux? Är det att en människa ska få en chans, och bara en chans, att bestämma vad han eller hon vill göra med sitt liv?
Ja, jag undrar som sagt exakt vad av detta som människor som jobbat med elever FÖR elevernas skull tycker är bra. Och har man jobbat i skolan sen 80-talet, då har man inte sett den skola som Björklund vill gå tillbaka till. Björklund vill gå ännu längre tillbaka i tiden, till en plats där ingen kunde göra klassresor och till en tid där de med bra förhållanden i hemmet fick den hjälp de behövde, men de som var utan stabila förhållanden föll mellan stolarna.
Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan och jag vet inte hur många samtal jag och mina föräldrar haft med lärare om att jag behövde fler och större utmaningar, för de ämnena jag läste kunde jag redan och allt var dötrist och skolgnistan fanns verkligen inte där. Och självklart skulle ett mer individualistiskt skolsystem hjälpa och jag fick extrauppgifter och jag fick utmaningar av många lärare. Men det är fortfarande inte såna som jag som behöver den riktiga hjälpen. Att läsa en tjockare bok, läsa niornas engelska i femman och göra lärarhögskolans matteproblem i sexan var inte svårt för min mellanstadielärare att fixa. Det är grabben längst bak, som inte klarade högstadiet galant på grund av att hans pappa helt plötsligt försvann spårlöst ur hans liv, och som nu äntligen lyckats skrapa ihop till högskolekompetens trots alla motgångar som behöver hjälp. Han behöver ett system som tillåter honom att läsa flera Komvuxkurser samtidigt. Han behövde få ångra de val han gjorde som förbannad 14-åring när det var dags att välja gymnasium.
Jag har jobbat med barn och ungdomar och jag vet att de som är stabila och får mycket hjälp hemifrån, dem går det inte stor nöd på. Det är de som inte har såna saker gratis, som samhället ska ta hand om.
Och Björklund tycker inte att man ska få en andra chans. Skolan är inte för alla, säger han.
Härligt att en sådan man ska bestämma över mina framtida ungars skolgång.
Splendid.
Hur tolkar ni min gåshud?
Jag lyssnar som sagt på Sommar i P1 med Kjell Lönnå. Det spelades en låt som gav mig en otrolig gåshud. Fy fanken alltså, att hjärnan spelar en såna spratt!
Kristina från Duvemåla "Du måste finnas" med Helen Sjöholm.
Nej fy fan, nu händer det igen. Pampigt värre och jag bara ryser. Snäll snälla kroppen sluta!
... Jag vore ingenting om du inte faaaaaaaaaaaaaaaaaaaanns.
Hur tolkar ni det här?
hjälp?
I dig Sommar i P1
Jo, för på dn.se finns artikelserie om hur kända personer var som unga. Det är bara en kort liten skitgrej, men himla kul att kolla på bilder på en ung Regina Lund. I artikeln om Leif André berättar han om hur Kjell Lönnå hjälpte punkband i Sundsvall att skaffa replokaler. Jag blir nyfiken, så nu lyssnar jag. Det är bra.
Han läste en grej om utbildning, som var himla kul och komplicerad. Bland annat kunde man höra: "...att utveckling är så invecklad at vi avvecklar den."
Såna ordlustigheter diggar Lovisa.
Tjo!
Dumheter och trötthet
Intensivt och utmattande.
Idag är jag nog så trött att jag kommer dö precis när som helst. Men jag ska jobba arslet av mig! Orkar inte skriva mer än så här just nu dock, för jag känner att enbart dumheter kommer bli resultatet.
Helgens klubb
Fästingar är ena jävla odågor!
I fredags var vi på en klubb på Upplandsgatan, Knast. Det var en klubb som gjord för reportage om hur tuffa och konstiga klubbar det finns i Stockholm, som kan få folk från landet att o-a och a-a.
Det var varmt, luktade kokt ris och på ena långväggen visades en film på unga brudar i skitknäppa kläder som struttade runt på Hötorget en solig dag. Det var peruker, guldkappor, vintage-brudklänningar och spaciga stolar i form av händer. Tidigare har jag sagt att jag måste ut och klubba mer, för att få bättre koll på vad som händer i Stockholms nattliv. Problemet är just det, att varje gång jag är ute blir jag besviken. Riktigt besviken.
Om man inte njuter av att dödsfulla människor inte vill annat än att visa upp sig och få din uppmärksamhet, då finns det fan inte mycket att göra. Nu kunde jag inte dansa på grund av min dumma höft, annars hade det nog varit räddningen. Men men, jag har inte gett upp på att bli klubbkatt.
Eller jo, det har jag.
Dansa tänker jag dock fortsätta med.
Eine kinder
Utan luft i en vecka försmäktar jag på detta kontor.
Varför, o du hyresvärd, fungerar inte fläktsystemet?
Varför, o du grymma öde, sitter jag i ett hus som har panoramafönster runt hela fasaden?
Varför, o du sommar, har jag inte sommarlov som alla andra barn.
Jag vill fan va barn igen.
Innerst inne är jag Modesty Blaise
Ofta när jag står och väntar på tunnelbanan spionerar jag på de andra människorna på perrongen. Eller inte ofta - alltid. Spionage är det bästa tidsfördrivet.
Jag blir förstummad av hur många snygga människor det finns på sommaren. Framförallt är tjejer ena jäklar på att klä sig, fixa håret och sminka sig. Jäklar brudar, va snygga ni är! Och eftersom jag inte attraheras av dem, blir jag såklart avundsjuk och tänker: den där stilen ska jag SNO!
Så när jag sitter framför min dator och är inne på olika klädsajter, har jag en klar bild av vilka outfits jag är ute efter. Men där tappar jag suget. För jag märker att kläderna är illa sydda, kommer sitta illa på mig och framförallt är till för 15-åringar. Och jag är inte tonnis längre, jag är VUXEN. Då kan man inte strutta runt i precis vad som helst. Och vill det inte heller.
Dessutom har jag något som begränsar mina klädval: mitt hår.
Ja, jag vet, nu suckar alla där ute: Lovisa, släpp ditt hår! Sluta tjata, prata om något annat NÅGON GÅNG I DITT LIV.
Men jag VILL inte det, jag älskar att vara besatt av mitt barr. Det är min största och bästa besatthet, it makes me me. Vad vore Lovisa utan den obligatoriska frågan: vad ska jag göra med mitt hår?
Och i och med att jag har kort, skitblont hår kan jag inte ha på mig min vanligaste outfit svarta jeans och svart/vit tröja med tryck plus min tatuering utan att se lite lite läskig ut. Nu vill jag ju se lite farlig ut, men på jobbet tror de säkert att jag i hemlighet är någon slags Lisbeth Salander, jag måste anpassa mig. (Fy vilket tråkigt ord!).
Så jag klär mig i klänning och kjol med blommor och strunt (älskar strunt). Ju flickigare desto bättre. Och så låter jag de stencoola tonårsbrudarna ha sina stilar ifred, utan att en jag-har-fått-tre-rynkor-jag-är-gammal-23-åring försöker kopiera dem.
Men det går inte en dag när jag inte tänker att jag nog innerst inne är Modesty Blaise.
Fast med mindre bröst.
Och utan kongos i handväskan.
Jag kör på vaselin istället.
Badlängtan
Sen bar det av ner för backen och in i sjön med M. Det var knappt någon temperaturskillnad mellan luften och vattnet. På en ponton stod ett tiotal ungdomar och puttades sådär tonårigt. Varför slutade man med det egentligen? Kanske för att alla är så skadade nuförtiden att man inte vågar ta i nåt.
Tänk vilken kittlande känsla det var att stå längst ut på bryggan i Strålan och bli iputtad i vattnet av en kille. Och vilken skön grej det var att smyga upp bakifrån och putta i honom sen! Att inte vara en av de tjejerna som bara skrek och flamsade, fast nog fan skrek och flamsade jag också. Det var som en pardans, ett sätt att få kroppskontakt utan att egentligen ta något riktigt viktigt steg. Man höll inte varandra i handen eller pussades, man satte händerna på någons rygg och tvingade den att bada i stället.
Vad roligt det var när man var liten!
BRÖDLOPP
Och jag tycker nu att det ligger ganska mycket i min felaktiga tolkning.
För det är ju faktiskt så det är för många människor. Och i vissa kulturer bryter man ju just bröd under själva vigselakten. Och man måste ju gifta sig innan man får en bulle i ugnen. Och många killar faller ju för brudar med stora brö'n. Och maka rimmar ju med baka...
Säkert kastade man också brödsmulor på paret i Sverige när det inte fanns ris och konfetti?
Är slutsatsen då, att bröllop inte är till för GI-fantaster?
Jag ska gifta mig
Det här med giftemål verkar vara något som många går och tänker på lite då och då. Och jag och mina vänner är i en ålder där fler och fler är i par, och de som är utan känner sig som udda fåglar. Det tycker jag inte att de ska.
Men något som syster K skrev tycker jag stämmer, att det är så många här i världen som inte träffar någon de vill dela sitt liv med, och ännu fler som inte får välja själva vilka de ska gifta sig med. Och bara det, att man hittat någon, är en väldigt bra anledning till att ha en fest.
Så får det bli syster K! Du har fått mig att fatta ett beslut, jag vill gifta mig någon dag. Se, så enkelt det är, när man har ett geni till syrra (eller två, men just denna gång var det en).
Bröllop är ju ett vanligt tema i filmer, jakten på den stora kärleken och kulmen iklädd vitt och champagne. Men det är ju många äktenskap som slutar i skilsmässa, och det finns inga romantiska komedier om det. Eller jo några, men inte tillräckligt många.
För några dagar sedan skrevs det på en Aftonbladet-blogg att romantiska komedier förstör vår syn på kärlek, vi vill ha musikackompanjerade partymedleyn och högtid, inte dammråttor och vardag. Det är ju ingen ny grej, många gånger har man sagt och tänkt samma sak. Men varför då inte göra en ny genre, romantiska skilsmässokomedier? Där hela målet inte är att hitta den rätta och gifta sig, utan att nå fram till en perfekt skilsmässa. Det skulle nog kunna inspirera en del människor till att ha lite självinsikt i den svåra frågan.
Att slutscenen är en split screen där två vuxna människor sitter i sina lägenheter, ensama, och är nöjda med det.
Men det skulle nog inte gå, för hela Hollywoodhysterin grundar sig på målet att hitta en partner, och alla som inte vill det är konstiga. Och av någon underlig anledning går vi i deras ledband och oroar oss för våra vänner som inte har pojk- eller flickvänner.
Det får vi fanimej ta och sluta upp med!
Bröllopsfebern är total
Klänningar, kyrkor, lokaler, mat, toast masters, musik, brudtärnor och så vidare och så vidare. Denna vecka har mest handlat om möhippor. För det är en knepig grej det där, hur gör man egentligen? Vem ska sköta det? Ska man vara hård med förhållningsregler till brudtärnan inför möhippan, så man inte behöver göra något man inte vill? Eller ska man släppa kontrollen och se vad som händer?
Jag och O började prata om hur man själv skulle vilja ha det, och vi kom fram till frågan: hur gör vi med könsuppdelningen?
För traditionellt sett ska det ju vara så att alla tjejer och killar delar upp sig, så O:s syster och tjejpolare får gå på min möhippa, och min bror och far får gå på hans svensexa. Men är det verkligen 2000-taligt? Blir det inte en roligare dag om man får vara med sina polare, oavsett kön? Eller ska man hålla kvar traditionen för att det ju faktiskt blir en speciell stämning när man bara är tjejer/killar?
Och vilka ska vara med? Jag har alltid sett det som att min mor kommer vara med på min möhippa, om jag nu någonsin skulle ha en. Men O tänkte att det bara skulle vara polare, inga päron. Ja, jag vet inte. Det känns ju rejält avlägset att tänka på att man någonsin skulle gifta sig. Om man ens vill. För det har jag heller inte bestämt.
Jag älskar att gå på bröllop, att se kärleken strömma ur paret, att se stolta föräldrar och mor- och farföräldrar. Höra alla tal om tokiga/pinsamma/gulliga grejer, liksom få en känsla för parets historia. Jag är ingen wedding hater, som vissa andra.
Men om jag kan se mig själv där? Nja, inte så säkert. Har aldrig känt någon riktig längtan efter giftemål och nu när man hör all stress som tjejerna på avdelningen går igenom, det är avskräckande to say the least.
Jag undrar så vem som kommer vara först bland mina vänner att gifta sig. Och jag undrar också hur ni alla tänker kring detta? Och vad ni tycker om hela möhippegrejen?
Så mycket vet jag att jag aldrig skulle göra det i en kyrka, men jag går gärna på andras kyrkobröllop! Så börja boka brudar...
Sysslolös på jobbet
Det finns en gräns för hur mycket jag kan göra av mina arbetssysslor innan jag blir beroende av en annan människa. När jag är färdig, måste någon korrläsa det jag skrivit och innan jag fått tillbaka korren är jag helt sysslolös.
Det har jag varit hela dagen nu. Har gjort allt småpill, hunnit med allt tjafs och nu sitter jag för femitelfte gången idag och läser DN:s hemsida. Jag kan alla artiklar utan och innan. Jag har sett alla bildspel. Nu vill jag ha något att göra!
Jag tänker att det då vore mycket bättre att skicka hem mig för dagen. Jag har inget övergripande ansvar för massa viktiga saker, jag är bara en liten tablåredaktör. Ingen behöver mig här, allra minst jag. Låt mig gå hem och städa!
Ta debatten med Björklund!
I morse i SVT:s Almedalsrapportering sade SvD:s politiska redaktör att han tyckte att nämnde karl gjort bäst ifrån sig på Gotland.
- Klart och tydligt budskap, var förklaringen.
Men om nu budskapet är åt helvete? Om budskapet innebär att svensk skola går tillbaka 50 år i tiden på kuppen? Om bestraffningar och uppförandebetyg fastställer redan i unga åldrar vem man är? Om diskussioner och reflektioner på läromaterialet tappar mark till ordning-och-reda-pengar-på-fredag-mentalitet? Spelar det roll att budkskapet går emot all pedagogisk forskning, så länge det är klart och tydligt?
Nä, nu tycker jag att alla vi som arbetat med barn och ungdomar ska resa oss från våra arslen och ta debatten med lille-Björken. I bräschen borde lärarna gå, de som faktiskt har insikt i hur saker och ting ligger till. Så svårt borde det inte vara att knäppa en glestandad pseudomilitär på näsan en gång eller två.
